Det var förstås inte svårt att se vilken effekt hon hade på honom. Nenya hade alltid funnit det intressant. De flesta män var alltid de som berördes av den, ett fåtal kvinnor. Hon studerade honom lite hummandes för att sedan stryka en hand över hans kind nästan milt.

“Har ingen tagit hand om dig på länge…?”

Milt fortsatte hon stryka lätt över hans kind för att fortsätta se på honom i ögonen för att sedan  le milt över situationen. Hjärtat till Killian slog hårt och hon slog i takt med sitt ena finger mot hans lår.

“Så tragiskt…” hummade hon mot hans läppar för att sedan kyssa dem milt och sedan flina lite.

“Inte så dumt”

Månaderna passerade och det som kunde kännas som en lång tid hade för Nenya känts som ett kort ögonblick. Vad var några månader i hennes långa liv? Hon hörde hur en av tjänarna nästan snubblade på orden när han talade till Killian, obekväm och nästan lite rädd över hennes närvaro. Tanken fick henne att flina lite, medan hon lät blicken vandra kring i rummet som hon hade blivit tillsagd att vänta.

Det var ett litet sällskapsrum med utsmyckade detaljer och hon satte sig ner i en av de mer bekväma stolarna. Medan hon väntade lät hon sätta sitt ena ben över det andra, för att rätta till den klarblåa klänning så att den låg som den skulle över hennes ben där man kunde skymta hennes lite mörkar hy. Ännu en gång förundrades hon över hur obekväm hon var i denna klädsel och roll. Adelsdam. Enbart ordet drypte med hat och irritation. Etikett, regler och det där äckliga fnittret och röda kinderna som skulle få vilken adelsman som helst på fall. Det svarta håret var flätat och hängde längst ena skuldran och avslutades med ett mörkt silkesband knutet i en rosett. Under tiden som hon satt och väntade på Killian pillade hon bort några av hårstråna som hade kommit i vägen för hennes elektriska blåa ögon. Kinderna lite röda efter den behagliga nattliga kylan.

Hela hon utstrålade den adelsdam hon var född till att vara. Att det var obekvämt var något hon försökte att förtränga djupt i sitt sinne, för att inte låta det synas utåt. Istället fanns ett behagligt leende på läpparna och händerna var elegant knutna framför sig. Trots allt var skådespelet nödvändigt.

Irritation, ilskan och den där bestämda utbytet mellan tjänare och Killian fick det att dra lite på mungiporna till Nenya. Intressant. Det lät inte som samma blyga man, så mån om omtanke som hon hade träffat innan. När han närmade sig hörde hon hur hans hjärtslag slog lite hårdare än normalt. Nervositet? Rädsla? Eller kanske upprymdhet?

Det var svårt att avgöra när hon fortfarande var ensam i rummet. Men det var alltid roande att försöka klura ut dess humör på sådana… simpla saker som få människor ens tänkte på att de hade. Till och med hans lite mer bestämda steg sade saker om honom.

Lite nonchalant lät hon blicken vandra mot förfriskningarna som hade kommit in å hennes vägnar. Lite elegant sträckte hon sig efter ett körsbär för att stoppa hela i munnen med skaftet mellan sina långa fingrar och naglar med blicken på dörren. Precis stoppade hon in det, när stegen var så nära att han skulle fånga gesten om han inte stod och väntade utanför.

Det fanns ett svagt leende där på Nenyas läppar när hon drog av det gröna skaftet på körsbären så att det gav ifrån sig ett litet popp. Elegant lade hon det i en liten servett som hon hade tagit innan i sin hand och sköt fram kärnan med sin tunga så att det kom mellan hennes lite vassare hörntänder. För att sedan, lika elegant fånga upp det med sina fingrar och placerade den på servetten och vek ihop den.

Hela tiden fanns det ett snett leende där. Hon tog servetten för att nätt torka sig om läpparna. Kunde både se, höra och känna hur nervös… och nästan irriterad han var.

“Vad är några ynka minuter i ett långt liv, Killian?” frågade hon med ett litet skratt för att lägga ner servetten på bordet på den lilla tallriken som tagits fram till henne. Hon lade huvudet på snedden sedan och blinkade med sina stora ögon som blixtrade farligt men vackert blått.

“Stör jag er i något viktigt?”

Det var uppenbart med irritationen och stressen. En som hon själv inte riktigt kunde jämföra med. Nå… förstås fanns det alltid dårar. Men de som gjorde fel i hennes närhet under hennes tjänst… De hade en tendens att inte vara vid liv länge efter det.

“Låter som ni har händerna fulla, min herre” fortsatte Nenya, fortfarande väldigt mån om etikett och regler. Det var ett spel som var tvungen att spelas.

“Utöver det verkar ni förstås må bra.” sa hon sedan och log lite svagt.

Bröllopet…  Bara tanken på bröllopet och smärtan som hon upplevt där fick hennes leende att suddas ut och hon rörde sin ena hand mot hennes andra hand som tyckte se annorlunda ut än vad den gjort innan. Ett tag stirrade hon ut i rummet med sina läppar lätt särade och sina tankar långt borta.

“Det… har varit mycket på min tallrik med. Ingenting som inte skulle gå att hantera däremot.” sa hon, tyst och kanske lite disträ fortfarande för att räta sig och sedan skratta till något.

“Det var inte meningen att försvinna ett andetag från jordensyta.”

Den ena handen skulle inte alls passa hennes egna yttre. Lite mörkare än den andra och större, nästan som en mans hand. Bara tanken på den gjorde att Nenya blev fylld med en ilska som gjorde att hon knöt sina händer kring Killians, lite hårdare än vad hon tänkt för att sedan släppa båda händerna med ett svagt nästan ursäktande leende.

“Ingenting som inte har hanterats redan och lagts i glömskans jord.” sa hon med ett litet skratt, som inte lät allt för genuint. För att sedan se på honom med ett litet hummande.

“Förstås inte varför jag är här. Att snyfta i er famn är inte riktigt den adelsdam jag är” sa hon med ännu ett skratt, lite mer roat och ärligt denna gång.

Adelsdam för en stund? Bara orden fick henne att vilja skratta och skaka på huvudet. För den största delen var hon inte det. Däremot var tanken på det en god fördel.

“Åh ni har väl rätt min herre…” sa hon och drog en hand med servetten under sina ögon för att sedan snyfta till för att se på honom med ett försiktigt leende.

“Tack… Min herre” sa hon och snyftade till igen för att sedan ordna till hur hon satt.

Frågan fick henne att le lite lätt, som om hon funderade på vart hon egentligen skulle börja.  Hon sträckte sig mot fruktfatet för att ta ett par bär för att stoppa i munnen, en och en. Långsamt – som om hon inte hade någon brådska.

“Ayperos behöver Er. Det är dags att sätta våra planer i rörelse. Karms enorma förlust öppnar upp möjligheter. En försvagad kung och hovet i uppror… Kung Sandor skulle säkert sätta värde på någon som har trohet till honom i dessa turbulenta tider” fortsatte hon sedan, efter en stunds tystnad som försökte att tygla hennes upprymdhet över ämnet.