Joij var en som var mycket stark, trots att kroppen såg stark ut så var det inte som om att den här styrkan var naturlig. Den kom från ett helt annat plan och det visste väl nog Eir och Demethys vid det här laget.
-“Jag menade inte det ändå.. då Demethys inte är din favorit.” Mumla hon fram lite. Hon vred sig lite för att se på hen.
Hon kände då hur det värkte så där skönt på baken efter att Demethys hade klöst hål där nog för det säkert redan läkt i stor och mycket men det kändes ännu.

-“Kommer Eir visa Joij och Fier hur ser ut egentligen..? Om Eir vill.” För vid det här laget så var det nog inget som skrämde Joij, en sak möjligt och det var väl om Fier försvann från henne. Annars var hon skrämmande orädd, uppvuxen på en plats som Fae. -“Tacksam för Fier, han har alltid funnits där så länge jag kan minnas..”

-“Eir hade.. Demethys, var ni också en.. när ni kom hit som Joij och Fier?” Kunde det vara så, att de varit en men nu inte längre va. Hon visste inte själv, men hon skulle aldrig ogilla Fier om han valde att ta sig loss från henne men det de hade varit en gemenskap som gjorde att de kunde i princip göra som de önskade.

Hennes röda ögon studerade Eir. -“Eir är inte ensam.. vi är här.. Eir alltid får följa med. Joij kommer tillbaka hit.. om Eir stannar här.” Det tänkte hon garanterat göra, om hen stannade här så skulle ju hon ha en plats att återvända till.
-“Vän Eir är.. hemma.” Inte riktigt orden hon ville få fram, men det blev så och hon såg på honom storögt och nöjt.

-“Eir är Joijs.. och Joij är Eirs.” Lät det bättre, hon hoppades det.

Joij ville då förstå bättre, det var inte så lätt. Inte det minsta, så att hon ville ju bara veta att Eir inte behövde känna sig ensam. Joij visste knappt hur man var ensam, då det ständigt fanns någon hos henne. Så att det var vissa saker hon hade svårt att förstå, liksom att hon inte var en som visste varför människor grät, eller varelser gjorde det. Så som Eir gjort när Rosalie inte längre levde. Nej, det fanns mycket här i världen som hon försökte förstå, och det gick långsamt.

-“Joij är nog ett monster, fast hon ser liten och söt ut!” Hon blickade ner på sig, nu såg hon väl kanske inte så söt ut men det kunde ju hända. Hon var ju någon som just nu säkert såg ut som en fullfjädrad kvinna, speciellt som hennes kurvor är tydlliga och nästan överdriva på hennes korta längd. Hon tippade huvudet. -“Eir är vacker.. så länge Eir är Eir.” Hon såg menande på just Eir, det var ju för att hon nog kunde se vad som döljer sig under ytan och för att vara ett riktigt monster så var det att skada de oskyldiga, en definition som hon lärt sig utav Akademin.

Hon släppte plötsligt sadeln, hon gick fram till Eir och sträckte upp sina händer för att fånga Eirs ansikte mellan dem.
Sträckte på sig, ställde sig på tå för att ge just Eir en kyss. Kärleksfull och djup för att vara någon som Joij som faktiskt skänkte den till någon och hon stod där på tå, för hon inte skulle nå annars.
Händerna gled av ansiktet och föll på axlarna för att kunna stå kvar, klorna rev lite i tyget på den gräsliga tunika som hen bar.

-“Joij, kommer hålla Eir hemlig, om Eir vill..” Viskade hon mot läpparna, hennes fylliga läppar darriga och svullna ännu från vad som hänt tidigare. Hon skulle då långsamt glida ner på knä framför Eir och lutade så mjukt sig mot Eirs mellangärde och slöt ögonen. -“Joij, kommer hit och väntar.. när hon inte är på uppdrag..”

Joij lyssnade, det gjorde hon och la mycket av allt som folk sa på minnet. Det tog ibland tid för henne att förstår det, men sällan att hon glömde saker som var av vikt. Hon var bara en som behövde sättas i en situation där man nu kom att utveckla orden till en handling så var det lättare att hon förstod dem. För vissa ord var som att bara kasta sten i vatten, ganska menlöst.

Hon uppskattade att han var så öm med henne, det fanns sin charm i det.
-“Joij är ett monster, om Eir är ett..” Nog för att hon kunde se ut som ett, men hon försökte faktiskt att inte skada oskyldig och i stridens hetta kunde det hända om det hon slogs mot nu behövde mer styrka än hon ibland är kapabel till att utföra på ett säkert sätt. Hon rös av välbehag, händerna som lekte med hennes hår.
Det blev att hon kände Eir så väl när hen gled ner framför henne, hennes händer försiktiga och smekte om Eir för att då ge sig på att få en del närhet olikt från vad hon brukade ta sig an.

-“Joij vill se vad.. Eir är.. så hon får skapa sin egen bild.. och Joij ska visa Eir..” Nog för att hon var hemskt nära vad hon är, det var ju bara att hon visste att det var lättare att inte riktigt se så vild och monstruös ut som hon kunde göra. Att hon sällan fick ordning på sin skiftning var också att det fanns så att hon inte kunde vara helt bekväm med att ta det yttre av en människa. Så några spår finns alltid kvar hos henne så som ögonen och klorna.
Hon suckade nöjt och vred på huvudet för att ge Eir en liten puss på kinden.
-“Joij..” Sa hon tyst, men hon så hamnade hon med huvudet vilande mot Eirs och hon blev tyst. Nog för hon tog in situationen.
Att världen runt omkring inte är någon som hon exakt verkade bry sig om i stunden, men rösterna var låga i närheten och det fanns nog de som ännu satt på tavernan i närheten. Hon var ju någon som satt lättklädd, om ens det. För i själva hela så är det ju hon som skapade klädseln som en del av sig själv.

Hon höjde hakan, lät tungan smeka ut och strök Eirs hud. Smekte över halsen och gömde ansiktet där en kort stund.
-“Eir är.. brunstig..” Sa hon till slut, som att försöka släppa på de där märkliga känslorna som fanns i henne och behövde släppa ut det där mer lekfulla. Kanske var det magin som gjort henne alldeles hög tidigare som gjorde henne mer slö nu.

Joij hade trots allt inte ont av monster personligen, utan det var väl så att hon lärt sig att monste var inte bra. Akademin hade mer tvingat henne att tycka så för att hon skulle skydda platserna hon besökte från monster som skadade eller ännu värre dödade oskyldiga. Monster må finnas i alla möjliga former, det hade hon lärt sig från små till stora, från söta till läskiga. Nu fann hon ju inte några direkt läskiga, de var mer några som fick henne att drypa av nyfikenhet och alltid undersöka dem.
Men hon tog sig till att bara få pysslas om av Eir just nu och hon fann inte hen att vara något monster.
-“Joij kommer få se.. vad Demethys är..”

Hon tänkte väl också ganska noga på vad det är hon önskat sig av Demethys, hennes villkor att de skulle gå in i deras kompanjonskap. Hon fångades in av Eir, mysiga kyssar svarade hon på och reste långsamt på sig tillsammans med Eirs hjälp. Hon gav ifrån sig en liten suck, för hon var nog slö.
Hon gav ifrån sig ett fniss och sträckte sig för att då ta upp sadeln igen så att de kunde börja gå igen. Hon ville ju då se till att få komma till Eirs lya så att hon med lite tur kunde få vila. Var det egentligen vad hon önskade, bara få vila?

-“Eir.. Joijs brunstiga Eir..” Sa hon mjukt, lite som hon var på väg att nästan sjunga ut orden och tog några små skuttande steg som om att sadelns vikt inte verkade påverka henne alls. Att klänningen glider upp och blottar hennes bakdel där hon skuttar framför Eir tänkte hon föga på.
Natten hade ju som sagt knappt några på gatorna.

Joij verkade nöjd i situationen, men det var inga konstigheter att hon tänkte på Demethys. Hon borde släppa den kvinnan med sina tankar, och låta tänka på en Eir istället som fanns här hos henne men kunde man inte tänka på båda två. Hon försökte få ordning på sina tankar, men det var så att de mycket snart var där uppe på taket och verkade som hon inte reflekterat över hur fort det gått.

Hon ser över på Eir, hon skrattade till åt hens ord. -“Vi kommer..” Sa hon mjukt och skulle som så göra hen sällskap där på taket och såg lite skeptiskt på sadeln och Eir. Skulle de båda få plats om hon försökte komma att ta med sig den ner dit tillsammans med sig själv. Hon skrattade till och innan hon visste ordet av de så hoppade hon just för att hon längtade nu att få komma inomhus.

Det dröjde då inte många sekunder innan hon föll ner i det där schaktet, det lockade åter fram ett förtjust skratt hos henne innan hon landade på golvet där nere, förvånad att sadeln kunnat följa med ner. En som hon kastade lite åt sidan för att flytta på sig så att Eir inte skulle landa på henne. Nog för att hon tydligt skulle fånga in Eir om det var så att något verkade gå fel, lite som hon ändå var redo.

Joij ser stor ögt på honom när han faller ner, det var så märkligt att se det. Hon undrade vem som skapat de här illusionerna som var så otroligt händiga att de höll folk ute för att man behövde göra specifika ting för att passera genom. Hon log mot Eir som plötsligt stod där.
-“Törstig, inte hungrig.. alltid törstig.” Det var inte helt fel i att tro det, men det gick åt en ruskig mängd vätska hos henne av flera olika anledningar men mat var sällan något hon tog för sig av. Visst hon kunde äta det men det tillförde knappt något hos henne mer än nödfall näring att klara sig på.
-“Joij skulle låtit Eir bära den..” Hon gick långsamt närmare Eir för att då krama om Eir mjukt så för att nosa längst halsen på Eir. -“Då hade.. Joij kunnat släcka sin törst.. genom att slicka Eir ren från.. det våta.” Nog för att hon säkert retade henom lite nu, men det är absolut inget som avskräcker henne ifall det vore så att Eir var svettig.

Långsamt skulle hon lösgöra sig från honom, och hennes klädsel är en som hon justerar för att hon upptäckte hur hon knappt hade den på sig där hennes behag hade fallit fram. Något som diskret ordnas så både bak och byst kom att hamna bakom det oljelika igen för att då långsamt se sig om där inne. Undrade vilken av dörrarna som skulle leda till vad, för hon visste om det var som innan så var den ena in till det där rummet som hon blivit ompysslad i.

Joij njöt alltid när det var att någon pysslade om hennes hår, det var något speciellt med det och hon litade väl ganska så tydligt på den som vågade komma så nära att få leka med det. Hon ger honom nästan blygsam blick när hen frågade om vad hon dricker. Förslagen fick henne att se frågande ut kort efter de kom. Men hon följer henom in där i det som såg ut som både kök och matsal.
-“Eir.. Joij är ingen blodsugare..” Nog för att hon uppsattade smaken av blod, så var det inte något som hon alltid verkade föredra att dricka. Nej, någon hejd fanns det faktiskt på henne.
Hon sneglade på henom, men hon räckte ut tungan mot henom.
-“Mjölk..” Viskade hon fram som om att om det fanns som alternativ så skulle hon välja det, för det är inte något som hon ofta fick, eller drack för den delen så att det var väl en spännande tanke.

Hon gick snällt och satte sig när det är att hen bad henne göra det. -“Det förstås. Joij hade annars gjort det stökigt hos Eir..” För hon hade väl rotat tills hon hittat det som hon önskade.
Satte sig ner på bänken som stod där längst bordet för att då se sig om. Inget som för stunden fångade hennes blick längre än något annat, möjligt att hon inte sett den märkliga stenkistan, eller reflekterat över vad det kunde vara.

Hon lägger armarna på bordet och vilade huvudet mot dem. Det var tydligt att hon började bli slö, som om att hon var lite mer energilös än tidigare. Klädseln hennes återvänder till att bli den där åtsittande tunikan och kjolen. Det var nog mer normalt för henne att bära det, så det föll som så in per automatik att bära det.
Hon dinglade lite med benen som det precis gick.
-“Har Eir bott här länge.. det doftar mycket av Eir.” Trots de många dofter och lukter där inne så är det alltid den av Eir som tog prioritet.

Joij vilade huvudet, men hon kikade upp när hon hörde henom flytta på det tunga, som för att förstå att det verkade hålla saker kallt där i? Hon såg nyfiket åt det hållet som om att hon förväntade sig att det nästan skulle bo något magiskt där i. Men inte alls kom det något upp där mer än den mörka flaskan tillsammans med de kalla som spred sig därifrån.
Hon skrattade mjukt. -“Eir.. vi får.. kraft från deras.. hjärtan.” Viskade hon fram som om att det vore inte så konstigt trots allt. Hon ger henom en frågande blick. -“Men jag gillar smaken av blod.. men inte som jag vill dricka det.. när du tittar på.” Hon räckte ut tungan mot henom men hon sträckte fram händerna och fångade flaskan som var så kall.

-“Joij är.. väl ingen dam..?” Hon ser frågande på honom, för att det krävdes väl att man såg ut som en, hon hade väl kvinnliga former men hon gick inte i de där dyra klänningarna som hon tyckte damer tycks ha. Hon funderade på det hela, men hon lyssnade när hen berättade om att hen bott här så länge. Hade staden blivit överrumplad av odöda? Hon klippte med ögonen, nyfiket men hon lyssnade allt medan hon långsamt började dricka från flaskan.
Det svala feta som rann ner i halsen fick henne att nära på spinna förtjust, kände hur det rann ner längst hakan då hon var lite mer ivrig än hon tänkt sig vara men det var så gott!
Så att Eir var så försiktig förstod hon, att hen höll sig säker här men också att det var en plats som säkert hon kunde gömma sig på när det är att hon behövde få vara ifred mellan sina äventyr.

Joij ser på henom, lite skeptisk men det var inte som hen behövde göra det där för henne. Hon kunde få sin beskärda del av det där på egen hand. Men ville Eir ordna det så tänkte hon inte vara den som hindrade Eir alls från det och märkte knappt att hon blev lite rosig om kinderna över omtanken.
Hon rös när Eir kom så nära igen och hon fnissade åt det att få känna sig ompysslad. Fier hade säkert varit rasande, men verkade faktiskt sova nu när det fanns tid.
-“Jag.. är inte så duktig.. på förstå.. allt. Men försöker lära mig.” Hon skämdes väl nästan att berätta det men de där sociala färdigheterna var några som inte riktigt fanns i hennes värld trots allt och behövdes ju sällan. Hon kunde ju tala och förstå allt de där som var ganska så simpelt. Tillräckligt för att passera som mänsklig.

-“Jag väntar.. på Eir, om Eir vill det..” Hon var trots det hela relativt slö och slickade sig om läpparna. Fångade upp den pärla av mjölk som rymde ner för hakan och över halsen. Fick henne att rysa men fångade upp den med ena fingret och såg undrande efter Eir där hen försvann. Tippade huvudet. -“Undra.. vad Eir ska göra..” Sa hon lågt för sig själv.

Mjölken var det som fångade hennes uppmärksamhet igen, för hon var inte så glupsk och girig, så hon hade lugnat sig för att få behålla det en stund längre. När det väl skulle ta slut så ställde hon flaskan där på bordet.
Hallen, hade hen sagt. Hon reste sig upp, strök sig lite över magen och verkade känna sig ganska så mätt.
Leendet växte, men passade på att kika genom skåpen där det var något som doftade gott men utan att finna det som doftade sött så rörde hon sig ut genom dörren, var det här Eir menat att hon skulle gå?

Joij undrade nog allt vad det är för något som Eir gjorde, då hen försvann en stund. Hon blickade mot dörren som hon hörde ljud ifrån, men hon är inte sen med att le när hon ser henom. Dock så fallnar leendet lite, kände hon en viss oro? Var kanske så att hon oroade sig för hen. Antagligen för hon kände av nervositeten som fanns där, men hon sträckte lite på sig. Hennes händer fångades in, hon var ju van vid att de höll varandra i händerna.
Dockans händer kändes så lena, och medan hon såg ner på dem så började hon fnissa när hen stal en kyss från hennes svullna läppar.
-“Som du gör..” Viskade hon fram. Hon ser upp på Eir med ögonen som är milda, mjuka i sin blick för att det gick inte att hjälpa. En slö Joij var också en som tog sig tid och var mer tålmodig.

Tydligt stod hon där, lyssnade på varje ord som sades och hon tippade huvudet något. Visste att gå från det svala i köket till värme i ett annat rum skulle påverka den här kattan som stod framför Eir. Bet sig lite i läppen, försökte förstå vad det är hen sa. Hon släppte händerna, lägger armarna om hen i en mjukt omfamning och gömde sitt ansikte mot halsen på Eir.
-“Eir.. inte va orolig. Joij vet.. och känner. Joij kommer vilja ha.. Eir bara mer.. om Eir visar sig, så det är på.. egen risk..” Sa hon för att försöka lätta lite på den tryckta stämningen. Skulle låta henom fånga hennes händer igen och leda henne in i sovrummet när då Eir är redo. Joij vid det här laget alldeles slö, mjuk men framförallt rosig om sina kinder som hon verkade blyg och generad.