Post has published by morrikai
Viewing 8 posts - 41 through 48 (of 48 total)
  • Rollspelare
    Member since: 06/11/2018

    Han hade givit henne avstånd, låtit henne i avskildhet klä av sig och sjunka ner i det varma badet med väldoftande örterna från heden som tjänsteflickorna hade hällt upp åt henne. Han hade hållit ryggen mot henne men när hon väl satt i abdet och till ljudet av det skalpande vattnet hade han ändå sakta vänt sig om. Först bara med små ögonkast men när hon tillslut bröt den tystnaden som lagt sig på något märkligt sätt lätt tryckande, med tyngden från deras ansvar pressandes mot dem hade han vänt sig om. Han lät blicken vandra över hennes ryggtavla, följa det svarat håret som avtackandes mot den vita huden, en snövits färgad hud som passade en nobel fröken som växt upp i borgar och gods. Inte för att han kom från någon enkel bakgrund, under honom fanns det trotts allt ett avgrundsdjupt avstånd ner till de som verkligen levde i nåder av vad Izeleth gav och inte gav till de som levde på hennes hed. I jämförelse med Emilijia var hans klan dock inte mycket mer än simpla fåraherdar, i henens ådror rann det blod från helgon och hennes klans namn ekade genom Märehns historia som en av de stora grundarna. Det fanns hela kompanier av bevingade husarer som enbart red under hennes klans banér. De kom från två olika världar men nu skulle deras världar bli en, han skulle träda in i hennes värld. En värld långt bortom den hed och det slagfält han kände såväl, en värld han skulle vara vilse i.

    ’’Nej’’ svarade han henne lugnt, han trodde inte de kunde ena klanerna eller leda Märehn till en bättra framtid. Han hade sett hur förändring såg ut när olika viljor mellan furstar skulle mötas för förändringen skull, hur den formade världen med blod på slagfältet. ’’ Men vårt blod kommer göra det’’ svarade han henne vidare ’’ Din klan kommer att måna om fred för din skull och min klan skulle behöva strida utan mig, våra barn kommer föra blod till båda sidorna och ingen kan lyfta sin sabel mot sitt blod utan att riskera nattens drottnings vrede’’ den vilda jakten, påminde Märehns folk varje vinter med sina vinter åskstormar om vad som väntade dem om deras synder förde dem bortom Izeleths ord.

    Han tystnade sen, begrundade de hon sa. Han visste att han ville ha henne, han hade velat ha henne sen han såg hennes undersköna ansikte med henne snövita hud och det korpsvarta håret. Hon såg ut såsom helgonens klaner beskrevs i sagorna, undersköna men ouppnåeliga för någon som han. Han hade redan då bestämt sig för att han skulle få henne men han ville inte med våld eller hot erövra henne, nej han ville övervinna henne medvännlighet och omtanke. Trotts allt skulle det vara de mot världen när de gifte sig, han ville att de förbundet skulle byggas på något gemensamt och på någon genuint. Det var förtidigt att tala om kärlek, de kände knappt varandra men de kunde hålla av varandra och trivas i sällskapet men viktigast att de var trygga tillsammans.

    ’’Det finns mycket i vårt förflutna eller mitt förflutna’’ för även om hon tillhörde den andra klanen i denna konflikt så kunde han inte känna att hon som person varit involverad i den. Inte som han, han som hade dräpt och lemlästat hennes fränder, bränt deras gårdar och drivit ut deras boskap i vildpanik på heden. Han hade inte skonat någon, nej han hade i tradition dräpt gamla som unga.  ’’Som vi nog inte bör beröra oss med’’ sade han tillslut ’’vi kan inte förbereda oss på det oöverkomliga innan vi vet vad det där, vi kan endast sätta vår tilltro till tron och vårt öde’’ han funderade, någon gång helst nästa vår kanske de borde bege sig på pilgrims färd till ljusets öar. Låta sig beröras av Ljusets dotter under vårdagsjämningen och kanske mota förlåtelse för nu var tiden för hämnd över. De illdåd som skett i vredesmod och under en tid fylld av hämndlystnad måste vara förbi om de skulle lyckas. En tid av förlåtelse och samförstånd måste ligga framför dem om de skulle finna lycka tillsammans.

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Emiliyja hade aldrig varit orolig av sig tidigare i sitt liv, men å andra sidan hade hon sällan haft särskilt mycket att oroa sig över. Hon hade knappt varit orolig när hennes far dragit ut i strid – hur kunde han annat än återvända levande? Men hela den här situationen hade rubbat henne ända in i själen, den styrka hon kunde uppbåda hade hon behövt gräva djupt efter. Hela hennes värld hade vänts på ända. Hon hade känt sig rå, hudlös – utom när Kostyatyn var nära; då var det som att hon var, om inte hel, så lite mindre trasig.

    Emiliyja mötte Kostyatyns blick över axeln och log mjukt åt hans ord. Han tycktes ha en förmåga att alltid lyckas lugna henne med bara några få ord. Få henne att se på saker realistiskt. Naturligtvis skulle det inte gå i en handvändning, utan offer. Men viljan fanns – och styrkan och ödet. Detta var ju deras öde, kungjort av Izeleth enligt prästerskapet. – Där var han igen nu när han såg på henne; en man hon kunde äkta, med eller utan allians eller påbud från prästerskapet. En man hon kunde ge sin själ och sin kropp. Hennes kinder hettade plötsligt när han såg på henne. Eller var det värmen från vattnet? Hon var tvungen att vända bort blicken, såg in i elden. Dess sken gav hennes svarta våta hår guldskimrande slingor i det dunkla rummet.

    Hon nickade åt det han sa. Tron och ödet betydde mycket, men politiken måste också följa. “Min far vill detta, men framförallt farbror Vitomir. De har många med sig. Det måste finnas fler klaner som vill enas. Särskilt efter Loradon och Iserion. Vitomir är vältalig…” Sade hon eftertänksamt och flyttade en våt hårslinga över axeln. “Jag smög in på ett möte en gång. Det var ett ganska litet möte, jag vet inte vad syftet var egentligen, men han talade om Loradon och Iserion. Jag har nog aldrig hört någon prata så öppet och ärligt om något som de flesta bara ville glömma. Men det syntes att det gjorde något hos dem. Alla hade likadana historier, historier de inte ville återuppleva, eller att deras barn skulle behöva genomleva. Visst var det familjer av vårt eget blod, men dittills hade det varit oroligt och skört inom klanen. Alla var slitna och modfällda, kluvna. Efter det mötet fanns en enighet och en glöd.” Sedan vände hon huvudet för att se på honom igen. “Jag gissar att historierna bland ditt folk skulle låta snarlika…” Sade hon prövande, utan att egentligen förvänta sig att han skulle börja prata om det. Han hade nog mer att begrava än de flesta. “Du har rätt. Vi måste alla göra vårt bästa för att lägga allt det där bakom oss. Förlita oss på vår tro, framtiden, tillsammans.” Hennes ton blev något mer bitter. “Utan utomstående krafter som sliter våra klaner och spiller vårt blod utan mening.”

    Hon suckade tillslut djupt och rös till. Vattnet började svalna och teet lockade med sin varma arom. Hon såg sig om, men insåg att badlakanet låg utom räckhåll på en pall. Skamset såg hon på honom. “Skulle du vilja räcka mig badlakanet…?” Hennes kinder hettade igen. Deras förening hade varit mer en affärsöverenskommelse än något annat, men hon drogs otvivelaktigt till honom, kropp och själ, drogs till denna “Slaktaren från Iserion”. Mer och mer började hon tro på att det kanske faktiskt var ödet som fört dem samman. Det fanns krafter i Märehn som var starkare än de någonsin skulle kunna sätta sig upp emot. Just nu kändes det mer och mer som att de krafterna koncentrerades kring dem, stormade uppspelt kring husknutarna, i väntan på något.

  • Rollspelare
    Member since: 06/11/2018

     

    Han blundade, han kunde för sitt inre fortfarande se elden från Loradon den eld som dräpt det gamla Märehn och fått det nya. Ur askan växte det nya fram medan det gamla spreds för vinden tills det endast vara tynande minnen kvar men elden det var ett minne som han aldrig skulle glömma. Iserion, de hade varit deras uppväckande en insikt att den väg som Breslau ledde dem på var inte den väg som Izeleth ville att deskulle vandra utan den som gav Breslau mest makt. Han kunde fortfarande höra skriken från Iserion när han blundade. De jämrande ljudet från de adelsfamiljer och borgare som vägrat böja sig inför Iserions nye furste, hela familjer som utplånats när skogen av pålar hade rests. Skogen som hade givit honom hans namn som slaktaren från Iserion.

    ”Iserion var ett misstag och människorna där är ignet annat en inskränkta, avundsjuka och giriga slavägare” Han  ångrade inget av de som hade skett i Iserion, han hade sett hur människorna där behandlade alverna. Hur de hade rest upp till stora upplopp i staden och krävt sin frihet medan de försökt stena alver som givit sin frihet åter, nej han ångrad eignet av vad han gjort men Iserion hade varit ett misstag. De skulle aldrig ha varit där och nu ville Iserion aldrig lämna honom, med sitt jämmer var de som de försköte hämnas från de dödas rike eller vart det en prövning sänd från Izeleth ?  ”Men det finns inget att vara bitter över de som hänt, vi kan be och hoppas. En dag kanske klanerna kommer stå enade likväl som alverna i iserion kanske endag vinner sin frihet”

    Han slog upp ögonen och såg på henne igen där hon återigen hade vänt sig om och kompå vad hon hade bett om, han sträckte sig efter badlakanet och reste sig upp. De jämnrade ljuden och de brinnande eldslågorna var som bortblåsta, för en stund rådde frid hos honom när han såg på henne. Han reste sig upp och tog de få steg bort till henne med badlakanet. Kanske lite väl nära och med henne egentligen alldeles för avklädd men hon var ändå hans blivande fru och han tog sig denna frihet när hon desstuom hade bett om det. ”Jag tror inte vi kan ena alla klaner” sade han medan han väntade på att hon skulle resa sig ” det ligger inte i vår natur” nej folket i Märehn drogs alldeles fär lätt in i blodsfejder där förlupna ord lätt ledde till att sablanra drogs och när väl blodet flöt följdes de av hämndens tid. Att söka en fredlig lösning i dommaringarna var bara något som sågs som en sista utväg eller när prästerna som i deras fall krävt det. Att stolt stå upp för sin klan och försvara den till varje pris var deras natur ” Men vi kan skapa fred genom förbund med de som önskar det” fortsatte han

     

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Emiliyja förstod Kostyatyns inställning. Det var svårt att vara optimistisk nu. “Nåja, det har gjorts förr…” Sa hon kort och trött. Kanske var det nattens äventyr som började ta ut sin rätt. Men när hon tänkte på vad hon känt där ute på heden växte styrkan inom henne. Hon hade ju känt hur rätt denna väg var.

    Hon hade suttit och väntat på att han skulle ge henne lakanet och vända sig om, men när han istället verkade vänta på att hon skulle resa sig tvekade hon först instinktivt. Men så var det som att den där nyvunna styrkan gjorde henne lugn. Hon reste sig resolut men mjukt upp ur baljan. Eldens ljus glittrade varmt i dropparna på hennes bleka mjuka former. Hon mötte lugnt hans blick och tog lakanet från honom och virade med värdiga rörelser in sig i det.

    Hon lade försiktigt sin varma fuktiga hand mot hans kind. “Det ligger inte heller i vargens natur att söka sig till människan, ändå delar hon nu jakten med oss, delar vår säng.” Hon log lite och smekte försiktigt hans kind, betraktade ömt hans hårda ansikte. “Om Zmekalrovas fruktade monster kan visa sin fiendes dotter sådan förståelse och vänlighet som du visat mig, då kan vårt folk visa varandra förståelse och vänlighet också. Detta är inte vårt arv – oändliga fejder som dödar och vattnar ur vårt folk. Izeleth valde vårt blod, allas vårt blod bär på samma arv, vi alla är hennes folk. Jag menar inte att frälsa hela Märehn. Det handlar inte om att alla ska leva i frid och fröjd utan att någonsin bli osams. Det handlar om att arbeta tillsammans – att till exempel se till att män som Nicolaus aldrig får makt över vårt land och vårt folk igen. Och om våra två klaner kan enas så betyder det något stort.” Hon visste att det var stora ord. Verkligheten utanför deras varma rum var ärrad, traumatiserad och kluven. Ord skulle inte räcka.

    Kostyatyn måste vid det här laget förstått att Emiliyja lutade åt de gamla traditionerna – och han verkade acceptera det. Frågan var hur mycket mer hon vågade lita på att han skulle acceptera. Hon var långt ifrån kunnig själv i den gamla magin, men hon visste tillräckligt om teorierna, hur hon kunde lära mer. Hon sänkte rösten osäkert. “Det bor verklig magi i vårt land, i vinden, i själva jorden, i vårt blod…” Hon tystnade igen, visste inte riktigt vad hon ville säga. Hon skakade huvudet lite och log matt. “Nå, först borde vi dock verkligen se över vår egen situation… Se till att bli äkta makar.”

  • Rollspelare
    Member since: 06/11/2018

    Han lätt blicken fokusera på hennes ögon när hon reste sig upp, det här var nära mycket närmre än vad som vad sedligt eller vad prästerskapet förmodligen skulle anse vara rådigt men sen om två ogifta personer blev funna i en situation som enligt seden skulle anses vara för intim var seden att de skulle gifta sig. Märehns lag kunde vara hård och grym med dödstraff som korsfästning och pålning för de grövsta synderna men den kunde också vara pragmatisk, varför straffa två personer vars enda brott var att deras hjärtan för varandra hade brunnit mer än vad deras vett kunnat behärska. Hade inte Izeleth själv förkunnat att det var genom kärlek som de skulle bygga en värld för det utvalda folket, kärlek till klanen och kärlek till dem man skulle dela sitt blod med. Han såg därför ingen större fara med situationen, de skulle redan gifta sig och vad skulle prästerskapet säga? Kräva att de gifte sig en andra gång? Av respekt däremot såg han till att endast se henne in i ögonen, visst fanns det där en vilja att se mer men detta var det närmasta han sträckte sig och mjukt lätt han badlakanet svepa in i henne

    Han nickade åt hennes ord, han kunde se delar av det hon talade men kanske inte allt av det hon sade. Han hade alltför väl sätt hur förlupna ord hade lätt till dueller och stridigheter, hur blodspillan hade lätt till blodshämnd som följts av åratal av fejder mellan klaner. Ibland var det inte ens heller om småsaker, utan om vem som hade rätt till vilka betesmarker. En strid om land som ingen vägrade ge sig i för land var förknippad med mat och mat med trygghet, den som hade gott om mat i sina förråd behövde aldrig frukta svält. Denna svält som likt en förbannelse smög sig in under dåliga år och prövade människor på de grymmaste sätten när barn sakta tynade bort tillsammans med de äldre och de redan svaga, de som så många redan ömmade mest för ”Om du vill att vi ska jobba för något, då måste du ge Märehn ett mål” Nicolaus hade givit Märehn ett mål men han hade också utövat de grymaste metoderna för att få alla att tro att det var deras mål med men det hade varit Nicolaus som protesterade vid Loradon, fördömde Kung Sandors plan som urkorkad. Kung Sandor hade trotts det anfallit staden och endast då hade Nicolaus utav pliktrogenhet själv kommenderat sina trupper till det vanvett som Loradon hade varit, till det vanvett som Karms styre var ” Inte bara ett mål som betyder makt och inflytande för Märehn utan för något som Märehns folk tror på” För även om Vasiljs drömmar om ett mäktigt Märehn som förenade alla de rättrogna folken som följde Izeleht, så var det drömmar om makt. Drömmar som tilltalade prästerskapet som valt honom till deras ledare men var det de som hedern på heden drömde om? Drömde inte hedern om så simpla saker som att kunna äta sig mät, se sina barn växa upp, se dem bilda sina egna familjer och finna lycka i livet. De var farliga tankar att ha och Kostyatyn höll dem för sig själv.

    ”Jag vet att vårt land är magiskt, jag har sett både Iserion och Karm. Och jag kan säga dig att jag inte behöver se mer, de finns bara ett land så vilt, så otäjmt och så fritt med sina heder som Märehn” Han kanske inte förstod exakt vad hon menade, magi som något en människa sysslade med var väl främst de prästerna ägnade sig. Visst fanns de gamla sagor och sagor om helgonen och deras förmågor men att en ättling till ett av dessa helgon skulle besitta samma förmåger eller kunskaper i de gamla traditioner kunde han inte tänka sig ”Och ja, vi borde äkta oss innan någon tror att jag kidnappad dig” han sa det på skämt men de fanns ett visst allvar i tonen, prästinnan skulle behöva äkta dem och återvända med ord om det till Emiliyas klan innan någon trodde att han hade endast tagit henne som sin frilla.

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Trots Kostyatyns ord om att ge Märehn ett mål anade Emiliyja att han kanske inte helt delade hennes uppfattning. Kanske tyckte han att hon var naiv. Förmodligen var hon det.

    Nu när hon rest sig ur badet kände hon en mild yrsel krypa sig på. “Jag kanske borde sätta mig ner igen…” Hon släppte honom med blicken och rörde sig förbi honom mot sängen, satte sig trött på sängkanten. Hon suckade. “Nåja, det är kanske inte min, eller vår, uppgift att ge hela Märehn ett mål. Kanske ska vi fokusera på att ena våra två klaner.” Sade hon trött och log matt. “Jag kan bara inte hjälpa det antar jag. Jag har spenderat så mycket tid isolerad från resten av Märehn, uppvuxen med berättelser, sånger och legender om vårt folk och vårt land – samtidigt medveten om hur plågad verkligheten är. Vi är Izeleths utvalda folk, det skulle inte vara såhär… Jag vet inte… Kanske är jag naiv…” Hon tog ett hörn av badlakanet och började långsamt tankfullt torka sitt långa svarta hår. “Det enda som skulle ena Märehn skulle väl vara om Izeleth själv skred fram över heden.” Sade hon ironiskt.

    Egentligen var hon för trött för att fundera på allt det här, men det var som att hennes trötta tankar vandrade iväg av sig själva. Tillslut var det som att hon tänkte högt… “Jag vet inte hur det skulle kunna hjälpa, men det kan finnas sätt att åkalla äldre, starkare själar…” Hon tappade tråden igen, kom på vad hon sagt och skrattade nervöst till. “Äsch, vad jag yrar…”

    Hon försökte snabbt byta ämne. “Jag kanske kan sända bud till min familj… Om situationen. Fast risken är stor att det inte ens skulle komma fram. Och om det kom fram – i ärlighetens namn vet jag inte om de skulle lita på brevets innehåll.” Hon såg bekymrat på honom, men distraherades av en molande värk i armen.

    Hon såg ner och märkte att såret i armen hade börjat blöda igen. Blodet gav lakanet röda fläckar. Hon hade glömt att såret ens var där. “Oj, förlåt, jag fläckar ner lakanet. Jag behöver visst lägga om det här…” Hon började se sig om efter något att förbinda såret med igen.

  • Rollspelare
    Member since: 06/11/2018

    Han fångar upp henne när hon svajar till och drar henne in i sin famn, en stark skyddande famn hos en man som sedan länge valt att lägga världens bekymmer på sina axlar och skylla de i hans famn från världens mörker. Att de fanns de som växte upp skyddade, i en värld av sagor som vävts för att skydda dem från världens ondska var hon inte ensam om. Märehns sånger och sagor var inte om den farliga vargen som ruvade där ute, utan om de nobla helgonet som skyddade sina nära och kära. De var lyckliga berättelser som existerade att inge tröst, hopp och en flykt från de mörker som omgav dem alla.

    ”vi är hennes utvalda folk och vårt blod kockar av vrede över de orättvisor världen givit henne och oss för det, vi är snara i våra sinnen och drar blod alltför snabbt för att skydda de vi älskar” I hans ögon fanns det inget mörkt över att henne klan skulle rida ut i full rustning för att återhämta sin dotter om de fanns misstänkta skäl att de misslyckade bröllopet hade övergått till en kidnappning. Hans klan skulle själfallet med svara med att rida ut i full rustning inför ett sånt hot, inte för att söka krig utan för att försvara de som de älskade innan de var försent. ” De finns ingen grymhet i det, endast kärlek” kärlek stöpt i blod, ett kockande blod där rädslan över att förlora de man älskade kanske snarare drev än till att uppfylla det öde man så desperat kämpade emot.

    Han kände hennes trötthet i kroppen, den utmanntning som gjorde henne yr och svag. Med lätthet lyfte han upp henne och bar henne till sin säng ” nej, vi rider ut. Vädret må vara emot oss men är vi tillräckligt många kan vi nå korsvägen och sen din klan” Han strök henne över pannan, orolig över hennes mående ”men ” han tog tag om hennes skadade arm och tog tag om bandaget som kommit upp. Detta var knappast första gången och förmodligen inte sita ”  måste vi få dig i lite bättre skick, sen rider vi till dian föräldrar och kräver att vi gifter oss där av deras präst” det skulle inte bli det stora inplanerade bröllopet på heden som tänkt inför en stundade hösten enligt tradition men ingen kunde förneka en prästs ord eller hennes föräldrar

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Emiliyja lät sig något motsträvigt lyftas. “Jag ska vila, men vi måste…” Hon var på väg att fortsätta sitt svamlande, men att vara så nära honom igen fick henne att tystna och slappna av. Hon sjönk uppgivet ner i kudden och log blekt. Kanske kunde hon trots allt börja förena bilden av monstret och mannen som nu smekte hennes panna som vore hon hans eget kött och blod. Hon insåg plötsligt att hon önskade att det inte bara var av plikt som han uppvisade sådan ömhet. Att de mötts i våreldens vilda sken, som älskande unga. Sådan kärlek skulle hon kanske aldrig få uppleva.

    Emiliyja suckade och blundade; försökte vila under hans varma hand. Plötsligt längtade hon bara efter att vardagen skulle komma. Hon försökte föreställa sig hur deras vardag skulle se ut när allt detta blåst över. När de var äktade och de kunde börja styra upp sitt gemensamma liv. Hon insåg att bara för att de knutit sina band skulle inte alla med ett horn i sidan retirera tillbaka till sina hålor. Märehn var ett land i ständiga konflikter – som Kostyantyn så ofta ville påpeka. Konflikt skulle förmodligen fortsätta att vara deras vardag. Men det betydde inte att de inte kunde bygga ett liv – folket på heden gjorde det varje dag, varje måne, varje år. Med båda deras klaner i ryggen skulle de dock stå starkare.

    Tröttheten verkade inte hindra henne från att prata vidare när hon åter kom att tänka på sin familj.

    “Du har rätt, vi behöver förekomma alla tvivel. Min far är lugnmodig, men min mor är kvick att dra slutsatser.” Sade hon eftertänksamt och något ängsligt. “Mer blod får inte spillas över ett missförstånd… Eller sabotage…” Hon visste inte hur hon annars skulle benämna det som hänt prästinnan.

    En tanke kom till henne, men hon tvekade lite. Hon hade inte varit i närheten av mossen i utkanten av hennes klans land sedan hon var barn. Inte sedan den där förhatliga dagen då den vaga sumplukten övertogs av lukten av järn, Toma’s blod… Men kanske kunde mossen vara avgörande – trots sina uppenbara fysiska faror och rykten om illvilliga väsen.

    “Du kan nog markerna något bättre än mig, det var länge sedan jag var i området, men skulle inte vägen över mossen vara rakare och snabbare – om än mer riskabel?”

Viewing 8 posts - 41 through 48 (of 48 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.