Yaraven tog tillbaka papperet på ren reaktion när hon sträckte över det. Tog in orden på samma sätt men förlät sina tankar virvla runt om det hon sagt och hur hon såg ut när hon gjorde det. Hennes axel var uppenbarligen inte i något bra skick men i samma veva hade hennes ögonbryn sjunkit, därefter hela huvudet.

”Självklart.” Var det första han svarade. I samma andetag som han tackade ja till hennes erbjudande hade han redan bestämt sig att det var lite väl begärt att be henne röra på fötterna genom terrängen och det gynnade varken henne eller honom och att få henne upp på hästryggen om hon ville visa honom till Gvenak så självklart var bland de bättre alternativen. Så länge det var lagom plan mark kunde de dessutom rymmas två uppe på ryggen och det var inte mer än att han avstod om hon inte var bekväm med det eller terrängen tillät det.

Han såg mot skålen hon plockat fram och mindes, nej han hade nog ingen skål efter den förra sprack men det gick väl ta vad som eller vänta så kanske han fick låna hennes skål när hon var färdig. Om hans mage var något så var den tåldmodig. Däremot rotade han i väskan i alla fall, mer mer dagsljus ju längre tid de satt vid elden ju lättare var det att kunna styra öppningen så man såg något.

”Ingen skål men, Kvartsrot, södra Celeras?” Frågade han medan fingrarna lade sig runt rätt trälåda och han tog fram den så hon kunde se de torkade rötterna i den när han öppnade locket. Han undrade om hon visste vad det var för det sista man ville göra var att ta emot okända substanser av okända människor. Han tog en kort blick på kitteln och insåg att han saknade väl en viss form av misstänksamhet men samtidigt hade det inte sett harmfullt ut och han drog sig tillbaka till lådan. Kvartroten var effektiv mot bultande obekvämligheter varesig det var smärta eller i huvudet, var man ovan kunde det ha en lätt dosande effekt men annars var den effektiv.

”För smärtan.” Förklarade han och lade lådan intill köttstycket vid elden ifall hon ville ha en bit. Det var inte mer än att bara tugga roten, vätska upp den med sitt saliv och bita ned den, redan kapat i lagoma mängder för honom själv så hon skulle nog behöva en mindre bit. Han sträckte sig efter den välanvända sleven igen och rörde runt i kitteln, långsamt värmande men det såg ut att börja ta ihop sig och han var ingen expert men såvida det inte var soppa så var tanken med att att de skulle ta ihop sig eller? I alla fall så var morgonen inte helt förgäves när hon erbjudit sig att ta honom till bytet och så fort de fått äta frukosten så skulle de kunna bege sig. Han ögnade runt ikring dem efter någon böjd barkbit i lagom storlek för att hålla den måtta mat han blev bjuden på men skulle nog behöva leta längre ut för i närheten fanns det inget passande. Han såg mot hennes skål, kanske enklast om hon fick äta först och han lånade hennes efter.

Frukosten passerade relativt smärtfritt utan några direkta samtal och lämnade mätta magar. Han själv var ingen expert på matlagning i sig och hade följt hennes instruktioner och tagit kitteln från elden när hon ansett att gröten var färdig, därefter slevat henne en portion och väntat på att hon skulle äta sitt innan han lånade hennes skål och tog sig en portion själv. När det kom till smak hade han sällan någon åsikt, de senare åren hade dräpt det mesta av hans smakfulla aptit och han kunde inte minnas när han sist brydde sig om någon smak till det han åt, gröten var därför likt all annan mat förutom i dess konsistens. Men mättade gjorde den och han tackade för sig eftersom hon bjudit honom och tog sig en extra bit kött innan han packade ihop knyttet och rotlådan till säcken igen.

Det var egentligen en perfekt frukost, allt för van vid att mannarna pratade för mycket emellan varandra så var tystnaden emellan dem två rätt så välkommen och när hon började packa ihop sitt hivade han sig upp på fötterna och började med att dra åt sadlingen på hästen i förberedelse för färden. När hon pekade åt den rikting de skulle färdas i såg han efter hennes finger och tog in skogstoppen, enkel terräng som gynnade två resande på ett riddjur väl och när han såg tillbaka mot henne så stod hon och sneglade på honom vid hästen.

Trots rötterna skulle det fortfarande vara ett besvär och han väntade inte en sekund på att visa sina händer så hon skulle vara medveten om vad han gjorde, trots det väntade han inte mer en sekund och gav henne inte någon chans att ångra sig innan  han la sin borte arm runt hennes höft så han kunde stödja hennes rumpa med armvecket, sänkte knäna och satte den andra handen vid hennes höft som stöd innan han lyfte upp henne i sadeln. Därefter tog han sin packing och slängde den över axeln och hakade tyglarna tillbaka i sina öglor vid bettet. Remmar var trots allt inte det bästa i en skogsmiljö och han ville inte att riddjuret skulle fastna om det vandrade omkring på fri fot eller tog sin flykt i hast vid eventuellt rovdjur. Yaraven lyfte tyglarna över huvudet på hästen och lade dem framför Skjórinn innan han satte foten i bygeln, förde sin hand framför henne för att ta tag i sadeln och klev sedan upp bakom den mindre kroppen.

”Bättre om du leder.” Sade han medan han rättade till svärdet som hamnat på sniskan och såg till att allt han behövde och hade med sig höll sig till sina rätta platser. När han var nöjd stötte han försiktigt med hälen, en häst med vana och tillit emellan sig och ägaren behövde trots allt inte mer än de tecken de var vana vid och behandlade man dem väl fick man ofta igen det.

”Om vi har vägarna förbi en vattenkälla skulle jag vilja stanna till och låta henne dricka.” Lade han till, inte för att han ville göra ett extra stopp till men vissa fick man lov att göra ändå, hade han tur kunde de göra stoppet kort  om det fanns och inte längre än tio minuter innan de skulle bege sig igen.

För Yaraven var det hela bara ett extra moment i vardagen trots att det var alldeles för få gånger han inte varit ensam på hästen, förmodligen år sedan det hänt sist. Han hjärna letade sig tillbaka till det distinka minnet av den där pojken, vad var det hans namn hade varit igen, Joseb.. Jopheba.. Nej inget av namnen klingade rätt för honom men han kom ihåg hur lätt och skranglig ynglingen hade varit. Skjórinn var längre men vikten var nog inte så annorlunda om han skulle gissa av hennes nätta spänstiga kropp, 10 år eller 14 spelade ingen större roll. Pojken till skillnad från henne hade förlorat sitt hem och doften av tomma bergvindar som bar röken med sig var det som var lättare att komma ihåg i slutändan. Eld var en sådan detalj som lätt flöt till ytan varesig det var ett fält med brända kroppar, en skog som brann eller en enkelt lägereld som knastrade.

Yaraven tippade huvudet milt när den unga kvinnan talade till hästen som frustade under hennes styrning men som tog lätt till varje tecken i tyglar och ben och gjorde henne till en utomordentlig följeslagare till skillnad från de karlar som insisterade om att de skulle ha den grannaste hingsten och slutade med sitt val viftande på svansen medan deras arsle satt i backen. Men ett sto, hon var oftast lugn och uppmärksam när ens egna männskliga drifter och sinnen bar för kort och hon arbetade ofta tåldmodigt och fokuserat medan hanarna hade spratt och lek i sig.

Under resan satt han stelt i samma ställning med enbart höfter som justerade kroppen utefter stoets steg genom vintermassan. Terrängen var som jägarinnan hade beskrivit, lättsamt för hästens färd och isolerande i naturlig tystnad när de inte talade med varandra med undantag för vinden som drog igenom landskapet till och från.

Yaraven var andre man ned från ryggen då hon  tatt i tyglarna och stannat hästen. Bäcken porlade knapert men helt klart dugligt för att stoet skulle få i sig det vatten hon behövde och med fötterna på backen höjde han lädertäcket och lättade på sadelgjorden så det skulle underlätta pausen. I bakgrunden vandrade hennes lätta steg, nästan så att han nog inte skulle ha hört henne om inte snön knarrat under fötterna och som jägare misstänkte han att hon nog kunde undkomma även det när hon så ville. Hon talade till honom medan han föste tyglarna en aning fram över nacken på hästen så de kunde hänga och vila över manen men med minsta längd rem och drog en hand uppmanande över den mjuka pälsen på djurets hals innan hon frustade och sänkte sitt huvud.

”Jag vet inte.” Svarade han henne och han fann frågan underlig, allt för få människor på fastlandet hade det inom sig att undra över sådant numera. Fanns du på en statlig efterlysning var du automatiskt en hemst människa och de pekade åt hållet han skulle snabbare än han hade tid själv att ens överväga att reflektera.

”Oftast nog för att fly, mord, storbrand, ledare för någon form av liga. Det brukar inte stå mer än den peng som belönas.” Förklarade han och vände sig så han kunde följa hennes rörelser. Fingrarna rörde på sig stillsamt innan han höjde händerna och armarna för att sträcka på kroppen igen, kände den klaga över hans senaste val, senaste val genom senaste åren och han sög på ett långsamt andetag igenom processen av muskelknutar som sprätte till innan de lade sig till vila igen.

”Jag antar att det är något sådant.” Han släppte ned amarna igen och lade kläderna till rätta då de alltid tycktes hamna på sniskan med skenor och läderbitar som älskade att kärva sig in jävligt när de fick chansen. Hon undrade, förmodligen i brist på annat, för honom spelade det ingen roll så länge han kunde leverera och tjäna sin slant för att leva några veckor till.

Yaraven drog blicken från henne och såg mot hästen som tog sig sin tid med det kalla vattnet, en vettig häst minsann och alldeles strax färdig om han läste henne rätt. Han vände sig mot stoet och justerade tyglarna innan han inväntade den sista klunken med handen vid sadelgjorden, Joseba, så hade pojken hetat. Han hade haft ansiktet fullt at sot, med blöta ögon och snor i näsan när Yaraven satt honom i sadeln och sedan tagit honom från pojkens framtida ruiner av aska. De hade skiljts åt senare och han undrade kort om livet trillat i pojkens väg efter det eller om han gått i graven redan.

”Ni har inget sådant här?” Frågade han tillbaka, kanske det rent var som så att de inte hade efterlysningar här. Folket kanske hade vett nog att jaga efter sina egna dispyter istället för att fjolla kvar i sin bekväma stad medan någon annan gjorde jobbet. Han visste själv att det var svårt att kommunicera med vanligt stadsfolk och det flög oftast mer än ett par hot om en huggen hand då han inte kunde tala på det sätt de krävde , så det var sällan han gjorde det. Skjórinn var enkel dock, han förstod inte riktigt den aggressiva sidan till en början förutom smärtan möjligtvis men fler borde vara som henne, även om språket tog extra kraft av honom så var hennes sätt tydligt. Han drog åt sadelgjorden när stoet lyfte sitt huvud från bäcken och tog tag i topparna för att rycka lätt och bekräfta att den satt som den skulle innan han klev upp i sadeln och lutade sig snett framåt. Han händer erbjöd sig nedsträckta att kila sig under hennes armhålor och lyfta henne upp om hon ville, annars kunde hon välja att ta ett grepp om den ena handen och kärvas med att dras upp medan hon själv tryckte sig upp med foten i stigbygeln och snart skulle de vara på sin väg igen.

Hon var minsann underlig och han förundrades över det faktum att han reflekterade till en mån han gjorde kring hennes beteende, hur hon talade till hästen och sedan förklarade för honom varför hon gjorde det. Själv talade han sällan till stoet men var noga med att behandla djuret väl för i slutändan så vann de båda två på det.

Flätorna svajade lätt när hon skakade på sitt huvud, ljusa i färgen men inte riktigt lika ljus som snön följde rörelsen när hon svepte den ljusa klädningen runt så det låg över hennes rygg medan hon svarade honom och betraktade omgivningen, vanan av skogens lagar låg nog inkarvade till hennes märg. Yaraven nickade kring holmgångens betydelse, en duell likt fastlandet men förmodligen med mer heder än det trams som stadsfolket tog som underhållning men han kunde uppskatta riten, en ärlig strid för att lösa problemen.

Han funderade kring hennes fråga medan hon tog sig fram och lät honom ta henne upp på hästryggen igen, svaret var nog relativt enkelt och hade inte krävts någon vidare fundering egentligen. Trots det gjorde han ett ärligt försök, när hon så bekymrat sig med att ifrågasätta värderingar och samvete. Han skrynklade på ögonbrynen när hon tagit upp gröten igen, osäker på vad hon menat egentligen för han hade inte spetsat den, det var i alla fall det som susade mellan hans öron när komplimangen var så okänd för honom att egentligen förstå den och hennes leende gjorde honom bara mer förvirrad kring det hela. Hans kropp gungade svagt till när stoet spetsade på öronen vid hennes ord och tog de första stegen för det stabila tempot efter Skjórinns hälar inte behövde mer än röra vid stoets sidor för att hon skulle lystra till kommandot.

”Det vet jag inte, men det är inte heller mitt problem.” Svarade han tillslut på hennes fråga, sedan länge berövad av någon riktigt åsikt på sin egen moral. Det gjorde inte hans natur elak och fördärvad, öppnade för en hel del möjligheter när allt mindre stod ivägen för det som skulle göras och var helt enkelt en utvecklingsprocess han fått genomgå med tiden. Han varken hatade eller gillade människor, det hela var som en massiv och passiv inställning gämtemot andra och han var inte säker på när han hamnat där.

”Det bekymrar mig inte, kan minnas att det gjorde det en gång i tiden.” Han tystnade vid sina ord, kunde minsann minnas det men det var främmande minnen vid det här laget och någon mer medvetenhet om att han en gång varit mer anpassad till empati existerade inte.

”Det här jobbet är det sätt jag överlever, det förmågor jag har duger ingen annanstans  och jag har inte gåvan för jakt.” Förklarade han. Så länge han tjänade nog för att klara sig jagade han sällan mer prisbyten än han behövde. Han kunde misstänka att det fanns en måtta avund till den unga kvinnan och hennes levnasförmågor, han hade inte sett henne jaga men någon som sov i en bältrota med skinn och pälsar var mer anpassad till den typen av liv än han själv någonsin kunde bli och hon förde sig med en spänst likt ett djur i jakt till viss mån, hon kunde nog vara skickligare än han skulle tro från det lilla han uppmärksammat.

Hästen manade troget upp för krönet, smart djur nog för att leda dem lika mycket som Skjórinn ledde djuret men tog i regel inga större beslut själv. Kylan som trängde runt kropparna ryste lätt i kläderna, emellan dem höll sig värmen tät, kanske för hennes tycke satt han för nära men hon hade inte snärtat honom på armen och bett honom hålla avstånd så han antog att hon inte brydde sig. Men hans händer klagade vilt då inte den månsamma beröringen av leder räckte till och han förde dem längs sina ben för att kila in dem emellan mittpläden som låg under sadeln, lade fingrarna emot hästens varma päls medan hästen fortsatte uppåt och över krönet.

”Skulle det störa dig?” Frågade han sedan, väl mer talig med någon som inte var så naturlik som Skjórinn.

Tur för dem att stoet kunde ta vara på sig själv för när Skjórinn vred på sin överkropp för att titta på honom föll hans blick automatiskt till hennes ögon. Hon svarade honom att det i sådanafall störde henne att en sådan som han satt bakom henne och hans skulle ta till orda när ögonen svätte vidare ned mot bröstkorgen vid rörelsen av hennes hand. Fingrar mot och han stirra förvirrat på vad hon gjorde tills hon talade, kylan var något värre att frukta.

Hennes fingertoppar pepprade lätt på bröstkorgens lager men han kunde känna den vaga vibrationen igenom det.

”Jag menade om ni gjorde det jag gjorde, om det skulle störa dig.” Förklarade han medan hon drog bort handen, hon hade förvisso redan börjat lägga vart hennes åsikt kring det hela låg. Om hans sätt störde henne såsom hon sa att det gjorde hade hon nog ett samvete som skulle tryta med sinnet om det inte var en fråga om liv och död, att försvara sig själv kanske. Så han förtydligade bara den kortsamma nyfikenheten kring hennes männskliga natur, speciellt när hon var så vant isolerad i skogen med eventuellt sällskap till och från men ensamhet kunde även den forma, så han hade känt behovet att fråga.

Fingrarna lämnade hans bröstkorg och hon vände sig fram i sadeln igen. Yaraven fick ta sig en stund att förstå vad hon menade, de vardagliga språket gick väl an men den mening hon lagt fram åt honom var aningen främmande.

”Ah en fru.” Svarade han när han äntligen trott sig förstå meningen av hennes ord, han kunde trots allt fortfarande ha fel men hon skulle nog förtydliga åt honom om det vore som så, eller bara ruska på huvudet och ge upp.

”Inte vad jag vet än, kvinnor är..” Han sög lite på en bra formulering när han insåg att han faktiskt hade samtalet med en kvinna. Fast Skjórinn var en nordisk sådan, en skogsvan och det gjorde henne annars från de som fanns på fastlandet. Nog kunde han titta och se skönheter i deras ansikten men något direkt begär fanns inte.

”Svåra.” Var det han beslöt sig för att säga, trots allt var de mer komplicerade att förstå sig på än män, de krävde nivåer han inte kunde uppfylla och han var inte speciellt vacker eller sällskaplig själv så någon sådan chans hade han mer eller mindre räknat bort  för länge sedan. För att inte tala om att en fru blev en gård, en gård krävde barn och hur uppfostrade man barn och skötte om en maka? Han kunde ta hand om en häst ganska bra men knappt sig själv. Nej en kvinna skulle dräpa sig själv efter några veckor tillsammans med honom.

”Jag kan heller inte producera barn och de är viktiga för dem, hittar ingen attraktion som väcker lusten.” Förklarade han, det vart en lönlös idé trots allt, kanske kunde de dras med honom om han i alla fall inte var impotent och gav henne ett barn eller två, då hade hon något annat att fokusera på medan han kunde sköta sig själv men utan det var det ingen idé alls.

De hade tagit sig en bit in på vägen, hans funderingar om hur han skulle tyda sig tog trots allt en lite längre stund då han var ovan just ett sådant samtalsämne och hade fått tänka extra kring det hela. Hans  fingrar hade börjat pirra emellan pläden och hästens varma kropp, såsom de gjorde när värmen började återkomma och skapade det där stickningarna i händerna.

”Ni då, make, barn?” Frågade han utan åtanke om det var personligt eller inte. Vid frågekonversationer skulle man ofta motfråga för att visa intresse och engagemang till personen man pratade med så han frågade. Nu hade han hittat henne märglad, ensam i en bältrota men det betydde inte att hon inte hade någon make någonstans. Folket här levde till synligheten friare liv än de låsa stadsgiftemålen så vad visste han om han inte frågade och medan de småtalade kunde hästen trampa vidare. Skjórinn, nu vänd framåt satt förmodligen med öron och ögon på spänn, som hon gjort kring bäcken, i jakt på faror innan de kunde överraska dem allt eftersom hästen trampade vidare. Hon hade inte sagt hur långt bort de skulle men, han litade på att hon skulle uppdatera honom om hon så behövde.