- This topic has 82 replies, 4 voices, and was last updated 1 år sedan by Hanlinn.
-
Bain skyndade sig ikapp Aenya när de började gå därifrån. Han tittade sig över axeln flertalet gånger, nyfiken på allt som precis skett och förundrad över att nykomlingarna nu blev bortsläpade trots Agaroths godkännande. Hans blick skiftade till sin syster. Trots sin förvåning var hans ansiktsuttryck relativt blankt. Då och då blev han tvungen att se ner framför sina fötter för att inte snubbla på någon av naturens förrädiska fällor, som typ rötter eller för mjuk undervegetation.
När de började närma sig Agaroths tält harklade han sig svagt, som om han egentligen var lite rädd att störa Aenya.”Varför förde du bort dem om de är Agaroths vänner?”
Han studerade henne intensivt och saktade av sina fotsteg. Hade hans syster blivit så misstänksam mot alla omkring sig att hon tog det säkra före det osäkra? Vad tyckte Agaroth om det hela och hur mycket inflytande hade hon egentligen? Själv visste han ingenting om strid, arméer och rebellstyrkor. Kanske var det standard att fängsla oinbjudna gäster. Det verkade logiskt, antog Bain. Det enda han var säker på var att han litade på sin syster.
-
Alienna hade kanske kunnat ta sig undan sin fångenskap, vilket Tathnel också gissade, men hon valde att inte skapa en scen. Åtminstone inte där och då, åtminstone inte då hon återfunnit en vänskap som länge varit förlorad. Bättre att vara fången en stund, och se om de tre vännerna skulle få en pratstund. Åtminstone hade deras gamla vän sin sprudlande energi kvar som hade en tendens att lägga ett leende på läpparna.
‘Det verkar som att trubbel följer mig, Tathnel. Så, verkar som om vi är rebellernas fångar nu.’ sa hon då en av druiderna i lägret förseglade grottan som skulle vara deras bostad en stund med rötter och stenar, och ögnade på runorna i stengrottan som förhindrade användningen av magi. En liten suck lämnade hennes läppar.
‘Får en att tänka på gamla dagar, och det är inte bra dagar det, då alver slåss mot alver. Tänk att Agaroth fortfarande är vid liv.’ sa hon med ett milt leende.
‘Så länge hon är i lägret kanske det finns lite hopp för oss.’–
Aenya fnös lite åt Bains ord, en grimas som sa att hon inte gillade situationen.
‘De är våra fiender, Bain.’ förklarade hon raskt.
‘Alienna där är en högalv, och står emot allt det vi står för, tajt med Nela’thaënas råd och forna drottning. Inte vilken högalv som helst, en drottning själv och en stark magiker. Kanske hon var Agaroths vän en gång, och kanske var det därför hon dök upp, men jag väljer att tro att sannolikheten är större att hon är för att spionera på oss. Kanske har hon själv anspråk på tronen nu, då Nearena är död, och skulle gynnas av att se oss utplånade. Och om inte, så vet hon nu var vi befinner oss. Är Alienna försvunnen kommer det inte dröja länge innan armén kommer att börja söka efter henne, så vi måste flytta lägret. Släpper vi henne fri kommer hon återvända till någon av huvudstäderna och informera om vår position. Om vi inte kan använda henne som gisslan, kanske.’ hon var tankfull över hur de skulle gå vidare, de dansade minsann på en lina här.‘Se till att vila lite, och möt mig hos Agaroth sedan.’ var hennes ord, och hon klappade Bain på axeln, och gav honom en nickning som sa att han gjort ett bra jobb idag under sin kamp mot Agaroth. Efter att Aenya hade sett till att Bain fick den hjälp han behövde hade hon återgått till sysslorna som behövde uppmärksamhet, och nog var det väl skönt att ha någon närmare att diskutera dessa tankar med. Det var dags att flytta lägret nu då de blivit upptäckta av utomstående, och hon beordrade alverna att förbereda och packa ihop allt för att röra sig vid hennes signal, vilket skulle ske då Agaroth och Bain var friska nog att röra sig.
Några timmar senare möttes Bain och Aenya, och gick in i Agaroths tält. Hennes gröna ögon såg sig omkring i tältet för att se vilka som var där, innan hon sedan såg på Agaroth.
‘Så, vi har en del att diskutera.’ konstaterade hon. ‘Men först, hur mår du? Har du återhämtat dig efter allt som skedde?’ undrade hon, trots allt var Agaroth en essentiell del av deras styrka. -
Förblöda? Bara tanken på hennes död… och allt blod, det fick honom att blåsa upp kinderna något av ett illamående för att vända sitt huvud bort något. Trots allt ville han inte visa att det var något som äcklade honom, speciellt inte Agaroth. Bara tanken fick hans kinder att bli lite rödare. Snabbt hjälpte han alvinnan vidare för att snart nå hennes tält. För att ge henne lite privat tid så såg han bort och verkade inte riktigt säker på hennes begäran.
Nå, hon hade väl underkläder trots allt? Så vilken skada skulle det göra att hjälpa henne så att hon enklare skulle ta han om sig. Hastigt nickade han för att hjälpa henne av med kläderna för att känna hur rodnaden blev allt rödare när han hade fått av skjortan för att blinka till något tafatt stående med tröjan hårt i sin famn.
“Fö… förlåt!” utbrast han och höll hårdare i tröjan.
“Jag menade inte att… Ska jag verkligen..?” frågade han för att förvånat se mot Aenya och Bain för att ställa sig framför den trollkunniga för att dölja kroppen för de nyinkomna till tältet.
–
Tathnel fnös till något över hennes ord. Inte lika naiv och hoppfull som drottningen var. Men så hade det väl alltid varit mellan dem två. Han skakade lätt på huvudet.
“Du är hopplös ibland, vet du det? Att du ens överlevt tills jag fann dig är ren tur.” sa han med ett snett leende. Det fanns förstås en retsamhet där, för hon var inte helt tom i skallen förstås. Däremot kunde han inte annat än instämma att det var någonting. Hans forna mästare. Vad skulle hon egentligen säga om förändringarna hos honom? Den mörka magin han hade ägnat de sista åren åt. Lite nervöst nästan lät han handen dra över sin tunika.
You must be logged in to reply to this topic.