Tagged: Caras Idhrenin
- This topic has 9 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 9 månader sedan by Thud.
-
En ny termin höll på att avslutas, vilket så klart betydde att en ny skulle påbörjas om några veckor. Denna tid var alltid speciell på Universitetet, för det var då som antagningsproven hölls. Alla som studerade på Universitetet skulle ställa sig inför mästarna och svara på slumpmässiga frågor som på ett vis eller annat var relaterat till elevernas studier. Därefter avgjordes hur hög ens terminsavgift skulle vara. Denna tid var det alltid en slags karnevalkänsla på skolan. Köordningen lottades ut, vilket resulterade i en svart marknad av elever som bytte ut sina platser mot några mynt för att få lite mer tid att studera. Eller att tjäna lite pengar ifall man fått en tur sent i veckan. De flesta studerade frenetiskt, sov för lite och drack för mycket på kvällarna för att dämpa sin oro, fira att antagningarna gått bra eller lika ofta dricka för att ens prov gått dåligt och avgiften blivit högre än förväntat.
Trots att det låg lite rimfrost här och där då nätterna sakta blivit kyligare var det inte brist på elever ute som talade om proven, utbytte råd och diskuterade det ena eller det andra. Trots allt var det nu som folk verkligen hade tid att umgås, då alla inte behövde skynda sig till olika lektioner i olika delar av staden.
Det hela placerade Kvithera i en intressant situation, om man kunde kalla den sådan. Hon var skolans yngsta elev av de som inte var där på det obligatoriska programmet för alla magiker, och hade skapat något av ett rykte omkring sig med sin antagning. Trots allt var hon bara femton år gammal, och ingen hade tagit sig genom antagningsproven till fördjupade studier på årtionden som var under sjutton. Men trots vad alla antog var knivskarp intelligens, vilket det nog fanns någon merit i, var hon nästan pank.
Förutom att vara bland de yngsta i Caras Idhrenin stack hon ut med flammande rött hår och slående gröna ögon som stod i stark kontrast till hennes ljusa hy. Hade hon varit född några århundraden innan hade det funnits en god risk att hon blivit anklagad för att vara en demon, med tanke på hennes hår. Förutom det var hon väldigt mager, vilket i sig kanske inte var så konstigt för unga kvinnor, men i hennes fall berodde det på att hon inte allt för länge sedan innan hon lyckats ta sig hit bott på gatan i Celeras. Till skillnad från de flesta andra kvinnor som studerade på Universitetet bar hon inte någon klänning, utan en enkel vit linneskjorta, stadiga grå byxor med hängslen, begagnade läderskor och en mörkgrön och rätt sliten mantel. Till hennes genans var det bara en av två kläduppsättningar hon för tillfället hade råd att ha, och de hade börjat bli lite slitna i kanterna.
Trots att hon klarade sig bra i provet hade hennes terminsavgift gått upp till femton silvermynt. Ett och ett halvt guldmynt. Bara för att hon råkat i bråk med en annan studerande, vilket hade fångat mästarnas uppmärksamhet, hade hennes terminsavgift höjt. Sanningen var att hon i sin rätt magra börs bara hade sexton silvermynt. Visst, hon kunde betala sin avgift, men vad sedan? Det innebar att hon inte skulle ha råd med sitt rum längre utan skulle behöva bo på gatorna på något vis, och samla in överbliven mat. Inte något hon inte hade gjort förr, men då hon kommit så långt tog det på hedern att sjunka tillbaka till gatulivet. Speciellt här.
Nej, hon var tvungen att finna en annan lösning. Så klart kunde hon jobba för mäster Olnir i verkstäderna och tjäna lite pengar, men de pengarna skulle inte komma förrän mot terminens slut då de delade ut vinsterna på försäljningen till de som arbetade i verkstäderna. Dessutom skulle det ta för mycket tid, trots allt behövde hon fokusera på sina studier. Och de pengar hon tjänade in skulle inte räcka till för nästa terminsavgift, och hade hon inte tid att studera skulle troligen avgiften höjas ännu mer. Trots allt hade det varit hela hennes livsmål de senaste fyra åren, och nu då hon var här skulle hon snart inte ha pengar nog för att få stanna kvar.
Länge hade hon velat fram och tillbaka, men i slutändan hade hon inte riktigt kommit på något annat alternativ. Efter att varsamt fråga omkring hade hon fått höra att det fanns en man vid namn Edwin som lånade ut pengar. Hon var inte helt säker på vad villkoren för ett lån var, men med tanke på att det fanns en person som drev en sådan verksamhet som utnyttjade studerandens desperata situationer kunde hon gissa att det inte var allt för traditionellt. Detta var trots allt inte en gränd i Celeras, kanske skulle utlåning vara någorlunda civiliserat här?
Det var med tunga steg som hon till sist fann platsen, och hennes gröna ögon såg något modfällt upp på skylten där det stod “Lipdreigs Brygder och Botemedel”. Hon hade varit i Caras Idhrenin några terminer redan, men hade aldrig stött på denna lokal tidigare. Till sist var det väl bara att hålla andan och hoppa i det kalla vattnet, så hon steg upp till dörren och knackade på.
-
Klockan som satt fast vid dörren klämtade till när ännu en besökare klev in genom dörren. Edwin vände sig bort från blandningen av växter i morteln, och läderplaggen på hans kropp knarrade stelt när han vred sin smala gestalt mot dörren. Edwins mörkblonda hår stod åt alla håll, som om han precis hade stigit upp ur sängen. Uppenbarelsen av Edwin var föga imponerande då mannen till synes inte inte såg mycket mer välvårdad ut än tiggarna ute i gränden. De bruna läderbyxorna var sotiga och fläckiga i flera färger, det gick säkert att tvätta bort, men ingen hade någonsin brytt sig om att försöka. Hans vita linneskjorta var skrynklig och missfärgad av alltför idog användning. Hans ljusa, långa läderrock var även den sliten och täckt av substanser i alla möjliga färger. Av hela hans uppenbarelse var det bara ögonen som talade för att mannen inte var en luffare. De var gröna, iskalla och ingav ett hungrigt, nästan rovlystet intryck. Det var inte förvånande att de flesta människor kände sig illa till mods i närheten av Edwin, tur för honom så var det inte något han reflekterande närmre över.
Edwin inspekterade den nyanlända gästen. Inför honom stod en rödhårig flicka, praktiskt taget ett barn. Hon var iförd något slitna manskläder så Edwin drog snabbt slutsatsen att hon inte tillhörde den rikare delen av hans klientel. ”Goddag fröken, välkommen till Lipdreigs Brygder och Botemedel” inledde Edwin på allmänna handelsspråket, uppenbarligen fullständigt i avsaknad av entusiasm, ”Om ni berättar för oss vad ni har för krämpa eller behov så skall vi försöka hitta rätt lösning för ert problem”. Edwin smackade med läpparna efter att han talat klart, vad honom anbelangade hade han gjort vad som förväntades av honom. Jäntan skall säkert köpa någon kärleksdryck att snärja någon rikeman med så att hon slipper jobba mer i livet tänkte han cyniskt. Men han inväntade tålmodigt hennes svar.
-
Kvitheras gröna ögon tycktes skifta från den ljusa klara gröna färgen till en lite mörkare grön färg då hon såg blicken mannen bakom disken gav henne. Liksom alla dömde han säkert henne i detta tillfälle efter det som de flesta andra gjorde; hennes unga ålder och för att hon var en flicka. Utan tvekan antog han säkert att hon var ute efter någon kärleksbrygd eller något annat idiotiskt.
Så detta var Edwin som det viskades om på skolan. Trots allt hade de flesta som nämnt honom varit rätt reserverade, och i slutändan lät det som om detta var platsen man gick till enbart om man var desperat. Vilket hon i sanning var, men det ville hon så klart inte visa. Och hon skulle tamejfan inte låta denna man med sitt spretiga intryck och den obehagliga blicken låta hennes mod falla.
Kvithera hade alltid varit en bra skådespelare, och höll sin sans och bar sig själv stadigare och mer självsäkert än vad hon kände sig då hon gick fram till disken.
‘Jag har hört att detta är platsen att gå till om man vill ha ett lån. Har jag fel?’ frågade hon, med en affärsmässig ton, och en ton som sade att om han på något vis missbedömde henne kunde hon ge sig av och gå till någon annan med sitt behov. En ton som sade att hon inte på något vis var beroende av honom. -
Edwins ögon smalnade av när han hörde flickan förkunna sitt ärende. Jaså minsann, i behov av pengar tänkte han för sig självt. Edwin ställde långsamt undan morteln på dess plats vid arbetsbordet bakom affärsdisken. Han drog en av sina händer genom håret för att föra det bakåt ur ögonen, och sade ”Urban, du kan gå bak och gå igenom inventariet nu”. Assistenten försvann genast in genom en dörr som ledde in i byggnaden via butiksfronten. Han visste att nu skulle det talas affärer som han inte hade någonting att göra med.
Edwin lade händerna mot disken och lutade sig lite framåt mot flickan. Bakom honom stod en hylla fylld av dekokter i många olika färger och nyanser, som glittrade närhelst solstrålar letade sig in i den annars mörka butiken. Edwin fick erkänna för sig sjäv att han var lite nyfiken, det var inte varje dag någon kom in och frågade efter ett lån, även om det hade hänt ibland. ”Jaha fröken, ett lån säger ni? Det är inte helt uteslutet, men, jag behöver veta mer om dig och dina syften innan jag ens överväger någonting dylikt”. Han pausade lite som för att låta det sjunka in, innan han harklade till och fortsatte. ”Detaljer som vem du är, vad du gör, hur mycket du behöver och vad du tänkt ge i säkerhet kan alla komma att vara avgörande om det låter som en klok idé, eller ej”.
Flickan verkade mycket självsäker, som om hon verkligen inte var i behov av pengarna, sitt yttre till trots. Edwin var osäker på sin sak, han var ingen människokännare och visste inte hur han skulle läsa den här flickan. Omedvetet trummade Edwin med fingrarna i disken ett par gånger, innan han kom på sig själv och abrupt slutade.
-
Hennes ögon smalnade något över hans frågor. Inte mycket, men lite. Trots allt var hon inte så intresserad av att avslöja sina personliga angelägenheter med denna man – och dessutom var detta ingen bank. Hon var inte en arrogant person, men denna man måste leva under en sten om hon inte hade hört något om henne. Hur många studeranden på skolan i hennes ålder fanns det där med rött hår? Som dessutom hade blivit antagen utan någon avgift första terminen, som senare startat en fejd med en av Universitetets rikaste studeranden som bara i sig startat en hel del rykten. Men återigen höll hon sin röst lugn, sansad och professionell.
‘Mitt namn är Kvithera, och vad jag gör här torde vara rätt uppenbart.’ sa hon enkelt.
‘Jag studerar här, och just nu behöver jag pengar för min terminsavgift. Trots allt förstod jag att detta var stället man kom till med sådana problem, om man inte ville bli ställd för många frågor.’ sa hon, lite menande åt alla hans frågor.‘Jag behöver bara två guldmynt, till en vettig ränta.’ Det var ett litet lån, för lågt för att någon bank skulle vilja ge ett sådant lån.
-
Två guldmynt, inte mer än så!? Edwin blev fundersam, Kvithera, studerar på Universitetet, en magiker naturligtvis. Han hade hört hennes namn någonstans, någon hade sagt något. Edwin försökte erinera sig en minnesbild av tillfället han hört hennes namn. Just det! Fem Fingrar hade nämnt att det hade varit ett väldigt liv uppe på skolan eftersom en liten jänta, fattig tjej från Celeras, halvgeni av något slag, som hade gett någon av de där rika stropparna på skolan en rejäl omgång. Edwin visste att det fanns tendenser runt om på skolan som insisterade på eleverna skulle vara medvetna om sin sociala plats även på skolan, och Edwin tyckte inte om sådana tendenser. Inte ens i utbildningens högborg kunde de rika låta de mindre välbärgade vara deras likar, oavsett deras förmåga. ”Jag förstår” sade han, ”Vänta här, jag kommer alldeles strax”. Utan att vänta på hennes svar så gick han in genom dörren dit hans assistent tidigare dragit sig tillbaka. Två guldmynt var någonting som Edwin skulle överleva utan. Han hittade ett litet skrin som han tidigare använt till att förvara munta, och förde över örterna till en annan behållare innan han samlade ihop pengarna och lade ned dem i asken. Därefter, gick Edwin tillbaka till den väntande flickan.
Edwin satte ned lådan i trä på disken framför Kvitheria, dunsen och skrammlet skvallrade om dess innehåll . ”Nåväl fröken, jag kan tänka mig att ge er ett lån. I den här asken finner du tjugo guldmynt. Jag begär ingen ränta, du kan se det som ett bidrag till dina fortsatta studier. Det enda jag begär är att när tiden kommer och jag ber dig om en tjänst så hjälper du mig, utan att ställa frågor”. Symboliskt sköt han den lilla snidade trälådan fram emot Kvitheria över disken innan han släppte taget och fokuserade sin blick på henne. ”Har vi en överenskommelse?”
-
Det krävdes all hennes scenvana för att hålla hennes ögonbryn från att skjuta i höjden och hennes mun att öppna sig. Istället hade hon bara sina klara ögon fokuserade på honom, men inne i hennes huvud utövades en storm av tankar. Tjugo guldmynt! Med det skulle hon inte bara vara säker flera terminer framåt, utan hon skulle dessutom ha råd att köpa saker hon desperat behövde. Nya kläder, ett par nya skor… Hittills hade hon varit tvungen att memorera allt istället för att slösa dyrbara pappersark. Hon skulle kunna köpa nya strängar till sin luta, äta bättre, få tvättat sina kläder i tvättstugan istället för att tvätta dem för hand i floden mitt i natten då ingen såg henne…
Men det fanns alltid en hake. Det hela lät för bra för att vara sant, och hans tjänst kunde vara precis vad som helst. Lite vaksamt betraktade hon honom, som för att se om hon kunde tyda någon lurig baktanke bakom erbjudandet.
‘Bara så där?’ frågade hon. ‘Vad är det för tjänst?’ -
Edwins ena ögonbryn höjdes, han sträckte sig fram mot asken med båda händerna och drog den genast åt sig. Med händerna stadigt på asken, och med iskall blick sade han ”Du tycks ha missförstått grundförutsättningarna för vår överenskommelse, inga frågor”. Han förstod att det var en avsevärd summa för henne, mer än hon vågat önska sig.
Med något neutralare tonfall tillade han ”Jag förstår din skeptis, och jag borde inte vänta mig mindre från en framstående student som kommer från ingenstans och ändå vågar ge lillprinsen från familjen Korpskjöld en omgång”. Nu skall vi se om det är rätt person.”Jag kommer från samma ingenstans, och har lärt mig den hårda vägen att man gör vad man måste för att nå sina mål”. Edwin lät orden sjunka in innan han fortsatte, ”Jag kanske bör förtydliga att jag inte har för vana att finansiera studenter vid universitetet på detta vis, du är ett specialfall. Som sagt, om jag kommer till dig en dag och ber om en tjänst, så hjälper du mig utan att ställa frågor. Om du tycker att detta är acceptablet så har vi en överenskommelse, som är gynnsam för oss båda”. Edwin önskade att han kunde lita på flickan, kvinnor visste han var en förrädisk sort, och man kunde egentligen aldrig veta var man hade dem. Han kände en våg av osäkerhet skölja över sig och undrade om han precis gjort ett dyrt och tråkigt misstag.
-
Kvithera suckade inombords. Hon hade förväntat sig en hög ränta, och det hade hon kunnat leva med. Men okända tjänster som kunde betyda vad som helst… det var en dålig idé, och hon visste det. Men tiden höll på att rinna ut, trots allt skulle hennes terminsavgift betalas innan fjärde klockslaget om hon önskade stanna på Universitetet. Vid hans nämnande av Korpskjöld gjorde hon en liten grimas.
‘Han startade det.’ vilket så klart var sant. Hon kan ha irriterat hans delikata heder först, men det var en annan sak.Denna fejd mellan henne och Hilrik Korpskjöld hade redan gått för långt. Däremot tvivlade hon på att denna Edwin kom från samma ingenstans som henne, men kanske förstod han något mer än de flesta. Hennes gröna kalkylerande ögon betraktade honom, och sedan pengarna.
‘Du har en överenskommelse.’ sa hon till sist. -
Något som liknande en blandning mellan ett leende och en ful grimasch spred sig över Edwins ansikte. ”Bra, då är vi alltså överens!” sade han med eftertryck. Det fanns något som påminde utav segerglädje i Edwins ansikte, han gillade att vinna, oavsett vad det handlade om, och nu, ja han var inte säker på vad han hade vunnit men det kändes bra att ha fått som han velat. Det var också bra att veta att det var rätt person som han hade lånat ut pengar till. Jäntan skulle utan tvekan stiga i rang på universitetet över tid, och då skulle han veta bättre på vilket sätt hon kunde hjälpa honom.
”Finns det någonting annat jag kan hjälpa dig med Kvithera?” Sade han med lite vänligare tonfall. ”Kanske en dryck med laxerande verkan att smyga ned i Hilriks soppa när ingen ser på? Stroppar bör lära sig ödmjukhet så tidigt i livet som möjligt, som jag brukar säga, och lär du honom lite hyfs så bjuder jag på drycken! Vi är trots allt Celereaner båda två.” De intensiva gröna ögonen studerade henne med en antydan av nyfikenhet.
You must be logged in to reply to this topic.