Joij var ingen som verkade ha svårt för närhet. Nej, det var naturligt för det var som om att hon alltid hade någon nära sig som gjorde att hon var oerhört bekväm med det. Hon blickade ner i Eirs ögon, leendet fanns där.

-“Finns den kvar..?” Hon tippade huvudet som för att se om den mannen fanns kvar i livet, för att Kaelred var en plats som hon satt sina fötter på en gång vad hon kunde minnas. Att pälsarna hennes som omgav hennes kropp verkade bära eget liv är inte så märkligt. De försvarade och skyddade henne, som de var en del av henne som fjäll hos en best.

-“Våra vingar är inte här.. de finns där när jag behöver.” Hon log roat mot Eir. För att det kunde ju inte döljas alls på det avståndet. Att läpparna möter mungipan fick Joij att slappna av tillsammans med ett lågt morrande läte som lämnade henne att hon uppskattade det. Beröm kändes det som!
-“Mina kläder..?” Upp på fötter kom hon, som om att det var det absolut smidigaste hon gjort idag. Tungan strök mungipan lätt som för att smaka på det Eir lämnat där på den pirrande huden.
-“Vi har inga kläder..” Hon skakade på huvudet som för att förtydliga det, det må se ut som kläder men det var inga i det anseendet alls. Hon vred på sig för att då se bortåt över hustaken som för att se om det fanns något som kunde liknas en heligplats och nog kände hon av dem mer än så dem.

-“Eir får visa.. så följer vi.” Hon såg fram emot att få sträcka mer på sig. Pälsarna letade sig närmare hennes kropp för att göra det smidigare att röra sig. Sträckte lite på den korta, men absolut starka kroppen.
Ett leende visades, och med det kom de lite vassare hörntänderna att visas upp. -“Hur, nere på marken.. här över taken?”
För att slå ut några vingar skulle nog ses som en absolut icke sak att göra. Joij hade redan set inburade bestar på ett av torgen som hon passerat och tänkte inte bli nästa, för hon visste att hon inte fick göra illa allmänheten om det nu inte var oundvikligt.

Joij såg nästan lite besviken ut över att inte få äta den, men det var inte som om att människor utan magi var vidare goda heller. Det hade väl hänt, att hon gjort mer än hon fick med en människa en gång och lärt sig från det. De på akademin hade ju borstat det rent utsagt under mattan då det visat sig varit någon som var dömd för mycket.
-“Om du ångrar det.. så får du säga till..” Ångrar att den inte ätits upp.

Att få se Eir sträcka på sig, och så snart komma i rörelse fick Joij att se förvånad ut. Att dockan kunde röra sig på ett vis som det där var ju rent av fascinerande men dockan var inte mänsklig, frågan är vad den är för något.
Kunde se det imponerande hoppet och Joij följer för att då landa smidigt på nästa tak, ungefär som att vinden hjälpt henne över.
Orden om vingarna så skrattade hon till. -“Jag kan visa.. någon dag..” Vem visste när det blev, kunde ju bli när som helst för att det var inget som krävde mycket av henne. Framförallt kanske under stridigheter som de kunde komma att visas upp för att hon behövde ibland lite höjd.

Att hoppa där mellan hustaken var något befriande, att inte behöva springa in i diverse människor där nere. Att det var livligt som hon rörde sig i takt med Eir. Många tak var det inte långt mellan så det var nästan bara ett kliv.
Hon lyssnade på omgivningen och hörde hur något drog efter andan, ropade att den sett någon demon på taken. Det var inte som Joij reagera på det mer än att se sig om utan större lycka så måste ju vara hon själv eller Eir som den sett där de for fram som galningar.

Stannade upp, en hand placerades mot ryggen på Eir. -“Vi är inte.. odöd.. vi tål gå in där. Säkert.. dockan kan?” Lutade sig närmare, nosade på Eir igen men det fanns inget mer om död där än det som de varit och klampat runt i förut.
Blicken gick till kyrkan som låg framför dem. -“Vi ska dit? Behöver du hjälp ner.. vi kan hjälpa, om Eir är rädd.. att gå sönder.” Fanns det en hint av något retsamt i den mjuka, spinnande rösten.

Joij kunde nog inte säga att hon var varken odöd eller demon, men nu hade de ju kommit så långt att de båda visste att den andra inte är en odöd. Nog för att död ändå fanns kring de tu, så var de inte den sorten som man kunde fasa för att den andra va. Hen hade nog rätt om att de på akademin skulle bli rasande om hon käkade någon människa, oavsett vad den gjort som så. -“Vissa skulle göra sig bättre som föda åt andra.. än i liv.”

En ärlig tanke från Joij och hon höjde ett ögonbryn när hon fick se vad Eir hittade på. Att landa så där såg ut som de kunde göra ont, hon flinade och fann det minst lika givande som kyssandet i luften innan Eir dykt dit ner.
Hon tog sig ett skutt, men rasade sedan mot marken för att landa på alla fyra där. En duns som fick de att låta som hon var långt mycket tyngre än hon såg ut men utan att ben och leder tycks gå sönder så reser hon på sig.

Hon borstade av sig lite, trots att det inte verkar störa henne egentligen att vara skitig.
Joij såg nog att någon var konstigt, men hon sökte sig upp nära Eir där hon ser hur haltandet går över och gången verkade mer normal igen, fascinerad av vad som hänt.

Att foten lyckats hamna rätt, utan vad Joij tycks märka är magi eller så. Hon glider upp intill Eir för att då låta handen fånga Eirs som för att krama den, försiktigt och så söker sig den nu nästan eldröda blicken upp till Eirs ögon.
-“Inte odöd.. men.. vad är du.. en demon?” Sa hon nyfiket, fortsätter gå mot kyrkan. Hon nosade i luften, men inte verkade hon känna doften av blod från Eir heller tyvärr.

Hon sträckte lite på sig, kramade om handen som stöd för att låta sin tunga stryka ut när hon var tillräckligt nära halsen på Eir för att smaka på den ljusa huden, oblygt för att hon ville veta vad Eir kunde tänkas smaka av!

Joij blev nog överraskad av den våldsamma reaktionen, anledningen var väl att doften från Eir förändras.
Smaken på tungan kändes ovan, pirrade och stack lite i den känsliga tungan och att överraska Eir så hade nog inte varit på menyn? -“Eir borde va på menyn.. smakar ljuvligt..”
Det var väl för det fanns en hint av den där magin som då gjorde att hon kunde tänka sig att utforska dockan mer, att det inte var tid för det verkade hon inte förstå. Fanns alltid tid?

Om det var opassande vid en kyrka, eller att folk eventuellt kunde se dem verkade inte gå in i hennes sinne. För hon gjorde ju det här för att få veta mer, hennes sinnen som de här var starkare än hennes syn.
-“Så.. som belöning.. av att hitta och äta en mördare.. får Joij smaka på Eir.. utforska Eir och magin som du smakar av..?” Hon verkade inte riktigt förstå själv hur opassande det här var, men hon ville veta vad Eir är för något och hon kramade om fingrarna ännu, lite som det var tecken på att de inte skulle glida ifrån varandra.

Hon lyckades sträcka på sig, näsan strök halsen innan hon skärpte sig för att gå intill Eir. Ögonen vandrade upp till kyrkan som kom mer och mer att täcka hennes blickomfång. Vad handlade det om här, kunde kyrkan gömma mördare?
-“Eir.. är varmare än innan..” Viskade hon fram. Hon själv likadan av anledning att hon började bli exalterad.

Men Eir luktade annorlunda, det påminner om något. Hon försökte sätta ett finger på det, men hastigt kastade en blick ditåt och sedan mot portarna som de började närma sig. Var det dags att kliva in där.
-“Eir doftar.. som brunstigt djur.. är Eir.. ett.. en.. best?” Hon kastade en blick på Eir, det fanns nog säkert något retsamt och det i samband med att hon tänkte knuffa på porten med sina fria hand.

Joij funderade nog på det som sades, men det var inte som om att hon oroade sig över det hela, för att hon hade lärt sig hålla tillbaka en hel del impulser som kom hennes väg. Hade hon inte gjort det, hade hon redan varit över Eir och utforskat med både händer, tunga och nosande. Nu stod hon lite stolt där intill och lagom knuffat upp porten att se i ögonvrån hur Eir byter färg.
Hon hade inte sett det ofta, men något djur hade hon ju sett göra det där vilket får henne att le, road över att dockan byter färg men av vilken anledning visste hon inte exakt.

Att hennes ord kunde påverka någon på det viset hade hon ingen koll på, men Eir doftade fruktansvärt lockande. Hon höll sig från att just röra vid Eir mer än hålla kvar i handen. Att hon tycktes ta illa upp av att kallas djur var däremot något som fick Joij att ge ifrån sig ett hest skratt, försökte ju tvinga ner det för att inte vara högljudd!
Innan hon visste ordet av det så drogs hon med in där i rummet intill, synade omgivningen konstant för att veta hur hon skulle kunna ta sig ut om något eventuellt händer.
-“Doftar som ett..” Viskade hon fram. Lite som för att förtydliga att Eir doftade allt mer än innan medan hon själv försökte kontrollera sig för att inte släppa ifrån sig mer feromoner än nödvändigt.

Kramade om handen, undrade nog verkligen om de var på väg åt rätt håll. Började ana en viss oro om att Eir kanske försökte lura ner henne i underjorden för att kunna fånga henne. Men så kunde det väl inte vara? Hon ser skeptisk ut, att prästen började röra sig åt deras håll fick henne att lyda för stunden att stänga ögonen och höll ner hakan. Med lite mer planering hade de kunnat göra det lättare, att smälta in!

Hon följer hela tiden, i tystnad trots att det var den där känslan som rev i henne. Den som ville ta sig ut för att då den kunde känna sig mer hotad än vad just den lilla kroppen som hon bar just nu. Joij, var inte bara den här. Långt ifrån. Hon kramade om handen mer hos Eir utan att tänka sig för, som att nervositeten hos det andra jaget verkade leta sig ut. Utan att Joij själv verkade känna av den. Nakna fötter mot trapporna som var svala, svalare ju längre ner de tycks gå.

Joij följde med, det var inte som om att hon hade mycket till val för att hon var nyfiken på vart de var på väg. Blicken studerade väggarna. Att elden plötsligt var en som fick Eir att bli alldeles lyrisk fick henne att se på elden, hennes ögon glimmar till som om att de uppfattade magin, en som hon tolkade som ofarlig.
-“Har sett.. den förut, många använder den på akademin.” Men hon tyckte om den, en favorit i den benämningen att den var helt ofarlig. Hon följer Eir med blicken.

Nickade lite åt det som hon sa, och följer in i en av de där gångarna. Kände väl sig lite klaustrofobisk av anledningen att hon är ju inte så här liten som hon ser ut i en övrig form men det var sällan någon såg henne i den och faktiskt klarade sig. Fast det var en form av många. Försökte att inte röra vid stenkistorna trots att det lockade.
Någon av kistorna lockade mer än de övriga som fick henne att stanna några sekunder och nosade i luften, utan att vidröra den så slickade hon sig om överläppen. Smakade på luften såg det säkert ut som.

-“Vi är inte så.. förtjusta.. kan inte sträcka på oss om vi måste..” Hon ryckte lite på axlarna, försökte väl spela bort det. Hon blickade över på Eir och skyndade på sina steg då hon trodde Eir stannat för att vänta på henne. Hennes huva föll ner mot ryggen och blottade hennes hår och ögon igen. Huvudet tippade hon på sned, av anledning att hon kände på sig vad Eir tänkte på då Eir doftade så där.
-“Dockan.. borde stilla sina känslor.. doftar gott igen..” Hon viskade fram det där hon stod så nära. Skulle de stanna här?
Hon visste ärligt inte, men hon ställde sig framför Eir när hen lutade ryggen mot väggen. Hon placerade sina händer mot Eirs mage, allt under de korsade armarna. Sträckte på sig för att då nosa lite mer men tungan vilade där mellan fylliga läppar, hotade med att leta sig ut.

-“Är vi framme?” Sa hon lågt, undrande. Ögonen stora där de studerade Eir på det korta avståndet. Hon kunde varken höra eller se någon i korridoren, så varför hade Eir tagit med henne hit. Hon undrade allt, huvudet tippar hon något i undran.
-“Eir behöver.. lugna sina känslor.. doftar mer och mer.. kan Joij göra något, för att stilla dem..?” Ärlig i sin fråga och undran.

Joij behövde ju Eir alert om saker var till att hända, speciellt som det handlade om att doften som Eir gav ifrån sig hade en tendens att sätta något i spel hos Joij som hon inte var allt för van vid. Hon gjorde inget som för att hindra Eirs framfart och flyttade snällt händerna med hjälp av Eir.
Huvudet tippades in mot handen som hamnade på kinden. -“Eir äger en.. distraherande doft.. kan vi känna den, kan andra.”
Fast det gäller väl också så att veta varför doften fanns där för det är ju samtidigt så att det fanns mer där hos Eir som stack ut, diskret men inte att hon skulle upptäckt det förrän hon var så nära som nu.

Hon kände hur huden pirrade efter att ha blivit berörd där på kinden, höjde ett ögonbryn som för att se hur Eir nästan försvinner in i kistan. Varför skulle hon göra sig av med pälsarna? Ögonen klippte, förvånad över magin som låg där bakom. Det där var nytt för henne, illusioner hade hon ju sett innan men hon brukade kunna se dem väl efter att ha utsatts för dem så många gånger.

Hon skakade på huvudet, inte alls sugen på det men att få veta vad som gömde sig där bakom var något som lockade, lockade mer än att inte gå in där. Hon gav ifrån sig en mjuk suck och synade kläderna som Eir tagit av sig och följer då exemplet utan att veta exakt.
Kläderna, pälsarna började som smälta undan från hennes kropp och som om att de slukade av hennes skugga.

Att det nu lämnade hennes kropp naken var en annan sak. Kroppen tydligt stark, senig och felfri i sin hy om man bortser från de tatueringar som gjorde snirkliga mönster likt runor över nästan hela kroppen i så väl rött som blått. En matt röd och matt blå färg, så de stack inte ut mer än stundtals när hon använder sin magi för då brukade de glöda.
Hon tänkte vänta på Eir att ta sig in först, hon strök sig lite över ena av de fylliga brösten. Hon var ju alltid mer eller mindre näck, bara att pälsarna brukade finnas där som någon form av klädsel trots att de inte är det.
-“Vill veta.. vad som finns där inne..” Ögonen klipper åter en gång, men man kan se hur de vaknar till mer som de började bli rödare, nära lysande från ljuset som fanns i tunneln, gången som de befann sig i likt som hos ett rovdjurs.

Joij såg blickarna och att hon missförstått Eir verkade inte som påverka henne. Att hennes kropp blev avklädd istället för att dra åt sig pälsarna hade hon då missförstått. Det var inte som om att hon gjorde annat än att tippa huvudet, men så var hon inte sen med att följa efter. Kände magin där inne som strök sig mot kroppen, fick henne att pirra av lika mycket obehag som behag.
Hennes jag hade alltid varit likt ett mynt där det fanns två sidor, olika från varandra.

Väl tagit sig genom kroppen så möts hon utav ljud av missnöjt läder, hon såg baken framför sig hela vägen tills de skulle nå andra sidan av den trånga gången. Hon höll lite avstånd för att inte råka sätta händerna på Eir och hindra rörelserna. Hon skötte sig trots att hon blev fascinerad av synen framför sig.

Den försvann inom kort, hon kom ut i det lilla utrymmet som de väl kom fram till. Hon kröp in där för att då sätta sig upp. Hon kände den välbekanta magin, en som var lika underbar som den var missgynnsam och en som gjorde allt för att förråda en.
Joij låter blicken vandra över till punkten där, hon kröp så nära där på alla fyra och blottade sig för Eir utan att tänka på det när hon hade baken åt Eirs håll.
-“Vi.. känner till.. den allt för väl..” Viskade hon fram. Hon rös längst hela kroppen som om att hon kände av det från andra sidan. Som en bortglömd älskare, men hon smakade på det som kom från andra sidan. Hungrigt. Kunde se hur hennes kropp spänner sig, hur runorna började glöda.

Hon hade saknat den där platsen, lika mycket som hon avskyr den då hon varit fast där så länge utan att kunna ta sig därifrån. Sedan landat där i akademin och fått utstå oändliga experiment. Hon rev lite i stenen under sig med de månvita klorna på fingrarna. Ja, det vilda letade sig fram tydligare i hennes anlete. Som en bestialisk mask, men hon vred på huvudet för att se på Eir, ögonen blodröda där de tagit sin riktiga färg. -“Eir.. vi är tacksam..” Det var, det gjorde det mer tydligt vad som kunde ha letat sig ut därifrån andra sidan. Och hon kände hur saliven utsöndringen blev mer så aktiv för nog rann det plötsligt ur mungiporna på henne, hungrig efter att få sätta tänderna i den som tagit livet av Eirs.. vän.

Joij kände sig alldeles för bekant med känslan som strök över henne. Trots att det var länge sedan nu som hon tagit del av den andra sidan. Kroppen rös av välbehag, hon klippte med ögonen då de hade sitt övernaturliga sken.

-“Mhmm..” Morrar hon fram lågt, inte hotfullt utan mer som hon var nöjd. Kände fingret som rörde vid henne hon accepterade det. Nog för det fanns någon där som ville hellre bita handen som rörde vid henne, men det är ju något som hon hade viljekraft nog att hålla tillbaka. Tungan strök ut och rörde vid fingret som rört vid henne.
En behaglig rysning gick genom hennes kropp, så länge sedan hon fått känna sig levande så här. Mer eller mindre förbjuden att röra vid andra sidan, för de visste vad det lockade fram.

Hon nickade. Var inte oblyg alls, utan kröp närmare Eir för att nästan sätta sig i knät på dockan. -“Vi kan hitta den..” Viskar hon fram, kände hur det rusade genom kroppen. Kände hur det pirrade, det var näst intill den behagligaste av droger. Få lapa i sig av den andra sidan, den som gjort henne till vad hon är.
-“Vi.. är alltid.. två.” Varken mer eller mindre. Den andra sidan fick sällan vara framme, den hanterade andra problem och problem var inga som existerade framför henne just nu.

-“Tack.. Eir.. länge sen vi träffade på.. andra sidan.” Hennes andra jag, var nog någon som var mer bekant med den sidan än hon själv. Hon ger ifrån sig ett lekfullt ljud. Ögonen försökte fokusera på magi, spåret som började dansa i luften och hon nosar ivrigt i luften.
Läpparna darrade lite av förväntan, blicken vrids rakt mot Eir där hon lutade sig in och låter så tungan oblygt smeka över Eirs läppar, smakade hen inte som andra sidan. Var det därför hen var så bekant?

Joij verkade då sluta ögonen något som det vore naturligt. Det var inte som om att hon var helt omöjlig när det kom till saker som de där. Hon kände hur kroppen kändes varmare än tidigare. Hon verkade lugna sig en hel del, som om att hennes runor verkade som svagare i sitt ljus där hon flämta till.

Det var något med smaken av Fae som gjorde henne vansinnig och samtidigt galen, säkert för att hon fått erfara det en så lång tid att man nog inte riktigt visste exakt vad hon stod. Inte ens de på akademin hade fått bukt på henne helt och hållet.
Hon lät händerna som vila mot Eir, Långsamt såg in i ögonen på det korta avståndet när hon väl lät sig öppna ögonen igen.

Joij klippte lite med ögonen, som att hon blev uppspelt över att få höra det som Eir sa. Hon satt fast mellan Eirs händer annars hade hon tippat på huvudet. Händerna klöste försiktigt på den rosa-tonade huden när de satt som de gjorde. Hon började le, det där rovdjursleendet letade sig fram.

-“Vi.. vill smaka på Eir..” Hon gav ifrån sig en suck. Hon sänkte huvudet lite som för att vila ansiktet mot Eirs byst för att då låta tungan smeka över huden som gick att se. Händerna föll och höll sig lite om höfterna på Eir. Försökte lugna sitt sinne, för kroppen var en som var lättare få bukt på.
-“Eirs doft.. gör Joij nyfiken..” Det fick hon trots allt erkänna för att hon undrade om det kom med att Eir blev så rosa i sin hud.

Joij kunde inte hjälpa sig, men nog hade närheten påverkat Joij som i att hon blev exalterad, något som gick att syna just med tanke på bystens knoppar som var hårda vid det här laget.