Ejvald märker inte ens när Ragnhildr kliver in och det är först när hon sjunker ner på knä framför honom som han blinkar till, alla minnen från det förflutna försvinner. Han är åter i nuet, händerna som smeker mjukt över hennes hår och rygg där hon trycker sig mot honom. Hans egna bekymmer som bortblåsta medan han mjukt, varmt och faderligt ler, ett leende hon alltid fick honom att le. “Dotter min, det har varit många prövningar för er denna kväll.” Han viskar orden mjukt, håller om henne tryggt, försöker försäkra henne om att här finns tryggheten kvar som den gjort genom alla år.

Han behövde inte se hennes ögon eller kinder för att förstå att tårarna runnit så fritt denna kväll, men nu verkade de vara slut även om han såg hur när hon än var till dem. De hade haft sina duster om hur vida han skulle bo kvar här i stugan eller flytta men han hade alltid vunnit dem och stannat där. Kanske just för ett ögonblick som detta då hon behövde komma bort en stund från allt vad som skedde. Få vara sig själv utan att behöva hålla upp en fasad för andra. “Här är det bara du och jag, Ragnhildr.” Det fanns inga spår alls av hans egna bekymmer eller sorg i hans röst, bara den lugna faderliga styrkan han så ofta visat när det behövdes.

Han sitter kvar på stolen medan han böjer sig djupt fram, händerna fortfarande på hennes axlar medan hon satte sig ner på golvet framför honom. Det var återigen hans lilla flicka som satt där på golvet, brasan gjorde han såg äldre ut igen  men att hon såg ung ut där hon satt. Hans hande rörde mjukt vid hennes kind och log varmt mot henne. Trots att han såg trött ut så fanns det liv och styrka i hans ögon. “Jo käre Ragnhildr det gör du. Jag vet att du har styrkan att gå framåt, för dig och för de dina.” Han vågade inte säga hennes barn då Kettil dött utan att hon kunnat hindra det. Hon hade varit på honom och sett till att han gått vidare när hans fru dött den där vintern för så många år sedan. Utan Ragnhildr och alla andra hade han inte orkat.

“Jag vet att det är så väldigt jobbigt nu det gör jag. Men jag har aldrig genom alla åren sett dig bara ge upp och vägrar tro att det är något du kommer göra nu. Ingen sköldmö från min hird ger upp utan att slåss, speciellt inte om hon är min dotter. Du var den som Biorn tillslut trots alla gånger han kastat dig i vattnet. ” Han ler och ser henne i ögonen med ett leende, trots att han känner hur vänster axel och arm värker. Brasan värmer inte som den borde längre. Men han försöker hålla sig stadig i kroppen än.

Han drog sina händer över hennes kinder mjukt och nickade innan han tog ett djupt andetag, tvingade ner den smärta som dykt upp i vänster arm. “Jag förstår det Ragnhildr och det har du all rätt att vara. Inte enbart efter vad du varit med om idag utan allt som sker. Hrafn, kriget och din sorg. Allt tar på en det gör det men jag vet också att du har mer styrka bakom den tröttheten än du tror. Det är inte din tid än på länge.” Han sade det med samma lugna leende som alltid även om han kanske tyckte sig känna att hans egen tid börja de närma sig sitt slut. Men han visste inte hur han skulle hjälpa henne mer än att finnas här för henne.

“Låt oss dricka något och tala mer om allt eller inget alls dotter. Jag har tid denna natt och du får komma bort lite från allt ståhej där i Sätet.” Han drar handen genom hennes hår mjukt som han gjort så ofta nära hon var mindre och hade behövt lugnas lite. Både för att hon varit nervös eller arg.

När hon lägger handen på hans kind så suckar han lätt och det märks hur han försöker hålla de darrningarna under kontroll men sluter sedan ögonen för att flytta hennes hand mjukt med sin vänstra som skakar en del. “Jag mår så bra jag kan tänkas må.” Han möter hennes blick och ler mjukt. Det finns ännu styrka och beslutsamhet i hans blick nu. Hennes ord har fått honom inse hans tid inte är dags just nu och att han har något kvar att göra. “Min tid närmare sig men än är det inte dags.”

“Vad tänker du göra nu?” Han visar med en hand mot en liten tunna i hörnet av stugan där det finns mjöd och bägare. Långsamt avtar skakningarna i hans arm och smärtan i bröstet sjunker undan. Hela tiden har han det varma lugna leende på läpparna.

Han tar tacksamt emot stopet och klappar henne mjukt på axeln innan han dricker djupt ur det. Han slutar kort att dricka innan han tar en till klunk och ser på henne innan han håller stopet i båda händerna, möter hennes blick inget mer än ett lugn och beslutsamhet där. “För det första Ragnhildr du har inget att ångra, du har tagit hand om din familj på bästa sätt. Jag har valt att inte låta dig veta hur det är så du kan inte gräma dig för det. Ja det är värre och värre men min tid är snart kommen så är det.” Sen ser han lite frågande på henne med huvudet lite på sne och ett lätt leende, sneglar mot spjutet och skölden vid väggen.

“Du tänkte låta dig tas tills fånga? Är det bara för information eller något mer?” Han dricker igen och det finns inget hårt eller argt i hans röst där han satt lugnt framför henne. Betraktade den han uppfostrat som sin dotter tillsammans med Sif. Nu satt hon här redo att sätta sig själv i fara för sitt folk lika mycket som för sin familj.

Han lägger mjukt en hand på hennes och ler lätt men finns ingen sorg i hans ögon utan bara beslutsamhet. Han ser sedan ner i sitt stop och sen på henne igen. “Minns du de historier jag berättat, minns du den där gången i Nirai när du valde var vi skulle ta vägen på nästa räd?” Hans röst är lugn och stadigare än den varit på länge, nästan som om att han hittat ett nytt syfte förutom att följa deras uppväxt.

“Du har nog rätt i att vi måste ändra lite på hur vi för krig här. Men jag vet inte hur, har du beslutat dig för att det här är den väg du kommer följa utan att ångra något?” Han möter nu bestämt hennes blick, försöker se om hon är så beslutsam som hon får det att verka eller om hon skulle vackla i sitt beslut.

“Om du minns dem stunder, kan berätta dem historierna kommer du aldrig förlora mig det vet du.” Han böjer sig fram och ger henne en hård kram innan han rätar på sig igen och lägger huvudet lite på sne medan han betraktar henne lugnt. Det märktes att han kanske inte tyckte om hennes plan eller att den var så där jätte bra men han säger inget om det.

“Så hur tänkte du göra för att bli tillfångatagen? Bara rida ut själv mitt i natten och hoppas Hrafn’s män ser dig. Samt att de tror att det inte är en fälla när du är ensam?” Han ser lite frågande på henne och drar med tummen över stopets kan som han gjort så ofta förut när han funderade och försökte komma på en lösning på ett problem.

Under några sekunder ser han förvånat på hennes rygg och är väldigt fundersam innan han börjar skratta, högt och ärligt. Sen skakar han på huvudet och sveper sitt mjöd han med innan han lite mödosamt ställer sig upp. “Hindra dig? Flicka lilla nu missförstår du mig. Jag tänker följa dig ut så det ser än mer äkta ut än om du var helt själv. Och nej du kan inte få mig att ändra mig.”

Han går bort mot kistan som han snabbt öppnar och plockar fram både brynja och svärd ur. Med sakerna placerade på kistan vänder han sig mot henne med ett leende.” När ger vi oss av? “

Ejvald har börjat plocka med lite få andra saker men vid hennes fråga så stannar han upp. Låter blicken glida mot brasan som nu brann där. Under långa sekunder är han tyst, bara låter blicken vila på brasan innan han ser mot Ragnhildr med ett varmt leende.  “Jag vill inte dö här eller någon annanstans i staden. Det var flera gånger jag borde dött under räder det vet vi båda men då har andra klivit in för mig.” Han ser på Ragnhildr än med ett varmt och ärligt leende innan han ser till att brynjan är i så bra skick det går att ha den i.

“Låt mig få göra detta Ragnhildr, Sif och Biorn väntar på mig i Valhall. Vad som än sker så kan jag åtminstone hjälpa dig en sista gång innan all kraft överger mig.” Som för att poängtera detta så kände han hur det högg till i bröstet och fingrarna i på vänster hand började domna bort lite. Han öppnade och stängde handen flera gånger i ett försök att känslan att helt återkomma.