Han hade givit henne avstånd, låtit henne i avskildhet klä av sig och sjunka ner i det varma badet med väldoftande örterna från heden som tjänsteflickorna hade hällt upp åt henne. Han hade hållit ryggen mot henne men när hon väl satt i abdet och till ljudet av det skalpande vattnet hade han ändå sakta vänt sig om. Först bara med små ögonkast men när hon tillslut bröt den tystnaden som lagt sig på något märkligt sätt lätt tryckande, med tyngden från deras ansvar pressandes mot dem hade han vänt sig om. Han lät blicken vandra över hennes ryggtavla, följa det svarat håret som avtackandes mot den vita huden, en snövits färgad hud som passade en nobel fröken som växt upp i borgar och gods. Inte för att han kom från någon enkel bakgrund, under honom fanns det trotts allt ett avgrundsdjupt avstånd ner till de som verkligen levde i nåder av vad Izeleth gav och inte gav till de som levde på hennes hed. I jämförelse med Emilijia var hans klan dock inte mycket mer än simpla fåraherdar, i henens ådror rann det blod från helgon och hennes klans namn ekade genom Märehns historia som en av de stora grundarna. Det fanns hela kompanier av bevingade husarer som enbart red under hennes klans banér. De kom från två olika världar men nu skulle deras världar bli en, han skulle träda in i hennes värld. En värld långt bortom den hed och det slagfält han kände såväl, en värld han skulle vara vilse i.

’’Nej’’ svarade han henne lugnt, han trodde inte de kunde ena klanerna eller leda Märehn till en bättra framtid. Han hade sett hur förändring såg ut när olika viljor mellan furstar skulle mötas för förändringen skull, hur den formade världen med blod på slagfältet. ’’ Men vårt blod kommer göra det’’ svarade han henne vidare ’’ Din klan kommer att måna om fred för din skull och min klan skulle behöva strida utan mig, våra barn kommer föra blod till båda sidorna och ingen kan lyfta sin sabel mot sitt blod utan att riskera nattens drottnings vrede’’ den vilda jakten, påminde Märehns folk varje vinter med sina vinter åskstormar om vad som väntade dem om deras synder förde dem bortom Izeleths ord.

Han tystnade sen, begrundade de hon sa. Han visste att han ville ha henne, han hade velat ha henne sen han såg hennes undersköna ansikte med henne snövita hud och det korpsvarta håret. Hon såg ut såsom helgonens klaner beskrevs i sagorna, undersköna men ouppnåeliga för någon som han. Han hade redan då bestämt sig för att han skulle få henne men han ville inte med våld eller hot erövra henne, nej han ville övervinna henne medvännlighet och omtanke. Trotts allt skulle det vara de mot världen när de gifte sig, han ville att de förbundet skulle byggas på något gemensamt och på någon genuint. Det var förtidigt att tala om kärlek, de kände knappt varandra men de kunde hålla av varandra och trivas i sällskapet men viktigast att de var trygga tillsammans.

’’Det finns mycket i vårt förflutna eller mitt förflutna’’ för även om hon tillhörde den andra klanen i denna konflikt så kunde han inte känna att hon som person varit involverad i den. Inte som han, han som hade dräpt och lemlästat hennes fränder, bränt deras gårdar och drivit ut deras boskap i vildpanik på heden. Han hade inte skonat någon, nej han hade i tradition dräpt gamla som unga.  ’’Som vi nog inte bör beröra oss med’’ sade han tillslut ’’vi kan inte förbereda oss på det oöverkomliga innan vi vet vad det där, vi kan endast sätta vår tilltro till tron och vårt öde’’ han funderade, någon gång helst nästa vår kanske de borde bege sig på pilgrims färd till ljusets öar. Låta sig beröras av Ljusets dotter under vårdagsjämningen och kanske mota förlåtelse för nu var tiden för hämnd över. De illdåd som skett i vredesmod och under en tid fylld av hämndlystnad måste vara förbi om de skulle lyckas. En tid av förlåtelse och samförstånd måste ligga framför dem om de skulle finna lycka tillsammans.

Han blundade, han kunde för sitt inre fortfarande se elden från Loradon den eld som dräpt det gamla Märehn och fått det nya. Ur askan växte det nya fram medan det gamla spreds för vinden tills det endast vara tynande minnen kvar men elden det var ett minne som han aldrig skulle glömma. Iserion, de hade varit deras uppväckande en insikt att den väg som Breslau ledde dem på var inte den väg som Izeleth ville att deskulle vandra utan den som gav Breslau mest makt. Han kunde fortfarande höra skriken från Iserion när han blundade. De jämrande ljudet från de adelsfamiljer och borgare som vägrat böja sig inför Iserions nye furste, hela familjer som utplånats när skogen av pålar hade rests. Skogen som hade givit honom hans namn som slaktaren från Iserion.

”Iserion var ett misstag och människorna där är ignet annat en inskränkta, avundsjuka och giriga slavägare” Han  ångrade inget av de som hade skett i Iserion, han hade sett hur människorna där behandlade alverna. Hur de hade rest upp till stora upplopp i staden och krävt sin frihet medan de försökt stena alver som givit sin frihet åter, nej han ångrad eignet av vad han gjort men Iserion hade varit ett misstag. De skulle aldrig ha varit där och nu ville Iserion aldrig lämna honom, med sitt jämmer var de som de försköte hämnas från de dödas rike eller vart det en prövning sänd från Izeleth ?  ”Men det finns inget att vara bitter över de som hänt, vi kan be och hoppas. En dag kanske klanerna kommer stå enade likväl som alverna i iserion kanske endag vinner sin frihet”

Han slog upp ögonen och såg på henne igen där hon återigen hade vänt sig om och kompå vad hon hade bett om, han sträckte sig efter badlakanet och reste sig upp. De jämnrade ljuden och de brinnande eldslågorna var som bortblåsta, för en stund rådde frid hos honom när han såg på henne. Han reste sig upp och tog de få steg bort till henne med badlakanet. Kanske lite väl nära och med henne egentligen alldeles för avklädd men hon var ändå hans blivande fru och han tog sig denna frihet när hon desstuom hade bett om det. ”Jag tror inte vi kan ena alla klaner” sade han medan han väntade på att hon skulle resa sig ” det ligger inte i vår natur” nej folket i Märehn drogs alldeles fär lätt in i blodsfejder där förlupna ord lätt ledde till att sablanra drogs och när väl blodet flöt följdes de av hämndens tid. Att söka en fredlig lösning i dommaringarna var bara något som sågs som en sista utväg eller när prästerna som i deras fall krävt det. Att stolt stå upp för sin klan och försvara den till varje pris var deras natur ” Men vi kan skapa fred genom förbund med de som önskar det” fortsatte han

Han lätt blicken fokusera på hennes ögon när hon reste sig upp, det här var nära mycket närmre än vad som vad sedligt eller vad prästerskapet förmodligen skulle anse vara rådigt men sen om två ogifta personer blev funna i en situation som enligt seden skulle anses vara för intim var seden att de skulle gifta sig. Märehns lag kunde vara hård och grym med dödstraff som korsfästning och pålning för de grövsta synderna men den kunde också vara pragmatisk, varför straffa två personer vars enda brott var att deras hjärtan för varandra hade brunnit mer än vad deras vett kunnat behärska. Hade inte Izeleth själv förkunnat att det var genom kärlek som de skulle bygga en värld för det utvalda folket, kärlek till klanen och kärlek till dem man skulle dela sitt blod med. Han såg därför ingen större fara med situationen, de skulle redan gifta sig och vad skulle prästerskapet säga? Kräva att de gifte sig en andra gång? Av respekt däremot såg han till att endast se henne in i ögonen, visst fanns det där en vilja att se mer men detta var det närmasta han sträckte sig och mjukt lätt han badlakanet svepa in i henne

Han nickade åt hennes ord, han kunde se delar av det hon talade men kanske inte allt av det hon sade. Han hade alltför väl sätt hur förlupna ord hade lätt till dueller och stridigheter, hur blodspillan hade lätt till blodshämnd som följts av åratal av fejder mellan klaner. Ibland var det inte ens heller om småsaker, utan om vem som hade rätt till vilka betesmarker. En strid om land som ingen vägrade ge sig i för land var förknippad med mat och mat med trygghet, den som hade gott om mat i sina förråd behövde aldrig frukta svält. Denna svält som likt en förbannelse smög sig in under dåliga år och prövade människor på de grymmaste sätten när barn sakta tynade bort tillsammans med de äldre och de redan svaga, de som så många redan ömmade mest för ”Om du vill att vi ska jobba för något, då måste du ge Märehn ett mål” Nicolaus hade givit Märehn ett mål men han hade också utövat de grymaste metoderna för att få alla att tro att det var deras mål med men det hade varit Nicolaus som protesterade vid Loradon, fördömde Kung Sandors plan som urkorkad. Kung Sandor hade trotts det anfallit staden och endast då hade Nicolaus utav pliktrogenhet själv kommenderat sina trupper till det vanvett som Loradon hade varit, till det vanvett som Karms styre var ” Inte bara ett mål som betyder makt och inflytande för Märehn utan för något som Märehns folk tror på” För även om Vasiljs drömmar om ett mäktigt Märehn som förenade alla de rättrogna folken som följde Izeleht, så var det drömmar om makt. Drömmar som tilltalade prästerskapet som valt honom till deras ledare men var det de som hedern på heden drömde om? Drömde inte hedern om så simpla saker som att kunna äta sig mät, se sina barn växa upp, se dem bilda sina egna familjer och finna lycka i livet. De var farliga tankar att ha och Kostyatyn höll dem för sig själv.

”Jag vet att vårt land är magiskt, jag har sett både Iserion och Karm. Och jag kan säga dig att jag inte behöver se mer, de finns bara ett land så vilt, så otäjmt och så fritt med sina heder som Märehn” Han kanske inte förstod exakt vad hon menade, magi som något en människa sysslade med var väl främst de prästerna ägnade sig. Visst fanns de gamla sagor och sagor om helgonen och deras förmågor men att en ättling till ett av dessa helgon skulle besitta samma förmåger eller kunskaper i de gamla traditioner kunde han inte tänka sig ”Och ja, vi borde äkta oss innan någon tror att jag kidnappad dig” han sa det på skämt men de fanns ett visst allvar i tonen, prästinnan skulle behöva äkta dem och återvända med ord om det till Emiliyas klan innan någon trodde att han hade endast tagit henne som sin frilla.

Han fångar upp henne när hon svajar till och drar henne in i sin famn, en stark skyddande famn hos en man som sedan länge valt att lägga världens bekymmer på sina axlar och skylla de i hans famn från världens mörker. Att de fanns de som växte upp skyddade, i en värld av sagor som vävts för att skydda dem från världens ondska var hon inte ensam om. Märehns sånger och sagor var inte om den farliga vargen som ruvade där ute, utan om de nobla helgonet som skyddade sina nära och kära. De var lyckliga berättelser som existerade att inge tröst, hopp och en flykt från de mörker som omgav dem alla.

”vi är hennes utvalda folk och vårt blod kockar av vrede över de orättvisor världen givit henne och oss för det, vi är snara i våra sinnen och drar blod alltför snabbt för att skydda de vi älskar” I hans ögon fanns det inget mörkt över att henne klan skulle rida ut i full rustning för att återhämta sin dotter om de fanns misstänkta skäl att de misslyckade bröllopet hade övergått till en kidnappning. Hans klan skulle själfallet med svara med att rida ut i full rustning inför ett sånt hot, inte för att söka krig utan för att försvara de som de älskade innan de var försent. ” De finns ingen grymhet i det, endast kärlek” kärlek stöpt i blod, ett kockande blod där rädslan över att förlora de man älskade kanske snarare drev än till att uppfylla det öde man så desperat kämpade emot.

Han kände hennes trötthet i kroppen, den utmanntning som gjorde henne yr och svag. Med lätthet lyfte han upp henne och bar henne till sin säng ” nej, vi rider ut. Vädret må vara emot oss men är vi tillräckligt många kan vi nå korsvägen och sen din klan” Han strök henne över pannan, orolig över hennes mående ”men ” han tog tag om hennes skadade arm och tog tag om bandaget som kommit upp. Detta var knappast första gången och förmodligen inte sita ”  måste vi få dig i lite bättre skick, sen rider vi till dian föräldrar och kräver att vi gifter oss där av deras präst” det skulle inte bli det stora inplanerade bröllopet på heden som tänkt inför en stundade hösten enligt tradition men ingen kunde förneka en prästs ord eller hennes föräldrar