- This topic has 82 replies, 4 voices, and was last updated 1 år, 1 månad sedan by
.
-
Mycket hade hänt i Nela’thaënas de senaste månaderna, men inget hade skakat befolkningen lika mycket som drottning Nearenas död, och det våldsamma sätt hon blivit dödad på av demonen Ayperos och drottning Isra över Me’erisia. Trots allt hade drottningen styrt riket i flera århundraden, och en sådan död hade fått myrstacken att skaka om rejält. Att hon blivit tillfångatagen av fienden under en diplomatisk resa till Iserion för att försöka få ett fredligt slut på konflikten länderna emellan hade inte gjort något bättre för tilliten till omvärlden.
Rebellerna såg hennes död och kaoset i hovet som följde som den perfekta chansen att skrida framåt med sina planer, medan det i hovet argumenterades om vem som skulle bli Nearenas efterträdare. En stark kandidat för tronen var hennes dotter, Selyana, medan andra hade argumenterat för Alienna, drottningen i systerriket Aldiea som enligt vissa hade större anspråk på tronen än Selyana själv. Andra hade andra idéer, summa summarum fanns det ingen snabb lösning tillhanda, och alverna var inte direkt kända för att lösa sina problem snabbt.
Gränserna som en gång varit tätt bevakade av trogna gränsvakter tillhörande Nela’thaënas armé var nu även ett tärningskast. På vissa ställen kunde man knappast se någon större skillnad, livet fortsatte som vanligt och folk hade sina arbeten – medan på andra hade rebellerna ur rörelsen Akh’Nairfindë tagit över. Deras konstanta sätt att röra sig och inte ha ett permanent läger, att ständigt dyka upp och skapa oreda där man minst anade gjorde så klart alla nervösa. Till och med den återvändande alven Bain som trots allt var från Nela’thaënas hade en hel del att förklara för att äga inträde till skogsriket, men till sist lät gränsvakterna honom stiga in med en varning om att vara försiktig med tanke på oroligheterna.
Oroligheterna kunde inte direkt kännas då man rörde sig där i den vackra naturen, bland de uråldriga enorma träden. För dem var alla dessa konflikter som vind – det skulle komma och gå, alvernas bråk skulle de överleva och på samma vis skulle de växa och stå i de kommande årtusendena. Åtminstone så kändes det, tal om drottningamord och uppror kändes som ett avlägset problem då man rörde sig i den vackra bekanta naturen. Men så var de plötsligt där, en känsla av att vara bevakad bland träden och det pågick ett gott tag, tills Bain plötsligt var omringad av alver klädda i skogens färger för att smälta in – uppenbart inte gränsvakter utan något annat med bågar och klingor i händerna, redo att användas om det behövdes.
‘Du måste komma med oss.’ annonserade den som verkade leda sällskapet, en ung manlig skogsalv med ett ärr snett över ansiktet och kort rödbrunt hår. Det verkade inte finnas så mycket utrymme för argument där.
‘Inga magiska trick.’ varnade han, vilket visade att de troligen visste vem han var. -
Skogarna var sig lika även om precis allt kändes annorlunda. Det var en märklig känsla att vara tillbaka i sitt hemland. Numera var han som en total främling trots att hans tysta fotsteg gått där många gånger förut. Hjärtat slets mellan två världar, ty känslan av att inte vara välkommen var påträngande stark och han hade inte kallat Nela’thaënas för hem på väldigt länge. Det var ytterst tveksamt om han någonsin skulle göra det igen. Men minnen väcktes till liv och påminnde honom om vart han nog egentligen hörde hemma. Märkligt, som sagt.
Något annat som kunde tyckas annorlunda var den tryckta stämningen som låg i luften helt plötsligt. Det gick inte att sätta fingret på, men han visste att han inte var ensam med träden, den upptrampade vägen och fågelkvittret. Det totala lugnet som sköljt över honom efter att han passerat gränsen, nonchalant avvisandes alla varningar, ebbades ut och ersattes av en spänd atmosfär.
Bain började med misstänksamt öga se sig omkring, utan att göra det för uppenbart att han tittade efter annat än på den vackra naturen omkring sig. Han stegade sig fortfarande mjukt framåt, smått stödjandes mot sin vandringsstav. Den misstanke han haft gav sig snart tillkänna, men det var inte utan att Bain ryckte till när alverna plötsligt ryckte fram och samlades kring honom.
Blicken svepte över dem alla, en smula förvånat, innan den landade på mannen som talade till honom. Det var förstås svårt att avgöra, men alven tycktes yngre än honom själv. Möjligtvis jämngammal. I bakhuvudet noterade han dennes ärr. Själv såg han ut att aldrig ens befläckats av ett blåmärke.
Bain strök sig nervöst över sin mörka klädsel innan han harklade sig och återfick någon form av samling. Vid den tilläggande kommentaren fnös han och en bekymmersrynka gjorde sig tillkänna mellan hans röda ögonbryn.
“Magiska trick?” undrade han tveksamt.
“Är det såhär ni raggar här hemma numera?” Bains smått oroliga blick skiftade och en lurig glimt färgade uttrycket i hans ögon. Han höjde dock händerna, om än lite lojt, för att visa att han inte tänkte göra motstånd. -
Mannen såg på honom allvarsamt, som om han inte uppskattade mannens sätt att prata och förlöjliga situationen.
‘Du vet mycket väl vad jag menar.’ sa han och tog några steg fram, närmare Bain, nästan obekvämt nära.
‘Vi är mitt i ett krig, många av krigarna är nervösa. Vi vill inte ha någon olycka, eller hur?’ frågade han och såg mannen skarpt i ögonen.
‘Jag är Ala’el, ledare över detta kompani. Vi vet att du är en skogsalv, och att du är en magiker och att du bott hos fienden. Det betyder att du måste komma med oss för att deklarera vilken sida du står på. Valet är ditt, så klart, och du är fri att gå vilken väg du än väljer. Men först måste du tala med våra ledare i Akh’Nairfindë.’ kanske var det sista bekant för honom, kanske rang det någon klocka, eller inte. Trots allt, hade han spenderat lång tid borta hemifrån kanske han inte hört så mycket mer än lösa rykten om uppror, men troligen hade allt detta överröstats av prat om drottningens död.
‘Kom.’ sa Al’ael med en nickning, och började röra sig i täten med tydliga målmedvetna steg. De tog inte några av de vanliga stigarna dock, utan rörde sig djupt in i orörd vegetation där det skulle vara svårt att följa dem, och svårt att hitta dem så klart.
‘Vi har en halv dags marsch framför oss.’ annonserade ledaren simpelt, som om det inte var något annat än ett faktum. -
Bain snörpte en aning på munnen och tycktes försöka undvika mannen som steg innanför hans personliga sfär. Han sköt in hakan för att skapa distans mellan deras ansikten, men fötterna stod fast mot marken. Försöket att lätta upp stämningen hade misslyckats fatalt. Bain svarade inte på mannens fråga utan bara tittade ogillande på honom, mötandes hans allvarliga blick. Olycka hit och olycka dit, trodde han på riktigt att en ensam vandrare skulle stå upp mot ett gäng hänsynslösa alver med dragna vapen och spända bågar? Visserligen, kanske var det just för att han vågade gå ensam i dessa skogar som de ville hålla honom i schack.
Sakta sänkte den rödhårige alven sina händer och lyssnade tyst till Al’aels fortsatta ord. De verkade ha full koll på vem han var, något som inte förvånade Bain det minsta. Snarare hade han förväntat sig det. Vilken typ av magi han i huvudsak sysslade med var inte vida känt eftersom han hållt en mycket låg profil. Ja, så låg att hans existens varit ett stort frågetecken till för några månader sedan då han tagit anställning – hos fienden som alven så fint kallade det. Det var dock ingen hemlighet att Bain vigt sitt liv åt det arkana.
Med spelad förvåning höjde han ögonbrynen och hajade till vid nämnandet av Akh’Nairfindë. Han suckade sedan högt, tydligt irriterad, när han blev beordrad att börja gå. Ovilligt klev han av vägen och in i vegetationen. De andra var betydligt mer säkra på foten, men Bain var åtminstone inte klumpig som en simpel människa.
“En halv dag?!” Bain blängde fram på Al’ael. “Jag har verkligen inte tid för det här. Om hon så gärna vill ha en återträff kunde hon väl behagat dyka upp själv.”
Med de orden avslöjade Bain att han visste precis vem de pratade om. Det fanns ingen anledning att hålla på charaderna eftersom de klart och tydligt kände till honom. Han brydde sig inte ens om att presentera sitt namn, de visste förmodligen det redan. Inte för att de förtjänade någon presentation från honom ändå.
Att det inte var tal om någon kär återträff förstod Bain givetvis. Han var även medveten om att hans kära syster hade mycket att stå i och det var väl på sin plats att hon skickade ut någon annan till att hämta Bain. Det hindrade dock inte den mörkklädde alven från att bistert muttra ett par svordomar för sig själv medan han motvilligt fortsatte att gå.
-
Ala’el gav Bain en hastig blick över axeln, som om han inte riktigt förstod problemet med att de hade en halvdags march framför sig.
‘Bäst att finna sig i det, stadsalv, världen kretsar inte kring dig trots allt.’ fnös han, med en viss ton av nedlåtande i sin röst då han gav Bain det kallenamnet. Som om han inte riktigt kunde se likheten med denna förrädare och med deras egna ledare.Med det sagt var det bara att marschera, och vad för val hade Bain egentligen om han inte tänkte försöka springa iväg? Det var inte svårt att räkna ut hur ett sådant försök skulle sluta, visst kanske han kunde skada en eller två med sin magi, men de var fler och de var mer vana att röra sig i vegetationen.
Tiden förflöt på ett relativt obekvämt vis, ingen verkade speciellt intresserad av att prata med Bain, deras fokus helt på att eskortera alven till rätta utan att hamna i trubbel. Till sist kom de till en plats som verkade ha tecken på lite närvaro annan än naturens, solen hade rört sig över himmelen och börjat gå ned vilket la skogen i ett behagligt kvällsljus – betydligt mörkare här under trädens enorma grenar än i världen utanför Nela’thaënas.
Plötsligt var det som om de befann sig i en myrstack med alver som rörde sig till höger och vänster, de flesta målmedvetna med hastiga steg och saker att göra. Ett av de många läger som var utspridda i skogen, som lika snabbt skulle packa ihop sig om det skulle behövas som det uppenbarat sig för dem under deras promenad. Några satt med kamrater och tillredde mat vid sina tält och nickade lätt åt Ala’el då de passerade, andra såg nyfiket på Bain. Genom detta spindelnät av alver kom de till mitten av allting där ett sporadiskt högkvarter verkade vara placerat. Många alver var samlade där, men det skulle nog inte vara svårt för Bain att känna igen det lysande röda håret bland en av dem som stod lutad över en karta medan de talade allvarsamt och gestikulerade.
Men medan ansiktet och figuren var bekant var det ändå som om allt förändrat sig, hennes ansikte som förr varit fyllt med glädje och skratt var allvarsamt. Hennes hår som en gång gått ned till midjan var kortare, ett resultat av att Iserions vakter skurit av henne håret, och de gröna ögonen som tidigare varit varma tycktes ha en kallare glans. Ala’el harklade sig lätt vid lämpligt tillfälle då de väntat en stund.
‘Nairfindë, han är här som ni önskade.’ annonserade han. Aenyas blick höjde sig från kartan och föll på Bain, de gröna ögonen var som om de knappt registrerade att blicken föll på hennes bror med den familjära värmen man skulle förvänta sig två syskon emellan.
‘Tack, lämna oss är ni snälla.’ bad hon. Till och med rösten hade ett mer direkt tilltal än den en gång haft.Alverna omkring dem nickade, tog sina saker, gjorde precis som hon bad dem utan tvekan och snart stod de ensamma, Aenyas gröna ögon fästa på Bain som om hon väntade på vad han skulle göra eller säga.
-
Stadsalv?! Nä nu… Bains rynka mellan ögonbrynen blev allt djupare då han stirrade stint på Ala’el. Han tog inte emot sitt öknamn vidare bra alls, men trots att han började tappa humöret höll han sig i skinnet och förblev tyst. Han förstod att inget gott skulle komma av att bete sig illa.
Orden hade träffat ruskigt bra. Bain hade föga intresse av att anpassa sitt liv efter andra och handlade ofta i ett egentjänande syfte. Egoismen hade varit en central del av vem han var sedan barnsben, möjligtvis ett resultat av att vara en lillebror. Det hade hänt både en och två gånger att världen kretsade kring honom, i hans eget tycke. Även om han höll med till viss del var det otrevligt att höra de orden från den ledande alven.
De gick och gick. Bain slappnade av allt mer och började sakta men säkert bli säkrare på foten. Det hände dock både en och två gånger att han snubblade till över en stock, något han skamset försökte att inte låtsas om. Trots att han gick och skämdes över sin bristande smidighet började han slappna av. Skogen skänkte honom ro och allt medan han vande sig vid underlaget kunde han titta upp mer och betrakta den vackra naturen omkring dem. Det var till och med så att han njöt och sköt upp ena mungipan ett slag – givetvis inte när de andra kunde se. För första gången på många långa år var han här igen. Hemma.
När de äntligen kom fram till vad som verkade vara deras lägerplats blev Bain genast spänd igen. Han mötte de nyfikna blickarna med avsmalnade ögon. Bland virrvarret av skogsalver försökte han få syn på den enda han någorlunda såg fram emot att träffa. Snart kunde han se hennes hår, rött likt hans eget om än i en annan nyans. Ett litet leende letade sig upp på hans läppar. En del av honom var faktiskt glad att se henne. Hon hade förändrats och det fanns väl inte mycket kärlek kvar mellan dem, åtminstonde inte från hans egen sida. De dagarna var förbi. Det var dock hans syster trots allt och innerst inne skulle han alltid se upp till henne.
Leendet fallerade medan de väntade. Bain stod tyst och inspekterade både henne och omgivningen, som om han samlade information utifrån vad han kunde se omkring sig. När hon till slut behagade uppmärksamma dem mötte han hennes blick med lika mycket kyla i gensvar. Han undrade för ett slag över vad hon måste gått igenom för att ha blivit den person som nu stod framför honom. Det var inte den syster han kände igen.
När de andra lämnat dem satte Bain armarna i kors över bröstet och tittade med höjt ögonbryn på Aenya. Han lät tystnaden gå en stund innan han gav ifrån sig en road fnysning.
“Nå? Ska du inte hälsa din käre bror välkommen hem? Eller förhöra mig? Kalla mig förrädare? Du har väl knappast fått mig hitsläpad för att stå och stirra på mig. Din underhuggare nämnde något om att välja sida…”
Han visste inte riktigt hur han skulle bete sig då han dels var trött efter en lång resa samt kände sig illa behandlad, dels glad att vara i familjära skogar. Dessutom var han för första gången på mycket länge bland familj och sitt eget folk. Till synes var han oimponerad av allt, men djupt i hans ögon kunde man kanske se hur hans tankegångar slets åt olika håll.
-
Aenya genomgick ganska långt en liknande tankeprocess då hon betraktade honom. Brodern som alltid fått lite speciell behandling, så var det kanske med småbröder, hon hade inte behövt befatta sig så mycket med det då hon gett sig av hemifrån så tidigt hon kunnat för att gå med i armén. Ändå var det på något vis svårt att begripa hur olika de var. De senaste åren hade hon inte varit tillgänglig för sin familj, de flesta hade trott henne död och så hade hon haft ett uppror att driva. Tankarna hade gått till hennes föräldrar och bror nästan dagligen, men att möta honom ansikte mot ansikte var svårt. Men kanske det inte var så svårt i alla fall, då han öppnade munnen och började pladdra som han alltid gjort.
Aenyas klara gröna ögon betraktade honom, för att slutas ansträngt ett ögonblick och höja en hand som för att tysta honom.
‘Bain, ta det lugnt.’ bad hon, och drog efter andan, kallade på allt tålamod hon hade kvar i kroppen, inte vilket var mycket efter allt hon genomgått. Lite fick hon väl anstränga sig för familjens skull. Visst hade hon väl orsak att kalla honom förrädare, vem bättre med tanke på vad Iserion utsatt henne för? Platsen där han spenderat tid ett bra tag nu. Men hon fick titta bortom sina egna problem, och se på vad de kunde ha för nytta istället.‘Kom, låt oss sätta oss ned en stund.’ hon gissade att det var något han längtade efter, trots allt hade han väl aldrig slagit någon som den atletiska typen, och efter att ha fått ta sig genom skogens terräng för att nå dem gissade hon att Bain var rätt sliten. Så han tog Bain en bit genom lägret, in i sitt egna tält som var rymligt nog för några personer, och gjorde en gest åt honom åt en av sittplatserna där.
‘Mina spanare berättade att du var på väg, och jag kunde inte låta dig vandra in i Dal’elath utan att tala med dig först.’ förklarade hon. ‘De skulle bara ge dig en färgad sanning om mig.’ förklarade hon. Sentimentalt kanske, men ändå var det svårt att acceptera lögnerna adeln i Dal’elath spred om henne nu för at försöka vända folket emot henne. -
Att få sätta sig ner var en välkomnande tanke. Bain följde villigt sin syster om än med ett lojt ansiktsuttryck. Han visste att han kunde vara ‘för mycket’ ibland men hade hoppats att år av meditation skulle haft en lugnande inverkan på honom. Verkligheten var dock en annan. Visserligen kunde han vara samlad och eftertänksam när det behövdes, så något hade all den där meditationen gjort för hans personlighet. Aenya verkade hur som helst tycka att han skulle skruva ner på pratandet.
Bain följde efter till hennes paviljong. Han gick rakryggad och inspekterade mer utav lägret på vägen dit, för att sedan svepa med blicken inuti hennes så kallade bostad när de stigit in. Tyst noterade han hennes gest och satte sig ner som önskat. Det var en otrolig lättnad för hans ben och fötter. Inte för att han inte var van vid svåra landskap eller att stå upp hela dagarna, men vandring eller skog hade han inte beblandat sig med på åratal.
Hans blick föll på Aenya som tog till orda. Han lade huvudet på sned en aning och lyssnade på vad hon hade att säga. Därpå skrockade han kort och skakade på huvudet.
“Tror du på riktigt att jag skulle komma in i Dal’elath? Du är lika vill som min arbetsgivare.” Det var inte riktigt sant. Hans arbetsgivare visste mycket väl att Bain hade medel att ta till för att ta sig in i Dal’elath. Dock var aldrig tanken att komma dit, det var endast en täckmantel för vad hans egentliga syfte var. Han hade dock inte för avsikt att berätta hela sanningen för Aenya.
Trots att Bain skrattat till låg det ett allvar över honom nu. Det hade inte varit av glädje utan en rent komisk reaktion på osannolikheten i att han skulle ta sig förbi Eärmelindo. Sakta men säkert hade han blivit mer allvarsam, genuin till och med. Med en suck lutade han sig framåt och vilade armbågarna mot låren.
“Vad hade de sagt om dig?” undrade han försiktigt innan han fortsatte. “Och vem är du nu? En rebelledare är knappast den syster jag kände en gång i tiden. Inte för att jag inte tror att du hade det i dig men du är dig sannerligen inte lik. Allt det här-” Bain såg sig menande omkring, syftandes på lägret och hela situationen hon befann sig i. “Vad har hänt sedan jag gav mig av? Vad har hänt med dig?”
Det uns av broderlig kärlek som han möjligtvis hade kvar inom sig sken igenom hans smått sorgsna blick. Hans eget liv hade inte varit någon dans på rosor, men heller inte kantat av några större missöden. Något sa honom att hennes historia tagit en helt annan väg.
-
Aenya var tvungen att hålla sitt temperament i skick. Varifrån hennes nya temperament kommit var hon inte helt säker, men kanske gjorde broderns närvaro henne mer medveten om det. Bara några sekunder hade gått och hon fick redan tvinga sig själv att andas lugnt. Kanske fanns det en viss ångest där med att möta sin familj med, efter allt som skett. Lite oroligt och rastlöst gick hon fram och tillbaka medan han satte sig ned, satte igång kokande vatten i ett försök att samla sig själv. Vid hans fråga höjde hon på det röda ögonbrynet, speciellt över att bli kallas vill.
‘Saker har förändrats.’ konstaterade hon simpelt. ‘Vare sig du skulle bli insläppt i huvudstaden eller inte, finns det saker du behöver veta.’ som hon behövde få honom att veta. Men det sade hon inte högt. Saker hon ville att han skulle höra från henne, och inte från någon annan. Om de nu kunde prata, om han nu var intresserad av att lyssna. Men han verkade vara skarp nog att fråga den frågan.
‘De hade försökt intyga dig om att jag är en terrorist. Att jag är en fiende mot staten.’ man kunde ju fråga sig vilken stat det var nu dock, men drottning Nearena död. En stat bestående av ett råd av högalver som inte kunde bestämma vem som skulle bli nästa ledare för riket, kanske. Återigen höjde hon ögonbrynet då han rabblade på och hon kände en kyla inom sig, kall ilska. Kanske inte så mycket över frågan, utan över att behöva tänka på allt som hade lett dit där de var. Hon gjorde en grimas.
‘”Vad hände?”‘ upprepade hon sarkastiskt, och viftade huvudet fram och tillbaka åt sidorna i hån.‘Vad tror du hände?!’ frågade hon lågt, sammanbitet.
‘Vad tror du händer med alver, och speciellt kvinnor, Iserions armé får sina händer på?’ hennes heroiska akt, att möta fienden på fältet för att vinna de andra gränsvakterna tid att fly – att försöka ge dem en chans att undvika att bli nedhuggna och brända eller fångade. En heroisk akt kanske, men vart hade den lett henne? Det hade säkert varit bättre för alla om hon hade dött på slagfältet, snarare än att blivit fångad. Där i Iserions fängelse hade hon fått sig en rejäl en lektion i vad heroism vann en, och ett riktigt uppvaknande för henne över hur lite hennes uppoffring betydde.‘De brände skogen, de jävla Iserionerna, i deras furstes namn, det är vad som hände! De försökte provocera oss till krig! Och jag försökte försvara vårt hem, som den jävla dåre jag var! Följa min ed, följa min heder.’ hon spottade på marken, och hennes nävar var knutna nu, tepannan bortglömd. De gröna ögonen var mörka av ilska, hennes läppar darrade något, av ilska eller sorg – kanske båda, rösten bröt något men var ändå stadig. Att han inte vetat gjorde henne om möjligt mer frustrerad.
‘Och var var du, eller vem som helst för den delen, när de försökte hänga mig på torget? Efter att de torterat och roat sig färdigt med mig?’ frågade hon ilsket, enda sättet att prata om detta. Att vara ilsken. Elden brann i henne, som hennes hår, som hennes namn.
‘I flera månader höll de mig fångade i sin stinkande stad, och ingen gjorde något!’ hon hade inte menat att säga allt detta, det hade bara slunkit ut. Det fick henne att låta som ett missnöjt barn, hon hörde det själv, och det gjorde henne också – om möjligt – mer ilsken. -
Inte en enda gång varken inflikade, avbröt eller reagerade Bain på det hans syster sa. Han bara tittade medlidsamt på henne, inspekterade hennes ilska som hon riktade mot honom såväl som de som gjort henne oförrätt. Fastän han satt tyst gick tankarna ungefär lika fort som hennes snabba vändningar.
Skulle han vara helt ärlig visste han inte mycket alls om allt som hade hänt de senaste åren. Världsfrånvarande var en underdrift av hans tillstånd – han hade varit totalt uppslukad i sitt eget och glömt bort omvärlden. Det var först på senare tid, när han mer eller mindre tvingats in i Iserion, som han börjat intressera sig för vad som hände omkring honom. Däremot hade ingen i hans närhet nämnt Aenya alls tills för två dagar sedan. När det framkommit att hon var hans syster hade det börjat tisslas och tasslas i familjen där han var anställd. Trots det kom allt som Aenya nu hasplade ur sig som en chock då det var nyheter för honom som praktiskt taget bott under en sten.
Bain lät henne tala till punkt. Han blev inte nämnvärt vidrörd av hennes humör. Kanske för att han var hennes bror och därmed orädd för hennes ilska men möjligtvis för att han inte kunde sätta sig in i allt hemskt som hon berättade för honom. Ingen kunde anklaga Bain för att vara den mest empatiske av varelser men nu var det nog snarare en mix av chock och hans manliga privilegium som satte käppar i hjulet för hans medkänsla. Hon var trots allt hans syster och mycket sakta sjönk orden in och lade sig i en obehaglig klump i magen. Det fanns ingen tvekan om att personerna de båda blivit var som främlingar för varandra. De visste mer eller mindre ingenting om varandra längre.
Helt hjärtlös var Bain inte trots sin bristande reaktion. Utan att säga något reste han på sig när Aenya talat klart, gick fram till henne och såg in i hennes upprörda ögon. Han lade en hand om hennes ena axel och kramade den lätt med fingrarna.
“Jag är här nu” sa han med lugn röst innan han lade armarna om henne i en varm kram.
“Förlåt mig, kära syster. Jag visste inte. Jag visste inte någonting…” Bain nästan viskade fram orden. Han vågade sig på att sluta armarna ännu tightare kring henne som för att subtilt visa sitt stöd. Det kändes märkligt att stå där, att efter alla dessa år krama sin syster igen. Fullt genuint var det nog inte, men det behövde inte hon veta. Han skulle säkerligen till slut känna för sin familj som han en gång gjort, men det skulle ta tid.
“Vad händer nu då?” undrade han, släppte taget och tog ett steg tillbaka. Med en tydlig bekymmersrynka mellan ögonbrynen såg han på henne.
“Är allt det här bara ett sätt att hämnas eller vill du på riktigt göra om strukturer?” Bain var inte längre säker på att hon verkligen brydde sig om all politik eller om hon skapat sin motståndsrörelse för att ge igen för det hemska som hänt. Han blev mer än gärna motbevisad dock.
-
Aenya hade inte riktigt haft en sådan intensiv urladdning på länge. Visst, de hade dräpt största delen av furstinnan Saskias följe under hennes ledarskap då de fångat furstinnan. De hade stridit för sin rätt att existera som grupp mot kronans soldater, men det var inte samma emotionella laddning som att stå inför sin bror och prata om dessa saker. Trots allt hade hon hållit allt detta för sig själv, inte riktigt haft någon att prata med eller anförtro sig till om sin sårbarhet och sina upplevelser i Iserion.
Allt hade väl bubblat under ytan längre nog för att explodera vid första möjliga tillfälle, som nu visade sig vara detta möte med Bain. Inte direkt så som hon föreställt detta möte. Hans hand på hennes axel fick henne att spänna sig. Då han kramade henne stod hon där bara, spänt och stelt, inte än beredd att ta emot någon mjukhet eller uppvisning av värme. Hon hade inte låtit någon röra henne sedan hon tagit sig ur sin fångenskap. Hon hade svårt att ta in hans ord, hans ursäkt. Bain visste väl aldrig något än vad som var rätt framför näsan på honom, om ens det. Inget hade ändrats där.
Då han sedan ställde sin fråga, drog hon tyst efter andan. Lite skakigt, ögonen lite röda och fuktiga, men hon höll sig förvånansvärt samlad förutom dessa tecken som visade att hon varit med om hemskare saker än vad som gick att prata om högt. Förr hade hon alltid varit öppen och varm med sina känslor, nära till skratt och spridit glädje omkring sig. Nu var hon sluten, men kanske fanns det en liten springa där nu om man tittade noga.
Hans fråga fick henne att rynka på ögonbrynen lite.
‘Så klart jag vill göra om samhällsstrukturen.’ svarade hon snabbt, instinktivt. Inombords var hon inte helt säker, men det kunde man nog inte erkänna, minst av allt för sig själv. Något måste hon fylla hålet inom sig med, var det att avskaffa monarkin och få hämnd på köpet var det väl en bonus. Hon drog ett djupt andetag, och började vandra fram och tillbaka där inne.
‘Varför hålla fast vid denna samhällsstruktur som enbart uppmuntrar till förtryck, där vi som inte är högalver ses som mindre värda? Vad bättre läge nu, då drottningen precis dött och efterträdaren är oklar?’ undrade hon.
‘Vad hindrar oss att göra om Nela’thaënas till en republik, precis som de gjort i Kaelred? Låt folket välja vilka som styr.’ det var en modern tanke, en utopistisk en kanske, Kaelred hade knappast det magiska receptet än – men det var bättre än alternativet.‘Låt folket bestämma, Bain. Majoriteten av alver är inte högalver, det borde synas i hur detta land styrs.’ en så gammal samhällsstruktur att det knappt gick att ifrågasätta den. Högalverna hade alltid styrt, trots allt, med sitt hårda grepp om sina rena blodslinjer, sina magiker, sina pengar, sin påstådda koppling till änglarna med sitt rena blod – om man nu trodde på sådant.
‘Jag behöver dig vid min sida.’ hon såg på honom med de skarpa gröna ögonen nu, mötte hans blick. -
Bain följde henne med blicken då hon började vanka av och an inne i tältet. Han visste inte om han gått över gränsen med sin närhet, men eftersom hon fortfarande pratade med honom fick han anta att det varit okej. Han nickade som för att hålla med, eller åtminstone visa att han hörde vad Aenya sa. I ärlighetens namn kunde han inte bry sig mindre om den politiska biten. Det låg långt bortom hans egna intressen och de egna intressena var i stort hans drivkraft framåt. Till hennes fördel kände han sig dock vilsen för första gången på länge.
Bain sneglade ned mot vattnet som hans syster satt över elden och tycktes ha glömt bort. Han funderade på att hjälpa henne med kärlet men orden från henne fick honom att stelna till. Allvarsamt såg han in i hennes gröna ögon för att hitta svar på vart hennes vett tagit vägen. Behövde hon honom? Han var bergssäker på att de skulle förkasta honom efter att han dykt upp som anställd i fiendens land. Nu ville hon värva honom? Trots att hon nyligen undrat vart fasen han varit när allt hemskt hänt henne. Spelade deras blodsband så stor roll?
Med ett harklande slet han sig från hennes blick och hukade sig intill brasan. Av bara farten svepte han med handen över lågorna i en graciös rörelse. Elden slocknade omedelbart och lämnade en varm glöd efter sig. Tyst tog han av kärlet från brasan för att det inte skulle koka tills allt vatten evaporerat.
“Aenya… det är några saker du bör veta innan du yttrar sådana ord.”
Han reste åter på sig men gick genast och satte sig där han suttit förut. Trött gnuggade han sig i ögonen med tummen och pekfingret innan han såg upp med en suck.
“Jag räknade med att ni skulle ta mig hit. Det är därför jag är här. För att spionera på er och ta tillbaka information till Iserion, till min arbetsgivare. Ska jag vara helt ärlig gillade jag aldrig idén och jag har knappt haft tid att tänka över den. Du ska dock veta att jag inte gärna stöttar dem, speciellt inte efter vad du just berättat.” Han svalde torrt innan han fortsatte.
“Sen finns det en till sak… Hela anledningen till att jag försvann är att jag sökt mig till en annan sorts magi. En sort ni kanske inte gärna vill förknippas med.”
Den rödhåriga lillebrodern lät nästan skamsen, fast han kände egentligen inte så. Det var bara något han visste att han borde vara.
-
Aenya rynkade på ögonbrynen lite, sanningen var ju att hon inte hört så mycket om vad han gjort. Annat än att han så klart gett sig av och haft någon typ av anställning eller arbete i Iserion. Det var inte nyheter som tagits emot med glädje hos henne, eller någon annan för den delen – Iserion var ju så gott som en svordom där de befann sig nu. Men hon la armarna i kors, stannade upp, och väntade på vad han hade att säga. Trots allt hade hon gjort saker som inte hon heller var speciellt stolt över, kunde han verkligen toppa det?
‘Räknade med det, hm?’ frågade hon, nästan lite skeptiskt. Bain hade alltid huvudet bland molnen, men samtidigt var han väl något kalkylerande och smart då han ville – det kunde hon inte neka.
‘Spionera på oss?’ frågade hon och rynkade på ögonbrynen mer, och fick nästan ett kattliknande uttryck som en katt redo att slå till.
‘Spionera för vem? Furstinnan?’ hon kände redan blodet börja koka, men hon höll sig lugn tills han berättat klart. Då han började tala om magi suckade hon djupt.
‘Vad har du gjort nu, Bain? Ut med det.’ sa hon och gjorde en gest med handen, trots allt var det bara att dra av plåstret och få det överstökat. Det var lätt att fantisera alla sorters demondyrkan och annan idioti, men bäst att låta honom tala till punkt innan hon drog slutsatser. -
Bain såg upp mot sin syster med fundersam blick, som om han var tvungen att tänka över vad det var hon hade sagt. Glimten som han allt som oftast hade i ögonen var som bortblåst. Tankarna vandrade iväg till tiden innan han kommit till Iserion för drygt tre månader sedan. Han visste inte hur han skulle berätta om sitt liv för henne. Vad skulle han ens säga? Sanningen om vad han gjort var platt och tråkig i jämförelse med vad han lyckats åstadkomma. Han kunde knappt bärga sig tills han blev äldre och utvecklats än mer. Efter en kort stunds tystnad tog han till orda.
“Jag har inte gjort allt för hemska saker. Mestadels har jag grävt i gamla bibliotek och gömmor efter förbjudna skrifter. Flertalet år spenderade jag i Tharmads berg. Det var på sätt och vis en pilgrimsresa – precis som jag sa till dig, mamma och pappa att jag skulle göra. Jag mediterade mycket och lärde mig ur böckerna som jag samlat på mig. Möjligtvis krävdes vissa offer, det är inga du skulle sörja om vi säger så.”
Han reste på sig, uppenbart med något i åtanke eftersom han avbröt sin välbehövda vila.
“Det är egentligen lättare om jag visar dig” sade han enkelt. Hans ögon tycktes nästan mörkna fast det var mer en känsla och inte ett fysiskt attribut. I några tysta viskningar på ett främmande språk, svepande och en aning väsande, frammanade Bain ett mörker. Först var det som om allt ljus tömdes inuti tältet. Vårdagens sista solstrålar lös inte längre upp tältduken och glöden tycktes dö i brasan. Det blev gradvis svart som natten. Luften fylldes också av en tät skugga som svepte sig kring dem likt en stilla vind. Snart såg man inte ens handen framför sig i mörkret. Bain tystnade och ljudet av hans långsamma fotsteg avslöjade att han närmade sig Aenya.
“Låt mig sova på saken, kära storasyster. Det är ingen liten sak du ber mig om” viskade han alldeles intill hennes öra, ståendes bakom henne. -
Att Aenya hade kort stubin jämfört med förr var kanske uppenbart då hon rynkade på ögonbrynen mer, stampade lite otåligt med fötterna och kramade om sig själv lite hårdare med sina armar medan hon väntade på att han skulle börja prata. Till sist efter en tystnad som känts som en evighet började han prata, och inte med de mest övertygande orden.
‘Förbjudna skrifter?’ fnös hon, som om hon inte såg så mycket värde i det. Vad kunde förbjudna skrifter göra för hennes mål, trots allt? Böcker och skrifter var inte till mycket nytta, jämfört med svärdet och pilen. En gång kanske hon hade tyckt annorlunda, men nu var det inte riktigt i hennes vokabulär.‘Tharmad?’ hon rynkade på ögonbrynen lite mer. Bara mörka rykten om den platsen, trots allt. Vad kunde han möjligtvis ha velat finna där, och hur hade han ens överlevt ett sådant ställe? Hans nämnande av deras mor och far var knappast heller något uppmuntrande, hon hade inte ens sökt upp dem efter sin återkomst. Inte för att hon hade något emot dem, men det kändes som ett annat liv, som om hon var en annan person. Meditation, offer? Vad svamlade han om? Hon stelnade till och tog instinktivt ett steg bakåt då han gjorde ansats att röra vid henne, att visa henne något med sin magi.
‘Nej, Bain…!’ men hon hann inte ens avsluta sin mening innan han gick så långt att börja yttra förbjudna besvärjelser från tider länge sedan glömda. Hennes gröna ögon spärrades upp då hon såg sig omkring på mörkret. Allt verkade bli mörkt, kallt, tappa sin livskraft. Mörkret som omfamnade dem fick henne bara att tänka på en sak – den mörka cellen hon spenderat så lång tid i under Iserions stenar. Hennes andetag blev tunga och hektiska, hennes händer började darra och en stund stod hon bara där, alldeles stel, tänkte bara på tortyren som snart skulle komma. Vilken sekund som helst skulle ljuset komma, ljuset som alltid betydde smärta och ändlösa frågor. Att han dök upp vid hennes öra i mörkret och talade till henne kunde hon inte uppfatta som annat än hotfullt. Men hon var inte kedjad eller bunden som hon varit, inte trött och svag. Instinkten tog över, och hon drämde till med sin armbåge mot honom med avsikt att slå sin föreställda attackerare i nyllet, samtidigt som hon gjorde ansats att röra sig bort ifall slaget skulle träffa. Bort från mörkret, bort från inkräktaren. Bort från sin bror – om det var vad han var.
‘Rör mig inte!’ utbrast hon gällt, och drog sitt svärd med ett ljudligt klingande, ett ljud som tycktes drunkna i mörkret, hennes andetag tunga och snabba. -
Aenya reagerade mycket starkare än vad Bain haft för avsikt. Nog för att hon berättat om det hemska som hänt henne i korta drag men Bain lyckades inte lägga ihop pusselbitarna. Hur skulle han ha möjlighet att göra det? Visst, mörkret skrämde de flesta mer eller mindre men han hade tagit för givet att hon var både hårdhudad och tuff nog att se hans manöver som ett simpelt spratt syskon emellan. Som den naive lillebror han var hade han nog inte förstått allvaret i hennes historia. Kanske spelade den själviska livsinställningen in på hans dumma agerande också.
Nu hade Bain i alla fall visat att han inte bara behärskade eldens krafter längre utan även mörkrets och det bet honom rakt i arslet. Plötsligt fick han en hård smäll i ansiktet. Instinktivt for hans händer upp och han höll sig för sitt anlete då han for bakåt av kraften och slog i backen med en duns.
“Aj!” utbrast han pinat. Mörkret omkring dem började lätta upp, som om det slutade hålla sig kvar när dess skapare kom av sig. Skuggan försvann, kvällens dämpade ljus lyste åter igen upp tältet en aning och glöden i brasan såg ut precis som förut.
Bain flyttade sina händer ifrån ansiktet ett slag och såg förtvivlat på dem – befläckade av blodet som rann från hans näsa. Obekvämligheter var han van vid men inte smärta. Åtminstone inte av den plötsliga sorten då han på något underligt vis tagit sig igenom livet utan särskilt många skråmor. Hans blick flyttades sedan upp till Aenya och vapnet hon dragit.
“Förlåt! Förlåt… Jag ska inte röra dig. Jag försökte bara retas med dig. Jag lovar att aldrig göra något mot dig igen, okej?” Rösten avslöjade Bains rädsla för vad hon tänkte göra med svärdet. Skulle han vara helt ärlig visste han inte riktigt vad som flugit i honom. Kanske ville han undermedvetet ge igen för att hon släpat dit honom. Kanske var det för att hon brytt sig lika lite om honom som han gjort om henne genom åren, men hade mage att anklaga honom för att inte finnas där. Förmodligen skulle deras liv se en smula annorlunda ut om de stått vid varandras sida hela vägen. Men här var de nu – en irriterande lillebror och en traumatiserad storasyster. En kombination som gjord för katastrof, eller?
Bains gröna ögon tittade åter ner på blodet som täckte handflatorna. Han kände försiktigt på sin näsa och konstaterade att den inte var bruten, men det gjorde ändå så ont att hans läpp darrade till och tårar fyllde ögonvrån. Sakta började det gå upp för honom att det slag han precis fått bara var en droppe i havet av det Aenya tvingats utstå. De obehagliga erfarenheter han själv hade var inte ens jämförbara med hennes. Illa till mods sneglade han åter upp mot henne.
-
Aenyas andetag var fortfarande ansträngda och hårda då mörkret avtog, hennes gröna ögon vilda. Men hon började långsamt återvända till nuet då han tappade sitt fokus om sin magi. Hon kände inte direkt medlidande för hans smärta, istället kände hon sig bara ilsken över hans sätt.
‘Vad håller du på med?!’ utbrast hon. ‘Detta är ingen lek!’ hon gjorde en gest med handen åt honom där han höll för sin näsa, en tillfredsställande syn kanske annars, men inte just då. Kanske var det en läxa han behövde – en hon borde gett honom länge sedan? En stund var hon förvirrad över hans rädsla, varför skulle han vara rädd för henne? Det var då hon kom ihåg svärdet hon höll i sin hand, och med en suck och en ilsken snärt med handen förde hon klingan tillbaka in i dess skida. Bain, alltid ett barn, trots att han var vuxen. Hon borde ha förstått det, men på något vis hade hon tänkt att han skulle kommit förbi spratt och lekar.‘Tiden för spratt är över, Bain. Har du inte förstått det redan? Vi är mitt i ett krig. Drottningen är död. Folk är spända, mig inklusive. När som helst kan drottningens krigare komma och överraska oss, för att få utlopp för ett brott vi inte gjort, men som de skyller oss för.’ Lite demonstrativt knäppte hon upp sitt bälte, och la klingan på ett bord där den inte var i hennes närhet, och satte sig ned på en av stolarna där för att göra en gest åt honom att göra det med.
‘Hur gick det?’ undrade hon, och nickade mot hans ansikte, en suck lämnade hennes läppar.
‘Det var inte min avsikt att skada dig… Jag…’ hon föll lite in i sina tankar, hur skulle hon ens kunna förklara det som precis hänt?
‘Mörkret tog mig tillbaka dit. Det finns tider då jag inte kan skilja på var jag är, då jag vaknar om nätterna och fortfarande tror jag är i cellen.’ hon skakade på huvudet igen.‘Jag har inte berättat för någon annan, så håll det mellan oss.’ nu då läget lugnat sig tog hon och hällde upp varmt vatten och gjorde te, inte helt olikt som deras mor gjort då de var små. Den enkla gesten fick även henne att lugna ned sig, hennes andetag blev stadiga igen och hon verkade vara i sin egna kontroll. Bekanta dofter från deras barndom av olika blandningar av löv fyllde snart rummet med sin lugnande närvaro.
‘Däremot är jag nyfiken på vad du nyss gjorde. Hur mycket mörker kan du skapa, och kan du kontrollera det?’ hennes gröna ögon sneglade på honom då hon sträckte honom en tekopp, och en trasa att torka näsan med. -
Bains läppar var spända. Hela hans uppsyn avslöjade att han lyssnade noga samtidigt som han var både skrajsen och chockad. Ingen hade slagit honom blodig förut, inte ens i Iserion. Inte ens när han tagit en springnota och åkt fast. Hur han hade klarat sig så bra var ett under egentligen, speciellt eftersom att han spenderat större delen av sitt liv med att utåt vara en ganska odräglig person, mot vissa rentav elak.
Det var lättande att se att hon lade undan sitt svärd. Bain lyckades slappna av, även om han skämdes för sitt beteende och inte var riktigt säker på att hon inte fortfarande var arg. Helt ärligt behövde hon inget svärd för att klå upp honom om hon kände för det. Hans enda vapen var magin men han ville inte utsätta henne för det mer. Av hennes ord att döma tycktes hon lugna ner sig dock. Han sneglade tveksamt mot stolen som hon tyckte att han skulle sätta sig på.
“Bra” mumlade han kort som svar på hennes fråga om hur det gått, ljugandes för att inte verka fjantig. Tittandes mot sina blodiga händer slickade han rent blodet som runnit ned över hans läppar. Han slappnade av mer och mer samtidigt som han lyssnade på henne. Till slut vågade han sig på att hiva sig upp från marken och sätta sig på stolen. Bain nickade kort för att visa att han inte tänkte berätta för någon. Vem skulle han berätta för? Han hade inga vänner kvar och sina föräldrar skulle de nog inte se på ett bra tag till.
Bain följde Aenyas rörelser och tog in dofterna av teet som hon gjorde åt dem. Det fyllde honom med en märklig värme som han inte känt på åratal – en sorts hemkänsla. Han insåg också att hans syster och mor var väldigt lika, fastän han aldrig sett det förut. Kanske var det en del av anledningen till varför han hyste sådan respekt för henne.
Tyst tackade han för teet och trasan. Rädd att bloda ner tekoppen ställde han ifrån sig den ganska direkt och började gnugga rent sina händer.
“Det beror på” började Bain. Så snart han torkat av sitt ansikte och tagit en sipp av teet fortsatte han. Han sköt henne en menande blick, med misstanke om vad hon fiskade efter.
“Beroende på vilket skick jag vill befinna mig i efteråt kan jag fylla ganska stora ytor. Torg och byggnader borde gå bra. Men… med mer okonventionella metoder antar jag att det inte finns några gränser.”
Bain syftade på en ritual som han arbetat med att behärska och som tagit mycket av hans fokus senaste åren. Den drog kraften ur andras energier istället för hans egen, medan hans egen gick åt till att utföra ritualen. Ur den aspekten fanns det förvisso begränsningar. För stor kraftkälla, det vill säga offer, eller för långdragen process skulle skada honom. Eller värre.
“Jag gissar att du inte vill rekrytera mig för mina exceptionella stridskunskaper.” Han var okej med båge och svärd men skulle nog se ut som en nybörjare jämfört med de andra i motståndsrörelsen. Det gick bara att anta att hon frågat i syftet att få veta av vilken nytta han kunde vara för dem. Efter en gäspning som han försökte dölja tog han några klunkar till av det familjära teet.
-
Aenyas gröna blick var skarp då den såg på honom, kanske ett vittne om att saker inte var så naiva och oskyldiga längre. Ett slag i ansiktet var en realistisk konsekvens, om man gjorde det han gjort. En lärdom han kanske ännu inte helt lär sig. Att det första gången skulle komma från hans syster var väl en hård smäll att ta. En kort nickning fick han till svar då han sa att smällen inte tagit honom så hårt, var sig det var en lögn eller ej. En spänd och något krystad situation, trots allt hade de inte så mycket av en syskonrelation – men någonstans måste man väl börja?
Utan att vara medveten om sina egna likheter med sin mor serverade hon teet åt honom och åt sig själv, och där delade de en stund den varma drycken. Ovan tekoppens rand studerade hon honom, och lyssnade på vadh an hade att säga. Långsamt nickade hon, tankfull, funderade ut vad nyttan kunde vara.
‘Och vad andra förmågor har du fått under dina resor?’ undrade hon, genuint nyfiken. Vid hans ord ryckte hon på axlarna.
‘Jag har många bågar och svärd, men få magiker.’ förklarade hon. ‘Varje magiker är en fördel, värd mer än tio krigare.’ bäst att vara ärlig, trots allt. En stund satt hon bara och betraktade den unga mannen, funderade om han skulle kunna hjälpa henne.
‘I slutändan ämnar jag ta bort den nuvarande regimen.’ förklarade hon till sist. ‘Ge vårt folk en ny chans, en chans du och jag aldrig hade.’ -
Bain drog svagt på mungiporna. Hans syster var sannerligen frågvis. Det var magstarkt av henne att först få honom släpad dit, sedan snirkla in någon sorts förhör långt efter att Bains ork tagit slut. Helt ärligt ville han bara gå och lägga sig – om de nu skulle vara så vänliga att ge honom en sängplats.
Han skakade på huvudet med en suck, hivade i sig resten av teet och ställde varsamt ner koppen innan han såg på Aenya.
“Du talar som att jag redan är en del av Akh’Nairfinde. Ha i åtanke att jag inte gått med på någonting än, oavsett hur jag känner för dig och allt du berättat. Jag har egna mål i livet. Att delta i regimskiften eller hämnas på människor har aldrig varit något av dem. Givetvis tycker jag illa om de som gjort oss skogsalver oförrätt, speciellt mot min egen familj. Men allt det här är dina drömmar, inte mina. Det är din hämnd, inte min.”
Bain pausade för ett ögonblick, fuktade läpparna och rätade en aning på sig i ett försök att inte sloka ihop av trötthet.
“Det kanske kommer som en chock men jag var faktiskt ganska nöjd med mitt liv innan jag hamnade i Iserion. Jag är inte ens säker på att jag vill bo i Nela’thaënas den vackra dagen jag sätter ner foten i något att kalla hem. Och för att vara helt ärlig – ingen här gillar mig. Jag föreslår att istället för att jag ska ge dig en lista på vad jag lärt mig för något så berättar du för mig; varför jag borde gå med. Vad vinner jag på att offra min frihet och sätta mitt liv på spel? Du har ett helt läger fullt av alver som brinner för förändring, men jag är inte en utav dem. Jag säger inte att jag inte överväger det, men jag behöver en bra anledning och sömn först.”
You must be logged in to reply to this topic.