- This topic has 1 reply, 2 voices, and was last updated 2 år, 8 månader sedan by
.
-
“M’lady Latimer?”
Skeppets styrman, en äldre herre som kärleksfullt kallades Twig på grund av sin tunna kroppshydda knackar på kajutans dörr. Av ren artighet väntar han tills kvinnan innanför dörren svarar, hon kunde lika väl vara avklädd och han vill inte gärna inkräkta. Det knarrar lite och sedan öppnas dörren, men bara en liten bit.
“Ja, Twig? Vad gäller det?”
Mannen hostar kort, många års piprökande som spökar troligtvis. Han visar upp ett pergament lite kvickt och då slår dörren upp ordentligt. Calista Latimer, klädd i en lång vinröd skjorta som tursamt nog täcker underkroppen och faktumet att hon egentligen bara står där i strumplästen möter honom.
“Ett dokument som måste fyllas i innan vi stiger i land, far din vill sköta detta lagligt för en gångs skull. Tror minsann att gamle James börjar mjukna. Bevare oss..”
Kvinnan framför honom viftar lite med handen och visar att han kan kliva in i den rätt så hemtrevliga kajutan. Att hon delar den med sin far märks inte alls. Inredningen tyder på en kvinnas hand. I hängmattan där Calista vanligtvis sover råder kaos, filtar hänger ut över kanten så hon måste ha vaknat först nu eller så väckte han henne.
“Ge mig några minuter, Twig. Vi möts på däck. Jag kan ta hand om pergamentet under tiden.”
“Aye, m’lady.” Twig lyfter på hatten mot henne innan han traskar iväg med kvicka steg. “Jag ser till att långbåten är redo att föra er i land.”
I all hast klär sig Calista och drar en kam som är snidad i ben genom sitt tjocka, bångstyriga hår. Hon har ärvt sin mors tjocka rödbruna lockar och får kämpa med det en lång stund innan frisyren ligger rätt. En stund grubblar hon över om det är värt att fläta eller om hon bara ska låta det vara utsläppt. Vid en landgång spelar det inte allt för stor roll om hon kommer ut med håret på ända egentligen, så hon beslutar sig för att strunta i det och koncentrerar sig på viktigare saker.
Calista tillhör det släktet av kvinnor som inte alls uppskattar korsetter och böljande kjolar. Hon drar på sig första bästa paret rena byxor som ligger framme och kavlar upp den vinröda skjortans ärmar. Det är först när hon ska till att knyta sina skor som hon upptäcker hålet i ena strumpan. Förbannat, inte mycket kan göras åt saken nu.
Med en stadig hand signerar hon pergamentet under sin fars namnteckning och rullar sedan ihop det.
Hon snubblar lite innan fötterna hittar balansen på nytt när skeppet plötsligt gungar.
”Sover Jerome vid rodret eller..” Muttrar hon irriterat, sträcker sig efter dagboken som ligger på skrivbordet i kajutan och stuvar sedan ner den i en gammal sliten tygväska. ”Den mannen kan läsa kartor som ingen annan, men att styra skepp är han värdelös på.”
—
Ytterligare en kvart hinner passera innan Calista stiger ut på däck och får solen rakt i ögonen. Runt henne råder febril aktivitet. Skeppets besättning skyndar runt likt yra höns och lastar långbåten full med förnödenheter och det viktigaste hon och James behöver för att klara sig några veckor i Eliden medan de letar efter en fastare boplats. Hon nickar mot Jerome som står vid sidan av långbåten och ser sömnig ut. Han tog nog natten på utsiktsposten igen gissar hon, den stackaren.
“Iväg med dig och få lite sömn, Jerome. Far och jag klarar oss.”
Navigatören blinkar lite sömnigt mot henne och klipper med sina långa ögonfransar. Han försöker gnugga bort sömnen men gäspar och ger snart upp kampen. Lika bra att göra som fröken säger.
James sitter redan i båten och väntar på henne, elegant klädd och ovanligt städad. Han ser verkligen inte alls ut som den gamla sjökaptenen med romfläckar på skjortan som hon är van vid. Vem vill han göra intryck på den här gången, hamnvakterna? Hon skakar på huvudet åt tanken och ler sedan mot en av besättningsmännen som erbjuder sin arm som stöd medan hon kliver i båten.
“Blir det landkrabbor av oss nu, far?”
Det knarrar när besättningen börjar hissa ner båten, de tänker knappt på att den nuddar vattnet. Twig blev den som har äran att ro dem i land. Calista ser sig om medan båten långsamt rör sig mot en brygga.
”Kära barn, jag önskar att vi kunde leva våra liv på skeppet i all evighet, men tråkigt nog börjar jag bli gammal och kroppen orkar inte längre det den borde. Gläds åt att vi i alla fall fick spendera tjugonio år till havs och du har fått se mer än de flesta under dessa år. Det smärtar mig att mor din aldrig fick se dig växa upp och bli den kvinnan du är idag.”
Calista som alltid har misstänkt att hennes far hade en del i att Carolyn Latimer försvann låter sin far hållas även om hon bra gärna skulle vilja fräsa åt honom om skeppsloggen igen. Han vet mycket väl att hon har läst vartenda ord som står skrivet där, även dagen hon föddes finns noterad. Det var en lång och farlig storm då, skeppet var nära att gå på grund. Annars fanns där inte mycket mer att läsa om bortsett från att hennes mor valde att döpa henne till just Calista.
Just när hon ska till att svara lägger långbåten sig jämnsides med bryggan och Twig kliver i land med fånglinan för att förtöja den.
-
Det var inte allt för ovanligt att skepp rörde sig i denna del av världen, men allt färre skepp hade lagt i hamn i Eliden sedan konflikterna mellan alverna och människorna söderut hade ökat. Men alvernas nordliga hamnstad hade så länge de flesta kunde minnas varit något av en egen kultur, jämfört med skogarna. Här var arkitekturen av sten snarare än träd, och kulturen lite mer öppen och internationell än alverna som bor i skogen.
Det främmande skeppet väckte dock intresse, det var ett tag sedan något annat än alviska skepp lagt hamn här. En av de nyfikna var en alvinna som inte direkt klädde sig så som man förväntade sig en alv från Nela’thaënas skulle göra. Hon såg mer ut som någon form av äventyrare från södern, kanske, någon sådan man kunde finna i en stad som Celeras. Hon bar många namn på många platser, men denna dag bestämde hon sig för att kalla sig A’eldia, något sådant namn som utlänningarna kanske förväntade sig hos en alv här i Eliden.
A’eldia var klädd i mörkbruna åtsittande byxor och en långärmad blå överdel som lämnade magen bar, en lila sjal runt nacken som fladdrade teatraliskt efter hennes stäkra stövelklädda steg. I ett bälte runt benet hängde en alvisk dolk, egentligen mer för show än något annat, men det visste inte de andra. Det tjocka bruna håret var flätat löst från luggen och bundet i nacken, medan resten av håret hängde fritt ned för axlarna, medan ett gult pannband höll borta resten av håret från de blå ögonen som matchade hennes överdel.
‘Välkomna till Eliden, kära besättning!’ sa hon med ett charmigt, genuint och varmt leende som tilltalade de flesta. Medan hon talade det allmänna språket flytande och utan dialekt la hon på en liten alvisk musikalisk klang i språket denna dag, något som de säkerligen skulle förvänta sig av en alv här.
‘Låt mig varmt välkomna er till Eliden, skogens juvel! Vad för er till vår vackra hamnstad?’ undrade hon med en nyfiken glimt i ögonen, och lade en hand på sin höft då hon stannade och inväntade deras landgång.
You must be logged in to reply to this topic.