Att så många hälsade på alven gjorde honom nästan förvånad. Det var sällan någon riktigt pratade med honom. Speciellt att någon nämnde honom vid namn. Ter’ath, ett som han inte varit född med. Fast nu började han vänja sig vid det och det skavde inte allt för mycket. Nästan som om han började glömma sitt forna liv. Här var han, Ter’ath, utbölingen.

“Är du… säker?” frågade han försiktigt. Lite osäkert såg han på Agaroth, skulle han verkligen lämna sin post? Nu? Mitt i serveringen. Däremot vågade han inte riktigt säga emot heller så till sist rörde han sig snabbt till henne sida och sjönk ner på bänken. Blicken vandrade mellan dem samlade men fastnade på Bain och Aenya. Ett märkligt syskonpar. Nästan lite som natt och dag.

“Jag har haft fel förr. Det är svårare att läsa känslor när jag inte använder magi.” Hon log åt Baine ryckte lite på axlarna och avslutade sin potatis. Hon började plocka alla röda bär från sin talrik med sin hand och lade dem framför Ter’ath, hennes blick skiftande då och då mellan sin talrik och Bain, för att säkerställa att hon inte flyttade några blåa bär från sin talrik av ren olyckshändelse medan hon var distraherad av nykomlingen. Att Ter’ath hade satt sig bredvid henne visade hon tacksamhet för genom att klappa honom försiktigt på låret med sin andra hand.

“Jag trodde Ter’ath skulle ha allt sitt hår kvar när jag hjälpte honom och jag var övertygad om att Alethir skulle komma tillbaka med en armé när Aenya släppte iväg honom.” Hon flinade till åt honom och torkade sedan av sig det röda från bären som nu täckte hennes fingerspetsar på sina byxor.

“Om det gör det lättare kan jag berätta om min senaste dröm. Jag blev upphackad och serverad till frukost åt några snobbiga människor. Om man någonsin önskar bli väckt av en ekorre i sina byxor är det nog då.” Hon nickade allvarligt, med en lika allvarlig blick. Det hade inte varit en kul dröm. Högst osäker på varför hon hade den, och inte ens helt säker på att det var hennes egna dröm, men hon brukar inte se sig själv i andras drömmar om de inte drömde om henne.

Pratet om drömmar gjorde Ter’ath lite illa till mods. Det tvingade honom allt för ofta tillbaka till minnet som han ville förtränga. Däremot började det hemsöka honom på dagarna med. Så pass mycket att han var för trött för att lyfta sina fötter. Snubblandes på allt. Minnet började svika allt mer också. Vem och vart var han ens längre? 

När Agaroth började plocka de röda bären till hans tallrik, stelnade han till. Visste hon? Det kändes omöjligt förstås. Han hade varit väldigt försiktig med att låta någon se hur han färgade sitt hår med hjälp av bären och lite annat. Förstås hade det tagit en stund för att få den mörkare rödbruna färg han nu hade. Men nu såg den väl… naturlig ut?

“Tycker ni inte om rött eller enbart bären i sig?” frågade han, med ett vänligt leende för att sedan skrocka lite över hennes ord över hans hår. Även där nervös.

“Och åtminstone hade jag lite hår kvar!”  konstaterade han, för att stelna till när mörkret kröp sig på honom. Skriket fastnade i strupen. Precis som alla gånger innan. Stel som en pinne var han och på hans fingertoppar kunde han känna bågsträngen spännas. Ljudet av vinden när pilen susade iväg.

Vilket besynnerligt sällskap, tänkte Bain för sig själv när han sneglade mot de andra. Han tittade på hur Agaroth förflyttade sina bär och lyssnade till deras märkliga konversation om någon Alethir, om hår och magikerns skruvade dröm. Inte för att hans egen var så mysig men han hade inte mage att berätta om den. Dessutom hade den en mening. Han var helt övertygad om att någon högre makt försökte knyta honom till Aenya genom hans drömmar. Den bästa gissningen låg på Elethir, fastän hans meditation aldrig blivit besvarad av henne utan av mörker. Kanske hade hon funnit honom nu när han återvänt?

Varsamt fortsatte han att äta sin frukost. En kopp té och en skorpa hade varit vad han vanligtvis åt såhär tidigt. Det var skönt att äta sig mätt för en gångs skull. Samtidigt som Aenya pratade om magin som skulle testas åt han upp och riktade blicken mot Agaroth. Just när han öppnat munnen för att kommentera det hela såg han hur Ter’ath stelnade till och en märkvärdig känsla fyllde honom. Bain förblev tyst och bara tittade på honom, läpparna fortfarande på glänt. Känslan var familjär men inte trevlig. Han hade stött på den förut i sina efterforskningar men aldrig såhär starkt.

Utåt var Bain fortfarande ganska mycket av en ung lillebror, i alla fall här bland folk. I sin ensamhet, det han var van vid, kände han sig väldigt annorlunda och det var en svår balans mellan de två sinnesstämningarna. När han tittade på Ter’ath påminndes han dock om det mörker där han spenderat sin tid, hur det blivit en del av honom men doldes väl som den dubbelsidiga person han var. Nåja, de skulle väl få en glimps av det snart. Bain rycktes ur sina tankar och vände sig mot Agaroth trots att den obehagliga känslan dröjde sig kvar.

“Hur går de där testerna till? Ska jag utföra något prov? En duell?” frågade han släpigt och ställde sin tomma tallrik åt sidan.

“Överstökat? Du behöver inte få det att låta så trist att umgås med mig.” Hon flinade till och klappade Bain på axeln innan hon själv reste sig upp. Hon böjde sig över sin talrik och skopade i sig allting som fick plats i hennes mun som hastigast innan hon förde blicken till potatisen han lämnat ifrån sig och tog tillbaka den för att äta som färdkost. Hon vände sig mot Ter’ath och klappade honom lätt på ryggen.

“Jag antar att duellen händer på en gång då. Det gäller att passa på när energin är god.” Hon nickade till med sitt huvud mot tältet sitt och förväntade sig att han följde med när hon sedan började gå. “Vi ska hämta lite grejer från tältet mitt bara, så kan vi ses på västra fältet. Aenya vet vilket. Gå i förväg eller fyll på med mat, mingla, ta en tupplur, gör vad du behöver för att förbereda dig, jag vill ha lite saker från mitt tält där för att undvika att vi avslöjar oss eller i fall någon av oss tar allvarlig skada.” Hon tog tag i staven som väntade på henne stående i gräset och hade återigen funnit sin glädje och energi från tidigare och nästan dansade iväg mot tältet sitt. Att uråldriga magiska krafter dolde sig bakom den överdrivet stora hatten och ungdomliga beteendet kunde ibland vara lite svårt för de omkring henne att förstå, så även efter att ha tjänat rebellerna så länge som hon nu gjort vändes blickar fortfarande efter henne när hon var sig själv.

Agaroth såg sig om när hon anlände och log åt alla närvarande. Hennes stav svävade bakom henne då hon med båda armarna bar på lite olika föremål. Hon såg mot Tar’oth glatt, nöjd att se honom här och gick sedan över till Aenya och lade ner ett skrin i järn vid hennes fötter utan att tillägga mycket om vad som dolde sig i skrinet.

“Låt bli att öppna det om jag inte ber dig, är du snäll. Men oj vad spännande med en publik, eller hur?!” Hon talade glatt åt Aenya och gav Tar’oth ännu en blick medans hon gick ut på fältet och spanade efter nykomlingen. Snart nog lade hon märke till honom och fann det lite märkligt att han hade gått så långt borta och dessutom sökt sig till skuggan. Det var säkerligen relevant, men hon lade inte mycket tanke i det. När hon var kanske tio meter in på fältet stannade hon.

Hon lastade av sin famn på marken under hennes fötter i en hög. Hon plockade sedan upp några stenar hon burit på och började kasta ut dem lite varstans på fältet. När hon kastat iväg alla stenar hon burit på, plockade hon upp vad som verkade vara små prydnadsfigurer av olika djur och varelser och placerade dem prydligt på rad i gräset. Hon plockade sedan upp en tom träskål och lade den upp-och-ned i gräset.

Slutligen plockade hon upp ett runt föremål inlindat i ett tygstycke, knappt större än hennes hand om knuten. Hon tog undan tyget och avslöjade en bläcksvart sten med inristad skrift som tack vare ett svagt ljust sken gjorde skriften enkelt läsbar om man var nära nog. Hon kastade ut den på fältet, ett långt, imponerande kast och den landade ganska precis i mitten mellan dem.

Sist av allt tog hon av sig sin stora hatt och kastade den i Aenyas riktning. Hennes långa rosröda, glänsande hår föll ut över hennes axlar och rygg och hon förde händerna igenom håret för att skicka allting bakom ryggen hennes. Hon tog sedan tag i staven som svävade bakom henne och bar den med sänkt arm medans hon gick lite längre ut på fältet.

Hon började sedan muntert ropa ut över fältet mot hennes blivande motståndare. “Oroa dig inte för föremålen, de är där för bådas våran säkerhet och ingenting som kommer utgöra ett hot mot dig under duellen. Försök gärna att undvika skada min stav, den är nedärvd! Och tänk inte för mycket på publiken, alla som är här och ser på har tagit en medveten risk. Fokusera bara på att visa vad du kan och håll inte igen!” Hon stretchade lite, tog ett djupt andetag och höjde sedan handen sin för att med en tummen-upp signal visa att hon var redo.

Stenar, små figurer, en skål och en… udda sten. Bain såg tveksamt på alla de märkliga ting Agaroth hivade omkring sig och han hann ställa sig både en och annan fråga innan hon tog till orda. Skulle hon sula stenarna på honom? Var något av detta förstärkning till hennes kraft – eller kanske kapabla att tygla hans egen? Allt var ytterst märkligt. Föremålen kunde innebära precis vad som helst. Med något sänkt haka tittade han upp på henne, yttrade inte ett ord, andades relativt stadigt. Tyst lyssnade han på vad hon hade att säga och sneglade på publiken när de nämndes. Någon enstaka alv skruvade på sig när Agaroth nämnde att de var där på egen risk, som om de kom på att de kunde bli utsatta för någonting. Bains anlete förtäljde inte en enda känsla även om en liten bit av den där oron som pratats om började gro i honom. Blicken, som tycktes börja mörkna, flackade tillbaka till den andre magikern. Han nickade kort och drog sina händer ur fickorna när hon gav honom tummen upp.

Ett mörker började osa om den unge alven. Ur honom läckte mörkret likt svart bläck spillt i vatten. Det tycktes ta av hans kropp, som om han tynade bort. Oset bröts där hans långa klarröda hår sakta svepte i vinden. Samtidigt började han att viska, på samma vis som han gjort i Aenyas tält. Luften på fältet fylldes av skugga, som om solen inte längre kunde nå ner till gräset. Allt gick relativt fort och på ett ögonblick var Bain en del av skuggan han klivit in i. Han var… borta. Allt som var kvar var det växande mörkret och genom luften hördes hans viskningar, så tysta att man knappt kunde urskilja de främmande orden han yttrade från vindens eget sus. In över fältet svepte ett svart flytande moln från flera håll, som ett fysiskt mörker. Den blandades med den tilltagande nattsvarta atmosfären och snart var hela fältet mörklagt. Det var lika mörkt som Bain gjort Aenyas tält. Det gick knappt att se en meter – till publikens förtret. Utanför fältet sken solen fortfarande i sina gyllene morgontoner utan möjlighet att tränga in i det han skapat. Ännu hade Bain inte gjort något för att röra Agaroth utan bara gömt sig och gjort sitt bästa för att göra henne blind.

När Bain åter tog fysisk form stod han omsluten av mörkret och skuggorna som sakta rörde sig genom luften. Han såg bortåt Agaroth och svor tyst då hon började veva med sin stav och hans påträngande skuggor avvek likt ett skrämt djur. Innan hon klarlagde allt för mycket av fältet från hans skuggor försökte han sig på att stoppa henne. Med bara nattmörkret kvar skulle han inte längre kunna gömma sig – Bain behövde båda komponenterna. Hans viskningar återupptogs, förstärktes. Envetet kämpade han för att tränga in henne i mörkret igen. Skuggorna slog mot vinden hon skapade – aggressivt men lyckades inte hela vägen. Håll inte igen, hade hon sagt. Gör vad du kan för att ha ihjäl mig. Bain kunde inte påstå att hans krafter var optimerade för att ha ihjäl någon. Att försvinna till blott en skugga eller göra ett område svart som natten skulle knappast skada någon – möjligtvis mentalt om han hade tur. Dock inte den bekymmerslösa alv han nu stod och stirrade på. Nåja, lite mer på lager hade han. Bain blev tyst, inspekterade en sekund extra innan han knäppte med fingrarna. En eldgnista tände till i gräset en liten bit ifrån henne. Inget imponerande men den spreds fort i vinden som virvlade runt omkring Agaroth. Det dröjde inte länge innan elden spridit sig i vegetationen och skapade en fullskalig brand, med lite hjälp.

Med ett djupt andetag tynade han åter igen bort i mörkret för att nästa ögonblick dyka upp i lågorna omkring hans motståndare. Han såg upp på henne med ögon som inte var hans egna. Hela Bain hade ändrat skepnad, en illusion skapt för att visa betraktaren den de älskade mest av allt – eller möjligtvis något de desperat var i behov av. I Agaroths fall tycktes det vara en person som Bain inte alls visste vem det var. Inte för att han var överöst med vänner eller ens bekanta, men detta ansikte kändes extra främmande… som om det funnits för mycket länge sedan.

“Agaroth…” kved han skrämt med en för honom okänd röst. Efter att bedjande ha sett på henne riktades blicken mot flammorna som härjade runt honom.

Trots att publiken rånats av upplevelsen att se dem, än så länge, började branden spridas mot utkanten på fältet, följandes gräsrötterna i långa stråk. Bain var föga intresserad av att underhålla dem men nu kunde de ändå ana att eld var involverat.