Selyana kände sig tung från allt som hänt henne men det syntes inte på henne där hon vant tog sig ned för trapporna med handen fint vilandes mot Alethirs arm så som man var lärd att göra. Visst kunde hon ta sig ner för trappen själv men då armen erbjöds så tog hon den i alla fall. Skadade ju inte trots allt. Hon nickade förstående över det hon hörde och kände att det var skönt att få lite lugn innan stormen som väntade, lite tid att sammla krafterna och komma på en strategi för det som väntade.

De kom in i matsalen och hon gick graciöst fram till sin stol och satte sig ned med blicken på all mat framför sig. Väntade tills Alethir satt sig ner han med innan hon började ta åt sig lite av maten. Solen lyste fint upp matsalen och de välsnidade tillbehören till maten glimmade mjukt som om ingenting hade hänt. Allt var som det hade varit under hennes liv förutom en viktig detalj; hennes mor var inte längre vid livet. Hur mycket skulle påminna henne om det den kommande tiden? Det visste hon inte men det var skönt att veta att hon fick sörja och att alal förstod att hon skulle göra det ett tag. Hur tomt skulle det egentligen kännas nu när hon var den ända kvar från sin familj? Förväntades det att hon skulle finna en man nu? Vem visste men som sagt, en sak i taget.

Hon började äta och då hon inte längre var lika utsvulten så kastade hon en blick mot Alethir igen. Det fanns mycket att disskutera men detta skulle ju vara en fri dag.. “Jag känner att det är svårt att inte tänka just nu, det känns som att arbete får mig att inte bryta ihop. Men jag ska göra mitt bästa, det kommer ju bli mycket från och med nu.”