Inne i rådsalen hade några rikets mäktigaste människor samlats, alla klädda i sina finaste hovkläder av sammet och siden med guld broderier, på händerna bar de guldringar och juveler så värdefulla att även den minsta juvels värde översteg vad en bonde i Karm ens kunde drömma om att tjäna på en livstid. De var deras titlar fler än vad någon kunde räkna till som gett de denna rikedom med alla de oräkneliga gods och livegna som tillhörde deras titlar. De var alla församlade här för att de hade hört nyheterna med om Loradon och vad de ansåg förebådade Loradons snara återerövring. För de var inte Loradon någon tragedi utan en möjlighet, alla de som hade dött när Loradon fallit och än fler unders dess belägring skulle lämna titlar efter sig. I vissa fall skulle  titlarna inte ha någon klar arvinge eller en arvinge som de med några väl valda ord kunde baktala. Ja med deras silver tungor skulle de kunna styra vart dessa titlar hamnade och därmed förvärva sig än mer rikedomar.

När drottningen steg in salen var de på henne som alla ögonen vilade, för de var hon i egenskap av regent som ägde de slutlgilga ordet var många av dessa titlar med dess gods, livegna och rikedomar skulle hamna. Först skulle de dock få spela med, bevisa varför de hade en plats i rådet, ge drottningen deras stöd. Sen skulle de komma med små ord om vissa tillgångar och hur viktigt de var med stöd för en monark. En ung drottning från ett mindre hus skulle behöva de i tider som dessa. Med Loradon öde, ett Märehn där nya vindar blåste upp sig, ja de ryktades sig om någon gammal religiös profetia och framförallt en kung som skulle ta sin armé och segla långt norrut.

‘’Välkommen allernådigste drottning av Karm’’ En äldre herre med vit skägg och en svart jacka i sammet buggade sig mot drottningen. Som den äldsta medlemmen av rådet tog han på sig ansvaret att hälsa på henne i rådets namn. Han kanske inte såg så mycket ut för världen med sina magra fingrar som bar fler ringar än fingrar och hans gamla och trötta ansikte. Hans hus var till synes ett obetydligt ett i Karm utan någon glorifierande historia som hade format Karm likt Valmont, Dendar eller Thaldwin. Hans hus Waldorf hade dock alltid funnits där, använt sin rikedom för att skaffa sig inflytande vid hovet och sen använt sitt inflytande för att skaffa mer rikedomar ‘’ Vad önskar vår ärade drottning att diskutera idag’’ fortsatte han, drottningen fick sätta dagens mötes ämne innan han försökte förmedla sina egna åsikter om de faror som hotade sig vid horisonten och hur de hörde ihop med att hans familj behövde fler titlar.

• This reply was modified 4 år, 6 månader sedan by morrikai.
• This reply was modified 4 år, 6 månader sedan by morrikai.

”ärade drottning, vi har ej fått höra mer än vad vi förmådar att vår drottning redan vet” Stadens muarar hade fallit och enligt alla strateger som fanns kvar i staden som Herr Waldorf hade rådfrågat var det ett säkert tecken på att segern var nära. För vilken stad hade klarat sig om dess murar hade fallit utan någon form av undsättnings armé, visserligen kom denna visdom från fätlherrar som var för gamla för att åter se ett fälttåg, vars visdom må vara välgrundad men de var gamla kunskaper och deras insikt i Loradons vampyr armé var bristande. Herr Waldorf som alltid litade mer på äldre människors visdom än något annat, hade nöjt sig med de svaret i synnerhet då det var ett svar drottningen säkert skulle uppskatta. Hade de gett ett annat svar hade kanske prästernas profetior och spåande dugt med, det näst bästa att söka visdom av. ”Dock är våra strateger i staden visa om att en stad vars murar har fallit snart kommer vara vår” fortsatte han, hoppvis om att de skulle falla i god jord och lugna drottningen. ”De vår ärade drottning bör ämna sig åt nu, om jag får framföra min ödmjukaste åsikt, är att blicka framåt och påbörja det arbete som ligger efter det att Loradon åter är vårt” han tystnade sedan för att avvakta drottningens svar, det sista var faktiskt en ärligt uttalat råd inte fagra ord för att vinna någon position vid hovet eller någon annan form av makt. Han hade under sin decennium vid hovet sett hur kungar hade kommit och gått, inbördes krig och hur självaste Hannadon hade fallit. Ovadsätt vad som hände i Loradon skulle riket ha en framtid och den framtiden skapades i nuet.

Noga med att inte försöka gå in på ämnet att det fanns en chans att de förlorade, för i de var ett scenario drottningen redan hade ägnat mer en tid nog på enligt herr Waldorf. Enlgit honom om de skulle ske, var inte de frågan om vilka förberedelser de kunde göra utan vilka skulle stå på deras sida med den kungliga armén krossad, ja inte ens Märehns fanor skulle finnas där för de ”Ärade drottning, vi vet att vår drottning i sin allerådigaste vishet har redan förberett huvudstaden om murarnas fall inte skulle vara tillräkligt”  Nu måste de tänka framåt och bredare, för även om segern skulle ge honom och hans vänner vid rådet möjligheter till mer mark skulle de också ge de mer arbete.” jag tror utifrån de rapporter som finns att ytterst få människor är kvar i livet i Loradon, vi måste betänka att staden hålls av vampyrer och vi har släppt in Märehn med i den, vi alla här vet vad Märehn anser om illojalitet och deras metoder kring ” Vilken ironi i att rikets minst lojala provins också var den med de absolut hårdaste straffena för illojalitet och den hårdaste synen på vart gränsen gick. Herr Waldorf mindes mer än väl med både avsky och fruktan hur de under inbördeskriget hade utplåna hela släktlinjer och massakrerat hushåll för de som Märehns klaner fann illojala mot familjen Valmont. ”Jag tror därför vi inte behöver oroa sig över mat” en tanke som gladde honom, kanske Märehns blodtörst kom väl till pass då han skulle slippa sända sitt dyrbara säd till gate ungar i Loradon ” Dock måste vi till våren planera hur regionen ska återbefolkas, hur de gods som står tomma delas ut bland rikets trogna tjänare” och med de menade han såklart han själv och de andra vid rådet. Vilka andra hade gjort mer för det här riket, det var trotts allt de som höll de samman. Inte som von Breslau drog runt och gjorde som han ville eller Kungen själv som verkade sakna allt intresse för hovets politik och dess vikt för riket.

” Och ja ärade drottning, att sätta Märehn på plats är av vikt framöver i synnerhet nu när vår ärade konung skall lämna vårt rike för att hjälpa våra allierade i norr” De gick inte att undgå hans oro i rösten spelad eller äkta var frågan dock men om sanningen skulle fram så var Märehn ett problem. Långt större än vad den där Turin var för Nordbornas konung om  konungen lämnade riket med dess här. ” I synnerhet nu när jag har nåtts om rapporter att något håller på ske i de landet. De talas om draksökare i de södra havena och att den utvalda skulle vandra bland de återigen, vissa präster i norr viskar till och med om allmänt uppror inte bara mot oss utan mot von Breslau med” . Säga vad man ville om Von Breslau men de hade hållit de nordliga provinserna i shack för sekel nu. De hade med tiden även lyckats kuva klanerna utanför Märehn med och hur besvärliga de än må vara med sitt varma Märehnska blod och vildsinta seder var de bättre än någon öppen anti-karmisk koalition. ” I vår senaste rapport från Loradon rykatdes de om att en av deras avgudar hade vidrört den utvalde under slaget” fortsatte han i väntan på svar från drottnigen.