Bain sa inte ett ord. Han hade visserligen svårt att få en syl i vädret men tittade likgiltigt på henne istället för att försöka. Han ogillade den nedlåtande tonen och hur hon försökte fylla honom med skam. Kanske var det inte hennes mening men det kändes i allra högsta grad genomtänkt. Bain kunde absolut köpa att hans egenintresse såg ut som egoism i förhållande till situationen, men hon skulle inte väcka hans kämparglöd på detta viset.
Bain kunde inte låta bli att tycka Aenya var en aning inskränkt. Men han skulle aldrig komma någonvart om han berättade detta för henne. Därför vek han av med blicken och förblev tyst. Han sa inte ett ord om att han inte hade tänkt återvända på många år, utan kommit hit endast tack vare sin jäkla chef. En chef som med säkerhet skulle vilja se honom död om han fick veta att Bain gått emot planen och nu funderade på att stanna. Bara tanken gav honom en klump i magen.

När han äntligen skulle få sova följde han villigt efter sin syster. På vägen dit gick han bakom henne och försökte lägga vägen mellan tälten på minnet. I smyg försökte han känna igen ansikten på de som var ute, smått rädd att stöta på någon som han varit elak mot under skoltiden.
När hon höll upp tältduken och frågade om det dög fnös han högt och blängde på henne.

“Nu får du ge dig, Aenya. Du kritiserar mig för min egoism, men du behöver själv kliva ner från din höga häst.” Han ryckte tältduken ur handen på henne. “Det duger mer än utmärkt. Jag är inte kräsen, även om du verkar tro det. Som om du har en aning om vem jag är efter alla år. Godnatt.”

Med en tydlig punkt i samtalet hukade Bain sig och gick in i tältet. Han började genast snöra ihop öppningen, oerhört redo att gå till sängs. Det skulle dock ta ett tag för honom att somna. Tankarna snurrade rejält och inpå natten kunde han varenda centimeter av tältdukens väv där han låg och stirrade upp. Till slut kom sömnen.

Den natten störde två drömmar Bains sömn. Först drömde han om en lång väg som aldrig tycktes ta slut. Hur mycket han än gick kom han aldrig närmre sitt mål. Det kändes som att han var dömd att vandra i oändlighet och inget förändrades, tills han hörde en välbekant röst. Plötsligt var hon där, med sitt vackra röda hår lika långt som förr och med henne vid sin sida kunde han närma sig slutdestinationen. Drömmen förtäljde inte vart han var påväg men det kändes inte som det viktiga budskapet. Innan han hann se sitt mål vaknade han till.

Återigen fann han sig stirrandes upp på tältduken som nu avslöjade hur pass mörkt det blivit ute. Bain lyssnade till nattens insekter och suset i träden medan han reflekterade över sin dröm.
Bain lyckades somna om relativt fort. Nästa dröm fann honom nästan omedelbart. Om den föregående varit påfrestande var det inget mot denna mardröm. Orden om Aenyas öde hemsökte honom och spelades upp i hans sinne. Bain vred och vände oroligt på sig i sömnen. Allt medan hemska scener utspelade sig i hans mardröm blev han allt svettigare. Scenerna var diffusa men talade ändå sitt klara språk. Det kändes som att han var där, oförmögen att göra något. Först hade de fört bort henne, en kvinna som han endast kunde tolka som sin syster. Det var dock oklart om allt som utspelade sig drabbade henne eller honom själv. Tittandes på de förfärliga scenerna gjorde långa slanka figurer med ljust hår, men de ingrep inte.

Plötsligt satte han sig upp i ren panik, kippandes efter andan. En svettdroppe rann långsamt ned för hans bleka ansikte och han sträckte ut händerna för att försäkra sig om att allt bara varit en dröm. När han kände filtens tyg under fingrarna och kunde konstatera att han var tillbaka i vaket tillstånd pustade han ut, men fortfarande med en trängande känsla av panik i bröstet. Bain hann inte reflektera över den här drömmen. Allt han kunde tänka på var att de fört bort hans syster och allt det där hemska som skar i hans själ.

Hastigt slängde han på sig brokor och hosor innan han öppnade tältet så mycket han behövde för att kunna tränga sig ut. På kvicka fötter sprang han barfota över marken, hoppandes över varje tältspik och rep som dolde sig i mörkret. Strax var han framme vid sin systers paviljong och han slet upp öppningen med paniken brinnandes i hans gröna ögon, rädd att drömmen utspelade sig i nuet.

“Aenya?!”

• This reply was modified 1 år, 5 månader sedan by Arcsteel.

“Åh, tack och lov!” Bain pustade ut och slokade ihop en aning när lugnet sköljde över honom. Han kände knappt igen sig själv som blev så lättad av att se henne. Hon tycktes må bra och det började gå upp för honom att det utan tvekan varit en mardröm. Men den var givetvis inte utan mening.

“Nej, nej. Allt är lugnt. Jag hade en mardröm.” Han flämtade och svalde hårt för att återhämta sig en aning. Med en svag gest hintade han om att hon kunde lägga tillbaka bågen.

“Jag var så rädd att det hänt dig något. Jag tror att Erethil skickat drömmar till mig och det kändes så verkligt, alltihop… Som att jag var där… Som att jag var du.”

Bain tog ett steg mot henne, men inte mer än så. Han mindes sitt löfte från gårdagen, att han inte skulle röra vid henne. Långsamt gick det också upp för honom att de var opassande klädda, men han brydde sig egentligen inte nämnvärt eftersom de var syskon.

Den första drömmen ville han inte prata om, den var egentjänande och inte värd att tänka på i nuläget. Vad som verkligen slog honom i stunden var insikten om hur viktig hans familj faktiskt var. Han hade trott i åratal att han inte brydde sig om dem, om någon alls. Men vid de hemska scenerna han nyss upplevt i sin sömn slog empatin till som en käftsmäll. Bain tittade skamset på sin syster med en sorgsen uppsyn.

“Förlåt för igår. Förlåt för alla år jag hållt mig borta. För att jag inte stått vid din sida. Jag tror att jag inser nu varför du kämpar, varför du brinner för revolutionen.”

När Bain insåg att hon sträckte sig efter manteln såg han bort ett ögonblick, som om han inte redan sett hennes nakna ärrade hud. Han försökte vara artig och inte titta på henne när hon uppenbart ville skyla sig. Ärren förvånade honom inte och han tänkte inte kommentera dem, speciellt inte när han själv stod där med en mycket obefläckad hy. Några bleka fräknar över kinderna och axlarna var allt men inte en enda skråma.
Han lyssnade på hennes svar men ryckte till diskret när hon tog hans hand. Hans hjärta bultade fortfarande i bröstkorgen och tankarna var svåra att hejda efter drömmarna. Att Aenya rörde vid honom kändes förvånande och samtidigt lika naturligt som förr. Bain andades försiktigt och såg in i hennes gröna ögon med sina. Hennes leende gjorde honom konfunderad. Fanns det spår kvar av den Aenya han känt en gång i tiden?
Bain lade sin lediga hand ovanpå hennes och besvarade leendet, om än osäkert. Hennes mjuka ord gladde honom.

”När allt kommer omkring behöver man varandra. Vi är familj och det kommer aldrig att förändras.” Bain strök hennes hand med tummen innan han släppte den. Pulsen hade nu sjunkit och han hade lyckats samla sig. I samma sekund som han släppt hennes hand sjönk han ihop på knä framför henne. Hans rygg var rak, nacken lätt krökt och han lutade armbågen mot ena knät som var uppdraget.

”Jag står med dig. Genom ljus och genom mörker står jag med dig. Din strid är nu min strid. Jag lägger min egen strävan bakom mig för att tjäna dig, kära syster. Om du vill ha mig.” Bain såg ner i marken. Det kändes märkligt men han menade varje ord. Att hitta källan till ritualer och magiska skrifter kändes obetydligt i jämförelse med vad Aenya ägnade sitt liv åt. Han var redo att offra sitt, även om det bara var för henne. Hon förtjänade rättvisa för det hon gått igenom och ingen skulle behöva gå samma öde tillmötes.

Agaroth vred och vände sig i sin bädd, gnällande tyst för sig själv. Fåglarna, ekorrarna och de andra djuren i tältet började oroligt klättra över skogsalven i ett försök att väcka den större varelsen från dess oroliga dröm, och snart nog hände just det och hon studsade upp till sittande ställning, svettig och andfådd. Vad i hela världen var det? Något yr reste hon sig upp och snubblade sig fram till sin stav, vilket inte egentligen var mycket mer än en slät, stadig, lång gren som höll om en grön ädelsten längst ut. Hon stötte ädelstenen mot sitt huvud och drog ut en blå sträng med energi, inte större än en mask, som hon sedan viftade loss från sig och staven, och den blåa genomskinliga strängen av energi flög ut genom en av tältets springor. Det var förstås viktigt att få ut drömmen innan hon glömde den helt.

Hastigt slängde hon på sig sin långa gröna kappa, tog sin stora hatt vävd av kvistar och rusade ut ur tältet för att följa efter den blåa flygande masken hon dragit ut ur sina minnen. Drömmen hade inte varit hennes egna och den kändes inte som att den tillhörde någon i lägret. Inkräktare? Hon fastnade i öppningen till tältet på vägen ut och snurrade runt när hon slet sig loss. Om hon inte var yr innan blev hon det nu och snubblade över en sten. Knappt en minut vaken och två steg utanför sitt tält och hon hade redan badat i lägrets troligtvis enda pöl med lera. Oviktigt.

Hon följde efter den försvinnande avlägsna flygande energimasken som hon nu knappt kunde se, men hon kunde snart nog jaga ikapp den när hon väl återfick sin balans och hennes sinnen började skärpa sig från sina nyvakna tillstånd. Hon vad snabb nog nu att hinna ifatt den och precis i rätt tid för att se att den slingrade sig in genom en glipa in i Aenyas tält. Var det hennes mardröm hon jagade? Hon bjöd in sig själv och riktade sin stav mot den blåa energisträngen för att upplösa den innan den hann söka sig till sin ägare. Det hade varit onödigt att tvinga på mardrömmen på Aenya en gång till, vem vill återuppleva sin mardröm trots allt? Trots detta var hon i stridsställning, stav höjd och riktad mot vad än mer det var som rörde sig i tältet.

Hennes glödande gröna ögon gjorde ett snabbt svep genom tältet och såg att Aenya inte var ensam, men inte heller hotad. Hon sänkte sin stav, vars gröna ädelsten just nu glödde starkt, redo att användas för att förstärka hennes magi om det fanns ett hot i tältet, men som snabbt flagnade till en enkel grön sten när Agaroth började slappna av. Hon rätade lite på ryggen, inte längre i hukad stridsställning, och harklade sig lite.

“Allt verkar vara i sin ordning här. Jag ber om ursäkt. Jag inser nu att det var lite förhastat av mig att jaga en dröm in it och tro att du var hotad.” Hon böjde sig in i en djup bugning åt Aenya och hennes gäst, som kändes bekant men som Agaroth inte kunde placera just nu, och förblev bugande inväntande Aenyas förlåtelse, utskällning eller inbjudan.

Vad han egentligen gjorde upp en natt som denna kunde man undra. Första kvällen på länge som alvmannen hade varit fri från vakttjänst. Men ändå kunde han inte hålla sig i tältet. Ter’ath, var inte bland de yngre alverna men att kalla honom bland de äldre var nog en skymf mot de visa äldre alverna. Kanske medelmåtta var den perfekta beskrivningen av honom. Varken ung, eller gammal. Vacker eller ful. Något som mannen däremot inte var eller hade ärvt var alvernas försiktighet och nätta sätt att röra sig. Vanligtvis fick han tänka flera gånger om när han placerade fötterna framför sig för att inte avslöja sig eller ställa till med något.

En fågel flög upp ifrån ett närliggande träd, vilket fick den gräsgröna blicken att röra sig upp ifrån hans fötter för ett tag. Som vanligt i fel tillfälle. Denna gång hade han inte lyckats se en rot som slingrade sig över stigen där han vandrade, vilket gjorde att hans fot fastnade i den och snart föll han pladask framåt. Hans tur, som aldrig var där för honom, gjorde honom ännu en gång besviken då huvudet lyckades sticka in genom någons tältflik.

Lite bevande höjde han blicken och fick syn på de tre alverna som var där. Så klart de inte sovit. Och ännu mer självklart var det förstås att det var viktiga personer. Han försökte att ta sig upp så fort som möjligt men ändå… lyckades han snarare trassla in sig och inte komma någon vart.

Agaroth log brett när hon förstod att hon inte gjort någonting otrevligt och rätade sig för att kunna möta deras blick med hennes egna som skymdes till stor del av den stora hatten. Hon vilade staven sin över axeln sin och gav brodern en enkel nickning, hon hade redan bugat, det fick likaväl gälla dem båda. Hon viftade bort lite av hennes rubinröda hår från ögonen och placerade sedan handen mot sitt hjärta.

“Det är ett nöje att träffa dig Bain. Det gläder mig att vi har en magiker till bland oss, vi är på tok för få! Jag ser fram emot att lära känna dina förmågor.” Hon log och sänkte sin hand till höften sin och såg sedan mellan systern och brodern.

“Jag gillar ditt hår! Jag gissar att det var din dröm jag drömde i natt. Jag ber om ursäkt för det, jag önskar att jag visste när jag lånade andras drömmar.” Hon tänkte fortsätta prata om det men hoppade till med ett ljust tjut helt plötsligt när ett huvud föll in i tältet. Det tog henne några sekunder innan hon förstod att det var kopplat till en kropp och inte avhugget och innan hon märkte att hennes stav återigen var framdragen av ren instinkt, stenen glödande igen, nu riktad mot huvudet som trillat in. Inte för att hon riktigt förstod varför hon instinktivt var redo att bekämpa ett kroppslöst huvud. Hon tog ett djupt andetag och sänkte ner staven så att stenen nuddade huvudet på Te’rath och hon tryckte sedan till, vilket skapade en plötslig stark vind till synes från alven på marken som hastigt trasslades ut med hjälp av magin och sedan rycktes in i tältet på sin mage inför alla. Vinden försvann och hon lyfte undan staven som hon igen vilade mot sin axel och vars sten slocknade igen.

“Dig känner jag dock igen, men jag tror inte vi talats vid. Har vi? Hade du också en dålig dröm?” Hon hade en munter ton. Det verkade inte som att hon ansåg honom ett potentiellt hot alls, utan hade nästan omgående avfärdat honom som en olycka. Kanske en lycklig olycka, men helt klart ingen lönnmördare eller annat. Om hennes instinkter kunde tros.

En rodnad spred sig på mannens kinder – rödare än vallmon på ängarna. Ännu rödare när han insåg att han hade stigit in i något som kändes… väldigt privat. Framför allt när befälhavaren var så lätt klädd. Något nervöst harklade han till sig och fingrade på lockarna till det mörka håret. Håret i sig var kort och anledningen var sällan något som han hade velat dela med sig. Fast – å andra sidan var det trots värre när den som hjälpt honom med den nya frisyren var där. Agaroth. Det var nästan som en pirrning gick igenom kroppen när han tänkte på henne.

Det var trots allt inte allt för längesedan hon hade lyckats hitta honom – fast i trädets koda. Några minuter senare hade han lite kortare hår – men åtminstone hade det mesta av barken försvunnit nu. Även om det kanske… hade hjälpte att smälta in mer med skogen. Fast, detta var förstås inget som han hade velat dela med sig av.  Om hon hade glömt det… Det vore en mardröm mindre.

“Ber om ursäkt…! Det var ett misstag! Jag ska genast utgå, ” utbrast han, lite hest och gick upp i fasett nästan på det sista ordet och såg ner på sina fingrar som han rullade framför sig när han böjde på huvudet i etikett.

“Ter’ath. Ett betydligt mer passande namn än Koda.” Hon flinade lite blygsamt. Agaroth log sedan åt deras befälhavare och hennes bror, bugade lätt med huvudet åt dem båda och höll det böjt när brodern lämnade tältet. Hon lade först nu märket till tillståndet Aenya var i och lite kvickt placerade hon handen på sitt hjärta som för att uttrycka en ursäkt och började sedan fösa Ter’ath ut ur tältet.

“Kom igen, Ter’ath, en halvnaken befälhavare är inte en bild du vill lägga på minnet, de minnena brukar komma tillbaka när det är som viktigast att de inte gör det. Ha en trevlig natt, Nairfinde. Vid frukost ses vi igen.” Hon gav befälhavaren ett sista leende och lämnade sedan tältet med Ter’ath. Hon tog broderns ord om frukost som ett löfte och räknade med att träffa dem alla där, något hon hade en ovana för att göra. Hon kunde vara lite klumpig med de sociala signalerna ibland, navigeringen blev svårare istället för lättare med åren för henne, kanske för att hennes huvud så ofta var fullt med andra tankar, att saker som social finess inte riktigt fick plats?

“Trevlig med lite frukost tillsammans, va? Då får jag chansen att lära känna lite mer av dig än bara ditt bakhuvud.” Hon klappade honom på axeln och log, pratandes medan hon gick mot sitt tält.

“Har du svårt att sova har jag lite drycker i mitt tält du kan få ta del av. Du lär slockna direkt kan jag lova, och gott lär du sova.”

Att det var så många som talade och fortsatte att tala med honom gjorde alven lite förvirrad. Trots allt var det sällan folk ville tala i så lugn ton med honom. Vanligtvis brukade det vara lite mer ilskna, besvikna eller rent ut sagt förbannade ord. Lite rädd vek han sig ihop när Agaroth klappade honom på axeln – men hans ögon blev något större och kinderna mer röda när det inte var så hårt som han var van vid.

“Eh… Ja, väldigt trevligt!” sa han och försökte sig på ett litet bredare leende för att böja huvudet något vid hennes ord om något som skulle få honom att sova. Det lät nästan lite farligt och om det var något som Ter’ath var han feg. Även om han inte sa det högt. Men det fanns trots allt en anledning till varför han inte längre var soldat, utan kock.

“Tack för erbjudandet. Det värmer, men det är ändå snart dags att påbörja frukosten.” sa han med ett vänligt leende och blinkade lite blygt med ena ögat.

“Trots allt vill vi inte ha flera arga rebeller, de blir så griniga utan mat.” påpekade han med ett skratt för att böja på huvudet i respekt till henne.

När morgontimmarna började närma sig, hade Ter’ath dukat upp till den vanliga frukosten. Kanske tog det lite längre tid – med tanke på att han gjorde allt väldigt försiktigt för att inte förstöra något mer. Än så länge hade han inte lyckats förstöra något mer än sin värdighet till Aenya, Agaroth och Bain. Han sprack upp i ett leende, lite nervöst, när han såg dem.

“God morgon!” kvittrade han, även om rösten bröts lite. Vad tänkte de egentligen om honom?  Kvickt hade han börjat lägga upp lite mat på var sin tallrik åt dem.

När Agaroth anlände till bordet släppte hon staven sin som av sig själv verkade stå upprätt på marken bakom henne, den gröna ädelstenen på toppen lätt glödande. Hon höjde sin stora vävda hatt och nickade artigt mot Ter’ath som tack för den serverade frukosten. Hennes glödande gröna ögon stirrade mot honom när han serverade dem frukosten också och hon klappade sedan på sitsen bredvid hennes, önskande honom att sätta sig ner.

“God morgon Ter’ath! Lägret kan servera sig själva. Sätt dig ner, ät frukost med oss!” Hon log åt honom för att sedan vända blicken mot Aenya först, som hade ställt dem en fråga. Hon var tvungen att tänka till för ett ögonblick men nickade sedan.

“Smygfot envisades med att sova innanför min tunika, så jag vaknade när hon sparkades i sömnen, jag fick nog några rivsår, men sådant är livet med en ekorre i din tunika. Hellre det än i byxorna, eller hur?” Hon stötte lätt till Bain där han satt och log brett åt honom, som om hon förväntade sig att han kunde relatera till upplevelsen. Hon log sedan åt Aeyna som om hon förväntade sig medhåll även därifrån.

“Åh jag har massor av frågor!” Hon såg mellan honom och Aeyna och efter några varv med blicken fram och tillbaka böjde hon huvudet mot sin tallrik och började försiktigt plocka i sig maten. Hon höll uppe en potatis med sin hand, pekande mot Bain, en potatis som hon sedan tog en tugga från och vände blicken mot Bain.

“Vi kan väl börja med varför du bär på så väldigt mycket oro?” Hon stoppade sig själv och höjde ett finger mot Aeyna. “Nej nej nej, jag läste inga känslor, nej, jag har lärt mig. Men kom igen, visst är det skrivet på honom?” Hon gestikulerade mot nykomlingen. “Jag menar, just nu är du avslappnad, men du har ett virrvarr av spänning omkring dig.” Hon lät hennes blick vandra lite överallt omkring Bain som om hon följde någonting som rörde sig runt honom med blicken hennes. Hon tog sedan en bestämd tugga till av sin potatis.