Han skrattar gott åt hennes ord innan han skakar på huvudet, spänner på sig svärdet och ser till skölden som står vid dörren. “Jag har ingen tanke på att dö nu innan vi ens försökt med din plan.” Dock vacklade han till lite vid hennes hand på sin axel, hans styrka var verkligen inte alls vad den engång hade varit. Han ser också mot fönstret innan han tar upp sin sköld, hänger den på ryggen och ser mot Ragnhildr.

“Jag har mina två hästar här om du vill att vi tar dem för att komma härifrån så snabbt det bara går.” Han ser lite frågande på henne medan han rättar till härkläderna så de skulle sitta än bättre och bekvämare. Det var allt för länge sedan han burit dem men de kändes bra att ha på sig igen. Det var något väldigt bekvämt ändå att ha dem på sig.

“Ju mindre tid man ger slynglar att agera ju bättre kan man hantera dem har jag fått erfara.” Säger han lite retsamt innan han börjar sadla och sätta på det andra stoet träns. Sen suckar han lätt och ser på henne med ett leende innan han gör klart det sista för att sitta upp på hästen.

“Led vägen sköldmö så ska jag följa er vart vägen än tar oss.” Kanske var det så han var nervös ändå men något mer lektfullt hade letat sig in i hans röst och blick. Lite som att han försökte gör allt han kunde för att hålla henne lugn och hindra sig själv från att bli kvar där. Låta henne rida själv och stanna där i huset, men med en sista blick mot det så styr han hästen bort från det som varit hans hem ås länge. För att ge sig ut på ett sista äventyr.

Han kan inte mer än att skratta kort åt hennes ord om hästarna, han visste mycket väl om hennes ovilja att rida eller ens vara nära djuren. Han höll väl kanske inte helt med henne om att de var klumpiga djur, ibland var det sant medan andra gånger så var de smidigare än människor. Framför allt så kunde de på instinkt ta sig fram i mörkret bättre än de kunde i högre fart, i början hade ett fåtal grenar träffat honom på halsen eller i ansiktet innan hans egna instinkter började vakna igen. Nu vred han sig så grenar mer ofta träffade axlar eller bröstkorg medan de fortsatte genom mörkret mot vad deras mål nu skulle bli.

“I vilken riktning hade ni tänkt styra oss Ragnhildr? Raka vägen mot Hrafn’s land eller håller vi oss lite längs kanten till att börja med?” Han lyssnade lika mycket efter ljud från skogen som skulle avslöja om det fanns fara där som han lyssnade på Ragnhildr. Att kunna dela sitt eget fokus så var en bra egenskap hos många och speciellt om du skulle ge dig ut i strid. Men nu var det kanske dags att få reda på vad för väg hon hade tänkt ta.

“Då är Sif väldigt givmild just nu och har inte sänt några tjockare grener på oss. Men jag är rätt säker på att du har rätt i att detta är hennes sätt att tala om för oss hur fåniga vi är egentligen.” Han dukar för ett par grenar och lägger sig mer fram över hästens hals för att undvika ett helt fång av grenar som lätt kunde slagit honom ur sadeln om han inte varit uppmärksam. Han sneglar hela tiden åt olika håll på sin vakt.

“Jag tror inte det kommer vara så uppenbart för dem vad vi är ute på, ingen har beskyllt Turin’s män för att vara klipska eller ens lite sluga. Inte alls som Turin själv… ” De skulle behöva rida ett bra tag till innan de ens vara nära det som skulle kunna ses som en gräns mellan de olika ätternas ägor. Det var ändå något betryggande över hur grenarna fortsatte att snärta efter dem som om Sif faktiskt var där och det fyllde honom med värme ändå.

Det är ett äkta och varmt skratt som kommer från honom efter Ragnhildrs ord om Sif, för mer sanna än så kunde de nästan inte bli. Han hade inte sett den saknad som speglats i hennes blick en stund. Han var för upptagen med sitt eget drömmande och minnen där de red. “Sif skulle slå mig gul och blå men dig skulle hon lägga över knät för smisk som hon gjorde när du var som yngst.”

De red vidare under småprat om gamla minnen, diskuterar vilken väg som vore bäst att ta och hur de skulle gå tillväga när de väl kom in bland det som ansögs vara Hrafn’s mark. Timmarna tickade på och då ingen av dem riktigt räknade med att återvända med hästnar så drev de på dem ganska hårt. Just för att kunna lägga mark mellan sig och Frostheim, efter vad som borde varit en och halv dags färd till häst från Frostheim stod solen ganska lågt på himlen medan de tog sig fram genom tät skog i skritt just för att hästarna inte kunde röra sig så mycket snabbare just nu. Ejvald tyckte sig kunna höra höjda röster längre fram och var det skenet av eld? Han sneglade mot Ragnhildr och rättade till sin sköld, svärd och drog den yxa han haft i bältet medan de fortsatte framåt.

Ejvald hade i det ögonblick Ragnhildr slungat sin yxor styrt hästen med benen åt höger, runt elden, ena foten far ut och träffar en man rakt på näsan och slår mannen till marken med ett dämpat skrik. Ejvald hade  placerat sig mellan  familjen och de säkert femton män som befann sig där. Han svingade sig ner från hästen som sen galopperade iväg i ren skräck med skölden framför sig och yxan höjde rullade han med axlarna för att mjuka upp de lite stela musklerna efter deras ritt. Männen i lägret hade snabbt kommit på fötter och greppade olika vapen och sköldar. Bakom sig hade han nu en familj på fyra och de verkade ha fått ta emot en hel del stryk. Ilskan växte som en slukande eld i honom och i en snabb rörelse skickade han yxan lågt mot en av männen som just fått tag i en sköld. Med en dov duns sjönk yxan in i mannens ljumske och ett högt tjut hördes när mannen föll bakåt med båda händerna om låret.

Ejvald drog långsamt svärdet medan hans blick sökte Ragnhildrs och han nickade kort innan han höjde rösten över de skrik där. “Dotter jag tror vi behöver lära Turins pojkar en läxa i gästfrihet!” Han log ett brett flin som visade alla tänder och inväntade vad männen runt dem skulle göra. Men vad han hade missat var att det fanns ett tält lite längre bort med ytterligare fyra män som gjorde sig redo att ge sig in i det kaos som han och Ragnhildr skapat med sin ankomst.

“Jag må vara en tjockskallig gubbe nu men jag har aldrig varit lika tjockskallig som dessa män!” Han stötte skölden framåt för att slå sköldbucklan mot armbågen mot en man som just höjt en yxa. Den träffar armbågen med ett tillfredställande krasch och mannens skrik klipps av när svärdets spets sjunker in strax under mannens haka. Ejvald drar snabbt ut svärdet och en liten båge av blod flyger mot de andra männen som närmade sig. Han placerar sig mellan Ragnhildr och deras anfallare när hon slagit undan männen.

“Få loss deras bojor Ragnhildr. Jag ser till att ingen rör dig medan du gör det.” Han hade sänkt rösten men talade högt nog för att hon lätt skulle höra honom. Att han sneglade bak mot henne skulle kosta honom, i yngre dagar hade han lätt kunnat undvika spjutstöten som kom mot honom men nu hann han inte riktigt undan och kände hur spjutets spets slår emot ringbrynjan och glider förbi. Det går som en stöt genom hans sida men han vägrar se ner på hur allvarligt det kunde vara. Istället knäcker han spjutets skaft med svärdet för att sedan köra skölden i mannens ansikte som faller bakåt och blir liggande på marken. Ejvald tar ett steg bakåt och blockerar ett svärds hugg med svärdet och en yxas båge med skölden. Allt för att ge Ragnhildr tid att lossa familjens bojor.

Ejvald antog att spjutet gått igenom brynjan och slitit sönder ringarna innan det tog sig igenom gambesonen. Hur djupt in i sidan det hade gått var osäkert men ganska djupt skulle han gissa på. Han slängde en blick på Ragnhildr och det var mer liv i hans blick än på länge. Dock var hans rörelser inte alls som de varit i yngre dagar, de var lika säkra och stadiga men inte alls lika kvicka. Utan att bry sig om sin skada tog han ett par steg framåt, mötte en mans svärd med sin sköld innan han gjorde ett svepande hugg från sidan som blockerades.

Bakom dem så hade mannen fått loss sin familjs bojor och utan ett ord började de springa åt det håll som Ejvald och Ragnhildr kom ifrån. De hade båda lyckats få Turins män att lämna den vägen öppen men nu börjar de sluta sig runt dem två. Ett par stötar med ett spjut smet förbi Ejvalds sköld och gled igenom brynjan på hans bröstkorg men inte alls djupt. Han kände hur styrkan fanns där men kvickheten saknades för att han skulle klara detta på samma sätt som förut.
“Så vad är nu nästa steg Ragnhildr?” Hans röst är stadig även om han svettas och andas tungt nu där han står bredvid henne. Ett par tydliga mörka fläckar på hans gambeson.

Ejvald ger henne en blick kort med ett brett leende, ett leende som fylls med styrka och han tar ett djupt andetag för att följa henne framåt mot männen med ett vrål. Ett vrål som taget från yngre dagar då hans kropp och själv var som starkast. Värme fyllde honom och trots att han kände hur såret öppnade sig mer och mer, kände han sig stark. Dock var de bara två och trots att han ett par gånger lyckades skydda Ragnhildrs sida med sin sköld, gled fler och fler hugg förbi hans svärd och sköld. Inga djupa sår men långsamt blev hans rörelser tyngre, andningen rosslig och blicken suddig. En yxa gled förbi från sidan och träffade honom mellan skuldrorna, vilket slog luften ur honom och han snubblade till innan han hann få upp skölden för att med ett vrål knuffa mannen bakåt. Men det öppnade tyvärr upp Ejvalds sköld sida för ett spjut som grävde sig in djupt strax under vänster armhåla.

“Vid Odens skägg!” Med vreden från orden sänder han mannen vidare från denna jord innan han sjunker ner på ett knä, vänster armen kan inte längre hålla i skölden som faller till marken. Hans ansikte är blekt och andningen väldigt snabb, i ögonen brinner en eld av raseri som verkar vara det enda som håller honom på fötterna just nu.