- This topic has 83 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 1 månad sedan by
.
-
Hästarnas hovar slog hårt mot marken i följd av hjulen som gav ifrån sig ett nästan klagande, eller gnällande ljud. Efter det kom stanken. Stanken som fick den tillsynes unga damen att rynka på sin känsliga näsa. Ett snett leende kom på hennes rosenröda läppar, lite road över människan som ras. De såg sig som världens herre, men för henne var det som boskap… Om till och med inte en irriterande surrande fluga. Så högljudd, speciellt när den fann sig själv nära sin död. Vagnen kom allt närmare och hon såg ner på sin klänning som en gång varit vit men som nu var en blandning av röd och svart. Hon böjde sig ner för att ta lite av leran och dra sitt finger över sitt ansikte och hår som i ett försök att få henne att se ut som ett offer. Rufsade om sitt hår och rev i sin klänning, så att man kunde skymta hennes lite mörkare hy under.
Det såg ut som om hon hade sprungit länge och hennes fötter var bara och det såg ut som om de var såriga, men snarare var det allt blod. Vid närmare syn på det, skulle de nog synas att det inte var hennes. Hur kunde det var? När hennes egna sår läktes fort nog för att inte uppnå vad hon velat.
Vagnen var nära nog snart och hon sprang till vagnen förbi de två männen utanför och kusken där. Trots allt var det inte dem som hon hade något intresse för. Lite desperat, bankade hon på dörren. Hårt, lite för hårt för en ung kvinna som henne kanske. Men vad gjorde man inte om man var en kvinna, desperat och i nöd?
”Min herre, snälla! Någon har tagit allt jag har! Jag ber er…!” ropade hon samtidigt som hon bankade på dörren till vagnen och hennes elektriska blåa ögon såg nästan panikfyllda ut och det korpsvarta håret verkade vara överallt. Det såg lite groteskt ut med en sådan fin dam, täckt med blod, lera och smuts.
-
Killian hade inte tvekat när hans far en dag kom och sa att han behövde ta nästa vin leverans till Aeiras. Den som vanligtvis gjorde det hade inte möjlighet och dom kunde inte skicka lasten obevakad så han hade inte haft så mycket val, samt han ville bort ett tag och tog första bästa chans, sen var det längesen han besökte Aeiras och det var inget han hade nåt emot. Tvärtom så hade han länge tänkt på att göra det men inte haft nån orsak att resa den resan som krävdes dit. Tills nu.
När vagnen plötsligt stannade och han hörde knackningar på dörren så såg han förvånat mot den. Vad hände? Han flyttade sig till dörren när han hörde en kvinnas röst och öppnade dörren.
“Lugn, jag ska hjälpa er miss” sa han och såg på henne. Han hoppade snabbt ut och kollade sig omkring innan blicken föll på henne.
Han kollade hur hon såg ut och la en hand mot hennes axel. Att hon, under all smuts och sånt, var en vacker kvinna var svårt att missa trots allt och hennes ögon var svåra att inte se på
” vart hände det? Kan du visa oss dit? ” frågade han utan att ta blicken ifrån henne -
Ett litet snyftande lämnade hennes läppar och ögonen var puffigt röda och näsan lika röd. Hon drog en hand under hennes ena öga i ett försök att torka dem blöta kinderna något och snyftade till igen.
“De… de kom ifrån ingenstans och döda alla…” snyftade hon och de blixtrande blå ögonen hade blicken fäst mot den unga mannen och det fanns en spelad panik där.
“Ni får inte… skada er! Om jag… blott får eskort till den närmsta staden kommer min far, Visroy Saelorian att ge er en belöning.” sa hon och lade sin kalla hand på hans.
-
Killian såg på henne och funderade på vad han skulle göra. Han såg hur hon förgäves försökte torka sina tårar och tog fram en bit tyg ur fickan på sin rock och räckte till henne
” Här ” sa han med ett vänligt leende” Klarar du att visa mig dit? Jag lovar er att ni är säker och du behöver inte oroa dig, jag klarar mig ” sa han och såg på henne med en allvarlig blick. Han behövde kolla om alla verkligen var döda samt vad som hänt innan han kunde göra något mer just då och gick verkligen på hennes spel då han inte såg nåt annat än ren panik och rädsla hos kvinnan framför honom.
” Jag behöver se så alla verkligen är döda först, sen lovar jag att jag tar er till er far ” sa han -
Ännu en snyftning kom ifrån hennes näsa när hon tog emot hans tygbit och strök den över den röda näsan och kinderna för att sedan med ett svagt och försiktigt leende på läpparna lägga den i sin hand. Hon skakade ännu en gång på huvudet, febrilt och rädd över hans ord.
“Det… Jag vet inte vart det är… Jag har sprungit länge…” sa hon och såg ner på de mörka och dammiga fötterna för att rodna lite lätt över det för att dra i klänningen som var så sönder och visade mer av hennes former och hud än vad som egentligen var tillåtet enligt Karms adel.
“Det är… så kallt. Kan jag få besvära att vi är i er vagn och värmer mig något, min herre?”
-
Killian såg fundersamt på henne, men nickade lite. Om hon inte mindes så fanns det inte så mycket att göra, han kunde bara hoppas att ingen låg där och led till döds eller så. Han la märke till hur trasiga hennes kläder var och tog av sig sin rock och la om hennes axlar innan han nickade
” Det är inget besvär miss ” sa han
” Vi är påväg till Aeiras med varor, du får åka med i vagnen, där är det tryggt och säkert “sa han och la en hand mot hennes axel innan han signalerade till kusken samt dom två följe ryttarna bakom att det var dags att åka vidare. Han såg ner på henne och öppnade dörren och hjälpte henne in -
Nenya drog kappan närmare sig, som för att värma sig och höll tacksamt och artigt huvudet nere för att le svagt och nästan blygt åt mannen. Försiktigt sträckte hon fram sin hand för att låta sig bli ledd in i vagnen. En iskall hand förstås.
Väl inne i vagnen kurade hon ihop sig, lite som ett byte och såg på honom med sina stora elektriska blåa ögon som nästan glimrade av tacksamhet. Hon skyndade sig fram för att lägga sina händer om hans och såg upp på honom med ett svagt leende och de rosenröda läpparna och kinderna som fortfarande hade en röd färg.
“Åh.. Tack igen! Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna tacka er, min herre…”
-
Killian såg emot henne med en lite orolig blick medans frågorna svepte omkring i hans huvud.
Vad hade hon varit med om egentligen? Vilka hade attackerat henne? Och, varför?
Han tänkte, samt ville göra allt för att hjälpa henne och hade inga planer på att bara släppa iväg henne utan att hon var säker.
Han var en sån man, även om han även kunde vara hård om det behövdes. Hans blick mötte hennes lite och han la sin fria hand ovanpå hennes kalla händer och strök ömt sin hand över som för att försöka värma henne.” Du behöver inte tacka mig ” sa han
” Jag hjälper gärna, om jag kan, du är trygg här ” sa han sedan lugnande medans hans bruna ögon såg in i hennes -
Det var utan tvekan en ung man, med ett hjärta för stort för världens hemskheter där ute. Det gjorde nästan lite ont i Nenya att ta det ifrån honom… samtidigt som det fick hennes lite nästan som en berusad känsla. Förstås syntes inte detta utåt utan hon snyftade till lite och rörde sin kropp nästan lite lockande där hon satt och sneglade upp på honom.
“Det finns förstås en sak jag skulle kunna göra för att tacka dig…” sa hon och snyftade till igen och rodnade något.
-
Killian såg på henne och strök bort en slinga hår från hennes ansikte medans han satt lite i sina egna tankar. Vilka som snart avbröts lite då han la märke till hur hon betedde sig. Han svalde lite svagt då hon var helt klart väldigt vacker, lockande och allt, och det var svårt att inte lägga märke till det. Han såg lite på henne och försökte vara en gentleman
” Vad är det? ” frågade han fastän han redan anade vad det var, då han såg dom rodnande kinderna, samt hur hon just rört sig. Att missa det, och inte förstå var omöjligt
-
“Åh… Jag vet inte…” sa hon och fuktade sin undreläpp med sin tunga långsamt och tog tag i en av de mörka lockarna för att nästan lite oskyldigt surra det längst sitt finger och pressa omedvetet ihop sina bröst medan de blixtrande ögonen mötte hans.
“Kanske det… vore dumt och inte uppskattat…” fortsatte hon och hade fortfarande en rodnad där på hennes kinder.
-
Killian svalde när hon gjorde sådär. Den kamp han brukade kunna hålla upp emot förföranden var ovanligt svag. Men han höll fortfarande sina händer i styr, han ville inte förvärra hennes trauma genom att kasta sig över henne.
Det var omöjligt att inte märka av vad hon höll på med, och han kunde inte ta bort sin blick ifrån hennes. Men snart började den smått flacka, och han märkte hur hans blick gick neråt, för att snabbt gå upp när han kom på sig själv med det
” Det.. beror på vad det är du syftar på, för jag är säker på att du vet precis vad det är ” lyckades han svara henne -
Det var förstås inte svårt att se hur blicken vandrade neråt mot hennes bröst och hon pressade dem ihop lite mer när hon tog ett lite hårdare tag om hans händer. Hon blinkade med sina ögon så att ögonfransarna viftade oskyldigt – nästan ovanligt stora nu.
“Åh…? Och vad tänker du om det?” viskade hon, nästan ohörbart och strök ännu sin tungspets över sina läppar lockande. Inbjudande för honom att luta sig fram.
-
Killian svalde hårdare då han utan problem la märke till det hon gjorde. Hon var närapå oemotståndlig, vilket var lite plågsamt på ett sätt då han ville agera som en gentleman. Men hon gjorde det väldigt svårt att vara den mannen.
” Jag… vet inte ” sa han.
Han fick inte riktigt form på orden och såg på hennes läppar. Han kämpade verkligen men flyttade snart sin hand som hon inte höll i och la mot hennes axel, för att sen stryka back mot hennes nacke, samtidigt som han flyttade sig närmare hennes ansikte då hon bjöd in såpass kraftigt till det
-
Ögonen blixtrade till när hon såg hur han kämpade emot sin egna frestelse över hennes egna charm och bara tanken fick hennes hud att knottras lite. Vilket han säkert skulle tro berodde på hans ömma beröring. Lite nervöst nästan och blygt blinkade hon igen med sina ögon och särade sina läppar något.
“Åh… Det tror jag du gör…” viskade hon, nsätan så svagt som ett andetag.
-
Killian såg på henne. Jo, nog visste han allt. Men han tänkte inte erkänna det, inte om han själv fick bestämma iallafall. Han såg ner på hennes läppar lite, kämpade en omöjlig kamp emot sig själv och hennes charmerande och frestande sätt. Det var nästan som att hon blev nån totalt annan. Han såg hur hennes hud knottrades, och log svagt, ovetandes om vad det egentligen betydde.
Kort därefter, föll alla hans murar när hans blick mötte hennes igen, och han lät handen förflyttas ner till hennes svank, för att dra henne mer mot sig utan att slita sin blick från hennes, för att i nästa sekund pressa sina läppar emot hennes. Han förlorade kampen. -
Ett nästan flickaktigt fnitter lämnade Nenyas läppar när hon kände de varma läpparna mot hennes kalla. Nästan lite sött, för henne själv äckligt sött. Nästan sliskigt sött. Utan att tveka besvarade hon kyssen och strök en van hand över hans nacke och trasslade in den i hans hår. Hennes blixtrande ögon mötte hans när hon lade sin panna mot hans och såg roat på honom för att le svagt.
“Tskt… tskt. Någon var visst hungrig, hm?” frågade hon lite retsamt och lät sig kyssa honom ännu en gång milt för att stryka den andra handen långsamt över hans kind. För att passa på att pressa sig närmare honom så att hennes hud nuddade hans. Hon rodnade lite lätt och såg oskyldigt ner på marken.
-
Killian pressade sina läppar nästan hungrigt emot hennes kalla och såg på henne lite när deras läppar tillsist separerades. Han log svagt.
” Förstår inte vad du menar ” sa han lite skämtsamt för att lätta på den spända stämningen innan han besvarade hennes nästa kyss. Han kände hur hennes hud nuddade vid hans, och han öppnade ögonen som kort varit stängda och såg på henne och log svagt igen. Han la den andra handen mot hennes kind innan han strök bort håret från sidan av hennes ansikte så det låg bak på hennes rygg. Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Istället satte han sig mer tillrätta och drog henne till sig helt och hållet och brydde sig inte om att hon då hamnade i hans knä i stort sett.
-
Kommentaren som han gav henne, fick henne att faktiskt skratta på riktigt – inte för det var mycket till skratt utan mer ett enkelt frustande som säkert kittlade honom i ansiktet. Hon fortsatte att stryka hennes händer över håret och kinden för att möta hans blick igen.
“Jag tror visst det är något som hindrar dig att uppnå ditt mål…” hummade hon och rörde sig lite retsamt med sin bak mot hans byxor för att sedan fnissa till, sådär sockersött igen.
“Tänk om någon hör… Kanske du kan få dina män att… hålla sina öron bortom oss?” föreslog hon med långa ögonfransar.
-
Killian såg på henne och små log
” Det problemet går att ordna…” mumlade han och placerade samtidigt händerna mot hennes höfter.Han kollade lite på henne vid hennes nästa ord och log
” oroa dig inte för dom, dom bryr sig inte och tror inte dom hör så mycket, samt… i värsta fall får jag väl se till att hålla tyst på dig ” sa han lite retsamt innan han kysste henne igen.
You must be logged in to reply to this topic.