Orochi satte sig ner framför Okaji med benen i kors och händerna i famnen. Han såg mot Toku och indikerade mot Okaji.

“Sätt dig ner. Ditt vandrande hjälper ingen, men distraherar prinsessan.” Han nickade mot Okaji, som absolut lät blicken vandra mot Toku ibland, men det var mest för att hon tyckte om att veta vart hon hade alla i rummet. Hon brukade säkerställa att hon visste vart hon hade Toku, det var en av få fixerade punkter i hennes liv, som hon kunde lita på. Okaji log mot Toku och klappade på golvet bredvid sig.

“Jag behöver att ni gör erat absolut bästa för att inte berätta om vad jag har att säga till någon annan, inte ens er egna familj eller närmaste vänner. Det är väldigt få som är införstådda i den här informationen, och det kommer vara enkelt för de inblandade att spåra avslöjandet till mig om det kommer ut att ni vet.” Orochi såg allvarlig ut, och inväntade sig bekräftelse från båda innan han fortsatte. Att avslöja en hemlighet utan mottagarens medgivande kunde anses högst oartigt och oetiskt. Okaji nickade allvarligt, och satt tyst.

Okaji såg nöjt på Toku som brast med sin fråga, och för ett ögonblick tappade hon allvaret i situationen och flinade till. Det var kul för henne att se ordningsamma Toku bli informell, närapå oartig. Väldigt tillfredsställande. Hon nickade till Orochi och log.

“Fortsätt, mästare. Strunta i Toku, hon kan inte rå för att hon är så oredlig.” Okaji log, och Orochi verkade även han uttrycka ett svagt leende. Han såg mellan dem båda och satte sig med ryggen rak, och när han talade så gjorde han det med en dämpad, försiktig röst, fylld med allvar.

“Det pratas om att kejsaren har konsulterat med magiker för att få reda på könet på kejsarinnans barn, och det uppdagades om informationen stämmer att kejsarinnan väntar en son. Som det ser ut har det funnits kännedom om detta inom de innersta kretsarna den senaste tiden, och informationen nådde mig i egenskap av din huvudsakliga beskyddare. De kommande dagarna har jag blivit ombedd att vara på annan plats, på ett uppdrag jag inte har anledning att vara på. Ett struntjobb vilken patrull som helst skulle kunna hantera.” Han lutade sig närmare dem båda och talade med en ytterligare mer försiktig röst, nästan en viskning.

“Du behöver förvänta dig ett attentat mot ditt liv, prinsessa. Om kejsaren själv inte ligger bakom det, handlar det om väl förtrodda krafter i Hans närhet. Din broders födsel, om det visar sig vara en pojke, kommer inte vara en lycka för dig, det kommer vara den sista varningen att du är i fara. Så länge du lever är du företrädare i fallet av dina föräldrars bortgång tills dess att din bror uppnår en viss ålder, och då bara om du överlämnar din makt.” Han rätade på sig, såg på dem båda, tydligt i ett försök att mäta deras reaktion. Allvaret i hans uttryck var fullständigt, likaså i rösten hans. Det var inte ett skämt, och fick absolut inte tolkas som ett.

Okaji sjunk ihop lite när hon lyssnade på Orochi. Att kalla det hon hörde för oroväckande hade inte gjort känslorna rättvisa, känslor som stormade inom henne. Hon tackade Skaparen för att Orochi var på hennes sida, åtminstone tillräckligt för att inte vilja se henne död, annars hade hennes död varit säkrad. Hon fick en känsla av is runt hjärtat och satt tyst, fundersamt, med en sorg inom sig som inte ville släppa taget. Hon hade aldrig gillat sitt liv, men det var helt absurt att hennes föräldrar hade lika lite kärlek för det. Skillnaden var att hon hade velat ha ett annat liv, medan föräldrarna verkade tycka att inget alls var bättre. En kompromiss här kändes naturligt, hon skulle behöva vädja till dem, men var osäker på hur det skulle gå till utan att avslöja att hon fick reda på detta från Orochi. Hon hade ingen aning om vilka andra som var inblandade, så det skulle inte gå att skylla på någon annan, inte ens Ikawa.

“När … förväntas mor föda?” Frågade hon svagt, ett fåtal ord från gråt, och Orochi ryckte långsamt på axlarna, skakande på huvudet.

“Jag vet inte, men det är snart. Jag lämnar idag, och ska vara borta i tre dagar. Så magikern har nog hjälpt dem med en väldigt nära uppskattning. Jag lyckades få dem att tro att idag var en viktig uppföljning på ett tidigare träningstillfälle, och för att jag inte skulle bli misstänksam tänker jag att de tillät mig ha den här lektionen med dig.” Han såg hur Okaji kämpade mot tårar och ilska. Okaji knöt händerna i famnen sin och det ryckte i ansiktet hennes medan hon kämpade mot tankarna. Allting kokade upp inom henne och när hon rörde sig för att tala kom inte ord ut, utan istället kräktes hon ut grytan hon hade slukat nyligen och började hyperventilera. Hon förde händerna genom håret sitt för att ta undan det från risken att hon kräktes igen, vilket hon gjorde. Det var inget fel på maten, men stressen från situationen sköljde över henne.

Orochi brydde sig inte om att det nu låg spya framför honom, det var inte som att han inte hade sett värre saker i sitt liv. Han talade med en lugn och försiktig röst.

“Du är enbart i fara om det är en son. Om sådant är fallet finns det krafter kanske bortom även kejsarens kontroll som arbetar mot din förtidiga avsättning. Om det är en son behöver du fly, min prinsessa. Världen utanför känner dig inte, du träffar dem aldrig, de kommer aldrig kunna identifiera dig och kejsarfamiljen kommer inte skylta om en försvunnen prinsessa. Det är din bästa chans. Jag förstår dig, prinsessa, du kommer vilja konfrontera din familj, men jag avråder det. Inte för min skull … utan för din.” Han såg sedan mot Toku.

“Vi behöver att du skådespelar det bästa du gjort i ditt liv, för ni tjänare kommer förväntas leverera vilken lögn som än framställs med absolut övertygelse medan barnet växer upp. Även du är i fara, om du inte lär dig hantera denna hemlighet felfritt.”

Okaji kände sig nästan förlamad efter att hon hade kastat ur sig grytan, och satt där, tomt stirrande framåt medan Toku tog hand om allting, och passade upp på henne så som hon alltid gjorde, och helt klanderfritt.

“Kan … du hjälpa mig?” Frågade hon försiktigt, medan hon fortfarande försökte smälta det. Orochi skakade på huvudet och såg mellan dem, som att han ville att båda skulle förstå varför.

“Jag kan inte. Gör jag inte uppdraget de förväntar sig av mig, är jag och min familj i lika stor fara. De kommer inte riskera att ha mig försvara dig, det är för stor risk, och det bästa sättet att komma åt mig, är min familj. Så nej, jag kan inte.” Han lät lite sorgsen själv, och hon nickade.

“Toku, jag vet inte om jag kommer bli kvar här länge till. Jag oroar mig att jag kan behöva lämna palatset i skydd av mörkret.” Hon förstod verkligheten, hon visste att Orochi hade rätt, och dåligt som hon mådde var det dags att ta ett beslut. Fly kändes bättre än att konfrontera sina föräldrar, för vad hade hon egentligen att rädda här? Ett liv hon inte ville ha? Hon hade alltid drömt om att lämna palatset, det här kanske var Skaparens sätt att skicka henne rätt.

Okaji var på väg att kommentera det Toku sa, men blev avbruten av Orochi som reste sig upp och indikerade mot Toku att hon också skulle vara uppmärksam.

“Det finns mycket jag har misslyckats att förbereda dig för, prinsessa, jag har naivt tränat dig utifrån förutsättningen att vi har hela mitt liv på oss att lära dig allt du kan tänkas behöva. Nu har vi en timme.” Han tog tag i Okaji och reste henne förvånat upp på sina fötter. Hon snubblade lite, då hon fortfarande var lite dåsig från upplevelsen, men hon såg till att återgå till fokus så snabbt hon kunde.

“Överraskning är erat starkaste verktyg när ni utstår ett attentat mot era liv. Ni är mer sannolika att överleva om ni springer mot en angripare än från denna, om ni inte kan komma undan. Särskilt när det är uppenbart att det är en säker död att springa mot denna. Även tränade soldater kommer tveka om en prinsessa eller tjänare springer rakt på dem istället för att fly, för att de har mentalt förberett sig själva på att skjuta er i ryggen.” Han vände Okaji om, så att hon stod med ryggen mot honom.

“Skulle du försöka fly från en pilbåge, behöver du söka skydd emellanåt. Föreställ dig att du precis har blivit missad, eller träffad av en pil. Spela upp i ditt huvud att din angripare drar ny pil, förbereder bågen, och avlossar. Din angripare är duktig, erfaren, så tänk inte på hur lång tid det tar för dig, tänk på hur lång tid det borde ta för denna. När du ser i ditt huvud att en pil är på väg, ducka, kliv åt sidan, sök dig bakom något skydd. Låt pilen passera, och spring igen, måla upp angriparen i ditt huvud ännu en gång, och föreställ dig att den rör sig närmare samtidigt. Så snabb som du kan vara, tänk dig att denna är snabbare. Förutsätt att avståndet mellan er minskar oavsett hur snabb du är.” Han såg sedan över mot Toku.

“Du är inte bekväm med vapen, jag förstår det, men du behöver bekanta dig med våld. Du är liten, din kropp är inte din styrka, du behöver tänka praktiskt. Möter ni en man och denna inte bär rustning, sikta på skrevet, kvinnor, slå dem över bröstet. I alla lägen, har du tillgång till halsen eller hälsenorna borde dessa vara ditt mål. Stekpanna, spade, brevkniv, du vill in i halsen eller skada hälsenan, båda kommer driva offret mot en väldig smärta. Träna din fantasi på att föreställa sig det värsta som kan hända dig om dessa människor kommer åt dig, eller Okaji. Låt rädslan driva dig till handling, du får inte bli paralyserad när ditt liv eller hennes hänger på en handling. Din hållning, din roll i livet, kommer göra att många avfärdar dig på ett sätt de aldrig kommer Okaji. Anfallare vet att hon är tränad, de kommer inte vara efterhållsamma, utan de kommer behandla henne som tränad. Dig däremot, det finns en möjlighet att de inte ens kategoriserar dig som ett hot. Utnyttja det. Passerar de dig i jakt på Okaji, skada dem. Okaji har träningen för att utnyttja deras omställning av verklighet.” Han log mot Toku, men det var ett leende som talade om att han förstod vad för hemskheter han bad henne om, och han sympatiserade med hennes nya liv.

Den kommande timmen pratade han om allt, alla möjliga tekniker och redskap som gick att använda, och inte en minut ägnades åt att träna med svärd, spjut eller båge. Han visade praktiskt hur en bok kunde användas som vapen, hur effektivt vattenstänk mot ögonen var, han pratade sand i ögon, han pratade om att komma så nära inpå kroppen på sin angripare som möjligt för att hindra dem från att använda svärd, spjut eller båge, han pratade om att många öppnade sin mun i olika skeden när de slogs, och att det var ett bra tillfälle att skada deras käke eller ändå bättre ta tag i den och dra. Det blev en timme fylld av snack om fulspel i strid, ohederliga tekniker, användbara perspektiv och annat.

När han var färdig, när lektionen var slut och Okaji förväntades bege sig till nästa, räckte han ett vackert paraply till Toku. Han demonstrerade att om man vred om greppet så snurrades en spjutspets ut längst ner, och vred man tillbaka snurrades den in. Paraplyet var i Nirais färger och greppet var gjort i vad som verkade vara bambu eller dylikt, ett stabilt men lätt trämaterial helt klart. Han hoppades såklart att hon aldrig skulle behöva använda det, men det var ett användbart verktyg när man inte ville framstå som ett hot.

Orochi och Okaji båda såg på Toku när hon föll omkull in i vapenskåpet, och Orochi var den första att skynda sig mot henne för att hjälpa. Inte för att Okaji inte brydde sig, utan för att det tog längre tid för henne att greppa exakt vad det var hon precis såg hända. Det var underligt klumpigt men ändå symmetriskt på något sätt hur alla de farliga föremålen missade tjänarinnan nästan som om vapnens fall var planerade att missa.

Medan hon sedan skyndade sig dit hjälpte Orochi henne upp genom att ta tag i hennes arm och lyfte henne till sina fötter. Han gav henne en fundersam blick innan han log och såg över hennes kropp i sökning av skador. Han hittade såklart inga.

“Lite mer tur som den där och jag är inte alls orolig att ni kommer ta er härifrån levande.” Sa han smått skämtsamt, men med en viss beundran. För Orochi och säkert många andra inom Nirai så var tur någonting nästan påtagligt, en egenskap, en gåva, och den utmärkte sig hos Toku i den stunden.

“Gick det bra, Toku?” Frågade Okaji skyndsamt när hon också anlände intill henne. Hon kunde inte låta bli att le, då det var befriande glädjande att hennes vän inte kommit till skada, det hade verkligen drivit henne till vansinne om det hade hänt, så Okaji skrattade ganska gott efter en kort stund och kramade om Toku, höll sina armar hårt om henne.

Okaji log åt de två närvarande, ett leende med avsikt att säga att hon skulle klara sig, att det inte var någonting att oroa sig för. Även om det skulle bli en dotter så hade Okaji bestämt sig för att hon behövde hitta ett nytt liv, detta var inte livet för henne. Men hon var nu tvungen att utgå från att det skulle födas en son, en broder till henne, och att hon i värsta fall skulle behöva kämpa för sitt liv, även om det kändes underligt att hennes föräldrar skulle gå så långt. Visst, de ville ha en son, det var tydligt, och skulle de dö innan han var gammal nog så skulle Okaji ta makten, men … att döda sin egen dotter? Skrämmande tankar. Hon bugade, gav Orochi en kram, och sedan Toku, för att slutligen rusa med en vinkning.

“Vi ses ikväll om inte innan, Toku!” Hon skyndade sig hastigt ut från byggnaden, ner för trapporna och mot sin nästa lektion.

Orochi såg mot Toku med ett varnande uttryck.

“Du kommer behöva träna bort din försiktighet. Okaji kommer kunna göra mycket för dig, och kommer vilja göra det, men du kommer tvingas göra saker de kommande dagarna som du inte kan tveka att utföra. Om dessa krafter tänker använda sig av samma verktyg som jag skulle ha gjort, behöver ni lära er att smälta in bland de lägsta i samhället. Ni kommer jagas av yrkesmänniskor av högsta rang, och de kommer söka bland alla platser man kan vänta sig hitta en prinsessa och palatstjänarinna på rymmen.” Han placerade en hand på hennes axel.

“Du kan lämna nu, jag tar hand om det här. Lova mig att ta vara på din tur, för den är någonting utöver det vanliga.” Han log åt henne.

Okaji var praktiskt klädd, och hade inte gått att uppfatta som prinsessa om man inte sett henne som en sådan. Kläderna var gråa, enkla, smått dunkla från svett och smuts, och en aning större än vad kläder som var hennes borde vara. Hon slängde en packsäck över ryggen och började gå mot Toku med ett väldigt svagt leende. Avtrycket från en av hennes skor lämnade ett rött spår bakom sig, endast en skvätt per steg, och när hon nådde Toku hade vad än vätskan varit torkats ut av golvet. Okaji såg mot hörnet i rummet, där två palatsvakter satt hopsjunkna, lutade mot varandra med en pöl av blod under sig. Den ena hade all sin rustning avklädd och låg halvnaken, intill en hög av Okajis klänning och ytterligare plagg från dagen.

“Jag har blivit kallad till mina föräldrar, det lät angeläget. Jag skulle tro att jag har blivit syster till en son, om jag får gissa.” Hon hade ett påtvingat leende, hennes röst kort och hård. Hon plockade upp sitt svärd från innanför dörren och förde in det i bältet, och tog Toku om axeln.

“Vi behöver vara snabba, jag borde ha varit i deras sovkammare vid det här laget. De kommer skicka fler för att se varför det dröjer.”

Okaji såg sig om medan de skyndade sig till stallet, sökande efter hot, förväntande att Orochis varning skulle vara sann och att hon skulle bli jagad. När de nådde stallet utan att ha blivit angripna började hon slappna av. Om det fanns ett hot var de helt klart före det, och skulle komma undan. Hon klättrade upp på sin häst i en enda elegant rörelse och red upp intill Toku som tog lite längre tid på sig. Det var såklart inte konstigt att Okaji var snabbare på detta, då hon utbildades inom ridning och djur, hon förväntades kunna detta så som hon förväntades kunna allt annat.

De red skyndsamt ner för gatorna, och Okaji sökte med blicken omkring dem allteftersom de red. Även om de inte var jagade ännu, borde de ha stött på vakter vid det här laget, patruller, palatsets soldater. Hon var glad att de inte var att synas, då allt som krävdes var att klockan i tornet skulle börja ringa och alla vägar ut från palatset skulle spärrats igen direkt.

“Vart är alla?” Frågade hon fundersamt, men hennes fråga besvarades när man längre ner för gatan såg en palatsvakt springa ut med spjut upphöjt för att stoppa dem, men innan hästarna ens hann komma nära flög en pil ut från mörkret mellan byggnaderna och rätt igenom vaktens hals. Spottande, blödande föll han till marken och det var bara för de två att rida förbi. När Okaji tittade i riktningen pilen kom ifrån, såg hon att två andra vakter låg döda i gränden, men hon såg inte vem som hade vållat det. Hon tänkte däremot inte utreda, utan fortsatte rida, och snart passerade de palatsets yttre portar och började omgivas av den väldiga staden.

Även om det var sent så red de nu mitt bland folk, och Okaji vågade sakta ner till försiktig skyndsamhet. Hon såg sedan mot Toku.

“Vad gör vi? Vart tar vi vägen?” Hon hade allting planerat i morse, men nu när de befann sig utanför palatset blev hon osäker. Hon hittade ingenstans, hon kände ingen trygghet, ingen riktning, hon var vilse i sin egna stad.

Senare.

Från fönstret på tredje våningen i det fallfärdiga värdshuset i stadens slumområde såg Okaji ut när en trupp av kejsarens soldater rusade genom staden och utåt. Inte oväntat förväntade de sig att Okaji skulle fly så långt hon kunde, så länge hon kunde. Självklart skulle de söka igenom staden, men de skulle vara mycket försiktigare med att vända staden upp och ner.

“Vi behöver hitta dig lika osmickrande kläder som mig, jag föreslår att vi stannar här några dagar och lämnar staden som del av någon grupp. Imorgon får vi börja skapa vänner här.” Okaji vände sig om och såg mot andra sidan rummet och Toku, leende. Hon kastade sina grejor på sängen och kollade ut genom fönstret igen, upp mot palatset.

“Tror du det var Orochi som hjälte oss, eller någon annan?” Hon tänkte på vem, eller vilka det än var som hade orsakar att de knappt såg några vakter under deras flykt, och dräpte den enda de såg.