Demethys tappade sitt leende när skuggorna krävde honom och Joij reste sig upp i hans ställe. Hon rynkade till med näsan, men log snart åt den nyanlända likaså. Eir lämnade sin lutade position mot väggen när hen märkte att Joij kom tillbaka och när Joij upptäckte Eir så vinkade hen muntert åt henne, för att sedan sluta sina händer bakom ryggen sin. Nu när Fier var borta tog sig Eir lite närmare, men ville fortfarande inte inkräkta på duon, då nyfikenheten inom Eir hade bestämt att det här mötet var betydligt roligare än att se Joij slåss. Demethys verkade av någon anledning gilla dem vid första anblick och det var en sällsynt företeelse. Just nu verkade Joij och Fier inte heller vara in någon riktig skada, så det gjorde inte Eir något att hålla sig i bakgrunden.

“Jag erkänner att ert byte lämnar mig lite besviken, men jag antar att du är hjärnan och han är musklerna.” Demethys flinade och klappade henne på axeln. Hon verkade inte överraskad av transformeringen och om hon var det så dolde hon det väl. “Såvida de små var angelägna och visste så var jag deras moder. De vantrivs utanför rummet, de lämnade endast för att ni var ett hot mot mig att bekämpa.” Hon förde ett finger fundersamt övre ett av de långa ärren på armen hennes som för att stimulera sig själv i en stillsam situation.

“Vad är planen din nu?” Hon log brett, klev fram till den sovande varelsen och förde en hand över magen dess. “Din andra hälft verkade redo att be om min hjälp. Min kniv. Min kunskap om besten. Tror du att ni,” Hon såg bakåt mot Eir och sedan mot Joij. “Tror du att ni kan dräpa den innan den vaknar? Min kompanjon tog nästan ögat ert, vad tror du den här kan göra? Tror du Eir kommer lyssna när striden går dåligt och du ber dem fly?” Hon klev tillbaka för att stå intill Joij och sneglade muntert mot henne.

“I utbyte mot ett par små tjänster hjälper jag dig dräpa den utan att du ens behöver höja näven och jag kommer inte ens plocka ut vad än den har i magen just nu. Källaren blir er att göra vad ni vill med, mossan är mjuk nog att ligga bekvämt på.” Demethys såg stolt mot Eir då och tillbaka mot Joij. Eir rynkade på näsan och klev upp intill Joij för att ta handen hennes.

Eir såg mot Joij och kramade åt handen. “Det finns ingen verklighet där Demethys säger något av detta för att vara snäll mot en främling. Lita inte på henne. En mer självisk kvinna finns nog inte i denna värld. Nog kan väl Fier vinna över det där monstret? Det kan ju knappt röra på sig här inne!” Eir hade en låg röst, även om hen var väl medveten om att inget röstläge kunde hindra Demethys från att höra dem.

“Du sårar mig, Eirian. Kan vi inte vara trevliga kan jag likaväl väcka den. Förhandlingar, tjänster och belöningar är samhällets grundpelare. Just nu gör jag er en tjänst genom att prata med er istället för att väcka min kära där borta.” Hennes röst var fortfarande i samma glada tonläge, inte ens nu någonting annat än len och munter, lite melodisk. “Vi är alla lite själviska. Säkerligen finns det saker dina vänner vill ha, som jag kan ge. Herr Stor och Stilig verkade definitivt ha behov som ni inte mättar just nu. Kortisen vill ha dig Eir, men säkert mer än så. Jag har levt längre än de flesta, det jag inte har, kan jag troligtvis ordna.”

“Min önskan? Min önskan är att ni vänder om och går hem, kanske gör lite förbjudna, kroppsliga saker i någon mörk gränd på vägen. Ni är så uppdämda att man skulle kunna tro att ni var avhållsamma satyrer.” Demethys flinade åt dem. “Får jag välja så skonas vi alla, inklusive den.” Hon viftade med ett finger mot varelsen längst bort i rummet. “Jag råkar bara inte vara intresserad av att slåss över den. Om ni väljer att göra det lätt för er själva eller inte, det är helt erat beslut.” Hon flinade och såg mot både Joij och Eir.

“Eirs vän?” Hon verkade fundera en stund, strök ett finger över läpparna sina. “Ah! Glädjekvinnan?” Hon gestikulerade mot en av hudarna som var uppspända. “Eller gatupojken?” Hon pekade mot en annan av hudarna. “Jag tog dem. Fågeln som du kallar den hittade dem åt mig. Hon spårar, jag hämtar. Tyvärr han jag inte få med mig glädjekvinnans kropp, så den gick till spillo. Mördaren däremot?” Hon pekade mot den tredje uppspända huden. “Vakterna höll på att få tag på honom, så jag kunde likaväl dra nytta istället.” Hon klev över till den huden och förde sin hand över den kärt. “Ett riktigt vridet sinne. Världen lär inte sakna honom.”

Hon mötte Joijs röda ögon med sina egna gula nyfiket när Joij sa det hon gjorde om att hon kunde tänka sig att kanske inte bara vilja ha Eir. Eir samtidigt kände att närvaron till Demethys påverkade henom, för när de var isär så kunde hen inte se något gott i alven, men så fort de umgicks så kunde Eir inte förmå sig att hata henne. En liten del av det var nog absolut den nakna kroppen i det här skedet att göra och minnet av hur det var att uppleva den kroppen,  men den stora delen var nog hur förbannat medgörlig Demethys var. Eir lät bli att tala dock, utan helt enkelt bara höll Joijs hand. I stunden var det faktiskt ganska skönt att bara vara en passagerare.

“Jag ska erkänna att jag helst hade varit med din stiliga andra hälft, han är mer min typ, men Eir har bra smak, så jag tvivlar inte på att vi skulle ha kul.” Hon flinade åt dem, men gestikulerade igen mot varelsen. “Du behöver ta ett beslut dock. Om du känner dig övertygad av din slutsats att om jag kan göra det, så kan du, så kör. Min metod tar er härifrån oskadda. Kan du garantera detsamma med din? Om sådant är fallet behöver vi inte prata om vilka tjänster jag skulle efterfråga.” Hon vände sig mot en av hudarna och började plocka ner den från sitt ställ och vika ihop den försiktigt.

Eir såg roat på när Joij närmade sig Demethys för att utreda om hon talade sanning.

“När Eir sa det så menade de nog inte det monstret dock.” Började Demethys med ett flin och såg mot Eir, innan hon vände blicken tillbaka till Joij, nyfiken på vad Joij höll på med så nära. Hon verkade lite besvärad av greppet mot handleden, men lät det pågå. “Så du har ingen skyldighet här, monstret kan inte döda någon som jag inte levererar till den.” Hon flinade åt Eir och Eir rullade lite med ögonen.

“En teknikalitet! Du och Fier konstaterade båda två att den var ett hot mot Karm. Den må inte ha varit mördaren, men den är ett hot.” Eir svarade på Demethys kommentar, men hade inte mycket mer att säga än så, då hen plötsligt såg Joij slicka Demethys och Eir var tvungen att kväva ett skratt från att komma ut. Joij var verkligen en helt absurd varelse! Underbar på många sätt, men otroligt märklig.

Demethys kvävde dock inte hennes skratt, hon fnittrade till åt beteendet och lade undan huden hon hade vikt på lådan intill henne. Hon lade en öm hand på huvudet Joijs och strök henne försiktigt. Det var tydligt att det Joij gjorde var mer utforskande än faktiskt sensuellt, även om det första inte uteslöt det från att också vara det andra. “Du har mer i dig av den andra sidan än du först lät mig tro.” Kommenterade Demethys med ett flin. “Försöker du avgöra om jag ljuger? Jag är nog lite för duktig på det även för en som dig, men jag har ingen anledning att ljuga. Är jag en mördare? Absolut. Jag är dock oskyldig till två av de här tre. Skyldig dock till många innan det, samma som Eir.” Demethys log åt Eir, som fnös tillbaka. Det var länge, länge sedan Eir hade dödat någon. Hen var ganska övertygad dock om att det inte var lika länge sedan Demethys gjorde det, även om man räknade bort mördaren vars hud som hängde här inne.

Angående magin som Joij kände så var det inte så konstigt att Joij hade funnit alven att vara någonting märkligt. Magin hon kunde smaka på Demethys hud var svårtydd, kaotisk, men gammal, rentutav uråldrig. Vad än Demethys bar på för magi så var det ingenting man träffade på i Caras Idhrenin eller ute i den öppna världen. Kanske att man kunde hitta den i de mörkaste hålorna Fae hade att erbjuda, hålorna som många sekel hade begravt och glömt bort. Smaken var svag, men inte för att Demethys var svag, utan för att den var djupt, djupt begravd inom henne. En magi som sällan användes.

“Om monstret är på väg att fly kommer jag inte ens försöka stoppa det, om jag ska vara helt ärlig. Jag riskerar inte mitt liv för det. Stadsvakterna och Athals paladiner får ge det deras bästa och med lite tur stryker några av dem med.” Hon vickade på huvudet sitt och såg ned mot Joij där hon utforskade kroppen Demethys. När Joij kläckte ur sig sin kommentar om brunstig hördes ett förnärmat pip från längre bort i rummet och Eir fick lite av en rosa färg igen. “Joij, inte det ordet!” Fräste hen, dock lite lekfullt, men hen kunde inte låta bli att vara besvärad av ordvalet. Det var inte osant, men det var otroligt provocerande att höra. Eir höjde ett ögonbryn åt de två sedan och klev lite åt sidan för att få bättre perspektiv och släppte ut en suck.

“Monster. Precis där borta. Några kroppslängder bort bara. Hot mot Karm!” Påminde Eir och förde händerna sina genom sitt hår lite frustrerat. Samtidigt kunde Eir acceptera vad Demethys hade sagt, varelsen var inget direkt hot och även om Demethys ljög om mördaren så utgjorde inte heller hon något hot i stunden, så Eir kunde inte göra mycket annat än att känna sig småsint och kanske lite otålig med hur gärna Demethys drog ut på hela det här mötet. Så Eir hoppade upp på en av trälådorna, tog ett djupt andetag och bara väntade. Hen hade ingen rätt att begära något av Joij, men hen ville inte heller lämna Joij själv med Demethys, osannolikt som det må ha varit att alven skulle göra någonting skadligt mot Joij. Sedan var det faktumet att de inte var långt från något som definitivt skulle skada henne om den fick chansen.

Demethys förde kärt fingrarna sina genom Joijs eldiga hår och såg ned mot henne med ett leende. “Eir är ung för sin sort, deras doft avslöjar dem lite för lätt ännu. Dina dofter är inte så diskreta de heller dock.” Hon hånlog och förde sin fria hand längst Joijs öra och nacke ömt, strykande. Demethys må inte ha luktat brunstig, men hennes kropp var inte utan svar på Joijs beröring. Hon utvecklade gåshud från tungans utforskande och både brösten och underdel visade ett intresse för det som pågick.

“Vilken händig magi,” Kommenterade Demethys åt faktumet att Joij plötsligt var näck. “En annan behöver klä av sig den traditionella, tråkiga vägen.” Hon tillämpade lite tryck med handen i Joijs hår för att uppmuntra henne att fortsätta nedåt, hon till och med skiftade med ena benet så att hon stod med benen mer särade. “Får jag gissa att det här inte längre är en fråga om att lista ut huruvida jag ljuger eller inte?” Hon flinade lekfullt åt Joij.

Demethys stönade till från sensationen och efter Joijs lilla uppehåll där hon verkade vilja locka till sig Eir så förde hon handen sin till bakom huvudet på Joij och pressade henne mer mot sig, hon till och med höjde ena benet och vilade det över Joijs axel, dels för att göra sig själv mer öppen, men också för att det skapade en vikt mot ryggen som även det höll Joij mot Demethys kropp. Handen bakom huvudet Joijs spände sig, så som Demethys var spänd från hur otroligt det kändes och handen grep tag i håret nästan reflexmässigt, även om det fanns en medvetenhet i handlingen också.

Eir fnyste till och lutade sig framåt där hen satt. Det var osannolikt att Joij skulle höra ens ett enda ord, så uppslukad som hon verkade av situationen, men Eir kände behovet av att svara. “Ja ja, Eir är brunstig, men det är inte jag som äter upp första bästa alv jag träffar!” Hen flinade till, men det fanns lite tecken av att vara förnärmad i rösten. Om det var just det ordet, eller om det var scenen som utspelade sig framför henom var lite svårt att avgöra. “Jag har lite svårt att komma in i känslan med vad som mycket möjligt kan vara bland det vidrigaste jag sett bara meter bort, ni får nog köra den här utan mig!” Eir kunde inte förneka att det var lite kul att se på, men det var inte heller en lögn att monstret gjorde det svårt för henom att fokusera på annat. Det, och faktumet att Demethys inte var Eirs favoritperson i världen.

“Oroa dig inte, de vill ha dig och de är värda väntan!” Flåsade Demethys och vred sig lite nöjt när Joijs händer utforskade kroppen, särskilt när de berörde ärren som verkade extra känsliga, där beröringen ibland till och med orsakade att Demethys ryckte till. För varje ögonblick Joij och hon var ihop så gick det inte att missta att Demethys blev varmare och varmare. Den generella uppspeltheten som alven tidigare haft, började bli någonting mer lustfyllt och hon slöt sina ögon tacksamt åt behandlingen som Joij gav henne och bara njöt, med lite krampande då och då när Joij prickade precis rätt. Där Demethys tidigare hade droppar av upphetsning att visa, var hon nu någon man kunde dricka ur, och bara till viss del från faktumet att det varma, fuktiga rummet fick henne att svettas.

Att se Joij … presentera sig för Eir på det sättet var inte utan sina effekter. Det praktiskt taget skav mellan benen på henom och hen korsade dem för att försöka hitta en bekväm position för en ökande rastlös kropp. Nog upphetsade detta Eir alltid, men inte var det väl Eir som var den orimliga i den här situationen som inte ville delta? ‘Inte ville’ var nog fel sätt att säga det på dock, utan det var mer en fråga om att inte tillåta sig.

Demethys å andra sidan verkade inte det minsta påverkad av den olägliga tidpunkten som detta utspelade sig under, eller faktumet att de hade publik i form av Eir. Hon tyckte dock lite synd om Joij som hade försatt sig i en situation där hon var uteslutande en givare och efter en kort stund till av den otroliga sensationen som var Joij. Så hon använde sitt grepp om håret, sänkte benet sitt från axeln och separerade Joijs tunga från sin läckande springa och sänkte sig själv på knä inför Joij samtidigt som hon behöll greppet om håret. Hon vickade Joijs huvud bakåt med sitt grepp och böjde sig för att kyssa henne på halsen, innan hon lade sig ner på rygg och drog Joij med sig så att hon hamnade ovanpå.

“Snurra runt, kära du, det var lite ensamt där uppe med dig här nere!” Hon kysste Joij på läpparna, som i stort sett innebar att smaka på sig själv så blött som det hade varit, flinade till, släppte taget om håret och signalerade med sina händer mot Joijs kropp att hon ville att Joij skulle fortsätta men i liggande ställning, så att Demethys kunde återgälda det Joij gett henne, samtidigt som Joij gärna skulle få chansen att fortsätta det hon gjort så här långt. Demethys skrattade till. “Men fortsätt smaka! Jag tror bestämt att du snart hittar sanningen, du behöver nog bara gå lite djupare!” Lite andfådd lät hon allt, men mer än något annat, otroligt nöjd.

När Joij grävde sig djupt in med tungan stönade Demethys till och spände sig i hela kroppen, ryggen hennes krökande uppåt från marken från sensationen och hon tog ett ordentligt grepp om Joijs bakdel, naglarna bestämt begravande in i huden, men med en försiktighet som undvek att bryta hud om det nu ens gick att göra på den lilla men stora kvinnan. Hon förde dock skrevet hennes mot sig och förde först sina läppar över Joijs nedre läppar, strök med sina läppar mot dem retsamt upp och ned innan hon också förde in sin tunga och omslöt hela öppningen mellan sina läppar.

Demethys hade skämtat om att Joij skulle upptäcka någon sanning inuti henne, hon hade bara velat att hon gick djupare, men nog fanns det sanningar att hämta alltid, åtminstone för någon med Joijs otroliga sinnen. Om Demethys var en alv så var hon ingen vanlig sådan, om Joij hade alver att jämföra med. I Demethys mest ohämmade tillstånd så som det Joij upplevde nu så kunde man känna av hennes utsöndrande energier och nog fanns det magi inom henne, uråldrig och bortglömd, men även mörk sådan, förbjuden och det som till en början var diskret, fjärran, djupt liggande, det som nästan inte gick att märka, började gradvis blotta sig. Det var inte att Demethys inte hade tillgång till magin, hon bara behärskade den, men i detta mest sårbara tillstånd gick det att märka av att magin blev starkare när Demethys hade andra prioriteringar. Så som att begrava sin tunga så djupt hon kunde i en annan varelse och lapa med den på insidan.

Hon höjde ett ben och lade det över Joijs huvud tacksamt, samtidigt som det började rycka till i henne från den otroliga stimulansen. Nog var Joij duktig allt, otrolig faktisk och Demethys började känna hur en utlösning började byggas inom henne, en värme som närmade sig sin kokpunkt, ett närmande som även uttryckte sig genom ett flåsande ur näsan på Demethys, en kall blåst av någon märklig anledning trots hur varm alven var, en kall blåst som träffade huden bakom Joijs mest smakfulla öppning.

Demethys höjde även sitt huvud med avsikt att höja Joijs bakre halva lite från Demethys kropp, detta endast med avsikten att komma åt med sin hand och för att ge ytterligare stimulans så pressade hon sin tumme mot Joijs lilla kulle framför öppningen som hon hade sin mun pressad mot, masserande den med en kärleksfull takt.

Eir av princip vägrade delta nu, de var som två djur, men det hindrade inte henom från att ömt massera med en hand över sitt skrev där hen satt på lådan, dock handen ovanpå byxorna. Att säga att det kliade var en underdrift, och brunstigare än någonsin var nog definitivt rätt sätt att beskriva henom på, men behärskning var viktigt för Eir och lyckades hen här så kunde hen lyckas med vadsomhelst. Men hen hade inte infört några regler om att inte få le stort eller inte uppskatta det hen såg, för det gjorde Eir verkligen.

Eir fnös till, men nog fanns där ett litet flin hos henom. “Nej du, det privilegiet förlorade du när du satte dina begär före din plikt. Det här…” Hen gjorde en gest mot sin nedre halva. “Det är för personer som sköter sig!” Eir stannade upp för ett ögonblick och tänkte efter lite lekfullt. “Vilket enligt min räkning än så länge bara är Fier.” Dock var hen övertygad om att han säkert kröp runt i skuggorna och bara önskade att det var han istället för Joij, av hans kroppsliga reaktion tidigare att döma. Galenpannor hela gänget.

Eir ryckte lite med axlarna och lutade sig framåt. ”Om du avbryter nu direkt och tar hand om det där monstret, kan vi nog lösa något … där hon inte är.” Hen pekade mot duon, men menade såklart Demethys. ”Annars får du vänta.” Hen slutade röra vid sig själv och satt sig istället på sina händer. Blicken hennes vände sig dock mot besten, inte för att hon inte gärna såg på, men för att den oroade henne.

Demethys hade inte mycket omtanke för snacket dock och pressade ner mot Joijs huvud med benet sitt. Visst kunde det ha varit för att retas med dem två, men det var också för hur nära hon var. Bristningsgränsen rentutav och hon klöste lätt över Joijs bak med sin ena hand, samtidigt som den andra började gnugga ivrigare mot Joijs lilla kulle. Tungan vred och böjde sig inuti Joij och lite då och då tog hon ut den för att dra den över hennes nedre läppar, som för att lapa upp vätskan som läckt ut genom springorna hennes mun inte täckte, för att sedan begrava tungan igen. Joij smakade ljuvligt.

Kroppen hennes började skaka från spänningen, tydligt signalerande att det bara var sekunder bort nu för henne. Samtidigt gick det nog för Joij att urskilja att vad än det var för magi inom Demethys, så blev den mindre och mindre avlägsen, växande i direkt samband med att Demethys närmade sig klimax.

Demethys stönade till från Joijs fingrar innanför hennes lår och kroppen hennes spände sig, vilket kanske kramade åt lite väl hårt med benet om Joijs huvud. Sensationernas kombination gjorde att Demethys tillslut släppte efter för att låta sig själv nå utbrott, då det nu var tydligt att det även var där Joij befann sig.

För att verkligen knuffa Joij över sensationernas kant med ett stort avslut så tog Demethys avstånd med huvudet sitt och medan ena handen höll tag i Joijs bakdel med ett klogrepp vred hon dem båda åt sidan så att de inte längre låg på varandra, utan på sida mot varandra, benet fortfarande runt Joijs huvud. Sedan förde hon in tre fingrar från sin andra hand i Joijs våta öppning för en intensiv period av in och ut, samtidigt som hon gnuggade tummen mot den lilla kullen varje gång handen tryckte fingrarna så djupt att de försvann inom Joij.

Demethys själv fick ökad extas när hon kände magin svälla inom henne, ett rus av kraft som påminde henne om vilja väldiga makter som världen sedan länge hade övergivit, en oändlighet, ett kaos som skrek om att bli fritt. Demethys var aldrig närmare magins kärna än i stunder som denna, i stunder av fullständig extas.

Så hon fick sitt utbrott och hennes kropp spände sig, rentutav krampade ihop. Naglarna grävde sig djupt in i huden på Joijs bakdel, benet spände sig runt huvudet hennes och hennes våta grotta kunde bättre beskrivas som en liten vulkan, då den plötsligt stänkte till i en explosion mot Joijs ansikte. Hela Demethys skakade och hon tryckte Joij mot sig med all sin kraft, vilket var en hel del mer än vad som kunde väntas av en slank alv som henne.

Och inuti henne blåste en storm, magi gammal som berg snurrandes, någonting uråldrigt, mörkt, förbjudet så påtagligt att det gick att smaka på hennes vätskor, som om Demethys läckte ren magi i sin äldsta form.

För att inte skrika, för vilket skrik det hade blivit, pressade hon sitt ansikte mot Joijs lår och bet mot det, bara hårt nog för att kväva förmågan att skrika, men slutade inte röra sin hand in och ut ur Joij förrän hon kunde ge åtminstone en bråkdel av vad Joij hade gett henne.

Demethys pressade sitt ansikte in i Joijs lår och skrek från känslorna som rusade genom henne, handen inuti Joij greppande om vad som i stunden blev ett handtag istället för en våt grotta och fingrarna som hade ett grepp om Joijs bakdel grep så pass hårt att de bröt igenom huden. För bara ett ögonblick blev världen blank när Demethys nådde sin höjd, hon såg ingenting, hörde ingenting, det var bara en ilande känsla av befrielse, som om hon stått för nära en dvärgisk krutexplosion som slog ut alla sinnen och endast lämnade kvar ett pipande ljud.

Det mest intensiva passerade dock snabbt, hon själv blöt från Joijs safter som hennes egna hand hade hjälpt stänka överallt omkring sig genom hennes rörelsers intensitet, det hade skvätt över ansikte, hals och hår. När floden Joijs tillslut blev ebb och Demethys kunde känna detsamma hos sig själv, när konvulsionerna hade avtagit och verkligheten återigen började ta form omkring henne så lossade hon på Joijs huvud ur sitt grepp med benet och rullade omkull från sin sida så att hon istället låg på rygg och stirrade upp i det skimmrande taket.

Handen hennes låg kvar inne i Joij, tummen försiktigt masserande den lilla kullen och Demethys hade det största leendet man kunde föreställa sig. Hjärtat slog så hårt att om man var nära nog så skulle man nog kunna höra det och hon kände hur hela hennes kropp bultade från varje slag av hjärtat. Flåsandes såg hon i riktningen mot Joij för att se om hon kunde fånga hennes uppmärksamhet och erbjöd henne en tacksam blick. Bröstkorgen hennes höjdes högt varje gång hon andades in, för hon behövde hämta andan något ordentligt, hon hade visst hållit den ganska länge.

“Det där var något särskilt! Och betydligt mindre blod och sår än med Nyx!” Flåsade Demethys nöjt och log stort där hon låg. “Ni råkar inte söka efter en arbetspartner, du och Herr Stor och Stilig?” Hon masserade fortsatt med sina fingrar inuti Joij, dock försiktigt med tanke på hur känslig hon visste att man kunde bli efteråt. Hon höjde sin fria hand som tidigare hade hållit i bakdelen och märkte lite blodstänk på fingerspetsarna. Hon förde dem mot munnen sin kärt och slickade av varje finger för att även smaka på kanske det mest intima och privata en kropp kunde erbjuda. Blodet.

“I utbyte, utöver allt jag kan erbjuda, lovar jag att bara ta hudar från de som förtjänar det.”