- This topic has 8 replies, 2 voices, and was last updated 5 år, 4 månader sedan by
.
-
Pjuh! De höga kullarna innan Celeras var sannerligen inte att leka med, å andra sidan skulle man kunna tro att hon lärt sig det efter de gånger hon hade varit på väg dit. Vésiva lade sina händer på knäna samtidigt som hon böjde sig ner för att hämta andan. Åtminstone kunde man se den cirkulära staden nedanför nu. Några dagar till. Solen stod högt på himmelen och om det inte vore för den kraftiga vinden skulle det varit en behaglig varm dag. Vinden kastade om hennes solblonda hår och gjorde att hon grimaserade då några hårstrån smitit från flätan och kommit i hennes mun. Ett leende fanns på hennes läppar, hon var nära nu. Nära slutet av hennes resa. Kanske det var ett litet ångestfyllt leende, för vem var egentligen medveten om vad som väntade i Me’ersia med deras nya regent.
Tankarna blev avbrutna när hon kände hur något gav henne en knuff bakifrån. Inte allt för hårt, snarare som en påminnelse att hon hade mer än sig själv att tänka på. En suck slank från hennes läppar och hon kastade en blick mot hästen som hon hade köpt i början av resan. Väskor, fyllda med värdesaker fanns på sidorna av hästen, egentligen hade hon tänkt köpa en packåsna, men det hade inte funnits en och hästen hade blängt på henne med sina stora klot som ögon. Lite fundersamt sträckte hon på sig och strök en mild hand över hästens mule. För hon hade sett att det var så landvarelser gjorde. Och det höll hästen mer tyst.
I solens sken glimmade någonting till lite längre fram. Lite exalterad över vad det kunde vara släppte hon remmen till hästen och tog några stora kliv för att se vad det kunde vara. Till hennes besvikelse var det en bok. Hon tog upp den och granskade den, bläddrade igenom den. Nog för att böcker hade sin skönhet, det var bara att hon inte fann någon ro med dem. Lädret var mjukt och hon tyckte upp upphöjningen av ädelstenarna och mönstret som omringade den. Hon torkade av den lite mot sin mörkblåa tunika för att få bort lite smuts från den. Sedan kastade hon en blick omkring sig. Var det någon där som kunnat tappa den? Nej… Inte då. Hon rörde sig mot hästen för att lägga in den i en av sina många väskor. Det fanns väl alltid någon som ville köpa den. En historia kunde hon alltid hitta på till den.
-
Efter vad som känts som timmar av vandrade efter incidenten så upptäcker högalven hästen framför honom, och av ren misstänksamhet så saktar han ned sin hastighet betydligt. Han stannade upp ett ögonblick och justerade sin blekröda rock som hade nötts en aning i de nedre kanterna efter hans resa till Celeras. Celeras, här hade minsann någonting hänt varje dag medan Sael befunnit sig där: hans häst blev sjuk på vägen till destinationen, fiskare började bråka eftersom de aldrig sett en högalv förut och inte nog med det så blev även boken stulen av fiskarna som tydligen efter gett sig av mot staden för att förmodligen sälja den eller något i den stilen. Tack vare sin besvärelse över föremålet i början av resan så kunde Sael lokalisera den med hjälp av magi, och han hade upptäckt att den inte hade rört på sig under en längre tid, vilket är anledningen till att han gav sig ut till fots för att hitta den.
Nu står han där, bevittnandes av när personen stiger av hästen för att plocka upp bocken, bläddra i den, något som inte ens han gjort, och verkar ha avsikten att plocka med sig den. Med raska steg så tar sig Sael framåt, hans långa blonda lockar flygandes runt i ett enda vimmel.
“God dag!”, utbrister Sael plötsligt, utan att det verkar som att personen vid hästen inte märkt honom ännu, trots hans kvarvarande flåsande efter den långa vandringen. Han stannar upp när han kommit ett par meter ifrån gestalten och brister ut i sitt mest påtvingade, men extremt vänliga leende.
“Jag ser att du funnit min bok, vilken gemytlig lycka!”
-
Knappt hann Vésiva sätta ner boken i packningen innan någon ropade. Lite förvirrat såg hon sig omkring, bestämt så trodde hon att det inte fanns någon i närheten för enbart någon sekund sedan. Hon höll ett bestämt tag i boken. Det var hennes nu. Den som fann något, vann det. Åtminstone var det ett ordspråk hon hade levt med länge. Hon höll den i ena handen medan hennes andra hand letade upp en kortlek. Trots allt var hon på ett glatt humör och om denna landkrabba kunde vinna henne… Skulle hon också lämna över boken frivilligt. Det skulle bara bli mer plats åt andra värdefulla saker. Men inte kunde hon låta ett tillfälle gå för lite kortspel och kanske… lite annat att fylla magen eller penningpungen med.
”Din? Det är bestämt min, men…! Jag är ödmjuk, en omgång av Dunk 23! och om du vinner, får du den, utan krångel” sa hon och satte sig ner på två stora stenar som behändigt fanns där. Ett brett leende och hon gjorde en gest mot den andra stora stenen. De blågråa fjällen på ansiktet och fenorna på armarna skimrade lite i solens sken.
-
Medan Sael lyssnade på henne med sitt påklistrade leende som inte skulle brista i första taget, inte ens den irritation som i den stunden började gro likt ogräs. Samtidigt var det också en panik som växte, det var inte ens hans bok och nu har någon annan lagt beslag på den.
“… och om jag inte vinner?” interpellerade alven under tiden som han med motstrida kliv rörde sig mot den andra stenen. Med vakande ögon så studerade han den andra individen noga, kalkurerande hur mycket av ett hot hon skulle vara, om hon bar vapen och om hon försökte dölja någonting. Till slut satte hand sig ner på stenen och vilade sina händer på sina lår.
“Jag behöver verkligen boken, den är viktig för mig.” säger han menande, just för att försöka ingiva hur pass allvarlig situationen är för honom.
-
En viktig ägodel. Vésivas leende blev till ett större flin. Det betydde att denne person skulle gå längre att få den. Egentligen hade hon haft svårt med sådana tankar, men tiden på fots och i ett handelsgille lärde henne ett fult knep eller två. Fast något gick emot henne. En kort blick mot alven. Fattig såg han inte ut att vara. Dessutom högalv. Hennes liv skulle vara som ett kort ögonblick för honom.
”Bäst av tre? Annars kan vi säkert komma fram till något” sa hon samtidigt som hon lade ned boken varsamt vid sina fötter. Nära nog att hon kunde hindra främlingen från att ta boken. Vant och fingerfärdigt blandade hon kort leken, innan hon började dela ut kortleken till slut och placerade sin halva del av kortleken framför sig för att dra upp tre kort. Hastigt synade hon sina kort och bet sig i underläppen medan hon funderade för att sedan kasta en blick mot honom.
”Vad säger du?”
-
Många tankar skenade genom hans huvud likt en rådjur på flykt. Han kunde väl möjligtvis inte dobbla med boken på prisbordet, det är verkligen inte lämpligt att ha risket att gå tomhänt, speciellt inte när ägodelen inte är hans.
Han harklade sig häftigt och lät blicken vandra ned mot korten för att sedan återvända till kvinnan. Två av hans fingrar vandrade ner till änden av hans lockar och nöp försiktigt i topparna.
“Snälla, det här går inte. Boken är inte min egendom, utan jag ansvarar bara för den tillfälligt. Det vore mycket oansvarigt och opassande att ha någon annans ägodel som pris, jag hoppas ni förstår det,” resonerade Sael, bitandes i sin tunga för att inte släppa sin visuella tålmodighet och välvilja.
-
Bedjandet var alltid svårt. Fast vanligtvis var det inte något annat än fusk och på låtsas. Det var det som hon lärt sig från sin far och Atlen. Annars skulle hon ge bort alla deras varor…. Och vad skulle de då ha att leva på? Det hade hon lärt sig när hon var liten, då hennes far hade blivit vansinnig när hon gett mesta delen av deras varor till en föräldralös tjuv och de hade inte fått något den resan och fick anpassa sin mun och köp därefter. Försiktigt drog hon handen genom sitt solblonda hår medan hon tänkte tillbaka på minnet när hennes far hade höjt rösten och hon hade varit så rädd och fallit över en stol i deras hem och skadat sig.
För att komma bort från sina minnen skakade hon på huvudet och blandade ännu en gång kortleken framför sig. Försökte komma på ett bra svar på vad alven framför henne sa. Hennes min avslöjade inte hennes tankegång utan det fanns ett nästan irriterande leende på hennes läppar.
”Och vad har du annars att spela om? Förutom din själ?” frågade hon med ett litet skratt, men ändå menande.
-
Det kändes sannerligen som att kvinnan försökte provocera och bryta ned honom, men hon skulle inte vinna det spel som han var mästare över. Sael slog sig ner på stenen tväröver kvinnan och sträckte en av sina händer mot henne.
“Du har ett roande sinne, och jag vill inte missta dig för en simpel tjuv. För det är väl inte vad du är?” Sade Sael för att gå i motattack i form av provokation.
“Låt oss spela, låt oss ha trevligt tillsammans!” utbrister han med en egendomlig ton medan han väntar på att få korten i handen. Han är nu fullt motiverad till att vinna tillbaka boken rätt och rimligt.
-
En tjuv? Skulle hon, Vésiva av handelsgillet Bläck, vara en tjuv? Enbart tanken gjorde henne irriterad och ilsken. Det syntes bara över att hon spände sin käke och tappade ett par kort på marken. Hon tog upp dem och blåste av gräset för att försöka lugna sig själv. Alltid tala när du är lugn. Upprörd och ilsken, spyr man bara ut onödig skit. Och vem vill ha skit? Leendes, om litet stelt, vände hon blicken mot alven.
”Och vilket kortspel föredrar du? Jag är själv barnsligt förtjust i Dunk 23! Kan du det?” frågade hon och hade börjat blanda kortleken igen. Lite osäker på att om mannen ens visste vad det var, vanligtvis var det mest känt bland Barastar, Me’ersia och i Karm. Vad var det alverna spelade? Lite fundersamt drog hon handen genom sitt solblonda hår, vilket gjorde att några hår stack ut ur flätan.
”Eller som alv kanske du föredrar Slingrande?” frågade hon sedan lite artigt.
You must be logged in to reply to this topic.