- This topic has 9 replies, 2 voices, and was last updated 1 år, 9 månader sedan by
.
-
Det var verkligen en stor skillnad från stadsdel till stadsdel inom Iserion. Från slummen där hon kom ifrån fanns det knappt en gatulyckta och varje litet hörn luktade avföring, svett och blod. Det hade en dyster slöja över sig där allt var slitet, smutsigt och mörkt, där hoppet försvunnit från mångas hjärtan. Där Avaraey befann sig nu var det helt tvärtom. Här fanns det stora prydliga hus som var utsmyckade med både vackra detaljer och i guld. Varje gatuhörn hade en gatulyckta som lyste upp med sitt skarpa sken, gjorde hennes jobb betydligt mycket svårare. Det kunde lukta bakelser, blommor och parfym och många red runt på en ståtlig häst, prydd i de vackraste tygerna.
Kvinnan höll sig själv gömt bland de få skuggor som fanns och höll utkik mot ett hus längre bort där människorna inuti än inte verkade ha hittat sin ro. Kvinnan var klädd i mörka tyger och åtsittande läder där en mask höll hennes ansikte gömt och en huva som dolde den röda ton i håret som var hårt åt flätad. Hon var utrustad till tänder med dolkar, ett svärd och några få skydd som på armarna, vid axeln och benen men det var nog inte mycket att hurra över egentligen. Manteln hon hade på sig täckte det mesta där under för att inte skapa misstanke mot henne men i och för sig var det få som ändå fick syn på henne när hon väl var på uppdrag. Kvällen hade redan börjat ta sin plats på himlavalvet där många stjärnor vakade över dem som än inte fått ro i själen medans månens kalla ljus skänkte trygghet till de som vandrade igenom nattens mörker. Nätter hade alltid en trygg punkt för Avaraey då hon ofta kunde söka skydd från dagens hemska ljus, där ögon ofta kunde hitta henne om de önskade. På dagen jobbade hon i en liten vapenbutik som biträde medan natten fick hon uppfylla sina vildaste drömmar. Hon hade länge jobbat och skapat en grupp som utåt sätt sålde droger men bakom de stängda dörrarna var deras största mål att ge rättvisa till de som sedan länge blivit bortglömda av gudarna. Hon var ledare för denna grupp och de stal oftast från rika för att ge till dem fattiga, mördade de personer som skapat otroligt mycket smärta och hjälpte även personer av olika anledningar att fly ut ur Iserion. Denna gång var hon på ett eget uppdrag, ett hon planerat sedan en lång tid tillbaka. Rättvisan var inte för någon annan utan för henne själv. Hon sökte hämnd för den familj hon sedan länge förlorat, tänkte maskera allt i ett rån som gick fel för att misstänksamheten skulle sänkas en aning. Det hon stal skulle säljas och pengarna ges till de behövande.
Allt var noggrant planerat och just idag skulle denna man vara ensam i sitt stora hus. Familjen hade åkt iväg på en resa medan han behövde jobba ensam kvar. Vakterna hade minskats för att följa med den andra familjen och snart när han gått och lagt sig skulle en rotation ske. Det mesta av informationen hade hon fått in genom att studera familjens vanor men även mutat en piga i huset, hade gladeligen givit information för att tjäna några extra slantar och ge igen på honom som skadat så många i hushållet. Självklart hade hon varit livrädd från början med Avaraey hade alltid en charm som fick mångas tillit. Nu kom kvällen hon så länge väntat på och det dröjde förvånansvärt länge innan rummet till adelsmannens rum släcktes. Hennes väldigt ljusgröna ögon, nästintill silvriga såg sig omkring på gatan som än gapade tom. Pigan som hon fått information på hade mottagit ett sömnmedel som hon nu skulle ge till vakten, dold i ett vattenglas. Det skulle bara behövas en minut innan vakten sov tungt på golvet, troligen utanför adelsmannens dörr. Signalen kom som väntat genom ett ljus i fönstret på nedervåningen och som planerat började kvinnan ta sig till huset. Utan några större problem tog hon sig upp till adelsmannens rum med hjälp av snöre och änterhake. Väl uppe vid fönstret behövde hon bara en av sina dolkar för att bryta upp fönstret, väldigt tyst, innan fötterna landade på trägolvet med en dov duns. Med smygande steg började hon röra sig mot adelsmannen som verkade sova tungt i sin säng, större en mångas rum, med dolken hårt i sin hand. Rummet var lika vackert dekorerat som hon trott med gulddetaljer på varje tapet, guldkandelabrar i varje hörn, en stor garderob, troligen fylld till bredden med de vackraste klänningar och tyger medan sängen var bäddad i det finaste silket.
-
Han betraktade hur pulvret hälldes ner i dryckers glaset och ur dess vätska sakta övergick till lilla, beviset för att någon hade mixtrat med dess innehåll. Han suckade djupt medan han släkte sin pippa och slängde ett ögonkast på tjänsteflickan som de höll som misstänkt. Hennes mystiska signal som en vakt av ren slump hade sett och Dimtri mystiska insomnande, förmodligen av förgiftning hade vakterna antagit hade blivit för många sammanträffande. I hans ögon räckte de som bevis för att avfärda tjänsteflickan som en förrädare ”vi får flå henne senare” muttrande han mot Konstatin som redan hade tagit fram piskan, en piska som försetts med flera rep och där varje rep hade knutits flera gånger för att i varje knuta fästa en krok. Ett fruktansvärt verktyg som med enkel hetl kunde slita av huden på sitt offer. Det fanns dock ingen tid för det nu och dessutom var det bättre att vänta till morgonen, låta gatorna i Iserion få se att man gav sig inte på blodet ostraffat. Von Breslau må vara borta men Märehns klaner levde fortfarsnde sina egna liv med sina egna lagar vid sidan av Iserion. De var trotts allt fanatiker, fostrade från barnsben till att utstå Märehns prövningar och strida för sitt blod.
”Kom, vi kan fråga ut henne senare” Han lämnade Tjänsteflickan där i källaren för hon skulle inte komma där hon stod kedjad med sina armar fjättrade till taket. ” Vi söker igenom villan, om ni börjar nedifrån så tar jag svinnet där uppe” De kanske var anställda av mannen i huset eller det kanske var mer så han såg det men det betydde inte att de behövde gilla honom. Svinet skulle inte uppskattas att bli störd där han låg med flickan han hade köpt från ett av stadens finare glädjehus, om det inte vore för att hans klan behövde mark hade han lätt låtit svinnet få byta plats med tjänsteflickan. Människor som trodde att man kunde köpa andra människor om det så var för en natt hade han inte mycket övers med. Han hade visserligen inte mycket övers alls för Iserions otrogna befolkning men adeln och dess dekadens störde honom mest. Visst han var van med hemifrån att de rika och mäktiga tog vad de ville och gjorde vad de ville men i Märehn gjorde bolyarnerna genom sin vapenmakt inte med legoknektar som Iserion. De förtjänade åtminstone sin makt.
Han rörde sig iallafall uppåt till övervåningen genom överdådiga korridorer med golv av massivt ek och väggar täckta av dyra tavlor som avbildade familjemedlemmar och viktiga händelser i familjens historia. På så viss påminde de om Märehn där varje hus klädde sin kalla väggar med mattor som ofta viktiga händelser ur familjens historia invävda i sitt mönster. På ås viss kunde familjens historier leva vidare i flera generationer men medan svinet använde sina tavlor för att skryta inför sina gäster använde Märehns sina berättelser som sagor för deras barn. Sagor som skulle lära barnen om livet på hederna och de prövningar som de skulle få utstå där.
Tillslut kom han fram till svinets sovrum och lade handen på dess handtag, tog och knackade lätt för även om det egentligen var brådskande visste han att svinet hellre dog än att en vakt av misstag såg honom i en situation som svinet fann pinsam. Som inget i hushållet hade hört vad som försiggick där inne. Han skakade bara på huvudet åt denna röra han snubblat in i med att samarbeta med Iserions adel innan han tryckte ner dörrhandatget.
-
Avaraey stod precis vid mannens sängkant med dolken i ett fast grepp, höjd mot hans strupe för att avsluta det hon så länge längtat efter. Det som inte var väntat kom i en knackning sedan, inte bara två par ögon utan fyra par ögon som såg upp mot henne där i sängen. Mannen hade haft en kvinna i sin famn under täcket som hon helt missat och snart öppnades även dörren vilket fick henne att ta ett snabbt steg tillbaka i förvåning. Kvinnans hår var rufsigt som tittade fram, hennes skarpa röda färg tydde på färgat hår medan de mörkbruna ögonen såg väldigt sömnigt upp då hon inte riktigt förstått vad som föregick. Allt tydde på att denna man var allt annat än trogen till sin fru som knappt hunnit lämna huset innan en annan redan tagit hennes plats. Allt var han ett svin på alla de olika nivåerna men lite värdighet hade hon trott att han haft.
Hon försökte låta sin dolk skära in i mannens strupe men han hann akta sig, vilket bara resulterade i en enkel skada mot sin hud. ” TA HENNE!” Röt han vansinnigt ut och även om Avaraey kastade sin dolk mot honom med en sådan precision så verkade han var bättre tränad än hon förväntat sig. Han hann akta sitt huvud men detta resulterade tyvärr i att kvinnan som var bredvid honom fick dolken i axeln och hon skrek ut av smärta. Allt hade gått från en sådan precision till en sådan kalabalik på bara några sekunder. Hon hade till och med skadat en oskyldig, vilket hon verkligen inte önskat och salt i såret på detta hade mannen knappt blivit skadad. Han hade nu naket kravlat sig upp ur sängen och slängt sig över sitt svärd som legat på en stol, andra sidan av rummet från henne, hon kunde inte längre nå honom.
Med försiktiga steg tog hon sig tillbaka till fönstret som var fortfarande öppet. Hon hade redan fått fram en ny dolk i sin hand medan blicken vandrade mellan dem alla tre i rummet. Hennes mun och halva ansikte var dolk men ögonen som var nästan mer grå än blå brann av frustration och ilska över sitt misslyckande. Hon hade tagit detta lite personligt och hade önskat att göra hans död plågsam istället för att bara slänga en dolk mot hans huvud och avslutat allt så mycket snabbare. Nu fick hennes girighet betala ett högt pris, en läxa hon sent skulle glömma. Det fanns inte så mycket mer att göra än att fly och med snabba rörelser slängde hon sig mer eller mindre ut genom fönstret och greppade tag om repet som gjorde hennes landning mjuk på gräset. Det ända hon kunde höra ovanför var mannens lika ilskna rop. ”Fånga henne! Levande eller död jag bryr mig inte!” Hon tänkte inte vänta speciellt länge för att se vilka som följde efter utan hon lät sina fötter med en styrka röra henne bort från huset och in mot gatornas mörka skydd. Hon var snabb i sina steg och visste precis vart hon skulle för att förvirra bort om någon skulle följa efter. Hon hoppade utan några svårigheter över vissa höga staket och gjorde tvärvändningar igenom olika gränder för att förvirra.
-
Han klev in genom dörren med sin sabel redan dragen bara för att överraskas av banditen som fanns där inne. Inte för att han göra något, för knappt var mötet över innan kammaren fylldes med skrik och blod medan banditen försvann ut genom ett fönster.
Kazymyr brydde sig inte om det, han kastade en bara en trött blick på adelsmannen som gastade. Blod, blodshämnd och eviga klanstrider låg i Kazymyrs blod vad skilde sig ett mordförsök i Iserion från det egentligen? Istället tog han raska kliv till fönster för att få en glimt av banditen och vart den tog vägen innan han vigt hoppade ut genom fönstret han med.
Ta upp jakten till fots skulle vara meningslöst istället vände han sig om och ropade på de andra’’ Zabreh! hästarna nu!’’ Han använde sig sig av sin klans namn för att uppmärksamma de andra uppmärksamhet medan han själv sen till fots gav sig av för att på håll hålla uppsikt och få ett hum om vart banditen tog vägen som blivit mest en svart skugga framför honom som kvickt försvann in i någon gränd.
I Bakgrunden kunde han höra ljudet av ryttare som närmade sig bakom, de var alla redo för strid med båge i ena handen och pilar i den andra samt fler pilar i sina munnar för att snabbt kunna dra de. Istället för att tala tecknade till varandra med handsignaler vart de skulle, medan de slog cirklar kring området Kazymyr hade sett banditen försvinna in gav han sig själv av in i området direkt åt det håll han hade sett banditen.
Nu till häst hade han inga problem att få upp farten och han svängde skarpt in i gränden, att den var small och knappast lämplig att rida på brydde han sig inte om, han hade ridit på sämre ställen under sitt liv och istället hjälpte han hästen med korta kommandon att undvika alla hinder på vägen medan han närmade sig banditen som han återigen kunde se framför honom.
-
Jakten tog hans män genom stadens smala gator och gränder, de skar av kvarteret som de hade sett henne försvinan in i istälelt för att följa efter henne direkt. Likt hur man jagade en hare i Märehn tog de och slöt fållan. I full galopp gick deras jakt gata för gata, gränd för gränd sökte de av området.
Kazymyr hade nästan gett upp hoppet om att finna lönnmördaren när han passerade en gränd där han kunde skymta en mörk varelse på flykt eller åtminstone i brott att lämna platsen. Han tog upp jakten med sin häst och följde efter beslutsam att fullfölja det hela drog han sin sabel.
Hans häst flög över gatstenarna där om natten och han kunde tydligt se varelsen framför honom i månskenet med dess mörka klädsel mot gatustenarna som näst intill färgades vit i det bleka ljuset från månen. Han kom närmre i sin fulla galopp och höjde sabeln men när det dödande hugget skulle utdelas kom det som en viskning genom vinden, nej viskade den ch förvirrat såg han sig omkring för vem som uttalade den var auktoriteten i rösten så stark att han inte kunde motstå den trotts att det bara var en blek viskning.
-
Kvinnans smidiga kropp jobbade sig flitigt igenom olika gångar som snirklade sig mellan husen. Mörkret var för stunden hennes vän och månen hennes vackra förrädare som till och från sken mot henne ryggtavla där hon sprang. Hästhovar kunde höras runtomkring och hon ansträngde sig noga för att lyssna och ändra riktning om de kom för nära. Orken började dock sakta sina ur henne även om hon var van att springa långa distanser. Som tur verkade hovarna avta och så även hennes steg någorlunda för att kunna återhämta sitt flås som nu låg högt i hennes lungor. Hjärtat slog hastigt emot bröstkorgen medan blicken letade sig omkring på vart hon kunde försvinna för gott från detta ställe.
Precis när hon äntligen fått upp hoppet om att vara ensam kunde hovar i en rask takt höras en bit ifrån som nu närmade hennes håll. De var snabbare än innan och hon hann aldrig riktigt fly undan förrän hon kunde se en stor häst träda upp framför henne med en man i högsta hugg med sin sabel. Hon själv drog sin dolk i ett någorlunda försök att försvara sig själv, försöka parera hans slag men precis när hans arm skulle svingas verkar det som om hela han stannar upp. Förvånat och lite förvirrat såg hon upp mot honom men tänkte inte riktigt vänta på nästa steg. Istället tog hon några snabba steg mot ena husväggen och med hjälp från en låda lyckades hon ta tag i ena fönsterkanten och häva sig upp mot taket. Det gick inte tillräckligt fort men hon ville åtminstone akta sig från honom. Han hade jagat henne genom halva området och han verkade tillräckligt stark för att kunna utföra stor skada mot henne om han väl svingat sin sabel. Med lite avstånd från honom stannade hon dock upp för att vända sig om. Varför hade han stannat upp egentligen? ” Hälsa din herre att nästa gång har han inte samma tur. Betalar han inte rikligt till ett härbärge kommer jag även avslöja hans otrohet.” Hon kastade sin ena dolk mot honom, i ett försök att träffa hans bröstkorg och varna att inte följa efter. Benen hade börjat ömma och musklerna hade börjat fått mjölksyra. Hon orkade inte bli jagad lika mycket till av honom och en häst. Kanske skulle han ge upp om hon höll sig på taken?
-
”Vad sjutton talar du” Han tog och kastade en blick upp mot taket där alven kvickt hade tagit till flykten, förvirrat studeran henne innan han ropade igen ”Är det så du tänkte uppnå dina mål?” Han förstod inte vad hennes avsikter var. Det enda hans herre förmodligen skulle göra om otroheten avslöjades var att röja undan bevisen, mörda älskarinnan, bränna ner härberget och släppa lös fler märehner i staden. Nog för att de skulle ta emot att döda alver men han visste att där ute fanns det de som till rätt pris skulle göra det.
”Har du tänkte genom detta, var planen med kvällen att få en kökspiga flådd och en hora mördad?” ryter han till, plötstligt med ilska. Det fanns så mycket död här i världen, varför då sprida den i onödan. Han visste att hans folk visserligen var mer än delaktiga i det. De hade trotts allt varit med och dräpt stora delar av Iserions adel, eller snarare slaktat de när de korstfästes och ålades under Von Breslaus invasion av furstendömet. ” Vad tänker du uppnå med denna blodspillan?”
-
Han pratade om en plan? Om blodsspillan och massa annat, som om planen hade varit att låta adelsmannen leva och bara göra hot av allt? Hon stod upp på taket med blicken ned mot mannen som hade jagat henne genom flertal kvarter. Han satt på sin häst och ropade ord efter henne som hon inte riktigt kunde greppa. ” Planen var att mörda den man som förtryckt alver i åratal, mörda en person som förbrukat sin rätt att leva på denna jord. Det var planen. Att misslyckas var en risk som jag tyvärr inte trodde kunde ske men ni vakter har han tyvärr betalat jävligt bra då ni är duktigare än dem flesta.” Avaraeys silvriga blick började se sig omkring för att planera bästa väg härifrån. Hon kunde inte stanna överdrivet länge i risk att fler skulle komma ikapp eller att andra personer skulle få nys om allt detta. Saker hade redan gått så fel som det kunnat gå. Hon hade en back up plan att försöka rädda huspigan men den var troligen väldigt svår att genomföra. Visst denna vakt pratade om något som ingav heder och samvete så kanske skulle han inte ge upp pigan för att rädda hennes skinn men Avaraey hade tyvärr inte så höga förhoppningar om detta heller. Benen ömmade men var tacksam för den korta vila som musklerna nu fick. Månens ljussken mot hennes kontur där hon stod, dolde henne inte speciellt bra bland teglet som taket bestod av. Som tur kunde hon inte se så många andra i närheten och därav lät sig själv vila något. ” Ironiskt dock att du pratar med en lönnmördare om blodsspillan då det är bokstavligen mitt jobb.” Okej en liten lögn här. Hon utgav sig för att vara en lönnmördare och visst lite stämde in men hon jobbade för sin egna agenda att rädda fler på kuppen mer än att ge adeln makt. Diskussioner gick absolut att ha här om moralen men Avaraey var i och för sig inte den som påstod att hon hade högst moral heller, då hade hon inte stått denna natt på ett tak och såg ned på en vakt som försökte gripa henne för mord. ” Det var trevligt att prata med dig men jag måste nu tyvärr ge mig av.” Hon gjorde en snabb hälsning med sin hand innan hon vände sig om och började springa längst taket för att följa den linje som husen stod i. Han måste väl ge upp nu?
-
Han trodde henne inte, ingen hönnsynslös lönmördare skulle be om pengar till ett härbärge, Han svarade henne inte men fnyste roat på munnen. Han borde egentligen ta sig upp där på taket eller än bättre dra sin båge och skjuta ner henne när hon rörde sig där med månens ljus bakom sig men han gjorde det inte. Varför skulle han döda för en uppblåst adelsman som var oförmögen att försvara sig själv, han betalade bra men någon respekt ägde han inte.
Hans häst var allt annat än trött och hustaket sträckte sig i en lång linje och han fortsatte att följa henne av nyfikenhet även om han intalade sig att det var för att se vart hon tog vägen. Där fanns också en dle av honom som ville at det skulle gå väl för henne, vem hon än var skulle hon leva. Han visste inte varför men inom honom fanns det en känsla att det var så.
Det kanske var dåraktigt, han kanske red in i en fälla men ibland måste man förlita sig på tron och övertygelse för denna värld skull. Vem var han egentligen, en legoknekt och massmördare som dräpt Iserions adel och sodlater i drivor för en adelsmans girgihet skull och nu tog han betalt från någon annan. När det fanns de där ute som drömde om något mer, om en värld fri från förtryck.
-
Han verkade ha gett upp kampen vilket på ett sätt var skönt. Han försökte inte klättra efter henne eller dra sin båge i ett försök att få ned henne, mycket av detta tydde på lojalitet till något eller någon annan än adelsmannen vilket var självklart bra. Det hela hade gått åt skogen men samtidigt kunde det ha gått betydligt sämre. En sådan chans som hon fått kommer troligen komma igen på den närmsta tiden men hon kunde ha mist livet i processen. Nu behövde hon bara se till att pigan inte gick förlorad då hon inte förtjänade det straff som annars väntade henne.
Hon joggade lätt över hustaket tills hon inte längre såg mannen något mera och lät sin kropp ta sig ned för de slitna stommarna. Hon landade smidigt på den leriga marken och fortsatte röra sig bland skuggorna tills hon tagit sig djupare in i distriktet som hon kallade sitt hem, ett miserabelt distrikt men som hon värdesatte högst av allt, även anledningen till varför hon stred. Väl framme vid sitt lilla hus, det hon ofta gömde sig i när hon behövde frid, klev hon in och låste dörren bakom sig. Hon ägde ett annat hus i betydligt bättre skick men där hade hon många ögon på sig och därav hade hon skaffat ett som tillät en viss privathet. Väl inne i det lilla rummet som bestod av ett minimalt kök, en säng och ett skrivbord började hon ta av sig sina remmar och huvan som dolde hennes ansikte. Det var fortfarande mörkt i rummet, vågade inte riktigt än tända något. Hon placerade sina vapen bredvid nattduksbordet och tog ett äpple från en skål som stod i köket.
Vakten hade verkligen lämnat henne konfunderad över hela situationen. Inget hade gått som tänkt och det ända hon trott var säkert hade inte heller inträffat. Som tur hade han inte jagat henne vidare vilket kunde ha slutat riktigt jobbigt för hennes muskler ömmade nu av utmattning och hon skulle troligen sova tungt denna natt.
You must be logged in to reply to this topic.