Joij var ingen som verkade ha svårt för närhet. Nej, det var naturligt för det var som om att hon alltid hade någon nära sig som gjorde att hon var oerhört bekväm med det. Hon blickade ner i Eirs ögon, leendet fanns där.

-“Finns den kvar..?” Hon tippade huvudet som för att se om den mannen fanns kvar i livet, för att Kaelred var en plats som hon satt sina fötter på en gång vad hon kunde minnas. Att pälsarna hennes som omgav hennes kropp verkade bära eget liv är inte så märkligt. De försvarade och skyddade henne, som de var en del av henne som fjäll hos en best.

-“Våra vingar är inte här.. de finns där när jag behöver.” Hon log roat mot Eir. För att det kunde ju inte döljas alls på det avståndet. Att läpparna möter mungipan fick Joij att slappna av tillsammans med ett lågt morrande läte som lämnade henne att hon uppskattade det. Beröm kändes det som!
-“Mina kläder..?” Upp på fötter kom hon, som om att det var det absolut smidigaste hon gjort idag. Tungan strök mungipan lätt som för att smaka på det Eir lämnat där på den pirrande huden.
-“Vi har inga kläder..” Hon skakade på huvudet som för att förtydliga det, det må se ut som kläder men det var inga i det anseendet alls. Hon vred på sig för att då se bortåt över hustaken som för att se om det fanns något som kunde liknas en heligplats och nog kände hon av dem mer än så dem.

-“Eir får visa.. så följer vi.” Hon såg fram emot att få sträcka mer på sig. Pälsarna letade sig närmare hennes kropp för att göra det smidigare att röra sig. Sträckte lite på den korta, men absolut starka kroppen.
Ett leende visades, och med det kom de lite vassare hörntänderna att visas upp. -“Hur, nere på marken.. här över taken?”
För att slå ut några vingar skulle nog ses som en absolut icke sak att göra. Joij hade redan set inburade bestar på ett av torgen som hon passerat och tänkte inte bli nästa, för hon visste att hon inte fick göra illa allmänheten om det nu inte var oundvikligt.

Joij såg nästan lite besviken ut över att inte få äta den, men det var inte som om att människor utan magi var vidare goda heller. Det hade väl hänt, att hon gjort mer än hon fick med en människa en gång och lärt sig från det. De på akademin hade ju borstat det rent utsagt under mattan då det visat sig varit någon som var dömd för mycket.
-“Om du ångrar det.. så får du säga till..” Ångrar att den inte ätits upp.

Att få se Eir sträcka på sig, och så snart komma i rörelse fick Joij att se förvånad ut. Att dockan kunde röra sig på ett vis som det där var ju rent av fascinerande men dockan var inte mänsklig, frågan är vad den är för något.
Kunde se det imponerande hoppet och Joij följer för att då landa smidigt på nästa tak, ungefär som att vinden hjälpt henne över.
Orden om vingarna så skrattade hon till. -“Jag kan visa.. någon dag..” Vem visste när det blev, kunde ju bli när som helst för att det var inget som krävde mycket av henne. Framförallt kanske under stridigheter som de kunde komma att visas upp för att hon behövde ibland lite höjd.

Att hoppa där mellan hustaken var något befriande, att inte behöva springa in i diverse människor där nere. Att det var livligt som hon rörde sig i takt med Eir. Många tak var det inte långt mellan så det var nästan bara ett kliv.
Hon lyssnade på omgivningen och hörde hur något drog efter andan, ropade att den sett någon demon på taken. Det var inte som Joij reagera på det mer än att se sig om utan större lycka så måste ju vara hon själv eller Eir som den sett där de for fram som galningar.

Stannade upp, en hand placerades mot ryggen på Eir. -“Vi är inte.. odöd.. vi tål gå in där. Säkert.. dockan kan?” Lutade sig närmare, nosade på Eir igen men det fanns inget mer om död där än det som de varit och klampat runt i förut.
Blicken gick till kyrkan som låg framför dem. -“Vi ska dit? Behöver du hjälp ner.. vi kan hjälpa, om Eir är rädd.. att gå sönder.” Fanns det en hint av något retsamt i den mjuka, spinnande rösten.

Joij kunde nog inte säga att hon var varken odöd eller demon, men nu hade de ju kommit så långt att de båda visste att den andra inte är en odöd. Nog för att död ändå fanns kring de tu, så var de inte den sorten som man kunde fasa för att den andra va. Hen hade nog rätt om att de på akademin skulle bli rasande om hon käkade någon människa, oavsett vad den gjort som så. -“Vissa skulle göra sig bättre som föda åt andra.. än i liv.”

En ärlig tanke från Joij och hon höjde ett ögonbryn när hon fick se vad Eir hittade på. Att landa så där såg ut som de kunde göra ont, hon flinade och fann det minst lika givande som kyssandet i luften innan Eir dykt dit ner.
Hon tog sig ett skutt, men rasade sedan mot marken för att landa på alla fyra där. En duns som fick de att låta som hon var långt mycket tyngre än hon såg ut men utan att ben och leder tycks gå sönder så reser hon på sig.

Hon borstade av sig lite, trots att det inte verkar störa henne egentligen att vara skitig.
Joij såg nog att någon var konstigt, men hon sökte sig upp nära Eir där hon ser hur haltandet går över och gången verkade mer normal igen, fascinerad av vad som hänt.

Att foten lyckats hamna rätt, utan vad Joij tycks märka är magi eller så. Hon glider upp intill Eir för att då låta handen fånga Eirs som för att krama den, försiktigt och så söker sig den nu nästan eldröda blicken upp till Eirs ögon.
-“Inte odöd.. men.. vad är du.. en demon?” Sa hon nyfiket, fortsätter gå mot kyrkan. Hon nosade i luften, men inte verkade hon känna doften av blod från Eir heller tyvärr.

Hon sträckte lite på sig, kramade om handen som stöd för att låta sin tunga stryka ut när hon var tillräckligt nära halsen på Eir för att smaka på den ljusa huden, oblygt för att hon ville veta vad Eir kunde tänkas smaka av!

Joij blev nog överraskad av den våldsamma reaktionen, anledningen var väl att doften från Eir förändras.
Smaken på tungan kändes ovan, pirrade och stack lite i den känsliga tungan och att överraska Eir så hade nog inte varit på menyn? -“Eir borde va på menyn.. smakar ljuvligt..”
Det var väl för det fanns en hint av den där magin som då gjorde att hon kunde tänka sig att utforska dockan mer, att det inte var tid för det verkade hon inte förstå. Fanns alltid tid?

Om det var opassande vid en kyrka, eller att folk eventuellt kunde se dem verkade inte gå in i hennes sinne. För hon gjorde ju det här för att få veta mer, hennes sinnen som de här var starkare än hennes syn.
-“Så.. som belöning.. av att hitta och äta en mördare.. får Joij smaka på Eir.. utforska Eir och magin som du smakar av..?” Hon verkade inte riktigt förstå själv hur opassande det här var, men hon ville veta vad Eir är för något och hon kramade om fingrarna ännu, lite som det var tecken på att de inte skulle glida ifrån varandra.

Hon lyckades sträcka på sig, näsan strök halsen innan hon skärpte sig för att gå intill Eir. Ögonen vandrade upp till kyrkan som kom mer och mer att täcka hennes blickomfång. Vad handlade det om här, kunde kyrkan gömma mördare?
-“Eir.. är varmare än innan..” Viskade hon fram. Hon själv likadan av anledning att hon började bli exalterad.

Men Eir luktade annorlunda, det påminner om något. Hon försökte sätta ett finger på det, men hastigt kastade en blick ditåt och sedan mot portarna som de började närma sig. Var det dags att kliva in där.
-“Eir doftar.. som brunstigt djur.. är Eir.. ett.. en.. best?” Hon kastade en blick på Eir, det fanns nog säkert något retsamt och det i samband med att hon tänkte knuffa på porten med sina fria hand.

Joij funderade nog på det som sades, men det var inte som om att hon oroade sig över det hela, för att hon hade lärt sig hålla tillbaka en hel del impulser som kom hennes väg. Hade hon inte gjort det, hade hon redan varit över Eir och utforskat med både händer, tunga och nosande. Nu stod hon lite stolt där intill och lagom knuffat upp porten att se i ögonvrån hur Eir byter färg.
Hon hade inte sett det ofta, men något djur hade hon ju sett göra det där vilket får henne att le, road över att dockan byter färg men av vilken anledning visste hon inte exakt.

Att hennes ord kunde påverka någon på det viset hade hon ingen koll på, men Eir doftade fruktansvärt lockande. Hon höll sig från att just röra vid Eir mer än hålla kvar i handen. Att hon tycktes ta illa upp av att kallas djur var däremot något som fick Joij att ge ifrån sig ett hest skratt, försökte ju tvinga ner det för att inte vara högljudd!
Innan hon visste ordet av det så drogs hon med in där i rummet intill, synade omgivningen konstant för att veta hur hon skulle kunna ta sig ut om något eventuellt händer.
-“Doftar som ett..” Viskade hon fram. Lite som för att förtydliga att Eir doftade allt mer än innan medan hon själv försökte kontrollera sig för att inte släppa ifrån sig mer feromoner än nödvändigt.

Kramade om handen, undrade nog verkligen om de var på väg åt rätt håll. Började ana en viss oro om att Eir kanske försökte lura ner henne i underjorden för att kunna fånga henne. Men så kunde det väl inte vara? Hon ser skeptisk ut, att prästen började röra sig åt deras håll fick henne att lyda för stunden att stänga ögonen och höll ner hakan. Med lite mer planering hade de kunnat göra det lättare, att smälta in!

Hon följer hela tiden, i tystnad trots att det var den där känslan som rev i henne. Den som ville ta sig ut för att då den kunde känna sig mer hotad än vad just den lilla kroppen som hon bar just nu. Joij, var inte bara den här. Långt ifrån. Hon kramade om handen mer hos Eir utan att tänka sig för, som att nervositeten hos det andra jaget verkade leta sig ut. Utan att Joij själv verkade känna av den. Nakna fötter mot trapporna som var svala, svalare ju längre ner de tycks gå.