- This topic has 22 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 6 månader sedan by
.
-
Ge dig av. Nu. Orden från Audgisil var fortfarande i hennes tankar. Minnet av tvillingarnas skrik efter sin mor ekade fortfarande i hennes öron. Det hade passerat dagar sedan hon försvann ut i den mörka natten och lyktorna som var på väg mot deras lilla stuga fladdrade i den isande vinden. Stormen hade blivit värre och var dag som gick blev det kallare. Ännu en dag hade passerat. Varje steg kändes allt för tunga i de höga stövlarna som sjönk djupt i snön. Pälsjackan och alla de tyger som hon hade lindat in sig i för att skydda sig själv. Nej. Skydda dem. Fast det var svårt att skymta den höggravida magen under alla lager av tyg som hon försökt att stänga ute kylan med. Bland de mörka tygerna kunde man skymta det bronsröda håret som stack fram i kontrast till den vita snön och de mörka tallarna som fanns omkring dem.
Inne i skogen var det spökligt tyst. Få fotsteg syntes i snön och det kändes för tyst. Känslan fick henne att känna en isande känsla ner för hennes ryggrad och hon lade instinkt handen på sin mage och andra handen knöt hon hårdare kring sitt spjut. En av de få saker hon hade haft sedan hon var yngre. Hennes fars gamla spjut. Det enda hon hade kvar efter dem. Däremot hade det väl snarare varit en vandringsstav de senaste dagarna. Inte för att Ranghildr någonsin skulle erkänna sin trötthet inför någon.
Varför skulle dåren kung Iki bestämma sig för att placera en summa på hennes huvud nu? Det var trots allt inte som om hon hade haft en chans att betala tillbaka sin skuld till honom. Även om själva tanken fick henne att få en besk eftersmak i munnen. En lat dåre som skulle sluta sina dagar i Hel. Det var hon säker på.
”Är det inte obehagligt tyst?” frågade hon och kastade en blick bakåt mot mannen som hade hjälpt henne därifrån. Hon hade mött honom första gången som liten och det hade alltid funnits något med mannen som fått henne att känna sig trygg. En person från hennes förflutna. En av de få. Det var inte allt för många som mindes henne, efter att hon som barn smugit iväg på ett vikingaskepp och hamnat i ett annat sällskap ett tag. Vad hade hon kvar i Frostheim efter att hennes föräldrar dött?
-
Snö och oväder. Det var hur vädret varit den senaste veckan och man behövde bara se ner på marken för att se hur illa det var med snön. Det fanns inga fotsteg framför dom dock, vilket var ett gott tecken. Det tunga molntäcket ovanför skulle helt säkert dölja deras spår innan natten var över. Ragnar Vandrare, även kallad Sup-Ragnar och andra okvädesord det senaste paret årtionden han levat. Han var en spårare, oftare än inte djupt i sitt vinskinn, men det hade aldrig hindrat honom från att leda rätt. Det kanske tog någon timme eller så mer än det borde, men han tog betalt varje dag, så det brukade löna sig i slutändan till allas farvör. Ragnar hade stannat till, hukat sig lite och druckit ur sitt skinn, ett par djupa klunkar hade han fått i sig innan han reste sig igen för att möta hennes blick med sin. Ragnar var klädd i en gråvargs päls, dess huvud hade blivit hans mössa och han hade rejäla skor. Hans ansikte var fårat av ålder lika mycket som av väder och vind. Hans hår var grått, på väg emot vitt, det lilla han hade kvar under mössan, hans tanke och ögon var dock lika skarpa som luktsinnet, även om man bortsåg från rodnaden kring näsa och kinder. Hans ögon rödaktiga, av både vin och brist på sömn. I sitt bälte bar han en yxa, en kniv och över ryggen hade han ett koger med pilar, pilbågen höll han i andra handen. Blicken möter Ranghild och han rycker på axlarna lite kort.
“Har vi tur ärä för… Mörkt. Inge’ har gått hära…”
Ragnar nickar långsamt, kliar sig lite lätt över huvudet och rör sig lite närmare henne och rynkar pannan en aning. Fuktar läpparna med tungspetsen och rynkorna i ansiktet blir ännu mer när han hukar sig och betraktar snön framför dom och ger ifrån sig en lågmäld grymtning och rycker på axlarna och ser mot henne igen.
“Int’ nået…att bry si’ o’… Finns en hydda längra bram…gram… Hmrr… Längre fram hära vi kan nyttja som nattaläger. Förötsatt att hon är trött på att frysa t-…frysa.”
Han nickar menande och ler ett brett leende, han hade några tänder kvar i munnen. Han var inte en fager man, men han var lojal, en aning trög kanske men snabb ute i naturen, han såg saker som få andra lade märke till och han kunde hitta överallt. Han ler lite lätt för sig själv och klappar henne på axeln och börjar leda vägen. Vinskinnet finner sig till hans läppar igen och han dricker ett par djupa klunkar igen och suckar nöjt till.
-
Vinter. Rimtursarnas långa dans genom världen till vargarnas sång. En vinternatt kanske skulle låta honom passera igenom. Eller det hade ju varit hennes förhoppning men nu stod hon där mellan granarna som hängde tunga av snö och med kylan bitande i hennes kinder. Klädd i vita pälsar och grått sälskinn hade hon lika gärna kunnat vara Skades reinkarnation. Det enda som bröt av det gråa och vita var bärnstensögonen som nästan lyste från under den stora pälshuvan. Så plötsligt lämnade ett högt och argt skrik henne, av frustration för att hon återigen var utan sin vän.
Det utomvärldsliga skriet ekade mellan träden och långt i fjärran svarade vargarna med sin sorgsna sång. Kvinnan drog frustrerat händerna över sitt ansikte och stirrade upp mot skyn där stjärnorna skymdes av tunga stormmoln. Blicken var vild och hon gnisslade tänder i sitt försök att övervinna känslostormen inom henne. Så fort hon sänkte blicken till marken försvann hennes ilska och byttes mot en skräckblandad förtjusning. Bara några meter framför henne syntes spåren av två människor. Misstänksamt såg hon sig omkring då hon började följa spåren, nyfiken på vad för ena som var så dumdristiga att de var ute i detta väder. Det måste ju vara antingen väldigt kraftfulla, eller dåraktiga.
Hennes vita och gråfläckiga pälsar smälte in mot snö och mörka trädstammar då hon varsamt satte ned fötterna i spåren, hennes gestalt hukad och de klara ögonen spanades in framför henne.Var det något hon skymtade längre fram? Varsamt tog hon upp en näve snö och stoppade det i munnen för att inte avslöja sig med en varm andedräkt. Något i den ena gestaltens hand fick henne att stanna upp rent instinktivt. Spjut. Det var nog bäst att hålla sig på avstånd.
-
Stridens hetta var något hon föredrog över skogens tystnad. Det var som om det fanns ögon som följde dem. Ögon som såg dem. Men som de inte kunde se. Tanken kunde hon inte skaka av sig. Även om Ragnar hade sagt att det inte var något att bry sig om. Åtminstone var de två. Eller kanske snarare två och lite till och de hade ju vapen.
Leendet från Ragnar gick Ranghildr att spricka upp i ett större leende samtidigt som hon skakade på huvudet. Det var svårt att dölja sin trötthet och till slut kunde hon inte riktigt förneka den. För hennes ben kunde knappt bära henne framåt. De röda kinderna och näsan brände och en värmande eld var lockande. Även hans skinn var lockande, något att värma sig med. Men hon hade mer hyfs än att be om det.
Hon lade sin ena hand på handen han placerat på hennes axel för en kort stund. En glimt av retsamhet kunde synas i de isblåa ögonen. Hon klappade honom, precis som han gjort och skrockade till.
”Du menar att dina gamla ben behöver vila?” frågade hon med sin lite mörkare kvinnoröst och sedan gjorde hon en gest framför sig. Som om hon menade att hon gav sig. Som om hon gjorde en uppoffring att gå med på att vila.
”För all del, Ragnar. Visa vägen” sa hon och svepte den ena pälsen kring hennes hals mer, för att försöka stänga ute kylan lite till. Fast hon kunde inte riktigt stänga ut känslan att något, eller någon iakttog dem.
-
Ragnar ser mot henne och ser sig omkring lite lätt. Tystnad och mörker var att föredra framför stridsrop och död och allt annat sånt där. Han kunde förvisso försvara sig, och göra det väl, men han var inte den bästa i världen på det. Han ger ifrån sig en låg grymtning åt hennes kommentar om hans gamla ben och han ler brett och himlar med ögonen lite lätt, fnyser högt och skakar huvudet lite lätt för sig själv.
“Gamla och glamla… Dom här benen har fört me’ si’ långt många fler steg och vandringa’ än hon kommer, har och kommer någonsi… Jag orkar gå längre än. Jag bara sägar…”
Han ser menande på henne och sträcker på ryggen en aning och suckar något, fuktar läpparna med tungspetsen igen, blinkar lite lätt och ser sig omkring lite lätt, en rynka över flera rynkor och han spottar i marken och han stannar till lite lätt, ser sig omkring lite lätt och skakar huvudet och rycker på axlarna lite lätt, dricker lite mer av vinet när han leder vägen emot en plats som många jaktlag använde i skogarna, ingen av jaktlagen tyckte om kung Ickel, eller vad han nu hette, vem brydde sig? Så Ragnar kände sig ganska säker på att hon skulle vara säker där åtminstone över natten. Han döljer en gäspning bakom handsryggen och ser sig omkring ännu en gång och betraktar sin omgivning hela tiden och suckar något, rynkar pannan fundersamt.
“Hmrr… Mitt i natta… men borde…”
Muttrar han får sig själv och ser sig omkring igen och fuktar läpparna med tungspetsen ännu en gång. Ser bakom dom och ut i skogen, kisande något med sina röda ögon, inte naturligt röda förstås, men åren av dryck hade gjort att hans ögonfärg aldrig återfick sin blåa lyster. Han ger ifrån sig en låg grymtning, skakar huvudet och viftar lite avfärdande med handen han håller pilbågen i. Han ser mot henne igen.
“Kom. Bättre sova under tak än under dom dära molna.”
Han gör en gest till med handen emot molnen ovanför trädkronorna och fortsätter gå. Det skulle dröja en liten stund till innan hyddan gjorde sig synlig mellan två stora träd. Det var en rejäl byggnad, byggd för att hålla även utan underhåll. Däri skulle finnas eldstad och rökhål. Han hade ett vagt minne av vin och varma fällar också, men var osäker på om det var något dom haft med sig, eller om det fanns på plats – vinet då, i främsta hand, fällarna var han… hyfsat säker på fanns där.
“Hmmrrr…Gudarna vet…”
-
Varligt följde hon efter paret i deras egna fotspår, kroppen på helspänn och ögonen släppte aldrig varken spjut eller båge. Hon vågade inte komma närmare än att hon knappt kunde skymta dem mellan träden. Vilka var de, var de farliga? Tankarna snurrade i hennes huvud och hon ruskade om sig själv likt en blöt hund. Hon måste komma närmare. När hon insåg det stannade hon och sjönk ned i snön.
Knappt hade hon satt sig tillrätta förrän en stor berguv slog sig ljudlöst ned bredvid henne, de gula ögonen brinnande under två tofsar som liknade arga ögonbryn. Nästintill ömt smekte hon det fjäderbeklädda huvudet och med ett skri tog berguven till luften i ett virrvarr av snö. Kvar på marken fanns endast fotspår.
De breda vingarna tog hennes tyst mellan träden och hon passerade högt över parets huvuden ett par varv innan den skarpa blicken fann stugan mellan träden. Det måste vara dit de var på väg. Den försupne mannen och gravida kvinnan. Berguven landade tyst på taket till stugan, de brandgula ögonen fästa på paret som långsamt närmade sig. Ett gällt skri lämnade henne och hon ruffsade om sina fjädrar där hon satt och betraktade dem i sin fågelhamn.
-
Ibland var Ranghildr inte allt för säker på om hon förstod allt som Ragnar sa. Fast en sak hade han helt klart rätt i. Att sova med tak, var bättre än att sova med de molnen. De skulle säkert blivit begravda med så mycket snö att de inte skulle vaknat igen. Hon huttrade lite av tanken och kunde inte ruska av sig tanken av något förföljde dem.
När ett skri kom bakifrån dem hoppade hon till, nästan som hon snubblade över sina egna stövlar och föll framåt i snön. Som tur var, var det snö och hon föll mjukt. Hon spottade ut lite ilsket och kände hur hela hennes ansikte brände mer.
“Värme överhuvudtaget vore bra och att slippa den förhelvetiska snön.” sa hon och ruskade av sig snön som verkade ha tagit sig in i både stövlar och i alla tyglarna. I ögonvrån såg hon hur en fågel flög och hon pusslade ihop att det måste varit den som hade skrikit.
Inte var det någon mans vrål som gjorde henne rädd, inte heller stridens hetta. Nej hon välkomnande snarare känslan i strid. Fast ute i en skog, med olika våldnader och djur. Att inte veta vad det var man mötte. Det var en skrämmande tanke.
“Är det långt kvar?” frågade hon sedan och rufsade ut den sista snön i sitt bronsröda hår.
-
Ragnar blinkar till lite lätt, rynkar pannan i djupare veck och betraktar omgivningen. Vid skriet så vänder han sig om, ser sig omkring, hukar sig med pilbågen spänd och en pil vilande på strängen och han ser sig omkring lite lätt, upp mot himlarna och ser mot fågeln och rynkar pannan lite djupare, fuktar läpparna med tungspetsen
“Underligt.”
Han skakar huvudet lite lätt, rätar på sig och ser mot henne, nickar långsamt igen när hon kommenterar att slippa snön och den äldre mannens blick går ner till snön och snart nog tar han upp skinnet igen, blåser bort lite snö och ler brett mot henne, dricker lite och skakar huvudet sen åt hennes fråga, gör en gest med armen.
“Sa ju de’… ä’ dä’bort’…”
Han gör en gest med armen han håller vinskinnet i och ler lätt och börjar röra sig vidare, med lite fumliga rörelser får han tillbaka pilen i kogret och grymtar till lite lågt för sig själv och fortsätter gå. Det dröjde inte länge innan han ser hyddan därframme och han pekar på den menande och ler lätt. Han stannar dock till, lägger huvudet på sned och ser sig omkring igen, blicken fastnar på uven som satt och tittade på dom. Han blinkar några gånger, fuktar läpparna med tungspetsen
“Huh… Se dära… Var det int’ den dinga som skrek och flö’ öva’ oss nyssligen?”
Han ser mot henne igen och sen tillbaka mot fågeln, skakar huvudet lite lätt.
“Är nået fruktansvärt fel me’ den fågla…Men de’ kan smake bra.”
Pannan rynkas ännu mer och han fäster vinskinnet i bältet och grymtar till när han börjar röra sig mot hyddan, lägger en pil på strängen igen och visslar lite lätt när han spänner strängen lite och slappnar av och går närmare, ser upp mot uven då och då på sin väg, för att se om den flög sin kos eller stannade kvar.
-
De brandgula ögonen var fästa på mannen då han drog en pil. Det fick henne att ge ifrån sig ett ilsket skri och sträcka ut vingarna igen, redo att ta till flykten. Mannen verkade mena allvar och rädslan för pilens järnspets fick henne att ta till luften med tysta vingar, även om hon gav ifrån sig ytterligare ett skri. Långt borta hördes vargarnas sorgsna ylande.
Hon landade en bit bort från hyddan, skymd av granris och grenar. Det var knappt att hon såg paret längre. En rysning for genom henne och hon ruskade på sig bryskt. Berguven satt bredvid henne på grenen som knarrade lite oroväckande under hennes vikt. Tröstande smekte hon dess huvud, blicken vaken och riktad mot parets håll. Vad gjorde dem ute i skogen en isande vinter som denna? Så kvinnan som såg ut att föda vilket ögonblick som helst. En fjärran känsla, ett svagt minne gnagde i hennes sinne men hon skakade snart bort det.
Långsamt tog hon sig ned för trädstammen. Hon hade bestämt sig för att dessa ej var att lita på, men hennes nyfikenhet kunde inte låta bli att hålla dem under uppsikt. Vad var det som drivit ut dem hit?
-
Att Ragnar kommenterade att ulven var märklig fick Ranghildr inte riktigt att känna sig bättre till mods. Det var väl bara en fågel? Eller? Hon skakade bort tanken över att det skulle varit något annat när han pekade mot skyddet. För ett litet kort tag såg hon inte bergsulven som satt på taket, utan tänkte bara på värmen och trägolvet man inte skulle sjunka in igenom. Inte förrän Ragnar kommenterade den igen. Hon rynkade på ögonbrynen.
Fast det hela varade ju inte allt för länge när den försvann fortare än vad Ragnar kunde avfyra sin pil. Ingen middag idag, eller jo de få köttbitarna de hade kvar. Om de inte hittade mer mat snart, kommer de svälta ihjäl i snön. Men hon litade på Ragnar, det var inte för intet hennes föräldrar döpt henne efter honom. Hon öppnade dörren om gav ifrån sig ett litet klagande.
“Varför tyckte du att ulven var märklig?” frågade hon medan hon gick in och det var en skön känsla att känna trägolvet under sina fötter. Det var inte mycket, men det var något. Hon började vira av sig lite av sina tyger, som hade blivit ganska blöta.
“Du hade rätt, sömn. Lite god mat och en eld att värma oss på. Det låter som en rejäl fest efter vår vandring. Inte sant?”
-
Ragnar höjer bågen och drar i strängen när fågeln skriar och flyger iväg. En låg grymtning lämnar honom och han sänker vapnet igen. Nå, var ingen mening att skjuta nu. Han ser efter den och ger ifrån sig en låg fnysning och lägger tillbaka pilen och går vidare mot hyddans dörr. Han kliar sig över kinden lite lätt och ser mot henne när hon går förbi och in och han ler lite lätt. Han slickar sig om läpparna med tungspetsen och grymtar till lite lågt och ler snett mot henne och rycker på axlarna lite lätt.
“Den gjord’ ente lätena den bruka’ gör’… Som du själv sa, det vart tyst.”
Han rycker på axlarna lite lätt och suckar mjukt till, blinkar några gånger och ser sig omkring och ler vidare för sig själv och ser mot henne igen, stänger till dörren och ser sig omkring och nickar kort åt hennes kommentar om vad som behövdes. Ragnar går till eldstaden, hukar sig och börjar plocka för att få fram sitt elddon och han börjar göra upp en eld åt dom. Han suckar mjukt när han lyckas och sträcker på sig lite lätt.
“Håll älda vi’ liv… Jag ska gå och se om jag kan finn’ oss nået att äta. Vi ä’ säkra här, finns inge’ steg efter nån här.. men kansk’ finns djur.”
Han rycker på axlarna lite lätt och suckar mjukt till och ler mot henne och tar sig ut, stänger igen dörren och börjar sopa igen lite spår och sen söka djurspår i snön. Han skulle vara borta en lång stund. ((Två mess från er båda 😉 Hoppa över mig två gånger. ))
-
Varsamt hade hon tagit sig mellan träden och närmare hyddan som de försvunnit in i. Snart kunde en hon skymta rök som steg upp från hyddan och hon drog en längtans suck när hon tänkte på en värmande eld. Trots hennes värmande pälsar och sälskinn så bet kylan i hennes kinder och kröp längst ryggmärgen på henne.
När mannen kom ut ur hyddan sjönk hon ihop mot trädet och höll sig alldeles stilla. Hennes blick följde honom spänt då han försvann in i skogen åt motsatt håll som henne själv. Det dröjde dock en lång stund efter att han försvunnit ur sikte innan hon tillslut vågade öra sig framåt och närmare hyddan. Tanken på den värmande eld drev henne allt närmare och tillslut fann hon sig stående utanför dörren.
Tveksamt höjde hon en näve men sänkte den snabbt igen. Skulle hon knacka? Eller bara stiga på? En blick över axeln ut i den snöklädda skogen fick henne tillslut att knacka bestämt på dörren. Inte skulle väl en kvinna neka en annan kvinna att värma sig vid en eld? Hon snodde pälsarna tätare runt sig och försökte se så frusen och ynklig ut som möjligt. Men trots att hennes bleka kinder var rosiga så var det nog svårt att inte se henne som något andligt. Med de skarpa, brandgula ögonen och svarta symbolerna i pannan tillsammans med den stora vita björnpälsen ovan gråfläckiga sälskinn så såg hon inte ut att vara av denna värld, trots att hennes små hjorthorn var skymda under pälsen.
-
Ranghildr hade tagit av sig de flesta av hennes pälsar och skinn och bar endast en enkel linne skjorta men en enkel harpäls över halsen. Hon hade rotat fram en kittel och hade precis varit på väg ut i snöovädret för att hämta lite snö som hon kunde göra till vattnet men stannade mitt i röreslen när hon hörde knackningarna. Inte kunde det vara Ragnar? Trots allt tvivlade hon på att han skulle knacka så… utan snarare bara öppna och gå in. Hon höll kitteln under armen och greppade tag i sitt spjut som hon höll hårt. Vem visste vem som skulle kunna vara där ute? Eller vad?
Hon sträckte sig till slut efter dörren och puttade upp den. Fast hon kunde inte riktigt bestämma sig för om det var en någon eller något som var utanför. Vad i? Pälsarna tycktes dölja en hel del, men de skarpa ögonen och de svarta märkerna över allt. Det tog ett tag för henne att förstå att hon tappat fattningen och hon harklade sig själv lite ursäktande och höll spjutet mot den okända varelsen.
“Vem är… du?” frågade hon, och samtidigt som rösten var bestämd så fanns någon slags mildhet där. En oväntad, för det var något inom henne som tyckte synd om den förfrusne främlingen.
-
Kvickt ryggade hon ett par steg från spjutet och något mörkt passerade hennes blick när hon betraktade järnspetsen och fuktade läpparna likt en stressad varg. Hon hade nästan glömt att kvinnan hade burit spjut tidigare. Hennes blick vändes tillbaka till kvinnan och tog åter det där ynkliga, som en hund som tigger vid festbordet.
“Förlåt mig för att jag tränger mig på men jag tycks vara vilse…” Hennes röst var darrig, men om det var av kyla eller rädsla för spjutet var svårt att avgöra. “Mitt namn är Fim. Jag önskar bara att få dela din härd för ett tag…” Ödmjukt sänkte hon blicken från kvinnan, eller kanske snarare flickan, som för att visa sig underlägsen. Blicken fastnade på den hennes stora mage och hon la huvudet lite på sned och blicken blev ofokuserad som om hon koncentrerade sig på ett ljud långt borta.
-
Fortfarande lite avvaktande höll Ranghildr ett fast grepp om sitt spjut. Inte helt säker på om hon skulle låta henne komma in. Däremot såg hon vilse ut. Så kanske det stämde trots allt. Lite irriterad över att blicken drogs mot hennes mage lade hon sina armar i kors vilandes över den putande magen.
“Trevligt att råkas, Fim” sa hon till slut med ett svagt leende och passade på att fylla grytan med snö, för att sedan gå in i hyddan igen för att sätta grytan över elden för att få vatten. Hon gjorde en gest inåt i stugan åt Fim.
“Nå, stå inte där och glo! Det blir kallt!”
-
Det var med halv fokus på det kvinnan sa och halv på spjutspetsen som hon med en djup bugning följde med in efter henne.
“Jag är dig ytterst tacksam.” Hon nickade menande för att stärka sina ord och stängde dörren med ett ryck bakom sig. Det brände i kinderna av att få komma in från kylan och hon släppte taget om den stora björnpälsen så den inte var lika tätt virad kring hennes kropp. Den skarpa blicken svepte snabbt genom hyddan och dess interiör innan den tillslut fastnade på kvinnan.“Till vem håller jag min tacksamhet?” Hon närmade sig långsamt elden samtidigt som hon drog av sig sina stora tumvantar av renfäll. Fingrarna var mörka med långa kloliknande naglar som gav hennes händer ett djuriskt utseende då hon sträckte ut dem över elden. Det var oklart om den svarta färgen var just färg, smuts, frostskada eller… naturligt pigment. Hon var ganska lång och man kunde ana att det inte var en utmagrad kvinna direkt under alla pälsar, utan i eldens sken kunde man se att hon hade den starka kroppsbyggnaden som så många Kaldrländare och ansiktet hade distinkta drag från landets befolkning. Trots begynnande kråkfötter runt ögonen så såg hon ung ut, fastän hennes aura tycktes uråldrig. Likaså var hennes ansikte underskönt men det var någonting djuriskt och omänskligt över det.
-
Det var något med denne Fim som hon släppt in. Något som fick Ranghildr att känna en rysning längst sin ryggrad. Hon skakade på huvudet för att få skakat av sig den. Hon harklade sig något, som för att få bort tystnaden och göra sin röst redo. Fast hennes blick var fäst på hennes händer där hon lade ut sina kläder för att torka dem. Sedan vände hon sin uppmärksamhet till kort mot främlingen. Det var något djuriskt över henne, något ungdomligt men ändå uråldrigt. Tanken fick henne att bli förvirrad och hon valde att låta sin uppmärksamhet istället dras mot grytan där snön redan hade smält och bildat vatten. Hon sträckte sig efter sin väska och letade fram lite torkade örter hon hade kvar och lade ner i grytan. Inte för att det var mycket, men åtminstone något smak på vattnet.
“Mitt namn är Ranghildr.” svarade hon till slut, även om hon inte riktigt var säker på om det var en bra sak att säga sitt namn. Hon lät sitt efternamn vara, för namn var visst mäktiga ting och med båda var det större risk att bli förhäxad. Det hade hon hört minsann.
“Vad gör du ute i vildmarken?” frågade hon sedan, som för att bryta tystnaden som gjorde henne obekväm. Sneglade mot dörren, som i ett hopp att Ragnar snart skulle ramla in. Gärna med lite mat, för annars var det inte mycket till mat de fått ihop.
-
Ragnar sökte och höll sig borta från hyddan en bra stund. Jaktlyckan var ändå dugligt god och han hade fått tag på ett par gnagare, sorkar. Det var inte mycket men det skulle nog vara bättre än ingenting. Han ler lite nöjt när han går mot hyddan igen. Han öppnar dörren och stannar till, blinkar några gånger när han ser två personer där. Han ger ifrån sig ett lågt grymtande läte när han sluter igen dörren efter sig och drar yxan i bältet och blinkar några gånger, rynkar pannan. Det här var ju pinsamt. Han fuktar läpparna med tungspetsen och suckar något, lägger huvudet på sned och höjer ett ögonbryn.
“Så… Vill nåen av er, tal’ om för mi’ vem dett’ ä’?”
Han gör en menande gest med yxan mot främlingne i rummet och han slickar sig om läpparna med tungspetsen och suckar mjukt till, betraktar henne, hon såg inte ut som en prisjägare. eller krigare, men å andra sidan – vilken prisjägare skulle se ut som en prisjägare? Att hon var kvinna kunde vara ytterligare en anledning att förvirra folk. Han kände sig redan måttligt förvirrad över det här och han hade inte en aning om vad eller vem hon var. Han rynkar pannan i djupare veck och suckar mjukt, blinkar lite lätt.
“… Jag trodd’ vi int’ skull’ släppa in folka hära… Nu ha’ vi halva skoga inne…”
-
Fim hade blicken i elden där hon stod och värmde sina händer över den. Det var först när Ragnhildr presenterade sig och la ned örterna i grytan som hon lyfte blicken som hade samma färg som lågorna.
“Ragnhildr…” Hon rullade på det sista r:et fundersamt. Lika fundersamt synade hon kvinnan oblygt och blicken fastnade återigen vid hennes mage. Vid frågan lät hon blicken falla ned mot lågorna igen med ett lågt hummande.“Jag tappade bort min vän…” Hon avbröt sig själv och såg mot dörren strax innan mannen öppnade och klev in genom den. Hon sänkte sina händer och flyttade sig några steg åt sidan, som att komma längre bort från mannen. Misstänksamt följde hon honom med den brandgula blicken och var tyst vid hans fråga.
“Det är inte min mening att tränga mig på, jag önskar endast kunna värma mig vid er eld för en stund” Sa hon tillslut men i sitt hjärta visste hon hade det skulle bli längre än så. Även om det var tyst utanför hyddan så kände hon den annalkande vinterstormen. Inte ens hon skulle vilja vara ute i skogen när rimtursarna skulle härja genom skogen i våldsam vind, kyla och snö.
-
Sättet som hon uttalade hennes namn fick henne att rysa. Visste främlingen vem hon var? Tanken oroade henne och det var både lättat och oroligt som hon kastade en blick åt Ragnar när han steg in. För hon visste att han hade rätt. Denna kvinna kunde vara ute efter henne, efter dem. Även om hon såg så vilsen och frusen ut. Ranghidr skulle precis förklara nära kvinnan tog till orda först. Hon nickade långsamt åt förklaringen.
“Jag… Hon såg så frusen ut Ragnar. Ingen vill vara ute i den kylan.” påpekade hon och såg glatt mot maten som han hade med sig hon tog ena, för att ta fram en kniv och börja göra i ordning en av gnagarna som kunde ge soppan lite mer smak. Hon gjorde sedan en nick mot hans yxa och hennes egna spjut vid sin sida.
“Och tösen ser inte allt för farlig ut. Vi skulle kunna vinna henne enkelt i strid. Två mot en” påpekade hon sedan med ett flin. Eller? Hade hon ens något vapen?
You must be logged in to reply to this topic.