Klockan som satt fast vid dörren klämtade till när ännu en besökare klev in genom dörren. Edwin vände sig bort från blandningen av växter i morteln, och läderplaggen på hans kropp knarrade stelt när han vred sin smala gestalt mot dörren. Edwins mörkblonda hår stod åt alla håll, som om han precis hade stigit upp ur sängen. Uppenbarelsen av Edwin var föga imponerande då mannen till synes inte inte såg mycket mer välvårdad ut än tiggarna ute i gränden. De bruna läderbyxorna var sotiga och fläckiga i flera färger, det gick säkert att tvätta bort, men ingen hade någonsin brytt sig om att försöka. Hans vita linneskjorta var skrynklig och missfärgad av alltför idog användning. Hans ljusa, långa läderrock var även den sliten och täckt av substanser i alla möjliga färger. Av hela hans uppenbarelse var det bara ögonen som talade för att mannen inte var en luffare. De var gröna, iskalla och ingav ett hungrigt, nästan rovlystet intryck. Det var inte förvånande att de flesta människor kände sig illa till mods i närheten av Edwin, tur för honom så var det inte något han reflekterande närmre över.

Edwin inspekterade den nyanlända gästen. Inför honom stod en rödhårig flicka, praktiskt taget ett barn. Hon var iförd något slitna manskläder så Edwin drog snabbt slutsatsen att hon inte tillhörde den rikare delen av hans klientel. ”Goddag fröken, välkommen till Lipdreigs Brygder och Botemedel” inledde Edwin på allmänna handelsspråket, uppenbarligen fullständigt i avsaknad av entusiasm, ”Om ni berättar för oss vad ni har för krämpa eller behov så skall vi försöka hitta rätt lösning för ert problem”. Edwin smackade med läpparna efter att han talat klart, vad honom anbelangade hade han gjort vad som förväntades av honom. Jäntan skall säkert köpa någon kärleksdryck att snärja någon rikeman med så att hon slipper jobba mer i livet  tänkte han cyniskt. Men han inväntade tålmodigt hennes svar.

Edwins ögon smalnade av när han hörde flickan förkunna sitt ärende. Jaså minsann, i behov av pengar tänkte han för sig självt. Edwin ställde långsamt undan morteln på dess plats vid arbetsbordet bakom affärsdisken. Han drog en av sina händer genom håret för att föra det bakåt ur ögonen, och sade ”Urban, du kan gå bak och gå igenom inventariet nu”. Assistenten försvann genast in genom en dörr som ledde in i byggnaden via butiksfronten. Han visste att nu skulle det talas affärer som han inte hade någonting att göra med.

Edwin lade händerna mot disken och lutade sig lite framåt mot flickan. Bakom honom stod en hylla fylld av dekokter i många olika färger och nyanser, som glittrade närhelst solstrålar letade sig in i den annars mörka butiken. Edwin fick erkänna för sig sjäv att han var lite nyfiken, det var inte varje dag någon kom in och frågade efter ett lån, även om det hade hänt ibland. ”Jaha fröken, ett lån säger ni? Det är inte helt uteslutet, men, jag behöver veta mer om dig och dina syften innan jag ens överväger någonting dylikt”. Han pausade lite som för att låta det sjunka in, innan han harklade till och fortsatte. ”Detaljer som vem du är, vad du gör, hur mycket du behöver och vad du tänkt ge i säkerhet kan alla komma att vara avgörande om det låter som en klok idé, eller ej”.

Flickan verkade mycket självsäker, som om hon verkligen inte var i behov av pengarna, sitt yttre till trots. Edwin var osäker på sin sak, han var ingen människokännare och visste inte hur han skulle läsa den här flickan. Omedvetet trummade Edwin med fingrarna i disken ett par gånger, innan han kom på sig själv och abrupt slutade.

Två guldmynt, inte mer än så!? Edwin blev fundersam, Kvithera, studerar på Universitetet, en magiker naturligtvis. Han hade hört hennes namn någonstans, någon hade sagt något. Edwin försökte erinera sig en minnesbild av tillfället han hört hennes namn. Just det! Fem Fingrar hade nämnt att det hade varit ett väldigt liv uppe på skolan eftersom en liten jänta, fattig tjej från Celeras, halvgeni av något slag, som hade gett någon av de där rika stropparna på skolan en rejäl omgång. Edwin visste att det fanns tendenser runt om på skolan som insisterade på eleverna skulle vara medvetna om sin sociala plats även på skolan, och Edwin tyckte inte om sådana tendenser. Inte ens i utbildningens högborg kunde de rika låta de mindre välbärgade vara deras likar, oavsett deras förmåga. ”Jag förstår” sade han, ”Vänta här, jag kommer alldeles strax”. Utan att vänta på hennes svar så gick han in genom dörren dit hans assistent tidigare dragit sig tillbaka. Två guldmynt var någonting som Edwin skulle överleva utan. Han hittade ett litet skrin som han tidigare använt till att förvara munta, och förde över örterna till en annan behållare innan han samlade ihop pengarna och lade ned dem i asken. Därefter, gick Edwin tillbaka till den väntande flickan.

Edwin satte ned lådan i trä på disken framför Kvitheria, dunsen och skrammlet skvallrade om dess innehåll . ”Nåväl fröken, jag kan tänka mig att ge er ett lån. I den här asken finner du tjugo guldmynt. Jag begär ingen ränta, du kan se det som ett bidrag till dina fortsatta studier. Det enda jag begär är att när tiden kommer och jag ber dig om en tjänst så hjälper du mig, utan att ställa frågor”. Symboliskt sköt han den lilla snidade trälådan fram emot Kvitheria över disken innan han släppte taget och fokuserade sin blick på henne. ”Har vi en överenskommelse?”

Edwins ena ögonbryn höjdes, han sträckte sig fram mot asken med båda händerna och drog den genast åt sig. Med händerna stadigt på asken, och med iskall blick sade han ”Du tycks ha missförstått grundförutsättningarna för vår överenskommelse, inga frågor”. Han förstod att det var en avsevärd summa för henne, mer än hon vågat önska sig.

Med något neutralare tonfall tillade han ”Jag förstår din skeptis, och jag borde inte vänta mig mindre från en framstående student som kommer från ingenstans och ändå vågar ge lillprinsen från familjen Korpskjöld en omgång”. Nu skall vi se om det är rätt person.”Jag kommer från samma ingenstans, och har lärt mig den hårda vägen att man gör vad man måste för att nå sina mål”. Edwin lät orden sjunka in innan han fortsatte, ”Jag kanske bör förtydliga att jag inte har för vana att finansiera studenter vid universitetet på detta vis, du är ett specialfall. Som sagt, om jag kommer till dig en dag och ber om en tjänst, så hjälper du mig utan att ställa frågor. Om du tycker att detta är acceptablet så har vi en överenskommelse, som är gynnsam för oss båda”. Edwin önskade att han kunde lita på flickan, kvinnor visste han var en förrädisk sort, och man kunde egentligen aldrig veta var man hade dem. Han kände en våg av osäkerhet skölja över sig och undrade om han precis gjort ett dyrt och tråkigt misstag.

Något som liknande en blandning mellan ett leende och en ful grimasch spred sig över Edwins ansikte. ”Bra, då är vi alltså överens!” sade han med eftertryck. Det fanns något som påminde utav segerglädje i Edwins ansikte, han gillade att vinna, oavsett vad det handlade om, och nu, ja han var inte säker på vad han hade vunnit men det kändes bra att ha fått som han velat.  Det var också bra att veta att det var rätt person som han hade lånat ut pengar till. Jäntan skulle utan tvekan stiga i rang på universitetet över tid, och då skulle han veta bättre på vilket sätt hon kunde hjälpa honom.

”Finns det någonting annat jag kan hjälpa dig med Kvithera?” Sade han med lite vänligare tonfall. ”Kanske en dryck med laxerande verkan att smyga ned i Hilriks soppa när ingen ser på? Stroppar bör lära sig ödmjukhet så tidigt i livet som möjligt, som jag brukar säga, och lär du honom lite hyfs så bjuder jag på drycken! Vi är trots allt Celereaner båda två.” De intensiva gröna ögonen studerade henne med en antydan av nyfikenhet.