“Fågeln som du kallade den. Nyx är fågeln.” Hon flinade och ryckte till lite när hon kände nafset, bettet från Joij. Hon skrattade till och förde en öm hand genom det eldiga håret, kärt strykande. Den andra handen, den som var våt från Joij, den förde hon upp till sin mun och började slicka av fingrarna en och en.

“Eir är er arbetspartner just nu, men de är inte sorten som trivs i flock.” Demethys vred huvudet lite lätt i riktningen mot Eir, som absolut fnös till men också ryckte på axlarna lite medgivande. Eir suckade till och lutade sig lite tillbaka på trälådan hen satt på med sina händer som stöd bakom sig. “Du får det att låta som att jag kommer dra min kos när det här är klart!” Demethys hade inte fel. Eir var den som trivdes som bäst i sitt eget sällskap, men då och då kom det personer som Joij in i hens liv och bara vände på allting.

“Vi är inte arbetspartners, Joij, du märkliga varelse! Vi är vänner som råkade träffas på jobbet. Det finns en stor skillnad där!” Hen flinade till. Visst var det hastigt att klassificera dem som vänner, men Eir hade aldrig visat sin lya för en arbetspartner. Det var något dem två mellan som var rentutav kemiskt, Eir identifierade sig lite med Joij och med tanke på hur lätt hen hade för Joijs sällskap, då Eir själv var en person som helst gjorde saker själv, det talade för något större än bara en arbetsrelation. “Vi råkade bara ha ett gemensamt intresse den här gången! Nästa gång umgås vi kanske utan att liv, eller hela Karm, står på spel!” Eir log åt henne.

Demethys suckade ut så långt att bröstet sjunk in och Joij med det, för att sedan ta ett nytt djupt andetag som höjde Joij igen där hon vilade med huvudet på bröstkorgen. “Som jag sa, tänker ni döda monstret så kommer jag inte stoppa er. I en drömvärld tömmer jag den på sitt potential, släpper loss den i Hannadon och ett dussin paladiner spontant kolar vippen, men jag förstår varför ni inte vill lämna den vid liv.” Demethys log och fortsatte stryka Joijs hår.

“Här är mitt förslag: Jag hjälper er döda den. Snabbt. Smärtfritt, nästan. Jag får behålla hudarna och allting jag har förvarat i källaren här. Vi ingår i ett samarbete, den dynamiska duon på mina bröst och jag. Nyx blir er att nyttja för att hitta vad än ni brukar jaga och jag tar vad jag behöver från era offer. Jag ger er min kunskap och mina talanger för vad än ni behöver dem och ni gör mig en tjänst då och då.” Hon stannade upp för att låta Joij (och Fier) ta in erbjudandet.

“Låter det acceptabelt?”

Eir skrattade till när hen plötsligt hade en Joij i famnen och lindade sina armar omkring henne för att hindra henne från att ramla ner från Eir och lådan. “Vad jag tycker är att Demethys borde hitta ett mörkt hål vid världens utkant och gå i dvala några tidsåldrar.” Det fanns en blandning mellan humor och allvar i svaret, men hen log åt Joij. “Så länge man är beredd på att Demethys alltid tjänar sig själv först så finns det värre partners att jobba med.” Eir kysste Joij ömt och slickade sig sedan om läpparna med en rysning. Japp, nog fanns där smaken av Demethys allt. Den där berusande smaken som kunde driva fel person till vansinne, och nu hade hen det på sina byxor också.

“Fördelen med att jobba med henne är att hon inte riktigt bryr sig om du en dag väljer att inte längre respektera erat avtal.” Sade Eir med en låg ton, även om hen visste att Demethys definitivt hörde det. “Så om du tröttnar, inte håller med henne eller bara ångrar ditt beslut så är det ganska tryggt att bara gå därifrån, så länge hon inte behöver dig i den stunden. Jag talar från erfarenhet där.” Till vilket Demethys bara ryckte på axlarna till innan hon själv började resa sig från där hon låg. Eir kysste Joij ett par gånger till och blev nöjd av faktumet att för varje kyss så blev det mindre och mindre smak av Demethys. “Men det finns nog få personer i Talanrien mer kompetenta än Demethys. Om hon bara kunde rikta sin kompetens mot någonting positivt.” Eir fnyste till lite och sneglade mot Demethys innan hen gav Joij en kyss till.

Medan de två kelade där borta reste sig Demethys, förde en hand över sin våta nederdel för att samla så mycket av vätskan som hon kunde i sin hand som med en skopa och slickade den ren. “Med risk att göra … Fier, var det så han hette? … besviken … så är Nyx väldigt levande fortfarande.” Hur hon visste det var svårt att veta, men sannolikt fanns det någon förbindelse mellan dem, så som var rimligt mellan spanare och jägare. “De andra är döda dock om det är någon tröst!” Hon log åt dem och haltade lite lätt över till en av hudarna hon inte hade plockat ner ännu och började vika den.

“Du missförstår mig om varelsen. Vad jag menar med att tömma den på sitt potential är att jag fortsätter precis som jag gjort tills den inte längre kan producera avkomma. Vilket kan vara hundra år till. Men om det inte är ett alternativ kan jag likaväl hjälpa er dräpa den i utbyte mot mitt erbjudande. Jag skulle dock vilja spara några av delarna från varelsen.” Hon flinade, vek huden fint, placerade den med den andra och vandrade över till sista huden för att börja bearbeta den.

“Vad får dig att tveka?” Demethys såg undrande mot Joij medan hon plockade ner och började vika sista huden.

“Du, brunstig? Färga mig förvånad.” Eir skrattade till och kysste henne på kinden. Det var Eir helt klart också, men känslan var lite förstörd av faktumet att hon luktade som Demethys, vilket fick Eir att inte riktigt lita på sina känslor. Men ja, båda var nog brunstiga. Eir var däremot lite mer i kontroll som det verkade, vilket hjälptes ytterligare av faktumet att monstret fortfarande var vid liv och än så länge var det inte klart att den ens skulle dö, även om allt verkade peka mot det.

“Det behöver vara ditt beslut. Det finns mycket värde att hämta från ett partnerskap med Demethys, men du behöver också vara medveten om att hon tjänar ingen herre, inga lagar och kunde inte bry sig mindre om folk, om oskyldiga omkring henne dör. Hon är inte ond, men det finns inte heller mycket gott i henne.” Eir stirrade mot Demethys, som mest bara ryckte på axlarna i medhåll. “En förenkling såklart, men som vanligt ljuger Eir inte.” Sade Demethys med ett flin, väl medveten om vem hon var.

När Joij lämnade Eirs famn fortsatte Demethys tala. “Han kan fortfarande få chansen att äta henne. Låt mig försäkra er om att hon smakar gott! Men hon rivs, och bits!” Hon log lite fräckt för sig själv. När hon sedan kände kyssen mellan sina skuldror log hon och slöt sina ögon, och ett behagligt kurrande lät från halsen hennes när händerna fördes längst insidan av hennes lår.

“Det är definitivt godtagbara villkor.” Demethys skrattade till. “Vänligen försök att inte ha ihjäl Nyx dock. Hon är den bästa spejaren jag haft på århundraden.” Hon veck ihop sista huden och höll den mot bröstet sitt medan hon bara stod och uppskattade Joijs beröring. “Ska vi dräpa den behöver jag hämta min kniv, jag rekommenderar inte att du försöker bränna den som du övervägde tidigare.”

Eir flinade åt Joij. “Att du fortfarande har ork i dig för lek är imponerande!” Hen kysste Joij tillbaka och strök hennes kind. “Jag håller vad jag lovar!” Eir log brett och besvarade kyssen hjärtligt en gång till för att sedan vända blicken mot varelsen. “När allt är gjort kan vi leka, men inte när hon ser på.” Eir nickade mot Demethys som bara flinade tillbaka.

“Käraste Eirian, är du inte lite småsint nu?” Frågade Demethys med ett hånleende och Eir fnyste till, men nog fanns där ett leende också. “Jag tar inte lika lättsamt på oskyldigas död som dig. Varje person du har förmågan att rädda men väljer att inte, är en person vars död du delar ansvar för.” Eir kisade med blicken mot Demethys som ryckte med axlarna. “Ja juste, nu minns jag. Det var flera år sedan, Eirian.” Till vilket  Eir bara suckade, men det kändes inte som att hen egentligen var arg på Demethys. Föraktet hade en artighet till sig. Tonläget när Eir talade lät mer som någon form av besvikelse än ilska.

Demethys placerade undan huden hon vikt med de andra och gick sedan över till kläderna hennes som låg i en hög på en låda. Hon tog fram en dolk, en vardaglig, tråkig dolk utan utmärkande detaljer och kastade upp den i luften så att den snurrade ett varv och fångade den sedan i handtaget igen medan hon gick mot besten.

“Så hur gör vi det här? Jag dräper besten, ni äter upp den, slinker iväg med Eir och gör er dans tillsammans, så ses vi senare någonstans för min del av avtalet? Jag behöver ändå lite tid för att göra alla förberedelser, det är ingen enkel sak du bad mig om.” Hon stannade vid besten, lutade sig mot den och snurrade med dolken i handen sin, medan hon såg mot Joij. “När ni sedan äter den, vänligen undvik så många organ ni bara kan.”

Eir släppte ut en suck och gav en trött blick. “Jag gillar dig. Jag gillar inte henne. Jag stannade på grund av dig, trots henne. Tittar jag är det mitt val. Tittar hon är det hennes. Det finns skillnader.” Eir strök en hand längst Joijs kind och log åt henne. “Det är inte att någon ser på, det besvärar mig inte. Det är att hon ser på som skulle besvära mig.” Hon släppte taget om Joij och observerade dem när de gick mot varelsen. Hur Demethys skulle klara det så mycket enklare än vad hon hävdade att Joij eller Fier skulle kunna väckte ett intresse hos Eir.

“Självklart går det. Jag behöver bara lite tid. Det är ingenting litet du ber om däremot, jag kommer vilja lägga några extra klausuler i vår överenskommelse, men vi tar det då.” Hon log för sig själv och vände sig sedan om mot besten. Hon lutade sig framåt och placerade först sin panna mot den i några sekunder och slöt sina ögon. Hon gav den sedan en kyss på bröstkorgen, innan hon höjde sitt ben för att kliva upp på ett av dess ben och klättrade sedan upp på ryggen dens.

Hon ställde sig på ryggen och gav dolken sin en kyss för att sedan med sin fria hand känna efter lite längst nacken på varelsen. Efter en stunds sökande efter någonting tog hon sedan dolken sin och förde spetsen mot en tillsynes väldigt specifik punkt vid bakhuvudet. Hon vinklade kniven uppåt, tog ett djupt andetag och med ett enda ordentligt tryck så åkte hela bladet in i besten, som sedan bara sjunk ihop utan ett ryt, skrik i smärta eller stön.  Den bara kollapsade från sitt halvsittande, sovande läge och låg obekvämt på marken, andlös.

Demethys drog ut sin dolk och hoppade ned från besten. Hon torkade bort blodet på bladet mot sin bara arm och när hon sedan gick förbi Joij så strök hon med ett finger längst hakan hennes. “Er tur.” Flinade hon och kastade dolken bort till där kläderna hennes låg. “Huden är hård, det kan bli svettigt.” En varning eller en förhoppning? Svårt att säga. Hon vände sig om och betraktade den avlidna besten.

Demethys såg nyfiket på förvandlingen som skedde framför henne och verkade väldigt nöjd när den var klar och skuggbesten avslöjades. Det var helt klart en överraskning för henne och hon såg mot Eir för att mäta deras reaktion, och Eir bara satt där och såg på när Fier började bryta sig igenom varelsen som om det var vardag för Eir.

Det var vardag för Eir. Visst, det hade bara varit den här dagen, men en gång var tillräckligt för att hen inte skulle bli överraskad av vad Fier gjorde här. Det roade Eir något orimligt dock att Demethys verkade överraskad, då det absolut var en sällsynt syn. Så Eir flinade åt Demethys, och fortsatte sedan observera Fier göra sin grej med monstret från hens mer och mer bekväma trälåda.

När Fier var klar så log Demethys åt honom och gjorde en enkel bugning innan hon plockade upp sin dolk. “Duktig pojke, det där var ju inget problem alls för dig. Ni kan gå, jag kan ta hand om resten.” Hon kysste sin kniv när hon anlände till den upprivna besten. Hon sökte bland alla delarna som hade spillt ut på marken lite fundersamt genom att stöta runt bland dem sina bara fötter, innan hon suckade lite lätt och gick fram till bestens öppning. Hon vände sig mot Fier och slängde honom en slängkyss innan hon bokstavligen klev halvvägs in i besten med kniven sin och började skära bort delar som var i hennes väg, sökandes.

“Nyx kommer hitta er, ni kan gå och ha lite kul så hämtar jag dig när jag har gjort klart alla förberedelser.” Demethys talade från inuti besten med en höjd röst, halvt borta i bestens blod och trasiga kroppsdelar.

Eir vände sig helt mot skuggbesten från där hon satt och såg mot honom nyfiket. “Vad sägs om en kvällspromenad medans hon gör … det där? Jag vet inte vad ni planerar, men det låter som att vi har gott om tid om hon dessutom ska göra allt det här först.” Eir log åt honom. “Men du borde nog inte gå ut sådär. Det är inte omöjligt att något av allt oväsen som vi haft för oss här ikväll har lockat ögon i kyrkans riktning.”