Eir förde en hand längst kinden Joijs och log ömt åt henne. Hen höll den andra handen bakom huvudet hennes lugnt, uppskattande av känslan från Joijs tunga mot huden sin och lutade sitt huvud fram för att kyssa Joij på huvudet.

“Jag lovar att mätta din nyfikenheten när vi är klara.” Om Joij fortfarande litade på Eir efter allt avslutats så fanns det ingen anledning att inte vara helt ärlig. Det skadade inte att minst en själ i denna värld kände till Eirs hemligheter, och om det slutade med att Joij äter upp henom så finns det säkert värre sätt att dö på.

“Jag oroar mig dock att vi kommer hitta ett till offer snart om vi inte börjar jakten. Historiskt sett har Fae en ovana att vara som mest våldsamma när…” Det kändes märkligt att inte vara helt ärlig här, “när vi träder in i Talanrien. Världen är förvirrande, vi är överkänsliga och fulla av impulser som inte ofta är i linje med Talanriens … etik.” Eir log och kysste Joij ovanpå huvudet igen. “Vi har inte tid att fastna här som två satyrer berusade av varandra.”

Hen gestikulerade artigt mot tunneln. “Det är förresten din tur att krypa först.” Eir flinade.

Fier. Inte ett namn Eir hade hört talas om, men ett namn hen lade på minnet. Eventuellt syftar det på den andra vad än det var som Joij delade kropp med, men Eir valde att avvakta med att uttrycka nyfikenhet kring det tills läget var annorlunda. Hen skrattade dock när det kom till kommentaren om doften och vad Eir behövde och hen kunde inte ljuga, utan nickade med ett stort flin. ”Livet är för kort och dystert för att nöja sig med kyssar, även om det är allt vi har tid med just nu.” Hen förde sin hand längst Joijs bara rygg när hon passerade henom mot tunneln därifrån och slickade sig om läpparna efter att de hade blivit berörda av Joijs.

Synen för Eir när de båda började krypa ut ur tillhållet var steget trevligare än vad Eir inbillade sig att Joij tyckte det var med ett par stövlar och byxor i ansiktet. Det krävdes mycket av Eirs självbehärskning för att inte greppa tag i Joij där och då, medgivandet hade signalerats, men konstant som om spikar påmindes Eir konstant om hotet som fanns där ute. Ett hot som eventuellt var betydligt större än de enskilda offren som kanske skulle uppstå, åtminstone för Eir.

Men samtidigt … naken, attraktiv, villig varelse framför henom, inom räckvidd. Inte det lättaste att behärska sig inför, särskilt när det inte gick att missta glansen från vätan som kroppen Joijs hade producerat, vilket orsakade en doft i sig så här nära bakom. Snart nog var de lyckligtvis ute och tacksam som hen varit av resan genom tunneln så var hen glad att de nu var tillbaka i den större tunneln och kunde göra sig redo att bege sig tillbaka till ytan. Det krävdes en kortare andningsövning för att få bort den rosa rodnaden från huden Eirs, men snart nog sträckte hen sig med ett nöjt knak och började klä på sig sin jacka och kappa igen.

”Berätta inte gärna om den här platsen för någon. Det finns många vars syfte det är att försegla dessa svagheter mellan världarna. Av förståeliga anledningar såklart, men … den här är så liten.” Eir log försiktigt åt Joij, väl medveten om att liten inte alltid förblev liten såväl som att liten också kunde vara en fara … bevisligen av vad som nu befann sig i Hannadon, men det fanns få ställen i världen där Eir kunde känna sig avslappnad.

Eir var distraherad av sina egna tankar, så var oförberedd på att plötsligt känna Joijs tumme mot sina läppar och ryckte till, men smaken som var kopplad till den skickade rysningar genom kroppen och Eir fick hämta ett ofrivilligt andetag när smaken väl satt sig. Liksom Joij hade Eir känsligare sinnen och kunde känna av detaljer i smaken som många hade missat och den rika smaken lämnade henom lite påverkad, vilket resulterade i att Eir inte svarade alls på kommentaren om att minnas henne utan hen bara harklade sig och började gå tillbaka i riktningen de kom från, en hand gnuggande över magen sin som kändes som om den var i lågor på insidan. För ett ögonblick tänkte hen att det var känslan människan beskrev som fjärilar i magen, men nej detta var något annat. Eir fick anstränga sig för att inte hens noga resta väggar skulle rasa.

“Liten men stor.” Eir log, det var en enkel fras men den passade även in på Eir. Medan de vandrade genom gången undrade Eir just hur mycket de två hade gemensamt. Det fanns mycket som skilde dem åt, kanske mest av allt det otyglade inom Joij, något Eir hade noga tyglat över en lång, lång period. Hen tänkte tillbaka till sista tiden i Fae och började plötsligt rodna från det också, tankarna intensivare än de varit på länge på ämnet, kanske för att smaken som vägrade lämna Eirs läppar påminde om den tiden.

Eir tog ett andetag. För att vara pålitligt inför det som komma skall behövde hen lugna sina känslor på alla dessa ämnen och särskilt den kroppsliga begäran hen kände för sin jaktpartner. Joij hade använt det otroligt otrevliga begreppet brunstig, men hen började undra om det inte låg någonting i det. Det var länge, länge sedan hen stött på någon som varit i Fae och det skulle förklara varför någonting hade väckts inom Eir. Hen behövde hitta andra saker att prata om.

“Vad skapar bästa förutsättningarna för dig att spåra? En hög höjd? Besöka brottsplatsen igen? Vandra mållöst och hoppas att vi plockar upp vittringen?” Hen såg mot Joij med ett leende. Det kändes kanske otrevligt att inte bekräfta Joij, men av någon anledning oroade hen sig inte för att Joij skulle missförstå det som ointresse. Intresset fanns. Det var problemet. Problemet var också att Joij var väl medveten om det.

Orden fick Eir att tänka igenom alla alternativ och många galna tankar passerade genom huvudet innan hen började lugna sig lite och helt enkelt bara frågade. “Hur ser den formen ut?” Om formen var besläktad med, eller rentutav var Fae, då kunde den se ut precis hur som helst. Alla möjliga sortens väsen och former gick att hitta där, vissa helt unika från alla andra, sin egna art. “Beroende på hur den ser ut kanske jag kan hjälpa dig att ta dig runt lite friare med den, men det förutsätter att jag förstår hur den rör sig och hur stor den är.” Hen kände sig lite osäker på om det verkligen vore rätt att kliva så här nära till att vara helt ärlig om sig själv, men det kändes mer angeläget att lösa den rådande faran i Hannadon.

“Högt upp kan vi ordna väldigt enkelt! Du behöver bara vara beredd på fler trappor, för vi behöver inte ens lämna kyrkan! Vad tror du om att besöka klocktornet?” Eir flinade. De var trots allt i en av Hannadons högsta byggnader, de råkade bara vara i källaren just nu. Att ta sig till klocktornets tak gick enkelt att lösa, men de hade många trappor inför sig.

Men allt prat om Joijs form fick Eir verkligen att undra vad sanningen om Joij faktiskt var. Vad dolde sig bakom de där röda ögonen? Hur mycket av Joij var Joij och hur mycket var … Fier? Ett antagande. Fier kunde vara någon annan, men tanken bestod. Caras Idhrenin hade … behandlat … Joij, men för allt de var bra på, så var det sociala inte en av de sakerna och man kunde inte tvinga Fae till lydnad, åtminstone inte de starkare väsen från den världen, det var kortsiktigt och från vad hen kunde komma ihåg så var Joijs beskrivning av dem inte att de var pedagogiska. Motsatsen faktiskt.

Eir funderade lite på svaret medan de gick upp för trapporna. Hen knöt sin hand runt Joijs och höll handen medan de gick upp för trapporna. Beröringen var uppskattad, det var annat att hålla handen än att stirra på hennes nakna kropp, än att smaka på hennes läppar. Handen var ett ankare, det hjälpte Eir tänka utan att fantasin började sväva i oönskade riktningar.

“Jag kan hjälpa dig ta dig genom staden som vilken form du än behöver för att spåra. Jag kan inte garantera att ingen kommer reagera, men jag lovar att jag kan få betydligt färre att reagera. Jag tycker inte att vi ska sätta försiktighet före chansen att rädda ett liv, men du behöver vara den som väljer. Vi kan göra det rätt och försiktigt, spana, planera, följa efter, eller så tar du den form du behöver och vi börjar en äkta jakt.” Vid det här laget trodde Eir på sig själv, hen ville vara personen som brydde sig så här mycket om främlingars liv. Om Eir fick välja så var detta absolut personen som hen hade valt att vara. Hen oroade sig dock för vad det skulle innebära att avslöja saker om sig själv för Joij, den känslan gick inte att skaka, hur mycket hen än valde att vara en person som var redo att göra den uppoffringen för att rädda liv.

“Ska jag förmildra risken att vi upptäcks behöver vi dock besöka min lya. Den är inte långt borta.” Hen log åt Joij och greppade lite hårdare med handen sin om hennes. Snart nog var de uppe på markplan i kyrkan och klev ut genom dörren. Eir stannade då och tog tag i båda Joijs händer för att sedan stå mitt emot henne och såg henne i ögonen under luvan. “Taket eller lyan? Det säkra eller det snabba?” Det gamla flinet var tillbaka på Eirs läppar.

Eirs ögon blev stora och runda och stirrade rakt in i Joijs innan hon fnös till. “Sluta använda det ordet!” Fräste hen tyst, men nog fanns det ett svagt leende där och Eir vandrade raskt förbi Joij för att inte ge henne ytterligare nöje genom att få lapa in den önskade reaktionen från Eir. Hon tog tag i handleden på Joij och började leda dem ut från kyrkan, blicken undvikande när en av prästerna höjde blicken mot dem från där han satt på en av bänkarna. Eir vinkade lätt med sin fria hand utan att erbjuda ögonkontakt och tog sig med Joij till utgången från kyrkan.

Väl ute ur kyrkan korsade de torget och inne i en gränd undanskymda från vandrande ögon tog de sig upp på hustaken igen. De färdades mer än två kvarter innan Eir stoppade dem på ett av hustaken. Hen log åt Joij och höll ut sina armar, som för att visa Joij någonting. Ett hustak som såg ut som alla andra, ett av många platta hustak i området med bara den lättaste sluttningen så att regnvatten rann ner i gränden intill. “Precis här. Gör som jag.” Eir flinade och klev till precis i mitten av hustaket och hoppade rakt upp i luften. När Eir sedan landade, eller skulle ha landat, passerade hen bara rakt genom taket utan att det gick sönder eller någonting. En illusion eller magi av något slag.

Eir föll genom en smal tunnel rakt ner och landade i ett litet rum. Tunneln hen fallit genom var någon slags märklig arkitektur med byggnaden, där mitten av byggnaden inte utnyttjades till något av rummen, utan utgjorde en enkel passage från taket till källaren utan möjligheten att kliva av på mitten. Rummet hen landade i var litet, inte mer än några meter i kvadrat, men med dörrar i olika riktningar. Rummet var inte heller dekorerat, annat än en stor mängd trälådor staplade på varandra och utspridda lite varstans i rummet, ett litet bord i hörnet med några tomma vinflaskor ovanpå, en stol och en lykta som brann, med samma form av ljus som kyrkans källare hade haft. Annars var det enda märkvärdiga faktumet att källaren hade väldigt fuktig luft, mer än vad som troligtvis var normalt för en källare i Karm.

“Välkommen till min lya!” Stoltserade Eir med ett brett flin och höll ut sina armar. Utöver rummet verkade det finnas fyra andra rum, ett i varje riktning från mitten där hen stod, men lite åt sidan så att inte Joij skulle landa på henom. Annat än fukten var rummet i väldigt gott skick, det verkade varken dammigt, mögligt eller ha någon annan form av smuts. För någon som Joij däremot fanns det också en chans att man kände av energier vars ursprung var Fae. Källaren var ingen svag punkt dock, det var bara närvaron av kvarlämningar i luften, det var en plats där någon från Fae hade vistats ofta. Källaren osade av den diskreta, personliga smaken av Fae som man hade kunnat känna av på Eir om man var typen som hade för vana att slicka på folk. En vanlig människa hade troligtvis inte kunnat avgöra vad det var de kände, om något alls, men för någon som hade träffat på det tidigare, som visste hur det kändes, eller med förhöjda sinnen … Det var helt klart Eirs hem. Kanske sedan många, många år.

“Det där skrattet kommer jag lägga på minnet.” Konstaterade Eir med ett flin åt Joij efter att ha hört det ganska oväntade men oerhört ljuvliga skrattet som hon hade släppt ur sig när hon föll ner genom tunneln. Hen log åt Joij under tiden som gästen bekantade sig med miljön de hade landat i och när en liten stund hade passerat och Joij hade landat mentalt i vart hon befann sig så började Eir gå mot en av dörrarna.

“Inte alla Fae bor i grottor!” Kommenterade hen retsamt och stannade vid dörren hen hade gått upp till. “Vi ska besöka mitt arbetsrum.” Hen öppnade dörren och klev in, gestikulerande åt Joij att följa efter. Rummet de klev in i hade en otroligt stark doft som mötte dem vid dörren samt en värme som om de var på väg att kliva in i en regnskog, men inte en centimeter innan. Eir klev in och sträckte ut sina armar som att visa upp rummet. Ett betydligt större rum, säkert hundra kvadratmeter.

“Välkommen till platsen där det mesta av min … magi tar form!” Hen log åt Joij och vände sig om, armarna utspridda för att stolt visa den här delen av sitt hem. Rummet hade ett lila sken som lyste upp det, men källan till ljuset gick inte att hitta någonstans. Stenväggarna var fulla av uppspikade hyllor och hade stenbänkar längst alla sidorna förutom en yta på några meter vid den bortre väggen som var helt tom, varken hyllor eller bänk som blockerade ett kalt utrymme. Baserat på den lilla magi Eir visat upp tidigare så var det ganska säkert att anta att man kunde passera genom det utrymmet i väggen, för resten av rummet var fullt med prylar. Vad för prylar?

Kirurgiska verktyg. Syredskap. Dryckblandare. Lädergarvning. Det fanns redskap till säkert ett dussin yrken människor vanligtvis sysslade med, men utmärkande som kanske det främsta som rummet användes till och luftens ursprung var alla drycker och hur man gjorde dem. I taket hängde växter av alla möjliga sorter, de växte ur taket och hängde nedåt, det fanns frukter från världens alla hörn i krukor, och i det stora rummet låg det säkert utspritt ett hundratal olika flaskor med drycker av olika slag i sig. Den starka lukten var ett möte av flera dussin olika typer av växter och frukter så väl som doft av läder, oljor och annat.

Eir rusade mot rummets mitt sedan och sparkade undan lite flaskor och började skjuta bort ett träbord som stod i mitten. “Kan du prata i dina andra former eller behöver vi planera allting innan jag börjar hjälpa dig röra dig lite friare i staden? Hur mycket utrymme behöver du? Kommer du rymmas att ta dig ut där igenom?” Hen pekade mot den kala väggen som var ungefär två meter hög och två meter bred.

“Ingen grotta tyvärr,” Eir flinade. “Men jag har ett litet rum utan ljus, ljud eller lukt.” Hen log åt Joij, såg sig om på alla saker i rummet när det kommenterades och nickade. “Det är inte lätt att göra det jag gör till nivån som jag gör det. Det finns inget i det här rummet som jag inte använder ofta nog för att det inte ska ligga framme. Till skillnad från vissa andra kan jag inte bara knäppa med fingrarna för att bli någon annan.” Eir klappade Joij på axeln.

Eirs ögon slogs däremot vidöppna när Joij kom så väldigt nära och plötsligt placerade sina läppar mot hens. Hen slöt sina ögon och höll kvar kyssen en kort stund innan hen accepterade att Joij ville tala och kände kroppen sin spännas av känslan från händer mot höft. Eir ryckte dock med näsan åt vad Joij sa och lade sina händer på Joijs händer på höfterna. “Belöning är något man får efter ett jobb väl utfört,” Började Eir med ett leende och förde upp Joijs händer till Eirs midja istället, bakom kappa och jacka, direkt mot huden. “Det du ber om är en betalning.” Hen flinade och vickade på huvudet medan hen såg Joij i ögonen.

“Ingenting har förändrats. Det viktigaste för oss är fortfarande att spåra varelsen.” Gärna innan den lär sig att maskera sin doft, även om det sannolikt var långt borta fortfarande. Hen böjde sitt huvud mot Joij och höll deras pannor mot varandras. “Jag lovar och vill inget hellre själv, men det behöver vänta. Kan det så att du har blivit lite berusad av min lya? Den råkar trots allt lukta en hel del som mig och just nu befinner vi oss i ett rum som dessutom får mig att svettas.” Hen såg beklagande in i Joijs ögon, men började sedan fundera på förslaget om att knyta deras sinnen samman.

“Om vi knyter våra sinnen samman, innebär det att du kan läsa mina tankar?” Eir lät lite tveksam, tydligt fundersam, blicken sänkt. “Inte alla hemligheter jag bär på är mina att dela med mig av.”

Att känna Joijs läppar mot hens var definitivt frustrerande, det kittlades i kroppen från hennes beröring och Eir var väl medveten om att Joij visste precis vad hon gjorde. Så hon försökte spela lite nonchalant, svårt som det var, men hon hade fördelen att det varma rummet gjorde det mindre tydligt hur varm Joijs läppar gjorde Eir. Naglarna (eller klorna) mot huden gjorde inte saken bättre, men lite självbehärskning behöver hen visa, hen hade trots allt dragit en gräns. När Joij rörde sig för att påbörja processen kysste Eir hennes panna ömt och log åt henne, för att sedan börja kliva bakåt så att gästen hens hade utrymme att förvandlas utan att Eir kom i vägen.

“När vi är färdiga lovar jag dig att du kan få uppleva hela min lya och allt som medföljer.” Eir flinade. “Inklusive mig. Kanske till och med sovrummet.” Hen blinkade med ena ögat lekfullt åt Joij och satte sig ner på en pall för att observera Joij. Hen lade märke till skuggornas rörelse och satt nyfiket framåtlutad för att se vad som skulle hända. Joij var inte likt någonting Eir hade träffat tidigare, så det var spännande att se just hur dennes magi fungerade.

Att Joij var i naken form framför henne var inte lätt att ignorera och Eir kom på sig själv med att rätta sin blick vid ett flertal tillfällen när de drogs ner mot mellan låren. Hen visste att Joij inte hade någonting emot att Eir tittade, men hen ville inte gärna distraheras från magin. Det fanns ett värde i att förstå precis hur Joij förvandlades och Eir ville inte gärna missa någon detalj bara för att hen råkade vara lika psykiskt klen som ett brunstigt djur.

Eir satt uppspelt framåtlutad medan hen betraktade transformeringen framför sig, det var mycket spännande för henom att se och hen kunde inte annat än fascineras av formen Joij började ta. Det var inte en varelse hen någonsin sett tidigare, men den var samtidigt lik flera olika typer av arter. Var det någon slags naturlig kulminering av de olika arterna Joij hade ätit, det bästa av varje art?

“Joij.” Svarade Eir artigt när hen hörde sitt namn i sitt sinne och fnittrade till. Det kittlades lite i tankarna att ha en röst där inne som inte var hens. Eir reste sig upp och gick närmare resultatet av Joijs förvandling och höll ut en hand för att känna på hennes rygg först, men förde sedan handen längst varelsen längst nacken, upp över huvudet och sedan den våta nosen. “Det borde vara ett brott att du inte kan resa fritt i världen i den här formen. Den är otroligt vacker.” Eir log och tog ett kliv bak, fundersam. Hen strök sin haka, vickade lite på huvudet åt olika håll för att ta in henne från olika vinklar och började cirkulera den vackra besten.

“Det här kan jag lösa om du tillåter mig!” Hen log kärt åt Joij och sträckte lite på sig. Eir kastade av sig rocken och jackan och vred lite på sig för att värma upp kroppen samtidigt som hen cirkulerade Joijs nya form.

“Jag föreslår ett täcke med en stark färg och sadel, jag har dessa i mitt förråd. Jag klär mig i någonting ljust för att ytterligare distrahera från dig. Dina ögon är den svåra delen, men då vi kommer röra oss snabbt för det mesta borde det räcka med att jag lindar ett tunt svart tygstycke över några av dem, jag kan använda vaddar för att resa tyget så att du inte får det i ögonen, som du borde kunna se genom, men lite dimmigare än de två ögonen som inte blir täckta.” Hen stannade rakt framför Joij och placerade en öm hand på nosryggen för att stryka henne försiktigt där. “Vill vi smalna dina ben så att du mer liknar en häst kan jag linda dem med åtsittande tyger, mjuka såklart så att de inte skaver.”

“Saliven kan vi inte göra något åt om du inte låter mig torka ut munnen din lite med en av mina drycker, men ditt saliv borde inte bli något problem så länge vi håller oss i rörelse. Jag antar att det löser upp efter en stund, så de flesta som ser våra spår på morgonen när de vaknar lär knappt tänka på att marken har lösts upp lite.” Hen såg ner mot marken där det fräter mot stenen och log.

“Jag är inte så orolig över dina klor, i farten kan man inte riktigt förstå vad man ser, men om det gör dig mer bekväm kan jag måla dem svarta. Dina svansar däremot …” Hen rundade Joij, handen sin strykande längst den härliga kroppen. “I farten bör man inte kunna se att de är flera, men om du vill vara säker kan jag antingen dra en filt över din bakdel eller så knyter jag ihop dem med ett band.” Eir höll handen på Joijs länd och studerade svansarna.

“För att säkra att vi inte identifieras av någon som kommer för nära av någon anledning har jag ett ämne jag gärna stänker dig lite med innan vi beger oss. Det har en berusande, förvirrande doft som kommer få de som ser dig att tvivla på vad de såg.” Antalet gånger det kommit till hända kunde inte räknas på alla fingrar Eir hade.

“Vad tror du? Eller så struntar vi i vad folk tycker och låter dig bara sträcka på benen. Inte för att jag gärna ger Caras Idhrenin eller Tredje Ögat anledning att börja söka igenom Hannadon efter varelser som oss, men jag vill inte heller tvinga dig till en maskering du inte vill ha. Du är perfekt.” Hen klappade Joij på länden och gick tillbaka för att se Joij i ögonen från rakt framför. “Försök att inte drägla för mycket på mitt golv.” Eir flinade åt henne.