- This topic has 71 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 3 månader sedan by
.
-
Hon slöt ögonen men fnös åt hans ord, ett leende fortfarande spelandes över läpparna. Han hade väl knappast behövt någons förlåtelse tidigare, men hon var glad att han kände sig tillräckligt avslappnad för att retas med henne.
”Ja… Hem”, sade hon nästan lite drömmande. ”Det är vår där nu. Kälen går ur jorden och små, späda blommor dyker upp i de soligaste backarna. Det är vackert då”, fortsatte hon nöjt.
”Men det lär bli kortvarigt. Jag har inte hört från min far än, men jag är säker på att marken redan vattnats rikligt med blod, och värre lär det bli. Jag hoppas att ni är redo, monsterjägare”, tillade hon efter en stund tystnad. Det fanns både melankoli och beslutsamhet i hennes röst och när hon vred på huvudet en aning för att kunna möta hans blick med sin egen blå så var det som om ett mörker blixtrade förbi däri. Sen log hon lätt igen och lutade sig bakåt mot honom, alla tankar på skrubbandet som bortblåsta.
”Vad säger du om att fira ikväll? Jag bjuder på den första rundan!”
-
Arand nickade lite allvarligt över hennes ord, och hummade något djupt i bröstet. Han hade inte så mycket att säga om hennes beskrivning, annat än att det lät behagligt samtidigt som det lät förskräckligt. Men de båda visste vad som väntade, och blod var ingen nyhet för någon av dem.
‘Jag är rädd att blodet aldrig lämnar mig.’ svarade han henne, och hans armar som skrubbat hennes rygg sjönk ned i vattnet då hon lutade sig bak mot honom.
‘Det, däremot, låter som en fantastisk idé!’ sa Arand, trots allt kunde de alla behöva fira och glömma bort krigets hemskheter en stund.
‘Har du något ställe i åtanke? Annars tror jag att jag känner till några ruggiga platser i nedre staden som passar folk som oss.’ -
”Folk som oss?” Frågade hon och spelade plötsligt förnärmad. ”Jag råkar faktiskt vara kunglig”, tillade hon roat, men kunde inte låta bli att skratta åt sina egna ord. Värmen från badet och Arands retsamma humör hade fått henne att slappna av igen och det var nästan så att hon glömde bort alla dagar med tungt humör som låg bakom henne. Hon trivdes bättre när hon var distraherad av annat så att hon slapp tänka och grubbla för mycket, och färden tillbaka från Loradon hade trots allt inte bjudit på mycket annat än tid för grubblerier.
”Ni kan få äran att mata mig med druvor och sjunga serenader för mig”, fortsatte hon roat i ett försök att låta så fisförnäm som hon bara kunde, även om hennes hesa röst gjorde det svårt. ”Kanske kan ni till och med få kyssa min hand när kvällen är slut”, tillade hon och lyfte sin hand ur vattnet, men istället för att erbjuda honom den så strök hon dramatiskt en hårslinga från ansiktet.
-
Arand fnös lite åt hennes förnärmade skämtsamhet, och påståendet om att vara kunglig.
‘Visst, visst.’ sa han med en avfärdande handgest.
‘Ursäkta mig, ers högvördighet.’ hummade han och böjde huvudet teatraliskt för henne, men det fanns ett leende där, och han kom på att det var länge sedan han bara kunnat slappna av med någon.
‘Druvor kan jag eventuellt tänka mig, men sång… Där går gränsen, även om du så vore skaparen själv.’ påpekade Arand.
‘Men en kyss, det kan jag säkert stå till tjänst med om min nuna inte förskräcker prinsessan.‘ sa han med en retsam glimt i de gula ögonen.
‘Vi får väl se om prinsessan tillåter en kyss efter en kväll med alkohol och stoj.’ påpekade han lite utmanande, nästan som om det var dags för en tävling för att se vem som skulle tåla mest. -
Hans ord fick henne att vända sig om med ett hastigt skratt, hennes blöta hår fastklistrat längs med hennes bara axlar.
”Ah, nog är ni lite stött i kanterna nu när jag tänker efter…” Retades hon.
”Men efter lite druvor och vin så kan jag nog ha överseende med det. Vid Hel, om ni klår mig i en dryckestävling så ska jag personligen mata er med druvor och vin”, tillade hon roat, plötsligt uppeggad av tanken på en tävling. Hon älskade tävlingar och det var allt för länge sedan hon faktiskt fått gå mot någon som stod en chans, vilket hon hade en känsla av att monsterjägaren gjorde.
-
Arands ögon tycktes få en lite farlig glimt vid nämnandet av dryckestävlingen.
‘Vid Hel och alla andra märkliga gudar ni dyrkar i norr, ska jag besegra dig i denna utlovade dryckestävling om det så är det sista jag gör.’ sa han med sin rullande stämma, och steg upp ur badet med ett skvalpande följt av vattnet som droppade av hans kropp. Oprydd sträckte han sig efter en handduk och började torka sitt långa hår.
‘Så, kanske vi ska sätta igång?’ frågade han lite utmanande.
‘Så länge du inte fegar ur, alltså?’ -
Äntligen en värdig motståndare, tänkte hon nöjt, och följde honom med blicken när han klev upp ur vattnet. Han var trots allt en trevlig syn, men det skulle hon aldrig säga högt, det skulle antagligen stiga honom till huvudet och göra honom olidlig.
”Fegar ur!? Jag har bättre blod än så i mina ådror!” Utbrast hon, nästan lite förolämpad över att han ens antydde något sådant.
Istället följde hon hans exempel och klev upp ur vattnet.
”Vi skall allt få se vem som fegar ur innan kvällen är slut”, tillade hon med ett skratt innan hon vände sig till sina landsmän och förkunnade den stundande tävlingen. De flesta tjoade nöjt över det hela och tog sig själva upp ur vattnet för att slå sällskap till vad för taverna som än väntade dem.
Maeve själv stod ett tag och lät luften bita hennes bara hud innan hon drog till sig en egen handduk och snabbt slank tillbaka in i de rena kläder hon tagit med sig, en luftig tunika och ett par byxor som knäpptes högt i midjan.
-
Arand gav henne en road glimt, och torkade resten av sin kropp.
‘Så bra då.’ sa han, och böjde sig ned för att dra på sig ett par rena byxor som ställts fram åt honom av personalen i palatset. Hans gilleshalsband dinglade på sin kedja, och slog lite mot hans bröstkorg men försvann under den vita linneskjortan han drog på sig. Hans gula ögon betraktade henne då hon reste sig ur vattnet, och han fortsatte le lite roat.
‘Skönt att kliva ur de blodsstänkta kläderna, hm?’ hummade han då de gick sida vid sida ut ur palatset, mot staden – antagligen det enda sällskapet som hade muntert rop omkring sig av alla kaldrländare.
‘Men snart kommer de nya vara dränkta i öl.’ -
Hans ord fick henne att skratta där de gick sida vid sida i fören för det lilla sällskap av Kaldrländare som återvänt från Loradon.
”Nå, nu vet jag inte vad du hade tänkt göra med din öl, men för att vinna tävlingen måste det mesta av det ned i strupen på dig, inte ut över bröstet”, sade hon roat medan de gick fram över de kullerstensbelagda gatorna. Solen hade börjat gå ned och den kyliga vårluften kändes frisk när den bet i hennes kinder. Nog väntade dem död och blod när de återvände till Kaldrland, men det var inte denna dag, till dess tänkte hon njuta av stunder som dessa, för Oden visste när de skulle komma igen. Kanske skulle hon till och med se till att få honom så full att han sjöng den där serenaden för henne.
-
Arand skrockade lite åt det hela, och gick med raska steg efter henne över gatorna. Det tog en stund för dem att gå genom den stora staden från palatset och de finare kvarteren där omkring, till de något mer vardagliga kvarteren i den nedre delen av staden. Här var det mer liv och rörelse, än stillsamheten och renligheten i den övre delen av staden de kommit ifrån.
‘Ah, här!’ påpekade han till sist, då de fann värdshuset han sökt efter. En stor byggnad i trä med flera våningar, varifrån munter musik och skratt kunde höras. Till skillnad från de flesta byggnader i huvudstaden påminde denna lite mer om något man kunde hitta längs med landsvägarna i Karm.
‘Redo att förlorad vadslagningen?’ undrade han. -
Platsen föll henne genast i smaken. Det påminde faktiskt om värdshuset där hon först träffat Arand, längs en av Karms landsvägar. Hon hade lyckats förolämpa honom då, men det hela hade ju gått tämligen bra ändå, tänkte hon roat medan hon steg in i skänkrummet.
Där var liv och skratt, musik spelades i ett av rummets hörn och det gjordes snabbt i ordning en plats åt Kaldrländarna och Arand när de steg in genom dörren. Ett långt bord rymde dem alla och Maeve var först med att beställa in den första rundan av vad som troligen skulle vara många stop med öl.
”För fränder och vänner vi förlorat i strid… Och för att Tor låter mig vinna över denna skrangliga monsterjägare!” Förkunnade hon med stopet höjt. En kakafoni av brusiga skratt fyllde rummet och stopen höjdes för att möta hennes innan hon slog sig ned igen där hon tagit sin plats bredvid Arand.
”Om du inte hellre backar ur, förstås?” Retades hon innan hon förde sitt stop till läpparna och drack girigt av den läskande drycken.
-
Arand hade under resans gång blivit en del av gänget. Även om han var en utomstående hade han börjat passa in mer och mer bland dessa glada och stökiga personer som trots sina många äckliga vanor var mer genuina än de flesta man träffade. Till en början hade han varit tillbakadragen, men nu började det kännas lättare att sällskapa med dessa personer, där man inte behövde vara så försiktig med vad man sa eller gjorde.
‘Backar ur?’ frågade han med ett höjt ögonbryn, och höjde sitt stop för att dricka ikapp henne till Kaldrländarnas rytmiska rop som slutade med dundrande klappningar på träbordet och hurrarop då de båda tömde sina stop samtidigt. En liten rapning lämnade Arands läppar och han skakade på huvudet åt det hela.
‘Jag backade inte ifrån ett uppdrag i mitten av ett slag, då tänker jag inte backa ifrån en dryckestävling med en prinsessa.’ sa han retsamt, mest för att reta henne. -
Hans ord fick henne att utbrista i ett förnärmat rop då de båda slog ned sina tomma stop i bordet samtidigt. Om det inte varit för att det var han som sade det och att han faktiskt var en vän så hade hon antagligen brutit näsbenet på honom för den kommentaren. Nu daskade hon bara till honom över bröstet med baksidan av handen, väl medveten om att han antagligen var minst lika stel som hon var efter den långa färden hem.
”Prinsessa va?! Nå, då blir väl nederlaget desto mer sorgligt”, frustade hon roat innan hon vinkade till sig mer av drycken.
Efter ett par timmar var hon redigt full. Solen utanför värdshusets fönster hade gått ned och ölen hade flödat. Trots detta var stämningen fortfarande munter, om än lite mer tystlåten, bland deras kamrater och ännu hade ingen börjat slåss, även om Harald, mannen som vanligen skröt om sina många erövringar, hade börjat bli lite väl framfusig i sina försök att få en av servitriserna att tycka om honom. Maeve hade betraktat honom medan hon i tystnad drack sitt öl, betydligt långsammare nu, innan hon åter vände blicken till Arand, ett snett leende spelandes över hennes läppar.
”Jag tror aldrig jag frågat… Men hur blev du…” Hon gestikulerade mot honom med ena handen, ”… Monsterjägare?”
-
Arand skrattade då Maeves hand daskade till hans hårda bröstkorg, och han gav henne en lite retsam glimt. Det blev en hård kamp med drycker och kött. Monsterjägaren som alltid var fokuserad och stillsam var nu något mer vinglig och skrattig. Hans gula ögon betraktade allt som pågick honom i en disig tillvaro, innan Maeve fångade hans uppmärksamhet. Hans leende blev lite mystiskt och lite farligt vid hennes fråga, och han lutade sig framåt som om han hade en hemlighet att berätta.
‘Det du… prinsessan…’ sa han retsamt och tömde sitt stop och gestikulerade att han behövde påfyllning. Trots allt skulle han vinna denna tävling.‘Hur blir man ett missfoster som jag?’ undrade han och skrattade ett lite okontrollerat skratt, och skakade på huvudet så hans vita hår yrde omkring.
‘Du förstår… Jag kommer från denna skithåla vi kallar Karm, och när jag var barn var det inte speciellt fridfullt här… Nå, är det någonsin?’ undrade han och spottade på golvet. Egentligen var det inte ett ämne han brukade tala om, och han kunde säkerligen räkna på en hand hur många som hört den berättelsen förr. Men alkoholen susade i hans huvud, och det var som om de något sluddrande orden inte kunde hejdas. Han var som en utomstående som hörde en annan berätta berättelsen.
‘Furstjäveln som skulle skydda oss stred med grannfursten, vilket resulterade i att hela min hemby slaktades och brändes. Lilla jag överlevde, så klart, för vad vore det för berättelse annars?’ undrade han lite konspiratoriskt, och skålade sitt stop i hennes då han fått påfyllning, lite vingligt. Men det fanns en glöd där i hans ögon, lite mer fokuserad än för några ögonblick sedan.
‘Eremas, den gamle jäveln hittade mig i askorna och vid min mors döda kropp, och tog mig till Grå gillet. En monsterjägare, en stor man, så klart, men en jävel. Eremas alltså…’ muttrade han och skakade på huvudet. Hans ord knappt hörbara.
‘Så mycket blod… Och den där lukten, det glömmer jag aldrig. Bränt kött och bränt hår…’ han skakade på huvudet.
‘Jag var så klart i chock flera veckor. Sa ingenting. Kanske är jag det än…’ muttrade han.
‘Nå, han trodde väl han gjorde… det rätta.‘ istället för att lämna mig hos någon familj, så tyckte han det var lämpligt att skola upp mig och göra mig till detta.’ än en gång höjde han sitt stop, för att något buttert luta armbågarna mot bordet därefter.
‘Och trots det kunde jag inte ens dräpa den där förbannade demonen!’ svor han ilsket och slog en näve hårt i bordet så ölen skvalpade. Men om han var arg på demonen, sig själv eller det han berättat var svårt att säga. Men han mötte inte Maeves blick, i skam, och stirrade bara ned på bordet.‘Helvete…’ muttrade han.
-
Hade hon inte själv varit full så hade hon kanske reagerat på något annat vis, men det var svårt att avgöra. Kaldrländare hade en viss jargong som var svår att skaka av sig, oavsett tillstånd och Maeve var inget undantag. Visst var det han berättade sorgligt, till och med tragiskt, men hon gillade inte skammen som fyllde hans ögon när han talade om Ayperos som om han hade misslyckats. Hon ställde ned sitt stop på bordet med en smäll och tog tag i monsterjägarens haka med sin ena hand, lyfte hans ansikte så att hon kunde se honom i ögonen. Hennes blick var sträng men ändå fylld av värme.
”Skärp dig, Arand från Elfdell. Ditt liv må ha börjat tragiskt, men vid Hel, det slutar inte så. Jag har slagits vid din sida mer än en gång. Ni är skicklig, skickligare än många jag känner. Jag stod vid din sida när du mötte demonen i Loradon och inte heller jag, tränad sedan barnsben och med Oden på min sida, kunde göra något åt saken när den fegisen flydde med svansen mellan benen. Eller har du hemliga vingar gömda någonstans under all självömkan?” Frågade hon med ett höjt ögonbryn och ett litet leende spelandes i ena mungipan. Hon sluddrade inte, även om hennes ögon var lite glansiga av ruset, och hennes tonfall var precis som hennes blick, hårt men fyllt av värme.
-
Arand vände sin något berusade blick upp mot Maeve, lite ställd över att plötsligt bli väckt från sina minnen som varit så tydliga framför hans ögon. En stund fattade han inte riktigt var han var, förutom att Maeve fyllde hans synfält och hans öron med sina ord. Även om sådana komplimanger inte betydde så mycket hade de ändå en betydelse då de kom från henne. En krigare han respekterade. En krigare som dessutom var hans vän, hade han insett.
Hennes ord var så klart sanna, men han ville kanske inte helt acceptera dem. Så han fnös.
‘Håll käft och drick…’ muttrade han, men det fanns ett litet leende där på hans mungipa och en värme i rösten, och tog sitt stop för att slå det med hennes och ta en klunk. -
”Alltid lika tjurig”, fnös hon roat, men leendet som spelat i hennes mungipa var åter lite större och hon gjorde trots allt som han bad henne om och drack, även om hon inte hade för avsikt att hålla käften riktigt än.
”Du kan bara inte erkänna att jag har rätt. Du ska få se, när vi tagit tillbaka Kaldrland från Hrafn och hans vidriga, hederslösa mannar så ska jag hjälpa dig att finna den där förvuxna fladdermusen och då kommer det inte finnas någonstans för honom att fly. Vid Oden, det svär jag!” Sade hon bestämt och slog åter ned stopet i bordet så att ölen flög.
”Men först, gamle man, ska jag vinna över dig i denna dryckeslek. Än har du inte matat mig med vindruvor och kysst mina händer som jag bad dig om. Hur länge ska en prinsessa behöva vänta egentligen!?” Tillade hon förnärmat medan hon viftade till sig mer öl.
-
Arand såg på henne med en något irriterad blick, en blick som inte riktigt ville erkänna att hon hade rätt. För vem ville få sanningen slängd i ens ansikte på det viset, då alternativet ibland kunde vara mer bekvämt hur otrevligt eller osant föreställningen än var? Han fick bara svälja sin egen skam, sin bitterhet och sin stolthet, och drack en klunk till ur sitt stop.
‘Ja, ja!’ sa han, lite bistert, men det fanns ett leende där på hans läppar och en uppskattande glimt i hans ögon.
‘Åh, du tänkte vinna, säger du?’ undrade han, skeptiskt, som om han var övertygad om att han skulle vinna henne.
‘En prinsessa kommer att förlora, och då är hon i en monsterjägares nåd.’ sa han lite farligt, skämtsamt. -
”Jag kommer definitivt inte förlora! Och jag är inte rädd för dig, monsterjägare!” Förkunnade hon högt innan hon tog sig an sitt nyligen påfyllda stop med nyupptäckt bravur.
Det varade dock inte särskilt länge. Fyra stop senare var det uppenbart att hon inte kunde få i sig en droppe till. Hon såg nästan lite grön ut i ansiktet när hon med ett uppgivet stön sköt det tomma stopet ifrån sig och lade pannan mot det öldränkta bordet.
”Och jag… Som bara ville bli matad… Med druvor”, fick hon fram mellan vad som tycktes vara en blandning av hastiga inandningar och en distinkt hicka.
-
Arand var inte i mycket bättre skick än Maeve, men han hade ett triumferande ansiktsuttryck då hon inte klarade av att dricka mer. Demonstrativt höjde han sitt sista stop och drack en klunk, för att säkra sin vinst och med en något skakig dunk slog han ned stopet mot bordet.
‘Haha!’ förkunnade han och knuffade till henne lite lekfullt över axeln, och försökte dölja en rapning med den andra handen. Även han verkade lite blekare än vanligt efter all sprit de druckit.
‘Vad säger du, prinsessa, ska vi gå och spy i kors så kan vi mata varandra med druvor därefter för att få bort smaken?’ frågade han med en lekfull glimt.
You must be logged in to reply to this topic.