Även om han försökte så dolde han att han blev tämligen imponerad ganska dåligt över stoets entré. En sådan häst ville han också ha och tankarna gick till hans farmors avskedsord. Blicken gick från det bruna stoet tillbaka till hans något mindre och korthalsade häst från Kaelred. De tre hästarna som kommit med på resan var nog knappt värda att gå på fälten i jämförelse med hästarna i Mahadwen.

Men hans hänförelse gick snabbt över till en lite mer allvarsam min och han rynkade bekymrat ögonbrynen.
“Ah…” Hon var minst sagt rak på sak och att Zeredairådet förutspått hans död, inte bara en utan flera gånger, lämnade en klump i magen. “Det kan man verkligen kalla svårigheter.” Lucas gjorde en liten grimas och sa en kort vers till Erethil på Kaeliska för sig själv. Knappast kunde det vara lyckosamt att  någon förutspått hans död.

“Då får jag tacka Rådet än en gång att du kommit för att bistå mig.” Lucas stannade upp för att vifta till sig sin häst som en av hussoldaterna kom fram med. Han tog tyglarna och klappade lite förstrött på djurets hals.
“Sen om du lyckas med ditt uppdrag så får jag tacka dem igen.” Sa han efter en kort stunds övervägande. Leendet var tillbaka och han såg mot Catea medan han fäste Gormkäfts väska vid sadeln. “Vilket jag hoppas du gör.” Och med de orden satt han upp på hästen som trampade runt lite otåligt.

“Mot Wendylm då, låt oss hoppas vi slipper regnet” Blicken gick upp mot den gråa himlen och insåg att det hoppet var verkligen en dåres hopp.

Lucas svor till men skrattade sedan lite kort åt Gormkäft som nästan verkade vilja strypa honom med den krokiga svansen. Men det var en tacksam gest som gjorde det möjligt för honom att undvika Cateas ord. För det var ord som inte föll honom i smaken. Visserligen skulle han inte veta varför förrän flera år fram i tiden, så nu gav bara ordet fred honom en olycklig känsla han inte kunde förklara. Det var med ett bestämt tag, dock utan att tappa balansen, som Lucas tog tag om Gormkäft och lyfte ned den lilla gynnaren till sin väska.
“Det är nog bäst du stannar i väskan min vän!” Skrattade han genom regnet och manade på hästen ytterligare.

Vägen till Wendylm var blöt och regnig, den djupa sänkan i marken som skapats av århundraden av nötande hästhovar skulle vilken strateg som helst att få kalla kårar, då man lätt skulle bli utsatt för ett bakhåll här. Men Lucas gick emot det tänkandet, Mahadwen var trots allt ett land i fred och inte ens större rovdjur fanns på de vidsträckta slätterna. Hästfolket hade jagat varg och pumor till utrotning, allt för att ge plats åt sina hästar. Tacksamt för den som ville jaga de stora hjortflockar som då ostört kunna växa till sig i området. Regnet tilltog under deras färd som då gick i nästan total tystnad och det var inte förrän solen precis gått ned som de anlände till Wendylm.

Dock möttes de inte av en stad höjd i ett regnigt lugn utan redan långt utanför pallisaderna hade ett tältläger växt fram med unga män och kvinnor som hastade förbi med hästar och spjut i släptåg. Den regniga skymningen fylldes av rök och gnistor från provisoriska smedjor där eldarna gick på högvarv. Det lilla underliga sällskap som de trots allt skapade drog till sig många blickar och hela åsynen gav Lucas en lite fundersam rynka mellan ögonbrynen. Allting tydde på att de var i skuggan av ett krig.

Väl framme vid stadens ingång blev de stoppade av några satta vakter med hillebarder. De synade deras lilla skara med misstänksamma ögon.
“Vad har ni för ärende i Wendylm? Vi är inte i behov av säljsvärd.” Lucas förstod knappt Mahadwesiska, men det var nära besläktat alviskan som han behärskade väl och fick tala långsamt för att göra sig förstådd då han räckte en av vakterna det brev som skulle ge honom fri lejd genom Mahadwen.
“Vi är bara på genomresande, men säg mig… varför samlar ni trupp?” Lucas fick upprepa sin fråga innan mannen förstod och svarade lite buttert då han gav tillbaka brevet.
“Furst Meoldar gör sig redo att bistå alverna. Det ryktas om att Iserion samlar trupp vid järnporten.” Lucas nickade som tack och de viftades igenom portarna och in i den lika livliga staden. Han vände sig om lite i sadeln mot Catea och sina hussoldater.
“Jag misstänker att vi får svårt att få med oss mina fränder härifrån, det verkar som att Meoldar kommer att rida till Järnporten snart. Vi tar reda på mer vid värdshuset.” Förklarade han, ovetande om någon annan förstod mahadwesiska eller alviska. Så vände han blicken framåt igen och la till med ett litet leende “Lite öl hade suttit gott”

Tillslut möttes de av en vajande skylt med ett gristryne inristat och texten “Skrikande Galten”. Och visst levde värdshuset upp till sitt namn. En stalldräng tog snabbt hand om deras hästar och de kunde kliva in i ett nästan fullsatt och röktungt allrum där män som kvinnor skrattade, sjöng och skålade med varandra. Stämningen tycktes god inför ett eventuellt slag. Lucas log och tog av sig hjälmen då han vände sig till värden. Deras sällskap drog definitvt blickar till sig. Lucas som stod ett helt huvud längre än den allra längsta i rummet och Catea med sina Niraiska drag. Mahadwanerna var ett kort och satt folk, bredaxlade och skäggiga. Den äldre värden synade dem lite misstänksamt med tog likväl emot Lucas guld då han bad om tre rum för natten, ett till sig, ett till Catea och ett till soldaterna.
“Öl laget runt?” Det kvar knappt en fråga men han såg likväl artigt åt Cateas håll.