Djan sken upp i ett brett leende och sträckte fram armen så den lilla draken kunde kila upp på hans axel. Blicken såg varmt på den lille och hans ögon tårades lite granna, även om leendet var kvar på hans läppar. Han torkade ögonvrårna och nickade medhållande då han såg tillbaka mot staden som långsamt blev mindre.

“Jag förstår inte vad som höll oss kvar så länge.” Han suckade lättat och skrattade sedan till “Norrut? Kallt Sera, kallt! K-A-L-L-T” Bokstaverade han tydligt och huttrade. Även han lutade sig mot relingen, blicken avlägsen i horisonten.
“Kanske vi kan bo hos alverna i Älvskogen sen. Jag har hört rykten om ett orakel där” Han flinade lite och hjälpte Sasha ned på relingen där den lilla draken spred ut vingarna för att känna havsbrisen.

Djan studerade Sera för en stund och hans leende växte, som om han blev stolt över hennes ord. Han rufsade om håret på henne en aning.
“Äntligen har du tagit ditt förnuft till fånga! Kasta kronan! Vi kan vara fria någon annanstans” Blicken flackade ut över havet, tillbaka mot Thel Shaen och leendet dog långsamt ut. Han lutade sig lite framåt samtidigt som han gnuggade sig över bröstkorgen, som om han plötsligt fått ont. Och det hade han. Det var som om någonting tryckte över hans hjärta, något mörkt inom honom som ständigt försökte ta sig in. Djan gjorde en liten grimas och såg ned på Sasha som stannat till på relingen och såg upp mot honom vaksamt.

“Nej! Sera… NEEJ! Vad faaaa-!” Djan spärrade upp ögonen och såg nästan ut som om han tänkte kasta sig över bord efter kronan. Han hostade till och grep hårt tag i tyget över bröstkorgen. “Jag menade inte bokstavligen att du skulle kasta kronan…!” Hans röst var svag efter hostningarna, som om den plötsliga ansträngningen fick honom att få mer ont. Han såg förargat upp på Sera men blicken mjuknade snart och han skrattade lågt och sträckte på sig tillslut. “Vi hade kunnat sälja den där”

Det var med ett djupt andetag han sänkte handen från bröstet och suckade lite.
“Jag vet inte… det är som om…” Som om något försökte ta sig in, men han kunde inte yttra orden. “Som om det är tungt att andas” Det var ju en bit av förklaringen. Djan la armarna om hennes axlar med ännu en suck, som om han behövde tröst, och slöt ögonen då han lutade hakan mot hennes nacke. Hon är inte att lita på. Tanken var som en illavarslande viskning långt bak i hans huvud. Djan gjorde en grimas och borrade in ansiktet i hennes hår, ilsket försökte han avfärda tanken.

Djan ignorerade aktivt hennes ord om pengar. Ibland glömde han att hon var en prinsessa men vid sådana här tillfällen gjorde det sig påmint. Till skillnad från han själv som växt upp ute i öknen, hans mor som fick kämpa för var dag att hålla mat och vatten på bordet. Hon som lämnade dig. Viskningen kröp som tusentals små spindlar längst hans nacke och hans omfamning hårdnade kring Sera i ett försök att söka tröst och gömma sig.

Jag finns här för dig Djan. Alltid. Seras ord ekade i hans huvud. Jag finns här för dig. Alltid. Jag finns alltid här för dig. Jag finns alltid här. Djan knep ihop ögonen hårdare mot viskningarna och borrade in ansiktet mot Seras hals. Även om det var en varm, öm röst så var den som ändå befallande. Han suckade lite och höjde tillslut blicken mot havet bakom dem och Thel Shaen som blev allt mindre i den röda solnedgången.

“Den där fördömda staden” Muttrade han lågt och blicken smalnade av. “Din mor… det är något…” Hans ord fastnade i halsen. Mor. Hon lämnade dig. Den där viskningen igen, den där närvaron. Men jag finns här nu för dig. Alltid. Så var det som om den tryckande känslan över bröstet släppte och en värme fyllde honom, likt den värme en mors kärlek sprider. Blicken föll ned på Sasha som avvaktande backade längst relingen och sedan smidigt ilade ned i Seras kappsäck. Djan suckade lite lättat och släppte taget om Sera då han sträckte på sig.
“… Det är något kvävande med henne” Avslutade han tillslut. Det finns ingen anledning att streta emot. Han knäckte till nacken lite, kände lättnaden skölja över hela hans kropp. Nej, det fanns det verkligen inte. Hans blick undvek Seras och han såg ned på sina händer. Det var nästan fascinerat han studerade sina egna fingrar som han sträckte och böjde på, som om hans händer kände en ny kraft.

Djans blick undvek fortfarande Seras. Så även om hennes hand mjukt tvingade honom att höja hakan så lät han blicken vila på hennes nyckelben. De ljusa ögonen var ofokuserade och frånvarande, precis sådär som när han gått in i sig själv och sina dagdrömmar. Men det var ändå något annorlunda som rörde sig där, något som inte var Djan.

Och visst hade han gått in i sig själv, eller snarare slitits in med en våldsam kraft, till ett totalt mörker och med en närvaro som var närmast klaustrofobisk. 
“Akila är någon man måste lära sig att tycka om, men hon är den väg du måste gå” Viskningen kom från alla håll och ekade genom hela hans kropp. “Jag kan ge dig kraften att nå den frihet du så drömmer om… Men det är Ormdrottningen som ger dig verktygen” Orden var lena, som en smekning från en älskare eller som en svalkande kvällsbris efter ökens hetta. Djan behövde inte säga någonting, knappt tänka sina frågor, utan bara känna dem så kom det ett snabbt svar.
“Ja, frihet! Frihet får du bara högst på näringskedjan… min kära Djan, Akila är din väg. Denna flicka har bara varit till besvär.” Ett skratt, ungdomligt vackert och samtidigt helt förskräckligt fyllde mörkret runt omkring honom. “Titta djupare inom dig och du kommer finna sanningen.”

Även om det känts för Djan som om flera minuter var det knappt ett ögonblick som passerat. Han la ena handen om den hon hade under hans haka och lät den andra mjukt stryka henne ned längst handleden. Hans blick följde sina fingrar som ömt följde blodådrorna över hennes handled och upp längst hennes underarm för att stanna vid hennes armveck
“Hmm…” Det verkade som att det var svaret han hade på hennes fråga. Hans grepp om hennes hand hårdnade något och höll kvar den mot sin kind. Så tillslut mötte hans blick hennes. De ljusa ögonen var annorlunda, som om där fanns ett mörker som inte funnits där tidigare. Det var nästan som han sökte efter något i hennes blåa ögon. Sökte efter svar på hennes fråga, som fått en helt annan innebörd för honom. Djan la den fria handen mot hennes hals, tummen vilande passande över hennes halspulsåder. Ett lätt tryck, inte hård eller obehagligt, men tillräckligt för att han kunde känna hennes puls genom den tunna huden. Han lutade sig in närmare mot henne och läpparna särade på sig som om han skulle säga något.

Men så sprack han upp i ett högt skratt och lutade tillbaka huvudet.
“Såklart allting är okej! Vad är det för fråga” Skrattet lugnande sig till ett lågt skrockande och Djan skakade på huvudet.
“Sera, Sera, Sera… alltid så allvarsam.” Djan log. Men leendet nådde knappt hans ögon där mörkret långsamt drog sig tillbaka. Djan släppte henne och tog ett steg tillbaka samtidigt som han såg sig om över axeln.

“Kom, vi hittar en flaska vin eller tre”

• This reply was modified 4 år, 10 månader sedan by FruVider.
• This reply was modified 4 år, 10 månader sedan by FruVider.

Djan skrattade lågt och höjde ena ögonbrynet åt Sera.
“Va? Ingenting har hänt Sera. Vad är det med dig?” Han skakade på huvudet med det lilla skrockandet kvar. “Du har nog bara varit nykter för länge” Skrockande gick över i ett skratt igen och han gav Sera åter en blick, denna mer lekfull och retsam. Han stannade till vid trappan som ledde ned under däck vid hennes andra fråga. Efter att ha lite fundersamt sett sig omkring ryckte han på axlarna.
“Äsch, jagar säker kryp eller råttor någonstans.” Han log uppmuntrande och gjorde en gest ned för trappan. “V-I-N.” Bokstaverade han och skrattade till då han muntert gick ned för trappan. “Jag vet vart kaptenen har gömt det bra..!” Ropade han nedifrån.

Kaptenen som stod ovanför vid rodret verkade vakna till liv av de orden.
“Äh..! Ta det lugnt ungdomar, det blir en lång natt” Kaptenen vände sitt fårade ansikte in mot land som knappt var en blå och orange dimma nu i fjärran. “Det drar in illavarslande vindar från Harmas.” kaptenen gjorde en gammal iselemsk gest som skulle avvärja ondska och spände sedan de mörka ögonen i Sera.
“Man ska alltid vara på sin vakt när vinden blåser från norr” Så var det som vid hans ord som en stark vindby från land svepte över båten och fick segel och flaggor att piska till.

En kväll med dryck, tärningsspel och skratt gjorde verkligen själen gott. Även om vinden tilltagit i styrka och fått skeppet att gunga en aning i vågorna så kunde ju livet kännas riktigt bra ändå. Det var ju inte så att havet stormade heller, utan mer hårda vindbyar som drog förbi då och då, det sista av en sandstorm som härjat i öknen som fanns där långt borta i nattens mörker.

Djan hade slumrat till i en orolig sömn, plågad av mardrömmar och illavarslande viskningar. Ett liv bakom galler och politikens tunga bojor, med självaste Sasha som fångvaktare. Långt in på småtimmarna vaknade han till i den mörka hytten, kallsvettig och villrådig. Vaxljusen de glömt släcka brann lågt i sina hållare och skeppet knakade spöklikt där hon gungade fram över vågorna. Djan drog ett djupt andetag och tog sig upp från kuddarna på golvet. Han behövde luft. Se inom dig själv och du kommer hitta sanningen. Staplande tog han sig ut ur hytten och med ostadiga steg upp på däck. Där finns sanningen. Djan svalde hårt men halsen var torr som fnöske och det knastrade mellan tänderna av små sandkorn som vinden lyckats bära med sig från land.

Viskningarna i hans inre var hårda, befallande och det skar i hela hans själ. Han visste vad han behövde göra men han ville inte. Du måste om du vill vara fri. Djan lutade sig mot relingen och höjde blicken mot skyn. Halvmånen hade ett rött dis kring sig av sanden som fanns högt uppe i vinden. Rött som blod. Det är det enda rätta. Smärta skar genom honom och han grep sig för bröstet med en plågad grimas. Ett fåtal tårar bröt fram och rann ned för kinderna och han skakade på huvudet. Du måste. Så var det som om något brast inom honom och han visste vad han var tvungen att göra.

En stund senare staplade han in i hytten igen, fötterna ostadiga och blicken tom. I ena handen höll han en lång dolk som skimrade i vaxljusens döende sken. Han såg sig förtvivlat omkring men blicken fastande snart på Sera där hon sov.
“Sera… Sera vart är Sasha?” Han vinglade fram mot henne, som om han stretade mot att ta sina egna steg och slog sig klumpigt ned vid hennes sida.
“Sera..!” Han ruskade lätt hennes ena axel. Kinderna hade spår av tårar och han tycktes blek, som om han sett ett späka. “Vart är Sasha?”

Blicken var fortfarande blank, ögonen tomma och stirriga då han såg sig runt i det dunkla rummet. De lågt brinnande vaxljusen fick skuggorna längst hörn och väggar att dansa och krypa närmare. Nästan som om väggarna långsamt kom närmare och mörkret höll en klaustrofobisk känsla över dem.

“Vart är Sasha?” Upprepade han frågan och snörvlade till. Han drog den fria handen över ansiktet och det fick ränderna efter tårarna att smetas ut. Det ryckte lite i hans ena ögonlock och blicken irrade fortfarande runt.
“Vart?” Frågan verkade ställas till någon annan och blicken stannade på Seras väska. Det föll en beslutsamhet över hans ansikte även om han skakade på huvudet då han långsamt reste sig från Seras säng.
“Jag hoppas jag har rätt…” Viskade han lågt och svalde hårt. För ett ögonblick var det någonting sorgset som for över hans anlete, något ångerfullt och skräckslaget.

Djan stannade upp när Sera tog tag om honom men blicken var fixerad vid väskan. Andningen var tung och häftig, som om han precis sprungit upp för trappor. Han tog ett till steg men hindrades av Sera som höll allt hårdare om honom.
“Sera… det är okej” Rösten var låg och sprucken, svettpärlor glittrade på hans panna.

Så vände han sig mot Sera, ögonen sådär tomma, som att se in i ett bottenlöst mörker. Ansiktsdragen var spända, likt ett rovdjur som gjorde sig beredd på det sista språnget.
“… allting kommer att bli okej…” Samtidigt som han sa orden drog han långsamt dolkens spets upp över hennes mage och bröst, knappt särskilt hårt men den välslipade eggen gick på vissa ställen genom tyget. Spetsen stannade perfekt balanserad mot hennes struphuvud och han rörde sig bort från henne till armen var helt sträckt och han nu bara var något steg från väskan, fortfarande med dolken mot hennes hals.
“Du kommer förstå” Något mörkt rörde sig djupt i hans blick och väggarna tycktes komma ännu närmare.

Djan verkade tillsynes oberörd av hennes ord. Det var inte förrän hon ryckte åt sig väskan som hans blick smalnade av och det växte fram ett ilsket ursinne djupt i de lila ögonen. Han la huvudet på sned och ryckningen i ögonlocket var tillbaka. Långsamt flyttade han fram ena foten, nästan som om han tog sats. Han öppnade munnen för att säga något men hejdade sig själv, dolkens egg lutad mot sin fria hand, nästan som en förhandlande politiker.
“Sera…?” Hans röst var fortfarande sprucken men det fanns en isande kyla där olikt någonting Djan någonsin varit. “Det är ingen fara… ge mig väskan” Han sträckte långsamt fram handen mot henne, huvudet sådär förundrat på sned.

Men Djan väntade inte alls på att Sera skulle ge honom väskan utan han tog snabbt de få steg som skiljde dem åt och tog ett hårt grepp om hennes haka. Dolkens egg var hårt tryckt mot hennes kind och han hade ansiktet så nära henne att hon tydligt kunde urskilja ursinnet i hans ögon.
“Det är ingen fara” Upprepade han lågt och ett stelt leende prydde hans läppar för en sekund. Dolkens egg hade gått igenom Seras hud och ett par ensamma bloddroppar följde stålet innan det föll ned på golvet. Hans blick gick som instinktivt till blodet och någonting förändrades i hans blick. Blod är kraft. Använd det. Det ryckte återigen i hans ögonlock.

När Sera vred om hans handled och slängde iväg väskan svor han på ett språk som inte var hans egna. Djan släppte greppen om Sera för att sno runt efter väskan och i rörelsen drog kniven upp ett smalt sår över Seras kind. Så gjorde han någonting rent instinktivt och som han absolut aldrig tidigare lyckats med. Djan gjorde en svepande handrörelse efter väskan som snabbt gled in över golvet tillbaka in i hytten. Dörren small igen och reglades med en hög smäll.

Djan frös till på stället för ett ögonblick och såg ned på väskan vid hans fötter, förundrad över vad han precis åstadkommit. I rummet hade skuggorna blivit längre och det luktade fränt av svavel och järn. Mörk magi. Det var hans egna tanke och Djan såg upp från väskan och på Sera. Åsynen av henne med tårfyllda ögon och blödande kind smärtade honom och hans blick fylldes av ånger.
“Förlåt Sera… jag vill verkligen inte skada dig” rösten var sprucken men genuin, hans ögon fylldes med tårar.

Djan vände sig från väskan och tillbaka till Sera med tysta tårar som började rinna ned för kinderna. Han bet sig i underläppen då han försiktigt strök bort blod från hennes kind. Hans ögon var fyllda av smärta och ånger.
“Verkligen… Förlåt mig Sera”

Så med de orden kom mörkret tillbaka i hans blick och skuggorna längst väggarna tog form bakom Sera och sköt fram likt svart spindelväv som lindade sig kring hennes handleder och anklar för att hålla henne stilla. Djan betraktade henne likgiltigt och strök fingret med Seras blod över läpparna. Så vände han sig mot väskan, däri något rörde sig oroligt, med de tomma orden:
“Det här är för ditt eget bästa.”