Eir gick och började söka igenom en av borden i rummet för att plocka fram några av verktygen hen behövde. Mycket var i ett annat rum, men det fanns saker hen kunde göra här med det som fanns, så Eir plockade på sig lite prylar från ett av borden i en liten korg i läder och gick sedan över till Eir igen. “Det kommer inte ta länge att få allt vi behöver göra gjort.” Hen log åt henne när hen passerade.

Först satte sig Eir ned vid framtassarna hennes, noga med att inte placera sig under huvudet så att hen fick frätande vätska i håret. Med benen i kors började hen plocka ut saker ur korgen, bland annat penslar och färg. Hen höjde blicken lite för att igen ta in varelsens skönhet när hen upptäckte att det helt klart var ett handjur och hickade till överraskat. Med en diskret rodnad fortsatte hen jobbet och började måla de neongröna klorna svarta, och strök sedan någon slags olja över så att färgen skulle hålla slitaget som ett rusande genom staden skulle innebära på klorna.

Sedan var det dags för tassarna bak och Eir stirrade sig till en huvudvärk så mycket som hen ansträngde sig med att fokusera på klorna och ingenting annat. Joij skulle såklart inte ha något emot lite stirr, det visste Eir, men Eir hade samma bekymmer som Joij. Det var länge sedan hen stött på någonting från andra sidan och så när hen väl gör det så är det någon attraktivt, som dessutom kan förvandla sig. Ja, känslorna var ytliga, djuriska, men ingenting Eir kunde bekämpa när det också visade sig att personen i sig var ljuvlig. Det hade varit världens enklaste sak att inte vara … brunstig … om personligheten var ful, men den var inte det. Långt ifrån.

Tillslut var alla klorna färdiga och Eir reste sig upp med en tacksam suck. “Vänta här.” Hen ställde undan korgen med prylarna och gick ut ur rummet. Luften utanför hade aldrig känts så frisk och välkomnande och hen söp in den girigt för att lugna ner sig medan hen gick till sitt förråd.

Det dröjde inte mer än några minuter innan Eir kom tillbaka med armarna fulla. Hen började med att lämna allt i en hög, för att sedan linda in benen med mjuka tyger för att få dem att smalna lite och lite mer likna en häst. Tassarna kunde hen inte göra mycket åt, men de skulle inte märkas lika mycket om benen fick folk att tänka häst. Eir kunde inte göra något åt att det var för många ben heller, åtminstone inte på så kort varsel och definitivt inte smärtfritt. Under tiden som hen lindade så gjorde hen samma aktiva ansträngning att inte återbekräfta med sina ögon att Joijs nya form var en hane.

Sedan var det täcket. Eir slängde ett rött täcke över ryggen på Joij och ställde sig framför henne för att knäppa ihop det under halsen så att det inte skulle ramla av i farten. Därefter stånkade hen upp en sadel på ryggen och IGEN behövde hen bege sig under Joij, nu för att fästa sadeln. Med huvudet under kroppen Joijs var det omöjligt att ignorera att hon var en hane, beviset var centimeter bort, så Eir var snabb med fästena och reste sig sedan upp igen, hennes bleka hud rosa igen och kroppen hennes bidrog säkerligen till ökad temperatur i hela rummet.

“Skygglappar. Det kommer vara lite obekvämt först, men jag ska ge dina ögon lite utrymme.” Hen klev fram till huvudet Joijs och började linda en tunn svart tygremsa runt huvudet av en liknande färg som ‘pälsen’ Joij hade. När den satt på plats så tryckte den lätt mot de ögonen Eir ville täcka, men hen tog fram några vaddar av vad som verkade vara någon slags bomull, mjuk men kanske lite fastare som hen förde in under tyget så att det skapades ett utrymme mellan ögonen och tyget så att de kunde vara öppna ordentligt.

Sedan gick hon mot baksidan och slängde en filt över svansarna och fäste filten mot täcket som låg över Joijs höfter och ländrygg så att den hölls på plats. På så sätt kunde Joij röra på svansarna utan att det syntes så tydligt att det var fler än en.

“Vätskan behöver vi två moment för. Du behöver äta en frukt du ska få av mig så att du inte själv blir påverkad av vätskans effekt, och sedan kommer jag stänka ner dig lite.” Eir log åt Joij och gick över till ett av borden med en massa flaskor och vätskor. Hen öppnade ett skrin och plockade upp en liten, halvfull flaska. Få andra saker var i skrin eller lådor och oftast i större flaskor, så det var lätt att anta att vätskan var sällsynt, då flaskan också bara var halvfull. Hen plockade sedan loss en gul, rund frukt liknande ett äpple från en av växterna som hängde från taket och öppnade en annan flaska med en lila vätska, som Eir sedan hällde över frukten i sin hand så att den blev helt täckt av vätskan. Den vätskan verkade Eir inte så brydd om, för det spillde på marken när hen hällde utan att hen verkade bry sig.

“Ät den här,” Började hen och tog först en liten tugga själv för att sedan räcka ut handen mot Joij för att erbjuda frukten åt henne med ett leende. “Om jag kisar med ögonen börjar du faktiskt likna en häst. Åtminstone i kontexten att vi kommer rusa genom staden och inte trava eller gå.” Eir flinade åt henne medan hen väntade på att Joij skulle äta upp frukten.

Efter att Joij tagit frukten så klev Eir bakåt och studerade resultatet av hens arbete med Joijs kropp och log lite stolt för sig själv. För ett arbete som inte tagit mer än kanske en kvart så kände hen sig väldigt nöjd. Under tiden som Eir studerade sitt verk så var hen tvungen att vicka på huvudet lite. Den här gången tittade hen inte bort, utan istället valde att fascineras av varelsens anatomi. Upphetsande, visst, men intressant mer än något annat. Eir flinade åt Joij när hen hörde rösten i sitt huvud och nickade förstående. Hen behövde också komma ut härifrån, annars skulle även Eir göra något hen ångrade.

“Självklart.”

Eir tog upp den lilla flaskan från tidigare och skvätte ut innehållet över Joij. Vätskan verkade inte lukta någonting alls, men det var endast tack vare hur snabbverkande drycken hen täckt frukten med var. Eir gick till högen med saker hen hade släpat in från förrådet och plockade upp en lång, helvit kappa, samma färg som sitt hår och slängde den över sig. Hen klev upp till Joij och placerade en försiktig hand på hennes länd, klappade henne ömt för att sedan sätta foten sin i sadelns stigbygel och med ett snabbt ryck slängde Eir sig upp på Joijs rygg och tog tag i sadelns horn, för hen tänkte inte installera ett bett i Joij, då gick det från att vara en maskering till respektlöst.

“Genom den kala delen av väggen, den är inte äkta. Vi kommer komma ut i en kloak, men oroa dig inte, den fångar bara regnvatten och det har inte regnat nyligen. Väl i kloaken, spring till vänster men var försiktig, den har en lätt sluttning neråt så snubbla inte. Spring rakt förbi första svängen till höger, men när du sedan kommer till andra svängen så tar du då till höger. Där blir det raka vägen till ett utsläpp i parken nära sjön. Väl ute lämnar jag jakten till dig. Oroa dig inte för att springa snabbt, jag har ett bra grepp.” Eir log åt Joij och klappade henne på nacken.

“Spring!” Eir hade kunnat höra på rösten hur otålig och frustrerad Joij var och liksom Eir skulle hon säkert må betydligt bättre av ett bra spring!

Joijs fart, vinden i ansiktet, det kändes otroligt. Eir hade kul, trots allt som hade hänt och som troligtvis snart skulle hända, så hade Eir kul och skrattade till då och då när ett särskilt stort hopp eller en kraftig sväng hände. Stundvis var det svårare att hålla sig kvar i sadeln, men Eir var oproportionerligt stark för sin vikt, så även de värsta svängarna och hårdaste landningarna gick bra att hålla sig fast under. Eir sa ingenting under tiden som jakten pågick, men det rådde nog inget tvivel hos Joij att hen hade väldigt kul, det praktiskt taget brast glädje ur sömmarna på Eir, energin omkring henom talade ett tydligt språk.

Snart nog tog det roliga slut dock, för Joij hade låst in sig på spåret och konstaterade att det var nära. Eir såg sig omkring men var såklart inte till mycket hjälp. Joij spårade med sina sinnen. Eir behövde sina verktyg om hen inte var väldigt nära. Så det blev till att blint lita på Joij här och Joij verkade inte ha några stora bekymmer att lista ut riktningar.

Så var de framme. Joij stannade inför en övergiven kyrka och Eir släppte ut en suck. “Självklart är det i en kyrka.” Inte vilken kyrka som helst heller. Eir hoppade av Joij och lossade sadeln, då hen inte visste vad som skulle hända om Joij försökte förvandla sig tillbaka vid något skede med den på. Allt det andra var bara filtar och tyger. Eir slängde sadeln åt sidan och lade sin hand på Joijs nacke.

“En av Athals paladiner rensade den här kyrkan på en kult, maskerad till följare av Athal, för någon vecka ssedan. Vidskepelse har lett till att folk undviker att komma nära den, då prästerna inte hunnit rena den ännu. Känns rimligt att ett monster gömmer sig där.” Eir log åt Joij, tog av sig sin vita kappa och lade den vid sadeln så att hen var i bara blus och sina byxor igen och började sedan gå mot kyrkan.

“Jag behöver nog inte säga det till dig, men underskatta inte vad som än är där inne. Ingenting som tar sig genom en så liten reva är svagt, även om den kan vara förvirrad just nu. Hamnar du i problem är det inte säkert att jag kommer kunna göra mycket.” Tanken på att slåss fick henne att må illa, men det även tanken på att Joij skulle bli skadad. Joij var kompetent dock. Säkerligen skulle detta bli enkelt.

Eir nickade allvarsamt åt Joij när hon uppmuntrade henom att stanna utanför, men fastän hen nickade så fortsatte hen att följa. Eir tyckte inte om att slåss, men det betydde inte att hen inte kunde. Troligtvis inte lika bra som Joij, men kunde definitivt klassas som farlig när nöden kallade. Nu fick Eir det däremot bekräftat att Fier var den andra delen av Joij, men var inte så säker på att vetskapen gjorde henne lyckligare. Att behöva dela på en kropp med någon annan lät som en otroligt besvärlig existens.

Väl inne i kyrkan såg hen seg om och överraskades lite av att det inte stod någon och mötte dem. Det var omöjligt att de missat att de var här, så … gömde de sig? Några steg in i kyrkan kunde Eir däremot höra ett klickande ljud och ett knorrande, som ekade genom den otroliga akustiken som kyrkor alltid levererade. Eir kunde känna energierna av Fae i luften, kyrkan var helt klart en bas, varelsen hade varit här ofta. Klickandet hördes igen och nu kunde Eir urskilja att det kom ovanifrån, så hen såg uppåt.

Bland bjälkarna i taket, högt där uppe, syntes källan till ljuden. Det var mest en siluett, men två stora, runda, rosa ögon stirrade på dem. Inget blinkande. “Försvinn!” Varnade en hes röst från uppe i taket och utan att se den ordentligt, utan att vara nära nog för att känna dess energier ordentligt så kunde Eir avgöra att den var från Fae.

Men det var inte den vars doft Joij hade känt. Doften av skogen var betydligt starkare. Det var en doft till och med Eir kände, men inte lika detaljerat som Joij. Den doften kom från längre in i kyrkan, från rummet längst bort i hörnet av kortsidan med altaret, även den dörren insparkad. Paladinerna hade verkligen inte knackat. Eir klev undan från Joij då hen var säker på att det var ungefär nu som Fier skulle avslöja sig. Eir fortsatte däremot gå. Vad som än var i taket var ingenting hen ville strida mot, men Eir kunde Fae och valde att gå mot rummet längst bak. De hade fortfarande inte sett huden som saknades på Rosalie, så Eir kände sig ganska säker på att rummet i hörnet skulle avslöja en hel del av det här mysteriet. Eir smög sig därför längst väggen, så tyst och sakta som hen kunde, då varelsen i takets blick verkade fixerad på Joij.

Varelsen tog ett elegant kliv framåt, vilket gjorde att skenet från månen genom fönstret högst upp träffade den. Den var längre än Eir, med ögon lika starka som Joijs, men rosa. Ögonens runda form klickade som ett pussel när den klev fram i ljuset, då den övre halvan av varelsens huvud var det av en svart uggla, inklusive sådana spetsiga hornliknande detaljer som många ugglor hade, medan den nedre halvan av huvudet var likt en blek människa. Kroppen var en blandning av befjädrad och mänsklig, men med några viktiga detaljer som skiljde den åt från en människa. Huvudet såklart, men även händerna och fötterna. Svarta klor långa som knivar istället för fingerspetsar och stora fågelfötter. Klorna från fötterna grävde sig djupt in i träbjälken, påvisande just hur stark den slanka, långa varelsen verkade vara.

“Försvinn!” Upprepade den och ställde sig på huk, stirrande mot Joij.

Eir stirrade på Joij som i princip slukades av skuggan och blev tillsynes ersatt av den man bara kunde anta var Fier. Så de delade inte kropp, de var två helt olika, men sammanbundna? Eir fortsatte röra sig mot bortre kortsidan när Fier plötsligt gjorde utfall mot någonting som rörde sig inne i kyrkan, vilket orsakade Eir att hoppa till. Fiers ankomst hade distraherat henom till den grad att hen missat att det inte bara var de två och den i taket i rummet. Nu var det dock en mindre än det var för en sekund sedan, konstaterade Eir när hen stirrade på det som var kvar av vad det än hade varit.

Medan Eir sedan fortsatte kunde man plötsligt höra varelsen i taket igen. “Ah! Otålig!” pep varelsen med sin hesa, vassa röst och vickade huvudet hastigt till en orimlig vinkel. Den såg ut över rummet och observerade hur det rusade ett flertal andra mot Fier, även om det var ganska tydligt att de inte skulle kunna göra mycket för att stoppa den eldiga skuggbesten.

“Otåliga! Otåliga!” Det lät dömande, det lilla man kunde urskilja i tonen från den vassa rösten. Varelsen förblev kvar i taket trots att vad som verkade vara kompanjoner till den rusade mot sin död.

Under tiden hade Eir anlänt till rummet med den nedsparkade dörren och var på väg in när hen fick hoppa undan, då ännu en liten varelse rusade förbi henom mot Fier. För bara ett ögonblick oroade sig Eir att de skulle behöva hjälp, men valde att lägga lika mycket förtroende i Fier som Joij hade gjort. Istället slank Eir in i rummet efter att en till hade passerat.

Fågelvarelsen ryckte till dels från hur snabbt Fier hade tagit sig upp dit men sedan också från hur han röt. Som svar så skrek varelsen åt honom med en vass ton och hoppade sedan vidare till en annan träbjälke i taket lite längre bort. “Försvinn!” Ropade varelsen till Fier igen med samma vassa röst. “Inkräktare! Försvinn!” Tjöt den varnandes, men verkade inte röra sig för att slåss med honom. Den såg neråt och märkte hur de flesta av de mindre varelserna var besegrade, men inte alla. Två av dem rusade upp för trappan med avsikt att försöka bekämpa inkräktaren.

Eir hade tagit sig in i rummet och återigen fanns där ingenting mer än vad man kunde vänta sig av ett kontor i en kyrka. Ett skrivbord, en del böcker, några vackra inredningsdetaljer … Eir var förvånad att ingen tjuv slunkit in och tagit dem efter räden. Säkerligen var inte dessa varelser på plats här direkt efter … men samtidigt kändes det möjligt att de var det. Så många som de var och tjockheten av Fae i luften … de hade varit här ett tag. Hade räden misslyckats? Hade de varit här innan den?

Hen vandrade över till ännu en trasig dörr på andra sidan rummet och noterade hur den ledde ner i källaren. Såklart var det en källare. Eir började försiktigt gå ner för trapporna!

Varelsen vickade på huvudet så där obekvämt mycket igen och ett brett leende öra till öra fyllde ansiktet. “Otålig! Jaga, jaga, jaga! Slåss, slåss, slåss! Aaoou, aaoouu, aaoouu! Arg som varg! Kan inte ta mig!” Varelsen skrattade till och hukade sig på bjälken, studerande Fier. “Äta människor? Uääh!” Varelsen rynkade våldsamt på sin mänskliga näsa som om tanken på att äta en människa var något vidrigt. Den skrapade med sina klor mot träbalken och stirrade på Fier, tydligt redo med att reagera på vad än skuggbesten tänkte hitta på härnäst.

Eir tog sig försiktigt ned för trapporna till källaren och reagerade förvånat av att marken under henom inte längre var hård som sten. Hen såg neråt och upptäckte mossa under foten sin, sedan mer och mer mossa för varje ytterligare trappsteg. Luften var tjock från lukter från skogen men också Fae. När trapporna började ta slut kikade Eir försiktigt runt hörnet för att se vad källaren rymde för något.

Det var osäkert att man kunde kalla det en källare, det kändes nästan mer som en glänta i skogen. Mossa fyllde golvet, rankor och rötter färgade väggarna gröna och bruna och taket hade ett blått skimmer, nästan som om man var under vattenytan. Luften var fuktig och Eir kände hur mossan hen klev ner på efter sista trappsteget verkade blöt.

Lådor, hyllor och bord gjorde det svårt att se hela källaren, men en sak var säker: Eir var inte ensam i källaren. Hen skyndade sig till bakom en låda och kikade över den för att försöka lista ut vad som pågick. Vid den väldiga källarens bortre vägg verkade sova en enorm lila och brun varelse på sex ben som verkade ha en liknande uppsättning som kentaurer, en typ av underkropp och en annan typ av överkropp. Underkroppen av en skorpion men utan svansen, istället verkade den ha en bakdel som kunde jämföras med en bidrottnings, fast grön. Överkroppen var som från något monster plockat ur sagor, stora klor till händer på de två armarna den hade utöver de sex benen, och huvudet gick på sätt och vis att jämföra med en spindels.

Det som väckte förvirring hos Eir däremot var faktumet att den var för stor för trapporna. Det fanns inte en chans att den hade tagit sig ned för dem, den rymdes knappt i rummet den befann sig i. På överkroppens rygg hade den vad som verkade vara skeletten av vad som en gång varit vingar, men helt kala på fjädrar eller annat. Det fick Eir att tro att den fallit från skyn, men taket var helt.

Eir hade varit så distraherad av varelsen däremot att hen helt missat faktumet att det faktiskt var en till person i rummet. En alv? Längst en av väggarna i källaren fanns det ett flertal ställ med människohudar uppspända och vid ett av ställen stod en alv och verkade bearbeta huden på något sätt, bortvänd från Eir. Hade alven inte märkt att det pågick en strid i kyrkan? Säkerligen hade alven märkt att de där små varelserna hade rusat härifrån? För de måsta ha kommit härifrån, det fanns inget annat rum. Men alven fortsatte jobba med hudarna, och … nynnade? Det lät nästan som en vaggvisa som alven nynnade på under tiden som den verkade vårda hudarna som hängde längst väggen.

Eir hörde stegen i trappan och hur de gradvis tystnade av att personen nått mossan och kunde inte göra annat än att hoppas att det var Joij eller Fier som kom nedför den. Så snart hen fick det bekräftat att det var Fier så slappnade hen av trots Joijs varningar om att vara varsam runt honom. Istället höjde Eir blicken igen över lådan hon stod bakom och började observera alven igen. Varför var källaren övervuxen som om det vore en ovårdad skog? Hemlängtan? Alven hade länge stått med ryggen mot, så det hade varit svårt att urskilja många detaljer, men snart nog vände den sig och en rysning slog Eir hårt nog att hen nästan tappade balansen. Bara meter bort från alven var ett väldigt monster, troligtvis född i Fae och hämtad hit, men det var alven som skakade henne.

Demethys. Den gråhåriga högalven med glödande gula ögon gick till andra sidan om där den märkliga varelsen vilade till en hylla med burkar med organ sänkta i vätska förvarades, växter och ett mångtal andra föremål. Hon plockade upp en burk med någon trögflytande vätska i sig och gick tillbaka till hudarna som hängde uppspända för att börja smörja in dem.

Demethys. Kvinnan hade ett konstant leende på läpparna, nynnande på vad som sannolikt var någon alvisk vaggvisa, för melodin fick Eir att känna sig avslappnad, rentutav sömnig och hen vågade anta att det var anledningen till att den väldiga varelsen i rummet sov just nu, trots allt oväsen ovan.

Demethys. Huden hennes var ojämn i färg och ton, nästan på samma sätt som vissa djur hade varierande färger i pälsen. Det var först om man tittade riktigt nära som man kunde se stygn eller ärr längst linjerna som skiljde hudfärgerna åt, vilket tydliggjorde att det inte var att hon var född med lite olika nyanser till huden, utan att hon bytt ut den. Det var nog hur tydligt det var att det var olika hudtyper som skapade mest obehag hos Eir, asymmetrin mer obehaglig än faktumet att hon verkade bära andras hudar och det var inte bara ansiktet heller.

Demethys. Det tog emot för Eir att erkänna att hon var lika vacker som hon var en styggelse på något märkligt sätt, tryggt att konstatera då hon stod inför dem helt naken. Visst, över hela kroppen fanns det ersatta områden av hud, vilket kunde anses vidrigt, men hon hade en elegans till sig och huden på hennes kropp var välvårdad, allt från välskötta ögonbryn till perfekt färgbalans över ögon och läppar till välvårdade händer och naglar. Hade det inte varit för ärren och de tydliga tecknen på utbytt hud hade hon haft en kropp som hade kunnat kuvat kungariken, välsignad med läppar, ben, byst och bakdel värdiga översta platsen i en glädjehus prislista. Och Eir föraktade henne för den naturliga utstrålningen.

“Demethys.” Fräste Eir med en låg röst, ett klart förakt i rösten. “Hon kommer inte skada dig, hon är bara en riktig knäppgök. Jag har dock ingen aning om vad det där är!” Eir pekade mot kortsidan där den väldiga hybridvarelsen låg och vilade. Fier var stor. Den varelsen var någonting helt annat. Den fick knappt plats i rummet, varken höjd eller bredd. Flera meter lång, och till och med när den sov i ett hukat tillstånd så var den nästan lika hög som taket som var säkert tre meter.

Någonting var däremot fel, väldigt fel. Demethys var många saker, men dum var inte en av dem. Hon borde ha varit medveten om dem, sannolikt redan innan de ens klev in i kyrkan. Inte en person man enkelt smög sig på.

Eir ville först stoppa Fier från att kliva in i rummet, allt kändes som en fälla, men kom på sig själv och lät bli att beröra vad än det var Fier var. Han fick göra sin grej, Eir skulle inte lägga sig i. Så istället klev hen fram från bakom lådan och ställde sig synlig, om inte annat för att få en reaktion från Demethys, kanske med förhoppningen att om hon såg Eir så skulle hon inte göra det här svårare än det behövde vara. Eir kände sig osäker dock, för sättet Demethys betedde sig på var så obekymrat. Till och med när Fier klev in i rummet verkade hon inte lägga så mycket tanke på honom. Det var först när han pratade som hon lugnt vände sig om och slutade nynna.

“Den är en dörr.” Hennes röst var mjuk som silke och hade en munterhet till sig som verkade lika naturlig som att andas. “Den lever mellan världarna våra, din och min. När den sover här vandrar den er värld och tvärt om där.” Hon gick fram till Fier och stod bredvid honom för att se på den tillsammans med honom, ett stolt leende på läpparna hennes. “Blir den dräktig eller om den äter upp någon väcker jag och håller den vaken tills jag fått ut dem på den här sidan.” Hon såg upp mot Fier bredvid henne och lät blicken vandra över honom nyfiket. “Du är inte en av mina, dig hade jag kommit ihåg.” Demethys hade ett lugn till sig som utstrålade så övertygande att Eir märkte sig själv börja lugna sig. Det var omöjligt att Demethys inte förstod vilken fara hon befann sig i.

“Om du avser döda den behöver det ske innan den vaknar. Jag har jobbat på att väcka den med min vaggvisa och den är betydligt svårare att dräpa i vaket tillstånd. Den tjocka huden gör den svår nog att dräpa i sovande läge, praktiskt taget sten.” Hon log åt Fier och gick sedan tillbaka till en av hudarna för att börja behandla den med salvan i burken hon höll i. “Vågar jag fråga om det finns något jag kan göra för att ha dig låta bli att dräpa den? Det hade varit synd att gå miste om den, jag misstänker att den är den enda av sitt slag.”

Eir var tvungen att medge, det var faktiskt intressant att se hur allting utvecklades. Hen hade ingen kärlek för Demethys, men det fanns inte heller en önskan att kvinnan skulle dö. Det råkade bara vara en person som fanns i Eirs liv då och då och aldrig på de bra sätten. Så Eir förblev tyst i bakgrunden. Demethys verkade inte bry sig om Eir, så Eir valde att hålla sig utanför i stunden, och lutade sig mot väggen med armarna i kors. Det var till och med spännande att se hur det utvecklades, men hade hon en förhoppning så var det att när de lämnade så skulle varelsen vara död. Men just nu var det som mest intressant att se filosofier och begär krocka. Demethys var definitivt en fri själ, annat kunde man inte hävda utan att ljuga, och i stunden upplevde Eir Fier som motsatsen. Långt från fri

Demethys nickade medan hon strök på det sista av salvan. “Definitivt! Förödande för Karm, inga tvivel om saken,” Började hon och stannade upp för att lägga ner salvan på marken. “Om den kommer ut.” Fortsatte hon efter en kort stund och flinade. “Jag är inte säker på hur det skulle gå till däremot.” Demethys tog ett kliv mot den och Fier och gjorde en gest med sin hand mot trappan. “Källaren är ett fängelse med en öppen dörr. Den kommer inte ut.”

Hon höjde handen för att lägga den på Fiers arm, men stoppade sig själv och tog tillbaka den. “Är du okej med beröring? Får jag ta på dig?” Hon knöt sina händer framför sig artigt, ställde sig bredvid Fier och tittade mot varelsen.

“Varför jag söker sådant?” Hon vickade lite lätt på huvudet och såg på varelsen på ett sätt som nästan kunde tolkas som kärleksfullt. “Det är så vi lär oss.” Hon såg mot Fier igen. “Visste du att Fae är ett fragment av en gammal värld? Vi var en gång i tiden en enda värld, alla världar förenade, men kriget splittrade oss. Bokstavligen. Fae skapades ur det kriget. Magin som vår värld en gång kände hamnade där, varje liten droppe. Det är därför den världen har vackra ting som dig, medan vår värld har …” Hon förde en hand demonstrativt längst sin kropp. “Sådana som mig. Vacker absolut, men bara ännu en alv. Våra magiker idag, vare sig det är du, jag eller idioterna i Caras Idhrenin, vi hämtar alla vår magi från Fae.” Hon suckade lite lätt. “Här i Talanrien är allting i ordning, allt har sin plats och körsbärsträden blommar samma dag varje år. Där borta råder kaos, naturen är vad naturen vill vara. Den vackra asymmetrin regerar.” Hon flinade och såg på honom, upp och ner och särskilt ner. Särskilt ner.

“Ingenting varelsen föder in i denna värld kan överleva utan min vård. Ingenting kan ta sig ur magen dess utan min kniv. Den är precis så stark eller svag som jag bestämmer att den är.” Hon såg tillbaka mot varelsen. “Döda den om du måste, jag klandrar dig inte. Vi gör alla bara vår plikt i denna värld. Det är det säkraste du kan göra för Karm. Vänligen låt bli att döma mig för att jag sörjer den efteråt bara.”