Utan tydliga besked kunde Emiliyja bara oroa sig. Hon gick av och an på sin kant, var på väg att själv bege sig ut i alla fall, men tog åter sitt förnuft till fånga… Det var inte så här det skulle bli. Hon visste inte vad hon hade föreställt sig, men inte var det detta limbo. Vågade hon lita på att hans beslutsamhet skulle vara? Vad hände om han beslutade sig för att det inte var värt ansträngningen? Vad hände om han valde bort henne i slutändan? Han hade fortfarande den friheten. Hennes blick föll då och då oroligt på dörren när vinden tog i och det ven oroväckande. Till slut satte hon sig åter, utmattad, vid elden, när plötsligt dörren flög upp.

Emiliyja ställde sig förskräckt upp och fick snabbt liv i kroppen. Hon skyndade sig beslutsamt fram för att ta emot prästinnan, men de andra var kvicka och snabbt i färd med att ta hand om henne. Rådvill stod hon kvar och såg på, följde osäkert Kostyantyn med blicken tills han tilltalande henne.

Hon nickade beslutsamt. “Vi måste få av dina kalla blöta kläder.” Sade hon bara resolut och skyndade sig till honom. Hon tog av sig hans kaftan och lade den vid hans sida, han skulle behöva den. Han verkade verkligen vara illa däran, om han inte fick upp värmen snart skulle han inte vara bättre ute än prästinnan. Så mycket visste hon. Hon satte sig på knä vid hans fötter och började ta av hans stövlar. Under tiden såg hon sig om i rummet om det kunde finnas fällar eller filtar om kaftanen inte skulle räcka. Elden var bra, men egentligen skulle det vara bra att få ner honom i en säng. Hon behövde veta närmare vilket tillstånd han var i, så hon lade försiktigt handen på hans kind och försökte fånga hans blick. “Kostyantyn, hör du mig? Orkar du hjälpa till med kläderna?” Hon släppte all sin osäkerhet och gick in i ett tillstånd av att bara göra det som situationen krävde. Hon var tydligt kompetent och handlingskraftig, trots hennes första intryck, men det skulle vara svårt att hantera en halvt medvetslös fullvuxen man. Hon började försöka kränga av honom kläderna på överkroppen.

Emiliyja kom på sig och såg sig om i rummet, de flesta var upptagna av uppgifterna de fått. “Förlåt! Naturligtvis!” Sade hon med låg röst och tog honom sedan om ryggen för att hjälpa honom upp. Hon brydde sig inte om att hon själv blev blöt och smutsig, istället blev hon chockad över hur kall han var. Det skulle vara lätt att intala sig att hon bara var orolig för sin egen framtid, men nu när hon på så kort tid sett så många sidor av honom var det svårt att inte oroa sig för honom själv. Hon var uppfostrad att visa empati för de sina och även om den inte sträckt sig längre än hennes egen klan hittills, så blev hon nu varse att den kanske kunde sträcka sig längre än så. Innan idag hade hon haft svårt att föreställa sig det, men Izeleth var visare än henne.

När de kommit in i rummet lät hon honom sätta sig och satte sedan skyndsamt igång med elden i den lilla spisen som att hon aldrig gjort annat. Hon reflekterade bara kort över att detta var det rum de skulle dela sin framtid i. Det är i sovrummet hemligheter delas och riken söndras. Hade hennes mor en gång sagt. Emiliyja hade inte förstått det då, men med denna fred började hon ana vad hon menade.

Hon hörde honom mumla bakom ryggen och när elden tagit fart vände hon sig för att fortsätta hjälpa honom. Hon trodde att hon var beredd, att hon sett ärrade överkroppar, men de var inget mot hans. Hon svalde hårt för att på något sätt kunna närma sig honom utan medlidande i blicken, istället fann hon sig undvika att se direkt på honom. Från sängen tog hon en filt och lade den mjukt om honom. Hon lät en hand ligga kvar på hans axel för att väcka honom ur tankarna han verkat fastnat i. “Kostyantyn… Du kommer att behöva ta av alla blöta kläder.” Hennes röst var försiktig, nästan ursäktande. “Det där kan vi tänka på sedan, först måste du lägga dig, bli varm… Du har filten… Jag ser bort…” Hon hade trots allt en egen blygsel som gjorde sig påmind. Då han trots allt verkade kunna klara sig någorlunda själv, återvände hon till elden medan han fick en chans att klä av sig det sista och lägga sig.

Emiliyja satt på knä vid spisen och ordnade med den hastigt tända elden. Hon lade på några klabbar ved så att lågorna snabbt växte, det varma flackande skenet nådde nästan de skumma vrårna i det anonyma rummet. Man skulle kunna tycka att rummet borde ha varit uppvärmt redan vid deras ankomst – om allt folk här i huset tjänade Kostyantyn borde det inte vara för mycket begärt. Men nu var inte en tid att tillrättavisa tjänstefolket, det var hennes oro som talade.

Hon såg sig försynt över axeln när hon hörde att han verkade ha kommit i säng. Hon reste sig och såg osäkert mot dörren, undrade hur det gick med prästinnan. Emiliyja var ganska säker på att Kostyantyn skulle vara utom fara nu när han fick värme, men hon behövde ändå vaka över honom. Prästinnan var andras ansvar, han var hennes. Så hon gick fram till sängen och lade en extra fäll över honom. “Vila.” Sade hon nästan befallande. “Jag kommer att vara här.” Fortsatte hon sedan mjukare. Hon visste inte vad mer hon skulle säga eller göra, så hon gick och satte sig på en utav kistorna. Hon slog bort en snabb tanke om kroppsvärme, så kritiskt var det nog inte.

Emiliyja satt med ryggen mot honom, men lyssnade noga på hans andetag. Hennes blick fastnade istället i elden. Hennes värld krympte till det lilla rummet. Efter en tid tyckte hon nästan att lågorna synkroniserade med hans andetag. Hon gav honom en snabb blick över axeln igen. Han såg ut att kunna vara vem som helst nu, en bonde eller en kung. Om det skulle bringa fred kunde hon gifta sig med vem som helst, det visste hon nu, hon kunde kanske till och med hålla av honom. Hon drog upp knäna och vilade hakan mot dem.

Det som hänt prästinnan var oroande. Om Kostyantyns iakttagelser inte var villfarelser av en förfrusen man verkade det finnas de som var beredda att offra mer än sitt eget liv för att stoppa vigseln – och med den freden. Om någon gjort detta med ont uppsåt visste de inte vem, eller vilka, de hade att göra med, tänkte hon blodigt. Vem vann på detta? Karm möjligtvis? Hennes egen klan hade en gång i tiden haft något att vinna av instabilitet, men det var under tidigare styren. Klan Zornitsas nuvarande atamyn Vitomir Prysmain, hennes fars kusin, trodde ärligt på ett enat självständigt Märehn. Han brukade använda namnet “Mairkhizma” för deras land. Hon kände hur huvudet började värka, det var svårt att tänka klart, hon kunde inte se alla trådar i det komplicerade politiska läget. Istället kom bilder av Mairkhizmas böljande fridfulla heder, hennes hems lavendelfält… Hennes hem och tidigare liv kändes oändligt avlägset, både i tid och rum. Men Kostyantyns tunga andetag och eldens sprakande fyllde tomheten i rummet, ensamheten som varit så total bara några timmar tidigare kändes något blekare.

Det blev dock obekvämt i längden att sitta på den hårda kistan, så till slut rörde hon sig tyst och gick till Kostyantyns sida av sängen. Han verkade sova, oroligt. Hon lade tvekande handen på hans panna, något varmare trodde hon, bara han inte fick feber. Borde hon väcka honom? Hon blev i sin trötthet plötsligt osäker. På en impuls gick hon ned på knä vid hans sida. Hennes dyrbara, nu solkiga klänning frasade mjukt. Hon böjde huvudet och knäppte händerna.

“Helgad vare du, Izeleth, i din visdom. Skydda denna fred, i ditt lands namn.
Helgad vare du, Devana, håll din hand över denna man inatt.
Helgad vare du Zerna, möt honom med din morgondags ljus.
Helgad vare du, Zornitsa, låt mig förtjäna ditt tålamod och din styrka, att övervinna denna prövning.“

Emiliyjas röst var inte mer än en viskning och när hon var klar med sin bön kysste hon en sista gång ikonerna. Hennes huvud var fortfarande sänkt när hans röst bröt tystnaden. Hon såg skärrat upp. Vizzearys? Hon skulle ha väckt honom! Hon tog instinktivt oroligt hans hand. “Kostyantyn?” Hon försökte söka hans blick, yrade han eller var han vid medvetande? Var han mer illa däran än hon trott, var han på väg bort? Hon insåg snabbt att han kanske snarare var på väg tillbaka, men något i hans blick gjorde att hon inte kunde släppa sin ängslan. “Du skulle bara våga lämna mig nu! Du lovade…!” Hon menade inte att ha en fullt så allvarlig ton, men rösten skälvde och det fanns en tyngd där som nog överraskade henne själv.

Emiliyja blev först något häpen av Kostyantyns ord. Det fanns en hängivenhet där som hon inte väntat sig, som inte bara lät som om den härstammade i en känsla av plikt, det kanske till och med fanns en ömhet i hans ord. Kanske hade allt detta handlat om plikt för dem båda när de först mötts där på heden, men nu var det något mer. Hennes första rädsla när han verkade vara på väg bort från denna värld, hade varit att bli lämnad ensam på en främmande plats med främmande människor, att freden skulle falla samman. Men de delade något, kanske en dröm. Det fanns ingen falskhet i den lojalitet han förlänade henne insåg hon nu. Hon hade inte nära vänner, men på mycket kort tid hade denne “barbar” visat sig vara just en vän. Hon hade mer att förlora än freden nu insåg hon.

Emiliyja andades ut en lättad suck över att Kostyantyn verkade komma tillbaka. Det ryckte till lite i hennes mungipor och för bara en sekund formades små smilgropar på hennes kinder. Hennes frostgröna ögon blev milda när hon tillät sig att ta hans ord till hjärtat. Hon nickade sedan i medhåll – det var de två nu, prästinna eller ej. De skulle inte låta någon skilja dem åt. All rädsla, alla komplicerade tankar och känslor skalades av och föll bort. Med mjuka rörelser reste hon sig från golvet och satte sig försiktigt på sängkanten vid hans sida. Hon höll hans hand i sitt knä mellan båda sina händer. Hennes blick blev något skarpare, beslutsam. Smilgroparna bleknade lika snabbt som de uppstått och hon höll ett fastare tag om Kostyantyns hand. “Om någon gjort detta, med ont uppsåt, så ska vi finna dem och vi ska straffa dem…” För Emiliyja fanns det ingen motsägelse i att möta blod med blod i detta fall. Eviga småsinta klantvister var en sak, det var de som slet sönder deras land, det måste de motverka. Att däremot aktivt motarbeta freden och därmed deras land på ett så beräknande sätt måste straffas, de måste sätta ett exempel, visa sig enade. Om det var så som Kostyantyn verkade misstänka.

Ovetande hade den eventuelle illgärningspersonen fört de två närmare varandra. De hade tvingats visa sin beslutsamhet, sin lojalitet, men också visa sig sårbara inför varandra. Det var inget en märehr gjorde med lätthet, men kanske just därför stärkte det banden. Det var saker som dessa som visade en människas rätta blod.

Emiliyja nickade instämmande åt hans ord. De visste båda vad allt detta skulle innebära, alla procedurer, så var Märehns väg. Men det fanns inget de kunde göra åt något av det i detta nu. Utanför väggarna rev stormen, likt skeendena som nu satts i rörelse, men här inne sprakade elden fridfullt och kastade mjuka skuggor över dem.

Hon mötte Kostyantyns blick och kunde på något vis inte släppa den. Han var så långt ifrån mannen hon väntat sig när äktenskapet först kom på tal där hemma. Hon visste fortfarande så lite om honom, ändå visste hon tillräckligt – vad mer behövde hon veta annat än att han stod med henne? Hon önskade plötsligt att hon kunde dräpa de där monstren, spökena och demonerna hon kunnat skönja i hans blick sedan de möttes, som hemsökte hans drömmar. Men hon förstod att de var en del av honom. Och hon hade sina egna spöken trots allt.

När han då omfamnade henne var det inte utan att hon stelnade till lite – inte av rädsla, inte längre, mer av förvåning och kanske ovana. Emiliyja hade nog aldrig blivit omfamnad av någon på det viset, annat än sina föräldrar kanske. Prövande lade hon sina armar om honom i svar. Värmen och närheten tog över och hon kramade intuitivt honom hårdare, blundade och lutade kinden mot hans bara axel. Hon släppte sin blygsel och sin reserverade fasad – det var en omfamning som längtat efter samhörighet.

En av hennes fingertoppar råkade snudda vid ett ärr på hans rygg, säkert ett ärofyllt eller åtminstone rättfärdigt ärr, ändå ville hon inte tänka på smärtan som måste ha föregått det. Hon hade hört historier. De hade alla sett tillräckligt av smärta nu, Märehn hade sett tillräckligt med smärta. “Vi ska visa dem fred…” Viskade hon mjukt mot hans axel. Izeleths utvalda eller ej – de hörde ihop, starka tillsammans.

Nu när alla hennes farhågor hade spolats bort slappnade Emiliyja märkbart av i Kostyantyns famn. Hon hade förberett sig för alla eventualiteter, dolt en kniv i sin stövel om hon skulle behöva avvärja ovälkomna närmanden från sin blivande man. Naturligtvis skulle hon behöva fullfölja sin plikt någon gång – men enbart på hennes egna villkor. Nu hade hon nästan glömt bort den där kniven. Naturligtvis vann hans klan mycket på detta, men hon såg nu att han ville mer, för hela Märehn. Han ville ha fred lika mycket som hon.

Hon log där mot hans axel. Nej, hon var inte längre rädd för honom, ändå skälvde hennes bröst av en växande ny känsla. Kanske märkte han det. Hon drog ut på omfamningen; hon bävande inför att möta hans blick igen, kände att hennes ögon skulle avslöja mer än hon var bekväm med. Avslöja den växande känslan att hon kanske kunde älska honom trots allt. Att hon kunde kyssa honom för hans ord. Det var naturligtvis fånigt; de var i princip redan äkta makar, men de hade inte känt varandra mer än några timmar trots allt. Det var inte så här hon hade föreställt sig sin första kärlek, om det nu var kärlek som spirade inom henne. Vad var ens kärlek? Kanske var detta bara påfrestningen av alla omvälvande känslor i kontrast till lättnaden hon nu kände. Och kanske var detta inte mer än ett medel till ett mål för honom, ömma ord betydde inte nödvändigtvis kärlek.

Emiliyja kände sig plötsligt väldigt bräcklig och svag, som att hennes värn nu fallit helt, som om hon tappat sina törnen och hon var den där lilla sköra blomman hennes far hade försökt skydda från världens ondska. Hon var illa förberedd på att hon verkligen skulle tycka om “barbaren” som nu omfamnade henne. Hon hade inget försvar mot sina egna känslor.

Hon lösgjorde sig tillslut långsamt från honom, men mötte inte hans blick, utan såg ner på sina händer, de skälvde de också. Hon var tydligt tagen av omfamningen. Hon borde säga något… Hon harklade sig nervöst. “Jag… Vi kanske borde… Sova…?” Hon förstod dock inte hur hon skulle kunna sova nu.

Pozegna

Detta var första steget.
Med detta skulle hon ta farväl av sin familj och binda sig till denna plats. Naturligtvis skulle hon träffa sin familj igen, säkert se sitt barndomshem igen, men inte som dotter till boylar Radim Prysmain utan som fru till Kostyantyn. Deras två blod skulle förenas, men hennes främsta plikt skulle stå till Kostyantyn och denna plats – han skulle vara hennes familj och denna hed hennes hem. Det var grödorna från dessa marker som skulle föda henne, det var här hon skulle jaga, det var vattnet från sjön där nere som hon skulle använda till sitt te. Riten var gammal och hade säkert varianter i många av Märehns klaner, men många mer Karm-vänliga klaner hade nog slutat utföra den med argumentet att den var föråldrad och hednisk.

Barfota klev hon ut i den kalla, våta, tunga natten. Hennes skepnad lyste i mörkret. Vinden hade mojnat och bara ett stadigt regn föll nu. Hon bar endast en särk, vit och tunn med blodröda broderier på ärmarna och runt halsen. Det svarta håret var lössläppt och blänkte i det lilla ljus som flydde huset, snart nog låg det blött slickat runt hennes ansikte och över hennes axlar.

En bit ut på heden stannade hon. I handen höll hon en liten kniv i sin skida, hon drog ut den. Blod från högra armen för att binda dig till mannen, blod från den vänstra för att binda dig till jorden han besitter. Babcias ord ekade genom tiden från hennes barndom. Med detta skulle hon slutgiltigt ta farväl av sin familj, sin klan.

Hon vände blicken upp mot den svarta tunga himlen och sträckte ut sin vänstra arm. “Devana, var med mig.” Viskade hon tyst. Utan att tveka drog hon sedan ett snabbt snitt tvärs över handleden. Mörkt blod började sippra fram. Så brast tillslut Emiliyjas hjärta. Det var som att all styrka hon hittills lyckats uppbåda av ren vana, bara tog slut. Hon hade aldrig varit den som grät, men nu föll hon på knä i ljungen och grät en desperat gråt. Hon stödde sig på händerna i den våta växtligheten, vars rötter klamrade sig ned i jorden, likt hennes bleka fingrar. Blodet och tårarna blandades med regnet och sjönk ner, djupt ner i denna jord. Nu var hon bunden till denna plats. Snart nog skulle hon på alla sätt vara bunden till honom.

Hon visste inte vilka som stod där i mörkret och beskådade det hela, men detta var ett av få tillfällen då hon kunde tillåta sig att visa sig svag inför sin nya klan. Stod Kostyantyn där och såg henne nu? Hennes kropp skakade av gråt och kyla, men hon kunde inte röra sig.

Emiliyja försökte samla sig för den sista delen, den glömda del som hon med fascination läst om i gamla texter. Aldrig hade hon trott att hon ens skulle överväga att göra denna ritual – nu kändes det självklart att löpa linan ut, att samla alla Märhens krafter, vidskepelse eller ej. Hon höjde ett skälvande finger mot pannan och målade där en runa, ett sigill i blod och jord. Styrka i enighet var dess budskap. Så böjde hon sig fram, bugade inför Izeleth, Devana, Zerna, Zornitsa och alla detta lands och Märehns helgon, lade pannan i den våta svarta jorden som började lukta av järn. Ett plötsligt lugn kom då över henne och hennes skakande kropp stillades, hon drog ett djupt andetag av den jordiga fuktiga luften. Kanske hon inbillade sig, men det var som att Izeleths egen vilja strömmade genom henne. Och när hon såg upp mot den mörka himlen var det som att Devanas egna ögon såg henne. Oavsett vad som hänt tidigare i deras klaners historia, oavsett vad som komma skulle, så skulle de stå enade.

När Emiliyja tillslut började känna yrseln komma reste hon sig stelt. Hon försökte torka tårarna och regnet ur ögonen, men det enda som hände var att mer blod färgade hennes bleka kinder. Hon såg det mörka på sin arm och tryckte handen runt såret för att hindra blödningen. Sedan rörde hon sig beslutsamt mot den lilla folksamlingen, om än något ostadigt.

En oväntad värme spred sig inom henne när hon tyckte sig skönja Kostyantyns gestalt i ljuset från facklorna som tänts. En liten grupp äldre kvinnor lösgjorde sig och mötte upp henne med en varm fäll och välsignelser. De förband snabbt hennes sår. Måhända var de något mindre avogt inställda till henne nu efter hennes uppoffring. Hon utbytte några korta ord med dem, de såg fundersamt på varandra, men nickade sedan kort. De skulle nog få stå ut med mer okonventionella saker från sin nya egensinniga husmor, tänkte Emiliyja medan hon sedan målmedvetet rörde sig bort mot Kostyantyn. Ritualen var över, men det tillhörde inte seden att bruden och brudgummen möttes på detta sätt efteråt – och hon borde komma in i värmen. Fällen skylde dock Emiliyjas kropp som nu kunde skönjas genom den genomvåta blodfläckiga särken. De samlade såg något förvirrat på henne och på varandra.

Men Emiliyja hade bestämt sig och hon kunde inte vänta med att tala med sin blivande make. Hon rörde sig fram till honom och såg upp på honom med de isgröna ögonen. “Jag vill ta tatueringarna också.” Sade hon sammanbitet. “Jag vill visa vilka vi är och var vi står.” Hon drog fällen tätare om sig och huttrade till lite, kylan började åter krypa in, kanske hade detta samtal kunnat vänta ändå? Det kunde ändå inte ske i detta nu.

Emiliyjas händer hade börjat domna, hennes bleka hud lyste nästan mot mörkret och blodet såg nära på svart ut mot den. Hade det bara varit för några timmar sedan hade hon tvekat inför Kostyantyns inbjudande gest. Men någonstans hade de mötts i sina övertygelser, hittat en ömsesidighet och framförallt trygghet. Emiliyja tog steget mot honom och kröp in under kaftanen. Som att hon gjort det tusen gånger lade hon sina kalla händer mot hans rygg. Sanningen var att hon sällan upplevt närhet av denna sort. Kanske var det bara värmen, men nu fann hon närheten rogivande och framför allt trygg. Hon lutade lätt sin kind hon hans hand när han smekte den.

Hon skulle inte träffa en själ som kände henne, kanske på flera år om ödet ville det så. Han kunde hålla henne som slav. Hålla henne som blott ett avelsdjur och piga. Leva på skyddet överenskommelsen skulle ge, om än fortfarande bräckligt. Konstigare saker hade hänt i detta land. Men hon hade lagt den rädslan bakom sig och hon fann att deras interaktioner blev mer och mer naturliga för var stund. Efter ritualen var hon också säker på att Märhens krafter var med henne, med dem båda – även om hon just i detta nu kände krafterna rinna ur henne med regnet.

Hon log lite åt hans ord, men hon huttrade kraftigt och började bli allt blekare. “Ja, kanske är det min tur att återuppväckas från de döda…” Sade hon hackigt och refererade till Kostyantyns dust med döden. Trots att hennes tänder hackade och det kändes som att hon faktiskt var mer död än levande, kände hon hur leendet växte lite. Kanske var det lättnaden av att ha ritualen avklarad som gjorde henne så lättsinnig. “Jag antar att det vore för mycket begärt att be om ett hett bad?” Skojade hon svagt. Hon såg upp på honom och hoppades att han skulle uppfatta den skämtsamma tonen hon vågade sig på. Även om hon mycket gärna skulle vilja sjunka ner i ett varmt bad nu, var hon beredd på en långt mycket enklare livsstil från och med nu.

Och vem visste, kanske kunde de bygga något större tillsammans? Ett bättre samhälle för alla. Bara de kunde skingra några av de onda skuggor som omgav dem, deras klaner och deras land. Emiliyja tryckte sig närmare Kostyantyn igen, söp in hans doft och värme och fick en känsla av att bara det skulle räcka för att hålla henne vid liv till tids ände. Just nu var det nog det enda som höll henne upprätt.

Emiliyja hade fått sitt bad trots allt och det var ljuvligt, i all sin enkelhet. När hon erbjudits hjälp med kläder och liknande av någon kammarjungfru eller piga hade hon tackat nej. Hon var van att klara sig själv, hon var ingen prinsessa som krävde uppassning i allt hon gjorde. Men kanske var det ett dåligt val. De hade börjat viska och hon förstod att detta handlade om mer än att hon förnärmat deras yrkesstolthet.

Nu satt hon med ryggen mot Kostyatyn i baljan i deras rum. Det svarta håret slingrade sig som mörka rötter ned längs hennes rygg. Knäna hade hon dragit upp till hakan, dels för att hon inte fick plats att sträcka ut sig, men också för att skyla sig. De hade visserligen delat säng, men inte mer än så – på den punkten kanske hon trots allt var som en pryd prinsessa. Hennes bleka fingrar tycktes nästan självlysande i vattnet när hon långsamt rörde handen genom det. Det skvalpade tyst när hon tankfullt fångade upp ett torkat örtblad och sedan lät det flyta vidare. Hon lade vilande kinden mot knäna. Först hade hon känt sig dåsig när hennes kropp började värmas upp, men nu började hennes sinne klarna. Oron kröp sig på igen, tvivlet.

“Är vi dårar som tror att vi kan enas i detta?” Sade hon till slut tungsint. “Vi har båda mycket att hata varandra för. Vad om en dröm inte räcker? Vad händer när vi når den punkt där våra sätt är alldeles för olika, när vi inte kan kompromissa längre? Om vårt förflutna inte går att överkomma?” Hon talade om dem båda som personer, men över det hela låg även det större klanperspektivet. Det var inte bara de två som behövde sluta fred.

Ibland var hon fortfarande inte säker på att hon själv kunde varken glömma eller förlåta. Hans uppsyn var så hård ibland, en stark klansman och ledare försökte hon intala sig. Ibland, ofta, behövde man vara hård för att vara stark, det visste hon av egen erfarenhet – särskilt i detta land. Men ibland fick hon kämpa med att påminna sig om att det fanns ett hjärta under den hårda ytan – trots att hon fått så många glimtar av det. Som denna natt. Hon kunde gråta av tacksamhet för det enkla badet. Hon insåg plötsligt hur ensam hon varit i sin isolering. Naturligtvis hade hon haft sitt blod kring sig, men det var inte detsamma som att vara någon nära.

Emiliyja mindes kvällen innan hon skulle överlämnas till Zmekalrova, då hade hon också suttit i badet. Hon hade överhört sina föräldrar gräla. Hennes far hade varit orolig. Det var inte första gången de grälat om äktenskapet.

“Han kommer att ta död på henne, Snezana!”

“Han skulle aldrig våga!” Hade hennes mor svarat skarpt.

“Självklart inte! Jag menar… själsligt. Hon är så passionerad, en drömmare, obeveklig.”

“Obeveklig ja, oböjlig, orubblig… Hon är stark, Radim! Starkare än du någonsin givit henne tilltro. Om du oroar dig över att hon inte ska klara det där ute så är det din egen förtjänst. Du har dåligt samvete för att du klemat bort henne och isolerat henne, men du måste lita på henne – hon vet vad som förväntas av henne!”

Minnet bleknade.

Hon såg över axeln. “Det är inte bra att vi fortfarande inte hållit bröllopet, eller hur?” Sade hon allvarligt, ängsligt. “Vi måste få till bröllopet, snart… Annars behöver vi mer än Izeleths välsignelse för att ena klanerna…”