Arand dolde sin mun med en hand då han rapade till, och han kunde känna hela magen skvalpa då han ställde sig upp från sin sittplats.
‘En kyss på handen och en på läpparna…’ sa han, bara tanken på att kyssa någon nu efter all öl var nästan motbjudande. Men han kunde väl uppoffra sig för vadet och Maeves skull.
‘Jag lovar, på en monsterjägares ord.’ trots allt hade hon kämpat väl i deras dryckestävling. Ostadigt böjde han sig fram för att pressa sina läppar mot hennes hand.
‘Resten har du att se framemot senare…’ sa han med en retsam glimt i de gula ögonen då han såg upp mot henne, med hennes hand mot sina läppar. Sedan släppte han den då han rätade på sig igen.
‘Nu tänker jag hitta ett ställe att spy.’ annonserade han och la en ostadig hand på Maeves axel, och började vackla mot dörren i värdshuset.

På andra sidan gatan hade Arand färgat kullerstenarna med innehållet i sin mage till förbipasserarnas förfäran och avsmak. Dels för att han var ett missfoster, dels för att han bekräftat alla deras fördomar mot hans släkte med sitt beteende. Inte för att det var direkt ovanligt beteende i denna del av Hannadon. Men det var alltid extra illa då sådana som han inte betedde sig korrekt.

Arand torkade sig om munnen med sin ärm, och vände sin blick mot Maeve där hon sjunkit ihop mot en av väggarna. Han kände sig något skarpare nu efter att ha fått ut allt slagg ur magen, och av den lite bitande kvällsluften även om den inte direkt doftade gott i denna del av staden. Men kanske bättre än inne på tavernan eller bättre än deras munnar i alla fall.

Något ostadigt stapplade han mot henne, och sjönk ned bredvid henne med ryggen lutad mot väggen likaså. En stund satt han bara stilla och njöt av att dela tystnaden med henne, innan ett lågt skratt hördes från honom. Det växte sig bubblande, och snart satt han och skrattade ett högt muntert skratt över hela situationen. Kanske var det hennes ord som hade triggat det, trötthet, alkoholen eller kanske var det bara en kombination över hur absurt allt var.

‘Helvete…’ muttrade han muntert då han börjat få kontroll över sitt skratt, och torkade bort tårarna från sina ögon och såg på henne.
‘Vi är en rätt sorglig syn, eller hur?’ frågade han med ett flin.

Arand gjorde en gest som viftade bort sina tidigare ord.
‘Ah, så klart, prinsessor ser alltid bra ut även då de luktar spyor och ser ut som om de kravlat ut ur helvetets mynning ett ögonblick innan.’ sa han sarkastiskt, och vände sina gula ögon mot henne. Men hans flin var fortfarande kvar.

‘Men vördnad kan jag väl hålla med om, kanske chockens vördnad.’ retades han vidare och mödosamt reste han sig från sin sittplats för att ge henne en arm så han kunde dra upp henne med.
‘Vad sägs om att denna monsterjägare bjuder den vördnadsvärda prinsessan på mat, med druvor som efterrätt som lovat?’ frågade han, och tog inte bort sin hand från hennes arm då han dragit upp henne.

Arand hade tänkt ge någon sarkastisk kommentar som svar på hennes anmärkning gällande hans pigghet. Men då hennes hand stannade kvar var det som om även han fastnade en stund, frånvarande då han såg henne i ögonen. Han kom på sig själv med att ha hållit andan då hon lät sin hand falla och började gå. Ett ögonblick stod han kvar, stilla i sina egna tankar innan han nickade.

‘Låt oss gå.’ hummade han, knappt hörbart där orden rullade djupt i hans bröst, knappt mer än ett mummel. Kanske inte så konstigt med tanke på all öl de druckit, och världen snurrade något behagligt omkring honom nu då det värsta illamåendet hade lämnat honom. Var man hittade mat denna ogudaktiga tid på dygnet var en annan sak, men sedan kom han på att konungen hade bjudit dem till slottet.
‘Låt oss gå upp och pina tjänstefolket lite.’ sa han med lite lurigt skratt, och började tillsammans med henne vingla upp längs med kullerstensgatorna i riktning mot palatset.

De passerade Hannadons stora tempel och några paladiner på tjänst, som Arand gjorde en ironisk militärhälsning åt för att sedan muttra åt Maeve då de var utom hörhåll… eller åtminstone trodde han det…
‘Uppstoppade rövhål, allihop.’ sa han övertygat, och gav paladinerna en smutsig blick över axeln.
‘Tror sig vara bättre än alla andra.’ trots allt hade han haft en del med dem att göra under sina resor genom Karm.

Men därifrån var det inte långt till palatset, och vakterna kände igen dem för att släppa in dem. Så snart som de kommit in genom porten var en äldre herre som var hovmästare i palatset där för att möta dem och deras behov. Trots allt hade konung Sandor, tills hovmästarens förfäran, lovat all gästvänlighet de hade att erbjuda åt Maeve och hennes sällskap. Han rynkade på näsan över stanken som omgav dem, men försökte sitt bästa för att dölja sin avsmak för de två barbarerna. Nå, barbaren och missfostret var väl mer korrekt.

‘Ers höghet, prinsessan Maeve, och ärade monsterjägare Arand.’ hälsade han med en bugning.
‘Ni har passat på att njuta av Karm ser jag.’ sa han och höjde sin haka något, och såg lite ned på dem.
‘Om ni följer mig ska jag visa er till era rum.’ Arand kunde inte hålla sig för skratt över hovmästarens förfinade accent och sätt att bemöta dem, men gjorde sitt bästa för att hålla skrattet nere med sammanbitna läppar. Bara tanken på att han skulle bli uppassad av en sådan man var skrattretande.
‘Utmärkt, min gode herre!’ svarade Arand i sitt bästa försök att imitera den Hannadonska adelsdialekten.

Hovmästaren verkade något förnärmad över att bli beordrad på detta vis av en utböling, även om hon var en prinsessa. Men etikett var etikett, och något stelt bugade han sig.
‘Självklart, ers höghet.’ sa han något sammanbitet. ‘Det ska ske omedelbart.’ han vände sig om för att gå, då Arand och Maeve började röra sig mot hennes kammare.
‘Åh, se till att ordna lite vindruvor också!’ uppmanade Arand. Hovmästaren stelnade över monsterjägarens förfrågan, men bugade sig stelt igen för att vandra iväg med förnärmade snabba steg som ekade i salen. Arand höjde ett ögonbryn och såg på Maeve lite luddigt.
‘Sa jag något dumt?’ undrade han.

Arand skakade på huvudet åt hennes ord, hon hade ju rätt och det var inte direkt en ovanlig behandling då det kom till sådana som han. Eller sådana som dom två, som Maeve beskrev det. De var utbölingar i detta land, och de flesta skulle inte möta dem med vänlighet om de inte var tvungna till det.

Väl framme i hennes kammare såg hans gula ögon omkring sig hit och dit – på instinkt först efter faror – men till annan del över hur storslaget det var. Han skrattade lågt i halsen över hur det delikata rummet med sina fina detaljer, möbler och utsmyckningar inte alls passade Maeves mer robusta stil.

‘Allt som saknas är en enorm sidenklänning på dig, så skulle du vara som en del av detta rum!’ skrattade han och sjönk tungt ned sidledes på sängen med ett litet stön av trötthet. Det kändes som om det var första gången på flera år han lade sig ned på en säng, och detta var verkligen en säng. Medan den såg fjollig ut, var det som om han smalt ned i den och svävade på ett moln.

‘Ah…’ stönade han långt och utdraget, nästan som om det gjorde ont i hela kroppen att ligga på en sådan säng. Lite ostadigt stadgade han sig på en armbåge, och fokuserade blicken på veden i eldstaden. Det var inte helt rätt att koncentrera sig efter all öl, men till sist lyckades han kalla på flödet i sig och gjorde ett tecken framför sig. Ett utslag av energi fyllde rummet, och värme och ljus fyllde rummet då eld plötsligt sprakade till liv i eldstaden. Arand suckade nöjt och sjönk tillbaka på sängen med en suck.

‘Gör inte det framför en grupp bönder bara, de tror man är en demon då.’ hummade han, och det var uppenbart att det fanns en berättelse där.

Arand skrattade lågt åt hennes ord.
‘Jag känner på mig att vi behöver göra ett nytt vad, där förloraren måste bära en sidenklänning…’ sa han lite ostadigt, utan att tänka över möjligheten att han själv kanske skulle behöva bära den omtalade klänningen i sådana fall. Om ödet inte stod på hans sida, alltså. Arand fnös lite åt hennes ord, i ett litet fnysande skratt.

‘Så gott som. Det är inte en speciellt spännande berättelse, för att vara ärlig.’ sa han och suckade lätt med slutna ögon, och en stund verkade det nästan som om han somnat. Men sedan öppnade han ögonen igen, och betraktade henne där hon satt bredvid honom på sängkanten.

‘Jag hade precis blivit klar med min träning hos Grå gillet, och reste omkring för att skapa min egen lycka och peng… Det regnade så som man bara hör om i berättelser, så man inte såg något framför sig. Men jag hörde röster, och följde dem, och hittade en liten karavan med resenärer… Bönder, handelsmän, ja sådana som reser samman för att vara säkrare i grupp. De bjöd in mig till deras läger, men hade svårt att få igång elden för kvällsmaten på grund av vädret.’ han log lite åt det hela, det var något roande nu men då hade det varit annat.

‘Som en ung monsterjägare var det helt normalt att man svingade svärd och slungade magi, det var min vardag, mitt liv. Jag borde ha förstått att de enbart bjöd mig till deras läger för mitt svärd gav dem en känsla av säkerhet. Då jag fick nog av regnet och la fart i elden med magi trodde de så klart att jag var en demon av något slag.’ sa han och himlade med ögonen.

‘De jagade iväg mig rätt snabbt, och jag fick spendera natten som en dränkt katt.’ sa han och skrattade lite. I samma stund knackade det på dörren, och han satte sig upp tvärt.
‘Ah, är det vindruvorna som kommer!’

Arand hade minen av en man som inte alls var road, men han kunde inte heller hålla den allvarsamma uppsynen utan skrattade med henne. De gula ögonen betraktade pigan och hennes leverans flyktigt och han satte sig upp till rätta. Han gjorde en ironisk tacksamhetsgest som kunde vara till gudarna eller Sandor.
‘Så ja…! Eftersom jag vann vårt hedersamma vad antar jag det är mig du ska mata med druvorna!’ sa han med ett brett leende.
‘Men jag är inte en självisk man, jag kan tillåta att vi matar varann.’ sa han och tog en druva för att lurigt hålla upp den ovanför hennes huvud.

Arands gula ögon hade ett nästan självlysande lyster där i dunklet i rummet och eldens sken som reflekterade i ögonen. Han lutade sig fram för att ta en klase vindruvor i handen, och böjde sig fram mot henne så han låg på sidan bredvid henne.
‘Ah, tröstpris säger du?’ frågade han då han talade lågt med sin brummande röst, som hon nästan kunde känna vibrationerna av då han var så nära henne. Han tog loss en vindruva, och placerade den försiktigt mot hennes läppar medan hans ögon studerade hennes ansikte. Hela situationen var absurd, men nu hade de gått så långt och egentligen – vad spelade det för roll om hon var en prinsessa eller inte? Det hade inte gjort någon skillnad då de stridit sida vid sida mot Ayperos. Eller den där vampyren så länge sedan.

Maeves flin efter att hon så lätt vidrört hans fingrar med sina läppar fick ett leende att växa fram på hans läppar också. Ett litet skratt lämnade hans läppar, ett lättsamt och avslappnat ett som tycktes ligga mer i bröstet än i halsen. Hans gula ögon studerade hennes ansikte fortsättningsvis, och liksom i badhuset fann han henne behaglig vilket var något han inte tänkt på förr. Och där hennes läppar rört hans fingrar låg en behaglig värme kvar. Eller kanske var han full och inbillade sig?

Kanske det bara var den långa tiden ute på fältet som fick honom att tänka så? Men vem försökte han lura? Maeve må vara en krigare som var något oslipad, men han fann det betydligt mer till sin bekvämlighet än adelsdamerna som strosade omkring i palatset. Han tog en till vindruva  från klasen och började föra den mot hennes läppar.

‘Mmh… Jag tror jag kunde behöva ett sådant tröstpris med… Mot värk och sveda… Men…!’ sa han som om han precis kom på nåt.
‘Trots allt var det jag som vann!’ sa han triumferande och stoppade druvan i sin mun.
‘Jag tror jag blev lovad druvor, vin och en kyss.’ sa han med ett konstaterande.