- This topic has 61 replies, 2 voices, and was last updated 4 år sedan by
.
-
Vid Ejvalds ord hade hon vänt sig om, det högg till i hennes bröstkorg för hon visste att någonting hade hänt honom. All ånger for igenom hennes huvud och hon hade tårar som blänkte på hennes kinder. Hon hade tänkt skrika hans namn – men det blev inte mer än ett skrik när en av männen hade kastat en yxa som satte sig djupt in i hennes axel. Hon visste att det nästan var slutet och hon kastade sitt spjut i ett av träden. I hopp om att Maeve skulle finna det senare. Bara tanken på henne och resten av hennes familj fick henne att le, nästan lite drömmandes.
Det mörknade snart för hennes ögon när någon hårt slog sitt svärds skaft i hennes bakhuvud så att hon föll framåt med en smärtsam grimars och hennes hand var utsträckt mot sin far.
“Fa…” var det enda som lyckades lämna hennes läppar.
-
Ejvald lyckas än svinga svärdet lite runt sig för att hålla männen på avstånd men när han ser Ragnhildr falla till marken tar han två kliv framåt var vid en yxa gräver sig in i hans rygg. Kraften från slaget skickar honom ner på knä och han blir sittandes, kramar hårt om svärdet i sin hand men benen lyder inte längre. Han vet att det är väldigt lite chans att han skulle överleva länge till, men de hade gjort något bra. De hade sett till att familjen lyckats fly från platsen och männen verkade ha insett vem Ragnhildr var då de försökte slå henne medvetslös. Det var då bra det och då skulle hennes plan kanske fungera. Han ser på de män som finns runt honom och hur de flinandes började binda Ragnhildr. “Dotter min, var stark och stolt, alltid.” Hans röst är stark än även om hans lemmar inte längre lyder honom som de borde.
You must be logged in to reply to this topic.