- This topic has 4 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 1 månad sedan by
.
-
Budet var skickat och Zazriel slog sig ner i en av stolarna som stod runt det rektangulära bordet i den lilla matsalen han hade i huset. Det var inget stort hus, men det var tillräckligt för honom. Fundersamt höjde han ena handen och var precis på väg att börja bita på naglarna, men hejdade sig halvvägs och släppte ut en suck. En ovana han hade då han var bekymrad, som barn hade han varit en hemsk nagelbitare och aldrig haft någon längd på naglarna alls. Det var annorlunda nu, nu hade han naglar men inte så att dom var i vägen för honom då han knöt näven eller svingade svärdet. Det var trots allt det som var viktigast. Och hålla Saskia säker, det var därför han skickat budet till Anahita Veit, en kvinna han aldrig träffat förut men han hade hört lite om henne. Blicken höjdes och såg ut genom ena fönstret. Det var vackert väder och istället för att vara utomhus eller vid Saskias sida så befann han sig inomhus, något han aldrig tyckt om. Kanske fick han gå ut en stund efter mötet, om Anahita kunde komma.
Hur länge han satt där och väntade visste han inte men det kändes som flera timmar innan han hörde att det var någon vid dörren. Snabbt reste han på sig, kastade en blick på sig själv i spegeln och tackade gudarna över att han hade tillgång till vatten dagligen så att han kunde tvätta sig. Han var långt ifrån så smutsig som han varit då han letat efter Saskias makes mördare. Den som han också fått fast, något som han fortfarande var stolt över. Vingarna fälldes ihop på ryggen då han närmade sig dörren, dom var så stora att dom släpade lite i marken och stack upp en bit ovanför hans huvud och det såg också ut som att dom var ordentligt muskulösa. Men det hade han sett till att dom var så att han kunde flyga ostört med rustningen och eventuellt någon människa.
Dörren öppnades och dom ljusblå ögonen studerade kvinnan som stod där utanför.
”Anahita Veit?” frågade han mest för att få det bekräftat innan han flyttade sig ur vägen, gjorde en gest med handen som visade att kvinnan fick kliva in i hans hem.
”Kom in.” dörren stängdes efter henne och Zazriel gick in några steg innan han stannade upp, studerade främlingen i någon sekund innan han harklade sig.
”Vill ni ha vatten? Har tyvärr inget vin att bjuda på.” han drack sällan alkohol, det var nog bara när han var tvungen, som på Saskias fest.
Det svarta, skulderlånga håret var uppsatt i en hästsvans, dom blå ögonen påminde om en himmel och under dom mörka kläderna dolde sig en muskulös kropp som alltid var redo för strid. Men han hade inga tankar på att behöva använda svärdet emot Anahita, kanske var det därför som han inte ens var beväpnad, annat än med knytnävarna. Dock var svärd och dolkar inte långt borta då han hade en tendens att gömma vapen lite varstans i hans hem.
”Berättade de varför jag bad dig komma?”
-
Anahita hade tillfälligt stannat upp utanför för att betrakta boningen och förundrades över hur enkelt en av Saskias närmsta levde. När hon blivit hämtad av bud förväntade hon sig att de skulle till slottet eller någon åtminstone större boning. Men hon skulle inte klaga, hon själv uppskattade enkelhet, kanske han gjorde det med.
“Det är jag. Zazriel Crownak?” Svarade hon vid dörren när han öppnade och klev sedan in på inbjudan. De var jämnlånga, men vingarna hans fick henne att känna sig liten. Hon hade sett honom tidigare, och de där vingarna var ingenting man glömde, men för tillfället valde hon att ignorera dem, vackra som de må vara.
Anahita hade precis kommit tillbaka från en patrull i alvslummen när hon kallades, så hon var ännu klädd i hennes ikoniska svarta rustning, som skramlade typiskt en full rustning när hon klev in i hans hem. En rustning som sett många fler slag än en kvinna i hennes ålder någonsin borde varit med om, så som senast när hon försvarat deras hem från Märehn när hennes familj vägrat det ogiltiga styret.
“Vatten blir bra. Allt jag fick höra var att du ville diskutera Iserions säkerhet. Ett väldigt brett ämne, så jag gissar att du tänker dig någonting mer specifikt.” Anahita hade långt, korpsvart hår i perfekt skick, synligen lent utan tovor, och hennes ansikte talade tydligt för hennes unga ålder, inte ännu rynkor eller ens ärr eller slitage för den delen, trots hennes tid i strid. Det var nästan som magi hur felfri hyn hennes var. Till skillnad från Zazriel bar Anahita svärd, men det hängde odraget vid hennes sida i sin slida.
-
Att Anahita kommit i full mundering hade han inte riktigt räknat med, men han visste ju inte vad hon hade gjort innan under dagen. Vid frågan om hans namn så hade han bara nickat lite för att bekräfta att det var han.
Hon bekräftade att vatten blev bra och Zazriel hämtade två bägare från det lilla köket, samt ett kärl med vatten, gjorde en gest mot matsalen för att få Anahita att följa med honom in dit så de kunde sätta sig för att tala. Kanske borde han kontaktat henne tidigare men han hade inte riktigt haft tid till det, förrän nu. Vid hennes ord så nickade han igen.
”Ja.” svarade han, gjorde en gest mot en stol innan han själv satte sig och hällde upp vatten åt dem, ställde ifrån sig ena bägaren framför henne och en framför sig själv.
”Jag har två saker jag funderat på en hel del. Den ena är vad som händer inne i Iserion, jag har hört att det är väldigt oroligt, speciellt bland alverna. Frågan är vilka rykten som är sanna, då det ryktas om att de ska göra ett uppror inom en snar framtid? Detta ledar till min andra sak jag funderat på, hur ska vi skydda Saskia bäst?” eftersom han var den som var närmast Saskia just nu, då det kom till att skydda henne, så visste han lite om hur det såg ut runt omkring henne, men han ville ha någon annans synpunkt.
”Jag tror vi kan hjälpa varandra i dessa frågor, jag bör kanske besöka slummen också?” -
Hon satte sig ner i stolen som blev erbjuden henne och den gnällde till från vikten hon placerade på den, då rustningen i sig vägde en hel del. Att hon alls kunde sitta var imponerande, då det krävde att rustningen var specialanpassad för det. Hon såg ut att sitta ganska bekvämt, trots att större delen av henne var täckt i metall. Hon tog en klunk vatten innan hon lutade sig tillbaka och lyssnade på honom, ett intresserat leende gradvis format över hennes ansikte.
“Förhoppningsvis kan vi undvika ett uppror bland alverna. De är tvådelade, ivriga att få göra motstånd, men de vet att det kommer kosta många av dem livet och väger kommande förluster mot vinning. Jag tror absolut att någonting kommer hända, men skalan blir fortfarande utvärderad.” Hon lutade sig fram och tog av sig sina handskar och placerade dem på bordet innan hon doppade händerna i vattnet hon hade blivit erbjuden och lät dem sedan hänga på sidorna om henne för att lufttorka. Lite kallt vatten var skönt, då hennes handskar inte andades alls.
“Saskia skyddas bäst genom att hindra ett uppror från att alls hända, och om det händer behöver det avslutas så snabbt och kraftfullt att det talas i generationer om vad som hände när ett uppror senast försöktes. Kan vi köpa alvernas känsla av trygghet med lite mutor eller lite bättre levnadssätt, kan vi slippa upproret. Om det inte redan är försent. Viktigast i den kommande framtiden däremot är nog att inte låta alver komma nära henne, och inte låta alver förbereda hennes mat eller annat. Endast människor bör ha någon form av förstahandskontakt med henne.” Hon satt tyst sedan, innan hon slutligen ryckte på axlarna.
“Om du frågar mig åtminstone. Men det är klart, om du frågade mig så skulle jag göra mig av med dem alla. Men jag förstår rollen de fyller i vår ekonomi.”
-
Det var uppenbart att Anahita inte hade något över för alverna i Iserion och kanske borde han också se på saken på samma sätt som henne, dock hade han lite svårt för just det. De var inte människor men inte heller djur, fastän djur behandlades bättre än alverna just nu, det var inte konstigt att de ville ha en förändring. Kanske skulle han ta upp detta med Saskia vid senare tillfälle? Kanske inte, det var inte direkt hans sak att lägga sig i, om hon inte bad om hans åsikt vill säga.
”Som jag uppfattat det så har inte alverna det så bra just nu, så det är väl knappast konstigt att de vill ställa till med uppror. Fast som du säger så kan det kosta mer än vad de är beredda att betala. Vi måste i alla fall hålla ögonen på dem. Är det där du varit nyss?” frågade han och gjorde en gest med ena handen mot hennes rustning som hon otroligt nog kunde sitta i. Det kunde han själv också göra, han hade ju haft den på sig under lång tid till hästryggen då han hämtat alvrebellen som mördat Saskias make, samt på tillställningen hon ordnat då han kommit fram. Fast det var ett bra tag sedan.
Zazriel satt sedan tyst en stund, funderade på det Anahita hade sagt om alverna.
”Vilka är det som sköter kontakten med alverna?” för att köpslå dem med bättre levnadsvillkor och liknande tänkte han såklart på, men han trodde inte att han behövde förtydliga det just nu. Kanske skulle hon förstå vad han menade, om inte annat fick han ta det då. Han gissade att det var någon eller några politiker som hade kontakt med någon talesman från alverna om deras situation, men han kunde såklart inte vara helt säker då han inte ingick i det själv. Han var ju Saskias livvakt och skulle mest fokusera på att hålla henne säker från alla hot möjliga.
You must be logged in to reply to this topic.