Då de sista ljusstrålarna försvann bakom trädtopparna och slutligen omfamnades av natten tycktes allting bli tyst och stilla utanför vagnen, nästan en onaturlig tystnad. Det var som om allting omkring dem höll andan i väntan på vad som skulle komma. Fågelsången som tidigare varit tydlig omkring dem verkade försvinna, syrsornas ljud som annars skulle vara höga denna tid på dygnet verkade dämpad.

En skugga mörkare än natten tycktes lägga sig över vagnen och dess följe, en skugga som med säkerhet skulle få Killians sällskap att lägga händerna på sina vapen och vänta något hemskt. Ett dovt läte, som en tung vindpust orsakad av enorma vingar som fälldes ihop, hördes över karavanen. Men inte kunde väl där vara något med så stora vingar?

Ur mörkret uppenbarade sig en lång och slank siluett som närmade sig vagnen Killian och Nenya satt i. Vid ett snabbt ögonkast kunde man tro att det var en fager man, men vid närmare blick skulle man se att det var något annat. Figuren hade långt svart hår som hängde fritt ned till midjan. Han var klädd i långa svarta tyger passande en adelsman, och hade blek hud som stod i stark kontrast till det mörka håret och de mörka kläderna. En detalj var de onaturligt vassa naglarna, som nästan såg ut som klor. Men den mest uppenbara faktorn av att något var fel var mannens ögon, som saknade ögonvita och var helt svarta.

Omkring figuren samlade sig Killians män med sina vapen dragna, beredda att skydda sin mästare men inte helt säkra på om deras mästare var värd att attackera denna varelse för. Ett svagt leende dök upp på figurens läppar, och man kunde se glimten av vassa tänder.

‘Är detta hur ni välkomnar en gäst, Killian Zodiac?’ frågade han. Rösten var behaglig, varken för låg eller för ljus, och hade en lockande melodi i sig som var svår att lägga fingret på. Det var som om allt mannen hade att säga var något man skulle behöva lyssna på, och tro på. En röst som enkelt kunde höras in i vagnen från utsidan.

‘Eller välkomnar ni bara damer i nöd i ert sällskap, för att sedan utnyttja dem?’ undrade han. Det fanns en liten anklagande ton i rösten, som skulle få vem som helst att känna skam över sitt agerande. De mörka ögonen vände sig eskorten till vagnen, och sedan till männen som nu stod omkring honom på alla sidor, men underligt nog verkade han helt obekymrad av deras vapen – vilket fick männen att tveka ännu mer. Ayperos leende blev lite bredare, och ett litet skratt kunde höras djupt nere i hans hals.

‘Men så oartigt av mig, trots att jag vet vem ni är kan jag knappast förvänta mig att ni vet vem lilla jag är.’ I en plötsligt snabb rörelse, helt oväntad från figuren som precis stått stilla som en staty, gjorde han en teatralisk bugning som fick hans långa tyger att fladdra omkring honom innan de graciöst la sig igen. Rörelsen hade så klart fått männen med sina vapen att hojta till, i fruktan om att de plötsligt skulle bli attackerade.

‘Mitt namn är Ayperos, och jag ser att jag är skyldig er en tjänst för att ni tagit hand om min Nenya.’

Målad av Denise Roos

Killian avbröt sig när han märkte hur alla stannade. Han såg frågande på flickan innan han flyttade bort henne från sig samtidigt som hon själv flyttade sig ifrån honom och klev ur efter henne och såg på mannen som stod där, sen sina män som var redo att försvara sig själva mer än honom, det syntes lång väg. Han hörde hennes fråga men hade inget svar på den, utan såg på mannen.

” Vem är ni?”  frågade han med blicken fäst på mannen
” Jag utnyttjar ingen ” sa han kort. Hon hade ju velat? Eller? Han blev plötsligt osäker och sneglade mot henne när mannen presenterade sig. Han hade aldrig hört namnet innan. Och kände inte igen honom heller, så hur kunde han veta vem han var?

” Vad vill ni? och hur vet ni vem jag är? ” frågade han och höll blicken återigen fäst på mannen

Killian såg på mannen, och gillade inte vibbarna han fick ifrån honom. Han kunde heller inte sätta fingret på vad för något det var, men det var något med honom som inte direkt gav honom några trygga eller bra vibbar.

” Ja, men varför? Vad vill ni just mig? ” frågade han och sneglade lite mot sina män innan blicken gick till Ayperos.
” Dom gör inget sålänge du inte gör nåt ” sa han och signalerade med handen att männen skulle ta det lugnt och ta ett steg tillbaka.
Något som dom också gjorde men inte utan att vara tveksamma, men dom var fortfarande redo att angripa om det behövdes då ingen litade på denna mystiska man.

Ayperos studerade Nenyas hantering av mannen lite roat, hon spelade sin roll väl och han fick väl erkänna att han var något imponerad. Inte för att han tvivlat på att hon kunde använda sin charm, men det var alltid en annan sak att se det användas än att tala om det.
‘Ett annat erbjudande, ja.’ höll Ayperos med hennes ord.
‘Men jag är glad för att vi inte behöver gå till sådana tråkigheter!’ sa han med ny energi och bredde ut sina armar, som om alla bekymmer i världen var bortblåsta, för att den spända stämningen skulle upphöra, som om de kunde omfamnas som bröder.
‘Så, kanske vi sätter oss i vagnen så kommer du fram till ditt mål i tid, vad sägs, hm?’ undrade Ayperos och bjöd praktiskt taget in sig själv i ädlingens vagn och steg in i den tillsammans med Nenya och Killian.
‘Se så, börja köra!’ sa han åt de där ute innan han stängde dörren efter dem och satte sig ned, Nenya bredvid Killian, Ayperos mittemot dem.
‘Mycket trevligare, eller vad säger ni?’ undrade han med ett vasst leende.

Killian nickade kort och steg in i vagnen med huvudet fyllt av frågor.
Han sneglade lite mot Nenya, sen mot mannen innan hans ansikte och blick drogs till henne efter att vagnen börjat rulla igen. Han borde nog svara mannen, men drogs istället in lite i dom där ögonen igen och såg på Nenya

” En bättre plats? Vad menar ni?” frågade han fundersamt medans hon fortsatte att prata

” Snarare.. botten ” mumlade han till sin förvåning. Han hade inte tänkt säga just dom orden högt, men det flög ändå ur honom.
Hans liv var ju rätt så.. osynligt till skillnad från dom äldre bröderna, men hur kunde dom veta? Hur kunde dessa främlingar veta så mycket om honom, hans familj, hans frustration över att inte bli sedd? Han svalde lite
” Hur vet ni allt detta…?” frågade han

‘Valde?’ frågade han med ett roat leende.
‘Eller blev manipulerad till, efter ett liv av förtryck?’ frågade Ayperos, inte anklagande utan nästan filosofiskt.
‘Vi har alla ett val… Att bli utnyttjade, eller inte.’ konstaterade Ayperos.
‘Vad är det för mening med en adelsman som är lika osynlig som en jordbrukare? Hade inte du kunnat uträtta fina saker, om du inte behövde spendera flera dagar på vägen… i en kärra?’ undrade han och gestikulerade omkring dem.
‘Visst, en fin kärra, men ett fängelse. Inte helt olikt din ställning, gissar jag.’ sa han, men rättade på sig något.
‘Både jag och kära Nenya här ser potential i dig, förstår du, unge herr Zodiac. Potential som vi behöver. Potential som kan ta dig långt… Göra dig anmärkningsvärd.’ hans ögon betraktade den unge Killian efter reaktioner, nyfiket. Trots allt hade Nenya fiskat fram denne kandidat, kunde han verkligen vara den de sökte?

Ayperos mörka ögon fortsatte betrakta den unge mannen, kanske lite road över de två frågorna. Återigen lutade han sig lite bakåt, och betraktade den charmiga Nenya vid hans sida.
‘Vad jag och Nenya planerar går inte att beskriva i korta meningar, men jag kan visa dig istället.’ sa Ayperos kryptiskt, och sträckte fram en hand plötsligt för att ta tag i Killians. Innan den unge ädlingen hann reagera hade Ayperos medvetande vidrört hans, och visioner flödade in i hans sinne. En vision av en ny värld, fri betydelselösa krig mellan provinser, furstar och adelshus, fri från fördomar mellan olika folkslag och raser där både de av natt och dag levde sida vid sida. Det var en idealistisk men vacker vision, och lika snabbt som bilderna spelat sig i Killians sinne drog sig Ayperos tillbaka igen.
‘En ny värld, och du kan spela en roll i att skapa den.’ lovade Ayperos.
‘Och således bli den man du önskar vara… Kanske med Nenya vid din sida, då allt slit är över?’ undrade han lite mystiskt och höjde ett ögonbryn i riktning mot den unga kvinnan.