Ejvald går de få steg som skiljer dem åt, lägger armarna om henne i en faderlig kram, drar henne intill sig och känner styrkan som finns hos henne. Hans hjärta svällde av stolthet ju mer han höll om henne och tänkte på att hon åstakommit. “Ragnhildr, jag är så stolt över dig och allt du har gjort. Varken jag eller Sif kunde ha fått en bättre dotter. Fortsätt skapa din egen väg och gå framåt med huvudet högt.”

Han släpper långsamt taget om henne och möter hennes blick med ett varmt men lite trött leende. Det var tydligt hur allt hade tagit ut sin rätt på honom. Men han var fast besluten att genomföra detta med henne och se till att hon fick ge sin plan ett försök. Om detta blev hans slut så var det så. Det gick inte att säga hur det skulle gå men han var redo oavsett. “Då ses vi strax innan soluppgången i övermorgon.”

Ejvald hade inte riktigt funnit ro att sova så han hade suttit vaken vid brasan när det bankade ilsket på dörren. Dock var det slag han kände igen och hade förväntat sig att nästan få sig ett slag i bröstet när han öppnade dörren. Men nog såg han lite förvånat på Ragnhildr ändå där hon stod utanför dörren. Tonen i hennes röst fick hans hjärtat att dra ihop sig lite, det var som om hon var den lilla flickan han funnit på skeppet igen.  “Självklart kan du göra det Ragnhildr. Bädden är varm och inbjudanden för de som vill sova.”

Han sa orden på ett sätt som visade att han inte hade någon lust att sova just nu. Men att hon var välkommen att ta bädden om hon behövde sova. Kanske såg hon också ut att vara den av dem två som behövde sömnen mest just nu. “Ingen bra kväll där på Sätet eller hur?” Hans röst var lugn och varm medan han stängde dörren och reglade den från insidan för att hålla den stängd i vinden som börjat blåsa.

“Om du någonsin var envis och jobbig? Hmm jo det vill jag minnas att du var och både jag och Sif svor oss förbarmade över dig men i slutändan var det allt värt det.” Han slår sig ner bredvid henne och lägger en hand på hennes axel mjukt medan han ler varmt mot henne. För även om hon varit envis och sagt emot dem flera gånger så hade de inte ändrat hur de kände för henne. Han höll handen på hennes axel medan han mötte hennes blick och log än, han förstod henne så väl.

“Nå tösen min, berätta vad din tös har gjort nu som inte du inte håller med henne om och inte skulle de klara sig bättre utan dig. De skulle nog vara vilsna utan sin mor och maka ska du se.” Han ser mot henne och nickade kort som för att visa att han förstod hennes ilska.

Han lyfter långsamt handen från hennes axel och kliar sig lite i nacken medan han ser upp mot taket en stund, nästan lite obekväm över hennes fråga. Sen suckar han lätt och ler ett roat leende mot henne för att sedan ta ett djupt andetag. “Vad jag tycket om Audgisil första gången jag mötte mannen som skulle ta min tös ifrån mig? Jag tyckte inte om honom alls just för det, men du verkade trivas i hans sällskap och han var god mot dig. ”

Sen lägger han huvudet på sne och studerar henne, hon verkade så trött och utmattad, inte alls ett sätt han hade sett henne förut. Så lite fundersam var han allt över det. “Alla emot dig? Det tror jag inte de är, men de är nog rädda att förlora någon de älskar. Hur mycket vill du egentligen inte låta mig följa dig på denna plan du har och istället låta mig stanna här?”

“Mm Audgisil har varit väldigt god mot oss båda två, mot alla han regerar över med skulle jag säga men nej jag tyckte inte bra om honom i början det gjorde jag inte. Men ditt beslut om honom och era känslor för varandra var vad som fick avgöra i slutändan vad jag än tyckte.” Han sätter sig tungt ner på golvet och ser på Ragnhildr med ett lätt leende, låter tystnaden sänka sig mellan dem efter att hon talat. Han väntar lite till för att vara säker på att hon just nu var klar med det hon ville säga.

“Så de ska vara tysta och bara acceptera att deras mor vill riskera sitt liv utan att de får hjälpa till eller kan göra något som hjälp? ” Han ser lite frågande på henne och ler ändå varmt medan han möter hennes blick. “Det är klart du kan ifrågasätta det beslut jag tagit och de har rätt att ifrågasätta ditt beslut. Kommer du ihåg det jag berättade om där på stranden i Nirai får så många år sedan? Hur du skulle få fatta beslut som folk kommer ifrågasätta och se om du kan stå fast vid dina beslut?”

“Står du ändå inte här och ändå faktiskt ifrågasätter mig?” Han ler roat mot henne och sträcker på sig så att hans leder knakar lite. Sen kliver han bort för att packa iordning det sista av sina saker han skulle kunna behöva ha med sig om de skulle ge sig av för att gör hennes plan. Han var redo för vad som än skulle komma om de gjorde det, han vände sig om och såg på Ragnhildr med ett lugnt leende och beslutsamhet i blicken.

“Så tösen min, vad kommer du göra nu när din plan ifrågasatts? Har det fått dig att tveka eller kommer du ändå genomföra den?” Han lägger armarna i kors medan han lätt lutar sig nästan lite nonchalant mot väggen, på det där sätter han alltid hade lutat sig mot vägg eller dörrkarm genom åren på deras räder eller när han velat reta någon.

“Ikväll redan? Är du säker på det Ragnhildr? ” Han ser nästan lite förvånad ut när hon säger det men han hämtar sig snabbt och nickar kort. Om det var vad han ville så skulle han verkligen inte vara ivägen för henne. Han går bort till sakerna han lagt fram och funderar lite innan han nickar.

“Lägg dig i bädden och vila tills det är skymning och vi kan ge oss av då. Du behöver den vilan mer än mig just nu om detta ska lyckas på bästa sätt.” Han ler mjukt mot henne och sätter sig sedan ner på en bänk där inne och betraktar brasan lite medan han verkar fundera på något.

Han kan inte låta bli att skratta åt hennes kommentar om hur Sif hade bannat henne, hans fru hade bannat dem båda ordentligt för vad de tänkte göra sen också. Tanken på Sif gjorde att det högg till i hans hjärta lite, även om åren gått så hade saknaden inte lagt sig och skulle aldrig göra det. Men Ragnhildr och hennes familj hade gjort den lättare att bära men nu var det dags för honom att ge vad han kunde för dem. ” Jo hon kallade dig alltid sin lilla skeppsråtta sedan första dagen men du vet lika väl som jag att hon älskade dig högre än någon. Och hon gör det än, vi har båda alltid varit väldigt stolta över dig Ragnhildr och är det än.” Han sätter sig på kanten på bädden och lägger en hand mjukt på hennes hår som han gjort så många gånger när hon varit yngre och haft svårt att sova.

“Om en stund så ska jag också lägga mig ner, det är bara ett par saker jag behöver ordna här först. ” Han ler mjukt och nickar kort mot henne medan han sitter kvar på bäddens kant.

Ejvald lade sig inte ner på ett tag utan satt på kanten vid bädden, betraktade Ragnhildr med ett sorgset leende. Han var inte säker på att detta var det bästa att göra men nu hade hon bestämt sig. Han plockade iordning det sista av sina saker inför den färd de skulle göra. Han skrev ner några rader på ett pergament som han vek ihop och lämnade på bordet där i huset. Ulfhedna stod det på pergamentet. Allt innan han lade sig ner bredvid Ragnhildr, en arm beskyddande om henne som han gjort så mycket när hon varit yngre.

Ejvald hade varit vaken ett tag och gjorde som bäst iordning en lagom måltid att få i sig innan det var dags att ge sig  av. Vid Ragnhildrs ord så ler han mjukt och vänder sig mot henne. “Vem säger att jag kommer försvinna? Och vi kommer ju ses igen eller hur?”

Han öser upp gröt och lägger fram bröd så de inte ska färdas på tom mage. Sen suckar han lätt igen och ser mot den packning han hade gjort iordning. Det fanns mat åt dem där så de skulle klara sig ett par dagar iallafall.” Är du redo att göra detta ändå?”