Sorlet i staden var högt. Fulla soldater och sjömän som staplade förbi i nattens timmar, allt i ett försök att glömma sin sorgsna vardag. Andetagen från mörkeralven var stabila och lugna. En van jägares andetag. Hennes fötter var lätta när hon sprang över taken, steg för steg. Ingen skulle kunna tro att kvinnan var över tusen år. Men vem räknade åren förutom människorna? Människorna vars korta liv brann upp på ett ögonblick. Smidigt och nästan elegant rörde hon sig vant ner bland katakomberna i Celeras. För att vara ärlig föredrog hon avsaknaden av människornas brölande.

Tystnaden var hennes främsta vapen. Det var det som hade präntats in i hennes barndom. Men hon skulle snarare säga skydd. Det var sällan någon som var vänlig mot en mörkeralv, döda eller bli döda. Ord som hade repeterats till henne tills hon trodde på det själv sedan barnsben. Om man nu skulle kalla krigskonsterna och magi som en barndom. Hon blev avbruten i sina tankar när hon hörde en nästan spinnande mansröst i hennes huvud. Förvirrat vände hon sig om och stannade mitt i ett steg. Vad i? Hade hon till slut blivit galen?

Mörkeralven stannade till bland skuggorna, lät den rubinröda blicken vandra runt bland mörkret och skuggorna. Kanske det var en inbillning, ett fyllo som hade ropat lite väl högt? Eftertänksamt drog hon ett hårstrå som irriterande hade ramlat ner framför hennes ansikte. Som vanligt uppsatt i en knut under huvan som var fastsydd på den svarta tygtröjan. Precis som alla skuggdansare var hon klädd för att kunna använda sig av sin rörlighet, nästan ingen skydd alls. Förutom den svarta lädervästen som skyddade hennes skuldror, mage och rygg som blänkte som svarta fjäll.