- This topic has 1 reply, 2 voices, and was last updated 5 år, 2 månader sedan by
.
-
Michael Devoon
Det hade varit en lång vinter. En lång vinter på många plan men nu kändes det som om solen ändå värme och det rakt in i själen. Han kan inte låta bli att förundras över hur hemtamt det kändes att sakta rida genom landskapet som bredde ut sig framför dem där vinterns iskristaller fått ge vika inför vårgröna knoppar och fågelsång. Ju närmre hem de kommit ju bättre mådde han och leendet han skänker kvinnan som rider intill honom är stort lyckligt och förväntansfullt vilket är något som inte synts hos honom på väldigt, väldigt länge.
De hade fått hjälp hos magikerna i Caras Idrenhin (stavning?) de hade gjort så mycket de kunnat och han var tacksam. Han haltade fortfarande och efter dagar i sadeln var han stel och knäna smärtade men det gjorde inget. Han kunde gå igen även om han haltade och han kunde rida även om trav slet på knäna mer än han ville erkänna. Det skulle bli bättre hade de sagt om han gav det tid, tränade försiktigt och han hade tacksamt nickat, tagit emot deras råd. Han hade njutit av att kunna rida tillsammans med sin älskade Ismat igen och för första gången på väldigt länge började han känna sig hel och fri.
Han håller in tyglarna till hästen under honom, får den att stanna på toppen av en kulle där de hade fri utsikt ned över staden och med slottet som tornade upp sig i dess mitt. Han sträcker ut handen mot Ismat, ler lyckligt mot henne” Är det inte en vacker syn? Vi är äntligen hemma igen. ” Säger han mjukt innan han för henens hand mot sina läppar, kysser hennes knogar och kramar handen mjukt. Sist han sett staden hade han flytt, skadad och i svåra smärtor med ett dödshot hängande över sig. Han vet inte huruvida det hotet fanns kvar men i och med att rykten spridits om att det nu var Saskia Belsante som satt som härskarinna på iserions tron så kände han sig ändå ganska så säker på att han inte skulle kastas första bästa fängelsehåla om han återvände. Han hade verkligen saknat henne, Saskia, vackra och väna Saskia. Hade hon tänkt på honom? Saknat honom? Eller var han bara en i mängden för henne? Han vet inte men han antar att de snart ska få reda på det. ” Ska vi ta oss upp till slottet på en gång eller ska vi ta in någonstans och vila upp oss någon dag? ” Säger han frågande mot henne, kysser hennes hand än en gång innan han släpper den. Kan inte se sig mätt på staden där nere framför dem… hemma.. äntligen hemma.
-
Färden de begav sig på nu stod i stark kontrast till deras senaste färd, den som fört dem till Caras Idhrenin. Då hade hon knappt känt igen honom, hans sinne dystert och mörkt och de stunder då hon fick se honom le hade varit få. Nu sken han åter på samma vis som han gjort när de först träffades och för första gången på väldigt länge så såg hon hoppfullhet i hans ögon. Det värmde henne mer än hon kunde beskriva och trots att deras framtid i Iserion fortfarande var oviss så hade hon fått tillbaka den man hon en gång förälskat sig i.
När han vred på huvudet för att le mot henne och tog hennes hand i sin för att kyssa hennes knogar så log hon brett och smekte som hastigast hans kind. Saskia hade sänt efter dem, eller snarare bett dem att återvända, berättat hur hon nu var regent i Iserion och önskade deras hjälp. Antagligen behövde hon vänner, och Ismat tänkte i sanning inte svika det löfte hon givit Saskia när de rest tillsammans mot Märhen, löftet att tjäna henne, inte för att hon var tvingad till det, men för att det var vad hon kände var rätt. Att hon givit sig av med Michael hade varit ett själviskt beslut, men Saskia hade förstått, och i ärlighetens namn så hade allt tyckts relativt säkert i Märhen när de skilts åt, och uppenbarligen hade det varit så. Hon drogs förvisso med ett visst mått av skuldkänslor över att ha lämnat den yngre kvinnan ensam i ett så främmande land, men hon hade inte stått ut med tanken på att Michael Devoon led.
Hon suckade nöjt och såg ned mot staden efter att ha vänt sin gröna blick från hans. Det var inte hennes hem, det närmsta hon kommit ett hem hade varit den bordell där hon växt upp, och det kunde knappast klassas som ett hem. Men Iserion var trots det en trygghet, en plats som förvisso skänkt henne allt för mycket lidande, men där hon på samma gång också vunnit kärlek och frihet på ett vis hon inte haft tidigare.
”Saskia sände efter oss, men jag tror ännu inte att hon vet att vi är på väg… Låt oss stjäla en dag för oss själva innan vi återvänder. Sharah vet vad för plikter Saskia tänker lägga på oss då, och när vi kommer få någon ensam tid med varandra”, svarade hon med samma varma leende som spridit sig över hennes läppar när han kysste hennes hand.
”Om du nu inte hellre önskar återvända direkt”, tillade hon mjukt, väl medveten om att han saknat sitt hem, att han saknat Iserion och kanske framförallt Saskia.
You must be logged in to reply to this topic.