Ithia hummade lite eftertänksamt och bekymrat över det hon sett, och det hon fick bekräftat nu med. Visst hade det varit lätt att fördöma alverna och vända ryggen till, och aldrig återvända, men det gjorde ont i henne att se dem förtryckta på detta vis och under Athals vaksamma ögon. Var inte Athals ljus och omfamning till för alla? Varför skulle de behöva ha det sämre stället än resten av befolkningen i Iserion och Karm?

‘Du har säkert rätt…’ sa hon tankfullt, inte så glad och energisk hon vanligtvis brukade vara. Hon kände sig dåraktig som kommit vandrade in hit i rustning och svärd, det var en så naturlig del av henne att hon inte ens en sekund tänkt tanken att komma som något annat än det ämbete hon representerade.

‘Någon måste göra något.’ konstaterade hon, beslutsamt. Kanske hon kunde göra något? Eller inbillade hon sig det bara.
‘Säg mig, ni som är härifrån, vad behöver de mest?’ så klart var det uppenbara svaret mat, bättre levnadsförhållanden, men det var bara en förlängning på lidande i slutändan och inte roten till problemet.

‘Jag vill hjälpa.’ och hon sa det inte med tomma ord, trots att alverna reagerat starkt på hennes närvaro där var hon säker på att hon ville hjälpa. Det var hennes kall, trots allt. Hon var en paladin, en försvarare av de svaga som inte kunde stå upp för sig själva. Någonstans i en sidogränd kunde hon höra arga röster, uppenbarligen sökte alverna efter de två människorna fortfarande. Kanske de var ute efter sin egen rättvisa, oavsett om det kunde hjälpa situationen eller inte?

“Nej den informationen är inte till någon nytta för mig.” Anahita tvingade fram ett leende åt alven, trots den absurda historian hon precis hade hört. Alven ryggade till, som om han förväntade sig våld, men hon gjorde ingenting annat än vände sig till nästa som hade närmat sig henne. Hon var påväg att tala, när alvernas blickar fästes på någonting bakom henne. Anahita tänkte vända sig om, när en ny röst träffade henne, en ny men ändå bekant röst. Hon slöt sina ögon, och släppte ut en suck, även om en del inom henne hade väntat sig att det var just Ithia vakterna hade rapporterat om.

“Jag vet, det är därför jag är här.” Hon vände sig om nu och tog undan handen från svärdet som ännu vilade i sin slida. Anahita såg Ithia i ögonen och log artigt, samtidigt so hon placerade en hand över sitt hjärta och såg på resten av gruppen som var Ithias sällskap. Hon höjde rösten när hon sedan fortsatte tala, så att så många som möjligt skulle höra henne.

“Mitt namn är Anahita Veit. Jag har tillträdit som främst ansvarig att lösa oroligheterna i Iserion efter min fars bortgång, och det är min avsikt att återuppväcka fred mellan oss alla.” Hon stod stolt, och tog ett kliv närmare gruppen, hennes blick skiftande från Ithia till den andra människan, ett ögonbryn höjt åt upptäckten, innan hon fortsatte tala och såg sig om.

“I natt är jag däremot ingenting mer än en av alla er. Jag är här för att ta lärdom från eran situation, och uppmuntrar er att prata med mig. Endast om jag lär känna er värld, kommer jag kunna hjälpa oss alla närmare varandra.”

Ithia stannade upp något då kvinnan hon tilltalat vände sig om, och hon kände hennes hjärta slå fortare i en blandning av spänning och känslomässig smärta. Det var länge sedan hon haft något att göra med Anahita, flera år sedan. Det hade nog inte setts sedan… Nej, hon kunde inte tänka på det, men minnesbilderna som rusade över henne grävde upp gamla sår och hennes professionella lugn verkade rasa något. Kanske blev hon än mer frustrerad över att Anahita inte verkade låtsas som något, eller verkade hålla minen bättre än henne.

En stund försvann alla ljud omkring henne i ett susande och dunkande av hjärtats pulserande och blodets susande. Hon försökte återspela vad hon precis hört då ljud omkring henne återvände. Vad hade hon precis hört? Hade Anahita fått en mäktigare position än hon redan haft? Det smärtade henne att känna att det inte bådade gott, speciellt inte för alverna, trots hennes ord som säkert övertygade någon i skaran. Ett ögonblick sedan hade hon känt drivkraft leda henne, Athals ljus kanske, stärkt av mötet med Nesta som försökte göra vad hon kunde trots situationens omöjlighet. Det var något hon kunde använda, men detta?

‘Anahita…’ sa hon lågt, knappt hörbart, det fanns något bedjande i tonen som om hon bad Anahita att inte göra det hon trodde hon skulle göra. Ithia skakade på huvudet så hennes ljusa hår yrde något, och hon fick lite mer beslutsamhet i ögonen. Paladinen harklade och höjde rösten.
‘Anahita! Fyll inte dem med falska förhoppningar!’ utbrast hon med en röst som darrade av ilska, och tog ett steg framåt som säkert kunde tolkas hotfullt, trots allt hade de haft långa bråk och gräl just om detta ämne, alvernas plats i människornas värld. Bråk som till sist hade drivit dem ifrån varandra, ett bad hon inte hade trott skulle gå att bryta – som helt tydligt inte hade brutits helt med tanke på stormen av känslor hon kände inom sig. Hela hennes kropp var plötsligt spänd, hennes hand på klingan i hennes bälte.
‘De förtjänar bättre än dina lögner!’ hon talade utan att tänka sig för, hennes ord skulle säkert göra situationen ännu mer delikat än den redan var.

Anahita blundade och tog några djupa andetag, hon behövde samla sina tankar i stormen av intryck för att veta rätt riktning bland de många avgreningarna som hade börjat skapas runtomkring henne.

Hennes röst kallnade, en tydlig markering att Ithia hade korsat en gräns, även om orden försökte tygla känslorna en aning. “En sämre kvinna skulle flå dig för ditt försök att manipulera mig med min bror. En bättre kvinna blir däremot bara påmind om faktumet att nu när  även min far mistat sitt liv till den här härvan, finns det inte längre någon chans att stanna neutral i frågan.” Hon såg först Ithia i ögonen, innan hon förde över blicken till Nesta. Både tonen, och blicken mjuknade en aning.

“Ser du inte upproret just under ytan, är du antingen naiv eller inblandad, och just nu struntar jag i vilket. Dagen är en fredens dag. Blod ska inte bli min första aktion i min nya post, men kliv varsamt framåt. När ni sedan lämnar, ta till er av kompaniet av soldater som väntar på gränsen till ert kära … Lietarwa. Förstå att jag kom hit med diplomati som avsikt, men kommer alltid kunna fylla gatorna med våld med en enda ljussignal. Förvirra inte min ömhet med handlingsrädsla.”

Anahita lyfte sin hand från sitt svärd och skrapade på marken med foten för att samla mynten hon hällde ut in i en hög. Hon såg ner på dem när hon sedan fortsatte tala, och lät sedan sin blick vandra bland de närvarande alverna.

“Min bror och min far har dödats av er sort, och min mor miste livet sitt i försvar mot Märehn. Jag har inte ont om vrede att motivera min stävan mot ordning i Iserion med, så pröva mig inte. Iserion kommer vara redo för nästa konflikt, och jag är redo att begrava var och en av er för att uppnå den fred Iserion kräver för att överleva. Om den freden gör er rikare, eller kostar er livet, är ert beslut, inte mitt. Jag kan uppfylla era drömmar, jag kan säkerställa utbildning och jag kan tillföra utvecklig till er, men jag kan också bli er förgörare. Ni må vara alver, men ingen här är korkad, ni vet vad jag är ute efter. Hjälp mig kväva upprorets glöd, och er situation kommer förbättras.”

Hon rätade på sig och klev undan från mynten så att man skulle våga ta dem om man ville utan att komma nära henne. Hon såg mot Ithia igen, och lät sig för ett ögonblick minnas och uppskatta deras förflutna, men skulle de finna sig på var sin sida om den här konflikten, så skulle Anahita göra sig redo att lämna deras förflutna helt bakom sig. Sorgen från tanken, trots det utfall som redan skett, väckte en smärtsamt varm känsla inom Anahita, men hon lät den döljas bakom ett vältränat politiskt leende, stålsatte sig felfritt mot sina känslors uppror.

Ithias ansikte var en allvarsam mask då hon tog in Anahitas ord och agerande, inte ett ansikte som var så vanligt på den annats ganska känslomässiga unga kvinnan.
‘Ett uppror är kanske vad den här staden behöver. En chans att börja om. Har du tänkt på det, Anahita?’ frågade hon.
‘Du behöver inte stå på tyrannernas sida, du kan stiga åt sidan, och låta en ny värld födas. Hjälpa den, till och med.’ men nej, sådana idealistiska ord skulle bara möta döva öron. Anahitas lilla tal fyllde henne med sorg, och hon såg mer beslutsam ut än innan och gjorde ansats att lämna Lietarwa. Det blev allt mer uppenbart ju mer Anahita talade att det inte fanns någon försoning här, och att hon fyllt sitt hjärta med sin egna bitterhet och rättfärdigan. Hon visste också att detta knappast skulle bli sista gången de sågs, men nästa gång som mer konkret uttalade spelare på olika sidor om denna konflikt. Det gjorde det hela personligt, så gott som för personligt. Hur skulle hon kunna agera som en paladin bör då det fanns så starka känslor inblandade.

Väl utanför distriktet med Nesta drog hon en djup suck, ansträngt och trött. Vad skulle hon säga åt den andra kvinnan, Nesta? De gick en bit till och då de var utom hörhåll från vakter och andra nyfikna tog hon till orda.
‘Du verkar vilja hjälpa alverna, får jag fråga varför? Det verkar inte vara en populär åsikt här.’

Ithia betraktade den unga kvinnan som verkade ha mycket mod i sig, och gav henne ett svagt uppmuntrande leende, trots att hon själv fortfarande var upp i varv efter mötet med Anahita.
‘Athan är säkert med dig.’ sa hon, men nickade sedan.
‘Och ja, jag antar att jag menar det…’ sa Ithia tankfullt, hon visste att det var dumt – speciellt i hennes befattning – att egga upp en konflikt. Men det verkade inte finnas någon vilja här att hjälpa alverna, förutom några få kämpar här och där som Nesta.
‘Jag drar till mig för uppmärksamhet, men om du kan få foten in i detta så lovar jag att göra vad jag kan för att hjälpa. Som du själv säger, det måste finnas mer som du och jag… Några som bara behöver en gnista och stöd.’ hon vandrade genom gatorna tillsammans med Nesta.
‘Låt mig följa dig hem, vart ska du?’ undrade hon.

Ithias ögon mötte den unga kvinna, och hon la en hand på hennes axel.
‘I vad du än gjorde där, något händer under ytan. Jag har hört om att det finns en underjordsrörelse som de inte kunnat identifiera än, några som vill ändra saker och ting.’ sa hon, med en viss glöd i ögonen, men pressade inte henne mer. Hon skulle själv behöva besluta vad hon var kapabel till att göra. Så Ithia följde henne med hem, och log lite roat då Nesta började fråga henne frågor.
‘Oroa dig inte för mig, behöver inte din familj det?’ undrade hon milt. ‘Men så klart kan jag ta emot det, om du önskar, kanske finns det fler i templet som behöver.’

Ithia tog emot korgen, kanske en lustig kontrast mot hennes iögonfallande rustning och utstyrsel. Trots allt, vem var hon att tacka nej till en kvinnas givmildhet?
‘Som du säger, jag ska se till att det kommer till de som behöver det mest. Som jag ser det nu är det många i Lietarwa som skulle behöva den hjälpen.’ konstaterade hon, ett kort besök hade det varit men väldigt ögonöppnande. Lugnt gick hon vid hennes sida, uppenbart tillfreds i sin rustning och sitt vapen, kanske mer än hon skulle varit om hon hade en klänning på sig. Ithia nickade över vad Nesta berättade för henne.
‘Du måste göra det som känns rätt Nesta, låt Athals ljus fylla dig och blåsa bort osäkerhet. All hjälp är ett steg i rätt riktning. I slutändan kommer vi alla dömas för vårt agerande. Det betyder inte att du själv måste stå vid fronten, och dö martyrdöden, men all hjälp du kan ge kanske kan vara ett steg till att alverna där inne kan få ett bättre liv. Vore det inte något?’ undrade hon och såg på Nesta, sökte hennes blick.
‘Ett Iserion, där alver och människor levde sida vid sida som jämlikar?’