Det kändes obehagligt att stå här i vinden på den omstridda heden; som om de döda när som helst skulle resa sig och fördöma denna allians. Emiliyja Prysmain var fortfarande rosig om kinderna efter den hårda furiösa ritten hon i frustration tagit över heden kring deras gods tidigt på morgonen. Hennes gråskimmel Philipp hade fått arbeta hårt. Det var flera timmar sedan nu, men färgen verkade inte lägga sig. Kanske var det vreden hon kände över situationen som brann inom henne. Hennes mor brukade klaga på att hennes kinder var för runda och den rödlätta nyansen de nu bar hjälpte inte direkt.

Hon såg på sin mor på hästen bredvid, men hon tittade bara med stolt höjd haka på Zmekalrova-klanen framför dem. Hon såg på sin far på hästen vid hennes andra sida. Hon visste att han märkte det, men han kunde inte se på henne. Hon visste att han inte ville detta för henne. Han och hennes mor hade gift sig inom klanen – av kärlek. När hon varit liten hade han med något ömt i blicken berättat om när de träffades på sommarfirandet. Emiliyja hade drömt om att träffa någon så. Hon vände bort blicken igen – hon kunde se på honom lika lite som han kunde se på henne.

Emiliyja stirrade tomt framför sig, försökte inte ens få en glimt av mannen hon skulle offras till. Hon visste mest saker om hans klan och deras relation till den, men inte mycket om mannen själv. Man hade försökt förbereda henne på hennes uppgift i denna “heliga” allians, men skulle hon vara helt ärlig hade hon inte lyssnat så noga. Hon visste vad hon behövde veta genom rykten – att han var en småsint, lösdrivande barbar med höga ambitioner och dåligt blod. Hon visste inte om det var Izeleth som skulle blidkas med detta äktenskap, eller besten där på andra sidan, eller någon helt annan.

Hon hade alltid varit gudfruktig, djupt troende, men om det var Izeleths vilja att hon skulle gifta sig med ett monster visste hon inte vad hon skulle tro längre. Emiliyja ville verkligen se detta som ett nobelt offer för sin tro, för freden och sitt blod, men det var svårt. Hon var trots allt uppfostrad att hata Zmekalrova-klanen och de hade spillt mycket av hennes klans blod. Nu kunde hon förhindra fortsatt blodspillan, men hon behövde offra allt hon höll kärt och det fanns inga garantier att alla i Zmekalrova skulle hörsamma villkoren i alliansen. Detta var inte bättre än de kidnappningsäktenskap Zmekalrova brukade ägna sig åt.

Nu satt Emiliyja på en ståtlig häst som inte var hennes, mitt bland sitt blod och det kändes som att hon var ensam i hela världen. Hon hade alltid känt det, att hon inte riktigt passade in, men särskilt nu, nu var avståndet mellan henne och hennes familj och vänner större än någonsin. Hon hade allt hon kunde önska sig: en klan och en familj av gott blod, ett fint hem, en god och bred bildning, goda utsikter… Nu skulle allt ryckas från henne. Hon lade nästan omedvetet handen om helgonbilderna i silver som hon bar om halsen, avbildningarna av Devana och Zornitsa.

“Det är dags…” Sade prästinnan på hästen framför dem.

De hade tagit sina farväl, men hennes far sträckte ut handen för att trycka Emiliyjas en sista gång och gjorde ingen hemlighet av sina tårar. Hennes mor gjorde det samma. “Tänk på Zornitsas prövningar.” Var hennes sista ord. Hennes mor skulle gråta ikväll, det visste Emiliyja. Så följde Emiliyja prästinnan över fältet, på hästen som inte var hennes. Rakryggad och med samma stolta min som hennes mor.

Dräkten Emiliyja bar var relativt traditionell, exklusiv men inte för skrytsam. En slags förlovningsdräkt i Märehns färger. Hon bar en Märheskt röd, lång sarafan-klänning med silverbrodyr, breda detaljerade silverband och ett nymodigt snitt med en djup U-formad halsringning. Under sarafanen bar hon en skir vit blus med diskret brodyr och vida pösärmar, samt ett par mörkröda byxor av det pösigare slaget som var populärt i deras klan. Hon var fortfarande för varm för att bära den mörkröda kappan, trots att vinden svepte om dem. Kring hjässan bar hon en enkel dekorerad kokoshnik som mer liknade ett diadem och i den hängde vid tinningarna silversmycken. Det långa svarta håret slingrade sig i en lång fläta ned på ryggen. Allt detta för att poängtera att hon var den dygdiga vackra unga kvinna man utlovat. Hennes hår var visserligen svart, men vissa av hennes drag påminde om alvernas eteriska apparans. Hennes hud var blek och de något sneda ögonen bar samma isgröna färg som heden i frost. Hennes kindben var höga och halsen och axlarna späda. Hennes kroppsform doldes något under sarafanen, men en viss kurvighet kunde anas. Hon var måhända inte den allra vackraste pärlan i skrinet, om hon fick säga det själv, men hon hade kanske vissa fördelaktiga drag och det hade tydligen varit viktigt. Han måste vara ytlig tänkte hon kallt.

Ju närmare hon kom raden av män på andra sidan, desto frusnare blev hon. Hennes framtid tycktes henne en djup svart grotta hon inte visste något om.

Emiliyjas hjärta sjönk för varje steg hästen tog. Hon hade aldrig känt sig så osäker som nu, det var en ny och skrämmande känsla. Hon var inte den som blev rädd. När de stannade och omringades av Kostyantyns män rörde inte Emiliyja en min, trots att hennes kropp skrek att hon borde fly. Hennes ansikte var som gjort av sten när hon till slut mötte sin blivandes blick. Hon önskade att hon hade lyssnat mer när man hade försökt förbereda henne, hur skulle hon ens kunna ha ett civiliserat samtal med denna man? Det enda språk Zmekalrova förstod var förstås blodspillan, men nu stod de trots allt här… Om än en hoper vildar. Hon återkom till tanken på syftet med denna union: rädda sin klan, få slut på all blodspillan. De hade nog båda sett sin beskärda del, han förmodligen långt mer än hon. Hon beslutade sig för att försöka vara ödmjuk, ödmjuk inför denna prövning och inför sitt nya liv och denna man. Men de skulle trots allt dela ett liv tillsammans – hur långt skulle ödmjukhet räcka? Det knöt sig i hennes mage vid tanken. De skulle dela säng…

Den ståtliga vita hästen hon red på, som också skulle agera tribut och bröllopspresent, trampade något oroligt när de omringades. Emiliyja höll dock skickligt in den och höll bestämt blicken fäst i Kostyantyns. Hon skulle inte visa sig rädd. När han räckte fram handen ryckte hon dock till, bara knappt märkbart, och en glimt bakom fasaden anades. Hon fattade sig snabbt och räckte fram sin kalla hand för att ta hans i ett fast affärsmässigt grepp. “I Athals ljus, var hälsad. Kostyantyn förmodar jag?” Hennes röst var lika stel som hon själv. Hon försökte febrilt läsa av honom, fånga upp något att hänga upp sitt första intryck på. Det var här det började och hon hade bara sig själv att lita till. Skulle det här gå vägen behövde hon i alla fall försöka lära känna honom. Liv hängde på detta äktenskap.

Emiliyja hajade till något i tanken när hon mötte Kostyantyns tomma blick. Hon må ha levt ett relativt skyddat liv, och hon må vara ung, men hon kände igen den blicken från många av hennes eget blod. Hon visste inte vad hon hade förväntat sig av denna man, något tecken på blodtörst kanske, stridslystnad. Men denna blick hade hon aldrig tidigare tolkat som stridslystnad, utan snarare blicken hos någon som sett för mycket strid. När hon hade mött den blicken hos hennes eget blod hade hon alltid känt en stor sorg – denna konflikt hade krävt fler liv än de dödas. Nu visste hon inte vad hon skulle känna. Hon släppte hans hand.

En spänd tystnad låg kvar mellan dem och hon försökte finna ord att fylla den med – eller väntade på att han skulle göra det. Hon hade aldrig varit mycket för dekorum och vad fanns det ens att säga i en situation som denna? Att det var en ära att träffas? Allt skulle vara plattityder, menlösa ord. De visste båda varför de var här och hon tänkte inte inleda detta äktenskap med en så uppenbar lögn.

Prästinnan harklade sig lite och Emiliyja tog hinten. “Klan Zornitsa understryker sin uppskattning och respekt för ert accepterande av villkoren för detta… heliga förbund.” Emiliyja hörde själv hur stelt det lät, men hon var ingen diplomat. Detta var allt hon kunde förmå. Den affärsmässiga tonen blev hennes sköld mot den känslomässiga desperation hon kände. – När han ger dig barn kommer du inte ha tid att tänka på allt det där. Hade hennes mor klumpigt försökt trösta.

Prästinnan verkade ändå nöjd med detta första sköra möte. Spänningen gick att skära men en kniv, men det hade helt klart kunnat gå värre, mycket värre. “Sannerligen är detta ett heligt förbund! Två blod skall bli ett!” Försökte hon högtidligt och Emiliyja vände uppmärksamheten mot henne. “Tillsammans kan vi ena Mairkhizma, enligt Izeleths önskan och påbud! Helgad vare hon, ärad vare Athal!” Prästinnan höjde rösten mot slutet och såg mellan ‘de lyckliga tu’ och sedan på krigarna runt dem. Emiliyja kysste helgonbilderna runt sin hals, som ett instämmande, men också för att åter söka mod och styrka. Prästinnan fortsatte. “Nå! Om alla är… tillfreds, och om inga fler ord än så behöver bytas…” Prästinnan såg försiktigt frågande på Kostyantyn. “Så kanske värden vill leda vägen?”

Emiliyja förvånades något av hans ord om fred – han hade rätt förstås, men kanske hade hon inte förväntat sig att att höra det ordet från en man med hans bakgrund. Det retade henne något att Kostyantyn hade varit den bättre av dem i det korta meningsutbytet. Hennes egna ord hade varit klumpiga, färgade av osäkerhet och bitterhet.

Hon vaknade till ur sina tankar när han bad att få vara ensam med henne. Hon såg på prästinnan som nickade försäkrande. Emiliyja tog så på sig den mörkröda yllekappan som låg bakom henne över hästens rygg. Kappan var kantad med svart päls som oroligt rörde sig i vinden. Hon kastade en sista blick tillbaka över heden mot sin familj och manade sedan med beslutsamhet på hästen straxt efter Kostyantyn. Hon såg efter krigarna som spred ut sig, men fixerade sedan blicken framåt då hon slöt upp vid hans sida.

Hon visste inte vad hon hade förväntat sig att han ville dryfta med henne, kanske klargöra hennes plats som underdånig hustru. Men åter överraskade han henne med sin fråga. Emiliyja såg förbryllat forskande på honom. Det gjorde henne om möjligt än mer obekväm att han hade läst henne så bra. Å andra sidan – med hans resumé hade han nog mött tillräckligt av rädsla för att kunna lukta sig till den. Vart ville han komma med detta? Var han bara rättfram eller var han en sadist? Det hade varit lätt att tro det sista, men något sade henne att han inte var ute efter att lägga sten på bördan – kanske var det en ton av omtanke hon anade.

Emiliyja vände åter blicken framåt och de red i tystnad i några ögonblick medan hon övervägde sitt svar. Det mesta hon ville säga skulle förmodligen förolämpa honom. Hon hade bestämt sig för ärlighet, men hur ärlig ville hon vara? Den initiala rädslan för mannen med det blodiga ryktet verkade flyta undan medan de red – om än långsamt som envis tjära. Hade Zmeklarova inte ärligt velat detta hade de två trots allt inte ridit här bredvid varandra i fred. Men hon visste inte om hon var beredd att öppna upp sitt innersta för denna främling det första hon gjorde.

“Du är verkligen rättfram.” Emiliyja suckade djupt och höjde blicken mot den grå skyn – kanske skulle det bli regn. “Ja, jag antar att jag är… rädd.” Svarade hon tillslut ärligt. “Kan du klandra mig?” Sade hon kallt. Men hon bet sig snabbt i läppen och försökte igen med en mildare ton. “Förlåt… Det jag menar är – tillit är inget som bara uppstår ur intet för att en överenskommelse nåtts. Efter allt ont blod som runnit mellan oss… Det är svårt att bara släppa det.” Hon vaktade noga sin tunga här, det hade varit lätt att påpeka hans tidigare gärningar. Hon vände istället på det. “Detta måste vara svårt för dig också? Behöva dras med en bortskämd jäntunge av ditt forna fiendeblod.” Hennes ton var något ironisk när hon benämnde sig själv på det viset, men hon blev snabbt allvarlig igen. “Jag vet inte hur det är för dig, men i min värld byggs ett äktenskap på tillit, ömesidighet… kärlek. Det jag är mest rädd för, är nog att allt ska falla samman. Så mycket står på spel. Därför söker jag styrka hos Devana och Zornitsa.” Sade hon mjukt och lade handen över sitt halsband.

Och där var det, utan avsikt hade hon öppnat upp sitt innersta trots allt. Hon hade inte velat inleda äktenskapet med en lögn, men med denna sanning ute i den kalla luften mellan dem kände hon sig plötsligt mer sårbar än någonsin. Hon ångrade allt hon sagt, hon önskade genast att hon bara hade svarat ‘Nej’ på hans fråga.

Han var verkligen en man av få ord, men det gladde Emiliyja att höra Kostyantyn tala om Izeleth och Zerna i de ordalagen. Han verkade hängiven och det hade hon alltid tänkt sade mycket om en människa. Men det fanns en uppenbar olikhet i de helgon de höll främst. Emiliyja föddes en mörk midvinternatt och hennes farmor brukade alltid säga att hennes svarta hår var ett tecken på Devanas välsignelse. Hon brukade alltid säga “Devana har märkt dig som sin. Natten kommer alltid att skänka dig frid och vintern kommer aldrig att lämna dig hungrig.” Och Emiliyja kunde inte förneka att hon kände ett djupt band till Devana. Devana och Zerna – natt och dag, var hon och Kostyantyn lika olika?

Hon lät sin blick ta in heden kring dem. Hedarna kring hennes eget gods kände hon väl, men detta var helt nya marker för henne. Platsen var naturligtvis inte alls olik hennes hemtrakter, ändå så främmande. Den här heden hade sett så mycket våld och ändå var den så fridfull – som om den bara funnit sig i det och låtit det rinna över den tillsammans med tiden. Kanske fanns det likheter mellan Kostyantyn och denna plats?

Hon såg tillbaka på honom när han fortsatte tala. Skydda och ta hand om? Emiliyjas första impuls var att tolka orden som ett hån, åter försökte hon avstyra sina tankar. Hon fäste blicken framåt, stilla iakttagande krigarna. “Jag må inte vara en krigare, men jag kan nog hantera mig…” Sade hon kort, fortfarande i ånger över att ha blottat sin rädsla. “Men tack!” Fortsatte hon sedan ärligt, något mjukare. “Med detta kommer förhoppningsvis ingen av oss behöva något beskydd.”

Hon betraktade honom igen när han såg bort. Hon kanske inte var villig att släppa den hårda masken igen så snabbt, men inom sig vågade hon kanske låta sig se en aning ärlig omtanke hos honom. Var det verkligen den grymme man hon hört om som red bredvid henne? Hon kunde inte föreställa sig hur han skulle kunna skydda henne från den smärta som växte i hennes bröst ju längre bort hon kom från sin familj. Men där fanns i alla fall en tillstymmelse till hederlighet hos honom. Detta var chansen de fått av Izeleth att, inte glömma, men begrava allt det gamla, börja om. Ett av hennes egna barndomsminnen gjorde sig påmint, men hon tryckte snabbt tillbaka det bleka, blodiga lilla ansiktet. Hon skulle begrava sina egna spöken ännu längre ner.

Hon vände åter blicken ut över heden. Vinden vände och tog i, lossade slingor av hennes svarta hår som började flagga kring hennes ansikte, det klingade melankoliskt om hennes smycken. Det kändes som att vinden svepte bort den tryckande känslan som hängt över henne sedan hon red ut till mötet. Hon drog ett djupt andetag av den klara luften och blev tvungen att erkänna att hon kunde relatera till hans ord om frihet. Emiliyja hade själv alltid känt en otämjd frihet när hon red ute på heden, som att hon var närmare Athal och Izeleth där än någon annanstans. Hon nickade tankfullt och hummade omedvetet. Om det fanns några försonande egenskaper hos mannen som red bredvid henne kanske de båda kunde finna något som kunde liknas vid frihet. Frihet från våldets bojor.

Hon drog ännu ett djupt andetag av den friska vinden och sträckte något på ryggen. “Just nu är den enda frihet jag kräver att få komma ur den här utstyrseln.” Hon log försiktigt. “Mina saker borde komma efter, snart… Mina kläder, min båge, min bandura…” Det kändes plötsligt som att hennes nervösa pratande förstörde friden över heden och hon tystnade.

Emiliyja visste inte om hans tystnad var en lättnad eller om hon skulle bli orolig, men kanske var det bäst att ingen av dem sade vad de tänkte.

Hon noterade varenda detalj längs vägen, försökte ta in så mycket hon kunde av sina nya hemmarker. Hon kände igen symbolerna på stenarna, symboliken återkom i hennes egna trakter. Men hon lade snabbt undan sin nyfikenhet för mysticism för tillfället och följde honom under tystnad. Långt bak i sinnet försökte hon kanske också lägga vägen tillbaka på minnet, vägen tillbaka till hennes barndomshem…

De nådde krönet på kullen och hon försökte svälja hans ‘Välkommen hem’ utan att det bildades en klump i halsen, men misslyckades. Hon såg ut över dalen och visst var det vackert, en perfekt skyddad plats att kalla hem, inbjudande rentav. Hon kunde förstå varför man stridit om platsen så länge. I arbetet som pågick kunde hon genast skönja den envetenhet och blodskärlek som präglade alla Märehns folk, som hon kände igen från sitt eget blod. Man hjälpte sitt blod. Det rörde henne. Men hur skulle detta någonsin kunna bli hennes hem? Fanns ens resurserna att förvalta området de tillslut lyckats kräva till sig? Hon noterade människorna som arbetade med gården – hur ställde de sig till detta? Emiliyja insåg att det förmodligen var hennes eget blod som förorsakat förödelsen här. Var hon fienden här? Hon svalde frågorna, begravde dem till senare och hon stålsatte sig istället. Hon hade en viktigare fråga innan de andra var så nära att de kunde höra.

En regndroppe vätte Emiliyjas kindben. Hon såg ner på sina händer som hårt greppade tyglarna. Hennes röst var något lägre när hon åter bröt tystnaden, tyngd av det hon nu behövde dryfta. “Det finns en sak jag måste göra innan vigseln. Jag måste ta mitt slutgiltiga farväl, Pozegna. Offra mitt blod till denna mark. Jag antar att du känner till riten, eller någon version av den. Jag skulle vilja göra den ikväll, om det går att ordna. Jag behöver inget särskilt, bara… Utrymme.” Hon tvekade något innan hon osäkert fortsatte. “Du får naturligtvis närvara… Och bedöma vilka mer som behöver närvara. Men jag skulle uppskatta om… Om jag slapp någon större publik.” Hon höjde sin blick och mötte hans, den var långt ifrån lika hård som den varit. Tanken på att han skulle bevittna denna privata stund skavde fruktansvärt, men han var det närmaste en familj hon skulle ha från och med nu.

Det blev mer och mer tydligt att hon skulle behöva böja sig mer än hon föreställt sig, inte bara för sitt folks skull, eller för Izeleth, utan för att själv orka överleva detta. Släppa sin barnsliga trots och stolthet. Hon såg på honom och undrade hur han klarade av det, att lova henne detta beskydd.

De tvära kasten i hennes förhållning tog på hennes krafter. Långsamt hade den stolta uppsyn hon haft när de först träffats mattats av. Regndropparna slog tätare mot hennes fina kappa och doften av fuktig ull blandades med hedens dofter. Hon vände blicken åter ut över sitt nya hem och försökte känna någon sorts längtan efter att få komma in och värma sig vid en eld, men skulle hon vara ärlig stannade hon hellre här uppe på kullen där hennes framtid fortfarande var oskriven.

Emiliyja hade nog överraskat sig själv lite med beslutet, ändå kändes det nu självklart. Hon vände sig mot Kostyantyn igen. Hennes ansiktsuttryck var svårtytt när hon svarade honom. “Jag vet att det kanske verkar som att jag har mina reservationer, och det har jag, men du behöver veta jag är fast besluten att dedikera mig helt åt detta – detta är mitt land lika mycket som ditt.” Hon nickade ned mot dalen. “Och det här kommer att vara mitt hem nu…” Hon tystnade kort, som om orden kändes främmande i hennes mun. Hon svalde ansträngt och höll medvetet blicken bortvänd från hans, kinderna röda av den tilltagande vinden, eller det hon sade. Hon fortsatte snabbt. “Allt vi gör nu är viktigt. Vi har fler ögon på oss än Izeleths, kanske hela Märehns. Det är viktigt för mig att visa att detta inte bara är för syns skull. Att jag inte bara är någon nickedocka.” Hennes käkar spändes vid tanken. “Att det är min vilja så väl som Izeleths att ena Märehn. Om det på något sätt kan stärka banden, om jag kan offra mitt blod och rädda bara en person, ett barn…” Hon tystnade snabbt igen, det blev plötsligt för personligt när bilderna från hennes barndom trängde sig på. Hennes blick var gravallvarlig när hon åter såg på honom och det var som att hon plötsligt såg äldre ut.

En kastby bar bort hennes ord och hon följde hans blick. Likt annalkande snö hade en särskild doft, tyckte hon sig nästan kunna känna doften av haglet. Plötsligt kändes det mer lockande att komma in i värmen. Regn och vind tålde hon, kanske mer än många, men ingen vistades frivilligt ute när Märehn gjorde sitt värsta. Hennes val var något de kunde diskutera senare, han verkade ha en irriterande egenhet att bara med några få ord kunna få henne att prata.

Hon skulle just mana på sin häst då han tog hennes tyglar. Hon rynkade ögonbrynen något förnärmat. Man tog inte en annan ryttares tyglar på det sättet – åtminstone inte inom hennes klan. Detta var dock inte tiden att markera gränser eller hamra ut detaljer kring deras olika seder. Hon fokuserade på att bara rida med.

Svedan av kylan och regnet i hennes ansikte kändes nästan befriande, det slog bort alla andra tankar – det älskade hon med heden; den skalade alltid bort det oväsentliga och tvingade en att fokusera på att bara leva. Men vädret verkade förvärras med varje meter de red, detta var sannerligen något utöver det vanliga. När de kom fram satt Emiliyja skakande av, det fullkomligen dröp om henne. Hennes hår rann som svarta bäckar kring hennes ansikte. Hon var glad att gårdsfolket var för upptagna med hästarna för att se närmare på henne, hon måste se fruktansvärt tragisk ut. Hade hon haft minsta aning om vilket väder hon kunde vänta hade hon sett till att komma bättre rustad för det. Men detta var knappast tiden att oroa sig över första intrycket. Fortfarande kraftigt skakande av vädrets vrede stack hon in sina röda händer under armarna och var mer än redo att följa Kostyantyn.

Skillnaden i längd dem emellan blev tydligare nu när de stod framför varandra. Emiliyja lät Kostyantyn ta hennes genomfrusna händer, men såg inte upp på honom. Hon kände sig fullkomligt nedgjord av vädret, som om inte situationen var nog förödmjukande. Zornitsa testade sannerligen hennes ödmjukhet, ändå låg det största testet fortfarande framför henne.

Fortfarande huttrande följde hon honom in i huset. Hon visste inte vad hon hade väntat sig, men blickarna hon mötte när hon klivit in över tröskeln och såg upp och såg sig om chockade henne – aldrig hade hon mött sådan fientlighet. Men hon förstod. Hon förstod mycket väl. Kanske hade hon sett med samma blick på männen som slaktat Jonah när hon var barn. Hon vägde väl hur hon skulle bemöta dem; defensiv arrogans skulle inte vinna henne någonting, så hon bara nickade mjukt men värdigt åt folket i rummet. Men hur skulle hon någonsin kunna bli accepterad här? Hur hade hon själv reagerat om hon var dem? Hon hade alltid varit den starka, den stolta, men här kändes det svårt att vara stark och stolt.

När Kostyantyn lade armen om henne ryckte hon till något, likt första gången han tog henne i hand. Men till hennes förvåning kändes det… Bra… Betryggande. Hon vågade knappt erkänna det för sig själv, men hon slappnade tydligt av något i värmen från hans arm. Helgonen vete att hon behövde närhet nu och han var det närmaste en allierad hon hade här. Hon sveptes för några sekunder med i den omtänksamhet han visade.

Men så såg hon upp och såg hans mörka blick, fick en glimt av monstret, “Slaktaren från Iserion”. Blicken skrämde henne. Och det skrämde henne plötsligt att hon så fort verkade bli bekväm med honom. Han var en man full av motsägelser och hon visste inte om hon var redo att få veta vem han egentligen verkligen var, hennes blivande livskamrat. Hon vände snabbt bort blicken men hade svårt att hitta något annat att fästa den vid. Både en viss lättnad och en känsla av blotta infann sig när han lämnade hennes sida.

Hon insåg att pigan, Rayisa, väntade på att få hjälpa henne med kappan och hon började knäppa upp den. Den var av en tunnare, finare ull och hade inte helt klarat det osedvanligt hårda väder de utsatts för. Fukten hade börjat tränga in och väta den praktfulla dräkten hon bar under. Emiliyja blev plågsamt medveten om hur hon stod ut, hur överklädd hon var. Hon föste bort det blöta håret ur ansiktet och försökte finna någon sorts värdighet. Hon valde att ignorera den snabba glimten av ogillande Rayisa inte helt hann dölja när hon tog emot kappan. “Tack! Förlåt, men jag tror att mina saker skulle vara på väg…?” började Emiliyja prövande, men Rayisa bröt in. “I det här vädret kommer de inte långt i alla fall…” Så vände pigan sig bort och hittade en plats att torka kappan på. Nej, såklart, de skulle inte ha kommit än.

Hon lade sina armar om kroppen och såg sig om i det stora rummet igen. Tystnaden gick att skära med en sabel, det enda som hördes var sprakandet från eldarna. Den varma känslan av den hemtrevliga miljön tävlade med den kalla stämningen. Hon vände sökande blicken mot altaret, tog några försiktiga steg fram och ställde sig tyst vid Kostyantyns sida. Med blicken höjd mot helgonen neg hon, kysste för hundrade gången idag sina ikoner vid halsbandet, blundade och viskade tyst sin egen bön.

Det hade varit skönt med ett varmt bad nu, men det var nog inte på frågan. Värmen här inne började dock redan sprida sig i hennes kropp och soppa och nybakt bröd vid en eld lockade minst lika mycket som ett bad. Med spänningen i rummet vågade hon dock knappt röra sig, hon stod kvar i helgonens närvaro och försökte återfinna sin styrka.

När Emiliyja väl satt sig vid elden med honom hade hon åter försökt få ordning på håret, men till slut hade hon bestämt tagit av sin enkla kokoshnik och ringarna ur sitt hår och börjat lossa flätan för att håret skulle torka bättre. Straxt hade det långa svarta böljande håret slagit ut fritt över hennes axlar och en doft av lavendel hade spridit sig om henne. Det hade varit mycket sjå kring att göra henne presentabel för sin tilltänkta. Hon hade inte haft mycket att säga till om vad gällde utstyrseln, men lavendeloljan hade hon själv valt, mest för att den lugnade henne och påminde henne om hemma.

Nu blandades lavendeln med doften från Kostyantyns kaftan. Hon hade tacksamt tagit emot den och åter förundrats över hans omtänksamhet – hade rollerna varit ombytta hade hon nog själv haft svårt att vara så vänlig. Hon hade givit honom fler än en förstulen blick medan de åt under tystnad, studerat hans allvarsamma profil.

Tills ordet nådde dem att prästinnan saknades. Emiliyja hade inte reflekterat över huruvida hon hade anlänt än. En iskall oro hade gripit tag om hennes inre – vad hände om de inte fann prästinnan vid liv? Risken var stor. Vad hände med vigseln då? Vad hände med freden? Var detta ett sätt för Zmeklarova att slippa ur? Var hans dedikation bara ett spel? Nej, det kunde hon inte tänka sig, så dumma var de väl ändå inte? Hennes första impuls var att följa med ut i sökandet. Men vad kunde hon göra utan utrustning i främmande marker? Istället satt hon tyst kvar med händerna om soppskålen i knät, ensam vid elden. Ensam igen, i ett rum med dömande blickar. Hon saknade honom nästan nu, men bara nästan. Hon drog instinktivt kaftanen tätare om sig.

Hon kunde kanske försöka prata med dem, men vad skulle hon säga? Hennes blick fastnade trött i elden framför henne och tankarna vandrade iväg igen. Tillbaka till honom. Det var som att han var två män. Det monster som gjort alla de där onämnbara sakerna och den omtänksamme klansmannen som hade lovat att ta hand om och skydda henne. I en plötslig insikt förstod hon att det bara var två sidor av samma mynt. Han var uppenbarligen beredd att gå över lik för sina nära, hade förmodligen gjort det större delen av sitt liv – om man skulle tro alla historier. Precis som människorna i hennes egen klan, precis som hennes far, precis som hon själv – hon hade bara inte tvingats till det, än… Omtanke, eller kanske omsorg, tagen till sin yttersta spets. Kanske var det det som definierade Mährens folk? De var monster när de behövde. Det var människor som han som hade vunnit kampen för dem, hon fick känslan av att han allena hade kunnat vinna den kampen. Nu hade han tagit in henne under sitt tak – både bokstavligt och figurativt. Motvilligt kanske, men han visade tydligt att han var resolut i förlikningen. En sådan acceptans var allt hon kunde begära. De hade varit borta ett tag nu, han verkade onekligen ihärdig.

Om Kostyantyn kunde göra detta för henne, erbjuda sitt omhändertagande och skydd, vad kunde hon göra för honom? Hålla sig undan förmodligen. Hon tog tankfullt en försiktig tugga av brödet. Han hade sagt “Vi ska ge de stabilitet och vi ska ta hand om de i dalen”. Det stora politiska perspektivet i Mähren kändes avlägset nu när hon satt framför hans eld med hans folks blickar på sig. Efter vigseln skulle någon sorts vardag trots allt infinna sig. Det var vägen som Izeleth i sin outgrundliga visdom stakat ut åt henne, åt dem. De var freden för denna dal.

Emiliyja väcktes ur sina tankar när kvinnan reste sig och kom fram. Hon såg upp på henne med ett försiktigt leende. Noterade tatueringarna, stoppade sig själv från att låta tankarna flyga och göra förutfattade antaganden. Hon tog kvinnans hand. “Åh, det är inte så kallt längre…” Hon log tacksamt för den visade vänligheten inför de kritiska hushållsmedlemmarna. Så ställde hon ifrån sig den tomma skålen som hon fortfarande höll i sitt knä. “Vill du… Slå dig ned?” Hon gestikulerade mot platsen bredvid sig på bänken. Kvinnans initiativ var en välkommen distraktion från alla tankar och hjälpte henne dessutom med dilemmat med hennes eget kontaktsökande. “Vad heter du?”

Emiliyja log lite försiktigt åt kvinnan, men förbannade tyst sina föräldrar för att de inte utbildat henne närmare i Märhens mindre klaner – hon hade aldrig hört talas om kvinnans klan. När kvinnan satt sig och presenterat sig föll först en något osäker tystnad över Emiliyja. Hon var trött både till kropp och sinne, men hennes första intryck här var avgörande – det hade hon förstått utan sin mors förmaningar. Kanske skulle hon bara gå rakt på sak, utan omsvep? Hon började trevande… “Detta är kanske inte rätt tid att prata om mina intentioner och min roll här…” Hon sökte efter ord som inte skulle kunna tolkas respektlöst. “Men jag vill att ni alla ska veta att jag är här för att jag vill det och jag ämnar göra mitt bästa här.” Det lät klumpigt – men hur kunde hon börja prata om att hon inte stod för hela sin klans åsikter om freden, att hon verkligen ville försöka göra något för Märhens framtid, att hon nu började inse att det var i denna dal hennes framtid började? Hon log självkritiskt lite snett, en suck undslapp henne följt av ett litet skratt. “Jag kanske inte är så världsvan, jag kanske är naiv… Och lite bortskämd… Men jag är beredd att göra allt jag kan… För denna dal.” Hon märkte att hon gled in på lite mer känsliga ämnen och försökte hitta en taktfull vinkling. Hon behövde en länk till folket i dalen. “Ni har gjort ett fint arbete här.” Hon såg sig om i rummet. Försökte att inte möta de andras blickar, rädd att möta samma fientlighet som tidigare. Så såg hon tillbaka på Zhanna. “Zhanna, skulle du vilja hjälpa mig med att hitta min plats här? Hjälpa mig med vad jag kan göra, hur jag kan hjälpa till?” Hon såg osäkert på henne, kanske hade hon tolkat hennes vänlighet fel?

Till slut började männen återvända – utan prästinnan. Emiliyja såg bekymrat på dem, såg mot dörren och väntade att Kostyantyn skulle kliva in. Men han kom inte. Hon vred oroligt på sig, ville höra vad männen talade om, men hon verkade inte bli inkluderad. Han måste vara kvar där ute, men de verkade inte vara oroliga över honom, så då behövde väl inte hon vara det heller? En frustration började ändå växa i henne. Detta rörde henne också, i allra högsta grad rörde det henne! Hon förlorade kampen med sin behärskning och reste sig, gick fram till en grupp män som satt och talade. “Vad är det som händer? Var är Kostyantyn?” Hennes ansikte var stelt, hon försökte att inte ge sken av sin ängslan över att konfrontera de råbarkade männen hon bara för några timmar sedan, förmodligen inte helt oförtjänt, tänkt på som barbariska vildar. Men hon tänkte inte vara den som kurade bakom sin mans status och respektingivande blick.