Arand var egentligen inte speciellt sugen på vin efter deras dryckestävling, men det handlade mer om princip och kanske själva tanken om att sitta med en vinbägare och bli matad som en kejsare. Med ett förvånansvärt nöjt leende höjde han glaset i en lite sarkastisk skålning, trots allt var det en omväxling att bli omhändertagen av någon.
‘Ers nåd, till och med…’ hummade han nöjt, men blev avbruten i vad han än tänkt säga då hon lutade sig fram och pressade sina läppar mot hanns.

Han hade dock inte riktigt förväntat sig kyssen även om den varit en del av deras vad och fyllesnack. Men han hade tillräckligt mycket vett för att besvara den lätt, deras ansikten väldigt nära varandra efter den lätta kyssen. En stund betraktade han hennes ögon med sina bara där. Verkade hon tycka om det, eller inbillade han sig bara?

I vanliga fall, i nyktert tillstånd, hade han nog inte haft modet, men han hade ju heller inte så mycket att förlora. Och de hade ju spenderat en trevlig kväll tillsammans… Dessutom behövde nog de båda få bort tankarna från allt elände omkring dem. Så han lutade sig fram och gav henne en kyss tillbaka, för att sedan studera hennes ögon igen för att se hur hon reagerade.

‘Ett pris värt mer än kungens guld och silver…’ sa han med ett roat leende.

Arand höjde ett ögonbryn förvånat då hon inte drog sig undan. Trots allt var han ju bara en enkel monsterjägare, medan hon var en prinsessa. Men hon betedde sig inte direkt som de prinsessor han mött, och till hans försvar så hade han faktiskt träffat åtminstone två under sin livstid. Hennes ord fick honom att le bredare igen.

‘Under detta hårda skal vilar en känslosam man.’ viskade han tillbaka, i vanliga fall skulle han inte vara speciellt självironisk men just denna kväll kändes det som om det inte fanns några behov av att ta sig själv för allvarligt. Hans tankar sökte efter något finurligt svar, men innan han kom på nåt fick han en vindruva som han tog i munnen – fortfarande ett leende på läpparna.

‘Jag lyckades inte dräpa monstret, men ändå är jag här med den fagra mön. Hur är det möjligt?’ frågade han lika retsamt som henne.
‘Kanske det är hemligheten jag alltid missförstått innan?’

Arand höjde ett ögonbryn över hennes plötsliga lurighet. Han tänkte nästan protestera då hon tog hans vinglas, trots allt hade han ju bara hunnit ta en klunk eller så. Men han fick ju påminna sig själv om att han inte var så sugen på vin, det var väl mer principen av att inte låta ett glas med alkohol gå till spillo. Han skrattade lite roat åt hennes svepning och slängning.

En road glimt fanns ständigt i hans ögon över hennes ord och hennes plötsliga framfart.
‘Jag antar att jag föredrar ulvar över fagra damer då..!’ sa han i ett försök att kontra hennes finurlighet, för att vrida sin rygg krampaktigt i en blandning av att bli kittlad och ha ont över hennes tryckning. Ett nästan motvilligt skratt lämnade hans strupe där han skakade och vred sig under henne, och nästan mer i försvar än något annat la han sina händer om hennes midja i ett hårt grepp för att rulla runt i den stora sängen så vinglaset hon lagt på brickan stänkte om dem då de rullade ovanpå och förbi den. Någonstans i bakgrunden kunde han höra smällandet av brickan som föll till golvet, men det brydde han sig inte om.
‘Antar att man måste tämja ulven!’ fick han ur sig andfått då han stannade ovanpå henne.

Arand frustade lite roat åt hennes fråga.
‘Så långt hade jag inte tänkt, måste jag erkänna.’ sa han, med sin blick fäst på henne.
‘Trots allt är min vanliga rutin att kanske klunka en sinnesförhöjande dryck, och dräpa monstren. Men med ulven framför mig känner jag att det är andra metoder som biter bättre…’ sa han och strök undan några av hennes lockar från hennes hår.
‘Dryckestävlingen var en bra start, så klart, det måste jag anteckna för framtida möten med sådana bestar.’ fortsatte han.
‘Frågan är hur fortsättningen lyder, och det enda sättet framåt är väl att experimentera – antar jag.’ sa han med en suck, lite som om det hela var en lång och besvärlig och framför allt uttråkande process.

Arands gula ögon missade lite, även om de var lite ovassare än vanligt nu efter kvällens äventyr. Vilka inre strider hon än hade visste han inte, och hennes leende som fick hennes ansikte att se betydligt behagligare ut än det brukade då hon utåt oftast såg hård ut. Och kanske tiden för att tänka genom alla drag och ageranden allt för mycket var förbi? Åtminstone för en kväll. Han svarade på hennes utmaning med att böja sig ned igen och ge henne en kyss på läpparna, lite mer intensiv denna gång, lite längre. Värmen som fyllde honom nästan en obekant känsla, eller åtminstone en känsla han inte känt på väldigt länge. Han hade nog saknat det, konstaterade han i sitt inre. Till sist drog han sitt huvud bakåt några millimeter.
‘Något sådant kanske…’ sa han, orden knappt mer hörbara en eldens sprakande.

Arand mötte Maeves blick, och strök en hand över hennes hår igen medan hans ögon betraktade henne. Konstigt hur de hade rest tillsammans så länge som det gjort, och ändå var det som om detta var första gången han såg henne på riktigt.
‘Mhm…?’ hummade Arand lågt, knappt hörbart, men nu med ett leende på läpparna. Än en gång böjde han sig ned, och lät natten och ögonblicket sluka dem helt.

–

De kommande dagarna i Karm var mest ett virrvarr, och det som om det var första gången på år och dar som Arand faktiskt lät sig slappna av. Men det var inte så svårt, tillsammans med Maeve. Men för rastlösa människor som dem tog det inte länge innan det började klia i fingrar och tår, och det var nästan en lättnad då Maeve återvände från kung Sandor med sin bror, med besked om att det var dags för dem att packa ihop och resa norrut. Men först en avstickare i Märehn.
‘Så, Kaldrland, hm?’ frågade Arand lite eftertänksamt då de stod i hamnen, medan skeppet de tilldelats lassades med hästar, förnödenheter och veteraner.
‘Från en konflikt till nästa.’ han skakade på huvudet lite åt livet de levde.