Vem som var motståndaren var lätt att se, ståendes för sig själv som..hon gjorde. Han kunde faktiskt inte påminna sig om att han kämpat mot en kvinna tidigare. Hon såg dock väl så motiverad och kompetent ut. Han sträckte på sig och vände huvudet mot sin korpulente broder. “Vet du, med tanke på att allt det här faktiskt är ditt fel..vore det väl inte mer än rätt att du utkämpar den här striden?” Det var såklart nonsens, men uttrycket i broderns ansikte när han för några sekunder fakiskt trodde att hans förkämpe skulle dra sig ur det hela var obetalbart. Men det var sant, det var Rudolphs fel att de befann sig under dessa omständigheter. Han hade alltid haft dåligt ölsinne, men att komma i bråk och grovt förolämpa en medlem i en av rådsfamiljerna, det var att ta det till en ny nivå.

Han tog ut stegen och lämnade brodern bakom sig i det att han klev fram mot den öppna ytan under ekarna. Han synade sin motståndare och nickade artigt mot henne. “Everest de Wet, jag kommer duellera å min bror Rudolph de Wets vägnar.” Med den formella presentationen avklarad vände han sig åter mot sin bror och gick fram till honom. Han tog av sin rock och räckte denna åt honom, för att sedan göra likadant med underplagget. Han kom på så vis att stå iklädd endast en vit silkesskjorta på överkroppen, kroppsskydd var inget för den här sortens formella duellerande. Byxorna var av grått kläde och de höga skinnstövlarna var helt enligt modet. Först nu gjorde han en rörelse mot vapnet vid sin sida, han lossade baljan från bältet och drog den långa och kraftiga huggvärjan ut i det fria. Han räckte över den tomma baljan till brodern och återvände sedan för att ta plats framför sin motståndare.

“Till första blod.” Han hälsade på henne på nytt genom att föra värjans fäste till sina läppar och intog därefter färdigställning. Nu fanns det ingen återvändo, han hoppades att det här var sista gången han skulle behöva dra vapen för en sådan här sak.