Saskia Belsante

Kylan från bergen hade börjat att krypa ner till Iserion. Hösten och vintrarna mestadels var milda här, men den här gången var brisen ovanligt kall. Hennes ljusa, finmejslade hand landade mot stenräcket. Kylan från stenen vandrade med en kittling genom hennes nerver upp i händerna. De svarta fanorna, Iserions sorgeklädnad föll den här dagen och hon, hela landet, förväntades gå vidare efter Jareks död. Ingen mördare hade ställts till rätta och hon fick lov gå vidare med en törne av orätt i sitt hjärta. Snart skulle Iserions gröna och gula flaggor svaja i höstvindarna, inte bara i huvudstaden utan i resten av riket skulle sorgens svärta kläs av. Hennes kammarjungfrur hade klätt henne i dyrt smaragdgrönt siden, den svarta sorgdräkten var undanhängd med deras välmenande önskningar om att Saskia inte behövde bära den mer. Hon som redan förlorat så mycket. Vendrik fanns kvar, trodde hon. Han befann sig långt borta och trots att hon skickat bud till honom, flera gånger, hade hon inte hört något tillbaka från honom. Hade Akila tröttnat på hans brutala natur och för en gång skull gjort slut på honom? Hade han gått under i sandhavet? Ismat då? Levde hon? Vad hände egentligen i Iselem? Saskia kände hur det sved till i hennes ögon. Kalkstenen under hennes händer fick några mörka fläckar, när några bittra tårar rann ner över hennes kinder utan att hon hann fånga upp dem och föll ner mot marken. Oron och ensamheten växte sig för stor.

Hennes blåmelerade blick rymde både höststormar och stillhet, den vandrade ner över staden. Husen bredde ut sig som en matta vid slottets fot. Det ångade från husen när stadens värme mötte hösten, som vandrade ner från bergen. Hon vred lite på sig, kollade över axeln mot bergen. Bergstopparna var alltid täckta av snö, oavsett årstid. Världen kröp sig inpå, hur länge skulle Saskia kunna behålla Iserions neutralitet och samtidigt hålla sitt folk skyddat? Minnet av bröllopet i Me’erisia fyllde henne med obehag, hon hade skrivit till Karm och berättat om brudgummen. Återigen ett bud hon inte fått något svar på och hon undrade snabbt om hennes bud faktiskt lyckades lämna riket eller om hennes budbärare blev mördade av alviska upprorsmän och rebeller. Hon strök sig över pannan, det var ett infekterat sår som skulle förgifta hela Iserion om det inte togs hand om. Det högg till i hennes mellangärde när ångesten slog sina klor om hennes själ. Vart var den alviska drottningen? Hade något allvarligt hänt henne och skulle Iserion få skulden? Hon hade skickat ut några förtrodda att söka efter Nela’thaënas försvunna drottning. Hon hade skickat ut modiga män och kvinnor för att söka efter den alviska gruppen som tillfångatagit henne och de andra i det diplomatiska följet, vissa hade inte ens kommit tillbaka än och andra hade kommit tillbaka med lik.

Saskia undrade vad hennes far skulle gjort och slöt ögonen, försökte minnas hans ord om ledarskap, om styre och att vara en regent. Hon hade så många frågor obesvarade och hon behövde få mer kött på benen. Vart skulle hon söka en allierad? Hon hade Mahadwen i ryggen och behövde visa uppskattning för det som de gjort. Men en ensam hästfurste var inte nog, skulle hon söka lappa gamla sår hos en gammal fiende, skulle hon söka stöd hos Karm? Zirthimar kanske var en oväntad allians, kanske de ville skydda mineralen? Tanken av att gifta sig med en alvisk prins från Nela’thaënas hade slagit henne och skulle kanske garantera fred, kanske till och med en tillfällig vapenvila med upprorsalverna i Iserion? Men det kändes otroligt olustigt och spontant ville hon inte. Troligen var det också ömsesidigt. Bortom Iserion och gamla fiender, vänner, fanns Nirai och andra länder som Iserion inte haft mycket till relation med. Kanske man skulle sträcka handen längre bort? Österut?

Saskia tuggade på sin underläpp och vände sig mot hovdamen som kurade mot stenmuren, med en mantel hårt svept runt sin kropp. “Kalla samman Rådet, så fort som möjligt. Jag vill sammanträda med de andra delägarna i gruvan också, vi har mycket att diskutera…” Den unga kvinnan neg och sprang fort in, för att försöka hitta seneschalen och försöka få igång ett rådslag med Iserions utvalda rådsmedlemmar. Men också för att arrangera ett möte med gruvans andra delägare. Hon skymtade det svagt ametistfärgade skenet från gruvan när hon blickade bortom staden.