Synen av att mörkret kunde bekämpas av virveln var glädjande och hon log för sig själv medan hon slöt sina ögon för ett ögonblick och fokuserade på att expandera virveln ytterligare och samtidigt använda vinden för att försöka höra honom. Det var inte förrän hon kände doften av bränt gräs som hon öppnade ögonen igen och möttes då av en syn av eld och lågor omkring sig och virveln. Hon hann dock inte bli riktigt så förskräckt av elden som hon borde ha blivit, även om hon värnade väldigt mycket om naturen, för härnäst hörde hon en mycket bekant röst och hon böjde blicken neråt. Under henne syntes ett omöjligt ansikte, ett ansikte förlorat sedan länge och Agaroth stannade upp för ett ögonblick. Virveln upphörde nästan omgående och mörkret började sluta sig omkring dem igen.

“Eledur,” Började hon och räckte ut ena handen mot honom och det tog säkert en sekund ytterligare innan verkligheten kom ikapp henne och hon insåg att alven framför henne var död. Hon följde blicken hans till elden omkring henne och minnen undanstoppade från nästan två tusen år sedan kom rusande tillbaka. Hela Aldiea i lågor, nattens mörker omkring dem, en vädjande konung som önskade mer av henne än hennes magi kunde förmå, och i känslornas hetta kunde eldlågorna omkring dem enkelt få Agaroth att inbilla sig Harvards arméer rytande, hennes vänner döende från fiendens svärd. Aldieas fall. Detta matchade såklart inte verkligheten, men i ögonblicket blev det svårt för Agaroth att avgöra sanning från inbillning, kanske för att det var så väldigt länge sedan hon såg hans ansikte.

“Vänta. Aldiea brinner.” Hon vädjade tyst, röstläget nästan apatiskt, försiktigt med ett ovanligt allvarsamt uttryck på ansiktet och med hennes tankar snurrande i rekordfart insåg hon att det var för mycket som pågick för att hon skulle kunna uppskatta stunden. Det fanns mörker, eld och en fiende att besegra. Inte faktiskt Harvards soldater fick hon påminna sig själv. Hon gjorde en rörelse med sin hand och mångtaliga händer och armar gjorda av jord och sten kom upp ur marken och tog tag i Bain/Eledur för att försöka dra ner honom mot marken, ganska kraftfullt. Hon började gå sakta upp i skyn som om hon vandrade på osynliga trappor och sträckte ut en hand mot en av figurerna hon hade placerat på marken i fjärran. Hon kände sig lite avdomnad, kanske till synes framstod som om hon var i trans, och när hon var högt upp nog i skyn började hon vifta med den andra armen och all eld i området började dras som om påverkat av gravitation mot henne. När eld väl nådde henne började den lösas upp och figuren på marken började glöda. Den brinnande omgivningen drogs mot henne som om hon vore ett gravitationscentrum och sakta men säkert började all end lösas upp och figuren glödde starkare och starkare.

Samma rörelse samla även på sig mörkret, som även det drogs mot Agaroth och började ta formen av svarta klumpar omkring henne hellre än den luftaktiga mörka essens det hade varit tidigare. Agaroths blick saknade någonting den hade tidigare haft och nya armar av jord och sten slutade inte bryta sig upp ur marken för att ta tag i och dra ner Bain under ytan. Med mörkret borta, med elden borta, med Bain borta skulle hon kunna fokusera på Eledur som i hennes sinne i just denna stund både var och inte var Bain. Men någonting kändes fel, även om hon släckte mörkret, elden, fienden … Hon började söka sig omkring efter Esteanya, borde inte hon också vara här om Eledur var det? Dog de inte tillsammans? Agaroth hade tårar rinnande nedför kinderna, men kände inte känslorna som orsakade dem. Lugnt sökte hennes blick över fältet, bland åskådarna och träden, utan att hitta sin andra vän.

Hennes tankar var som ilningar när hon nu sökte efter båda hennes vänner, hur mycket hon än försökte korrigera tanken logiskt till att de var döda sedan länge så greppade en ensam liten känsla fast hårt om möjligheten att de tvåtusen år som följde kriget bara varit en dröm.

Snart nog såg hon dock Aenya och hon tillät sig själv tänka till ordentligt. Hon kom tillbaka till nutid, lugnade ner sig och såg sig om för att säkra sig att elden var släckt. Det var den, all värme intagen av hennes prydnadsfigur. Men vart var …

Agaroth tappade luften. Någonting vasst hugg in i ryggen hennes och hon började tappa koncentrationen. Hon sökte sig till källan av vad än som hade skadat henne, och igen smärtade det till, som om hon blivit huggen med kniv. Hela hennes rygg och nu delar av hennes lår smärtade kraftigt och hon vände sig i riktningen hon sedan kunde hitta Bain i.

Hon höjde handen för att skicka ner hans egna magi mot honom, de svarta klumpar som hade samlats runtom henne, men rörelsen gjorde fruktansvärt ont och hon tappade fokus. De svarta klumparna vittrade bort och Agaroth föll ur skyn i smärta.

Precis innan landning tog hon emot sig med en kraftig vind som inte bara svepte upp henne på fötter igen, utan även skickade henne i Bains riktning. Samma vind fortsatte framåt och medan hon landade på sina fötter springande, så ökade vinden i kraft och stötte till mot hennes angripare i hopp om att blåsa omkull honom.

Nu mindes hon, de höll på att strida. Hennes kropp blödde, hon kunde känna värmen spridas genom henne, och det blöta blodet rinna innanför hennes täta kläder, men hon hade lite strid i sig ännu, även om hon var hallt och hennes magi gjorde ont att använda. Leendet från förr var tillbaka på hennes ansikte när hon gick mot Bain, stav i ena handen och den fria handen öppen och riktad mot honom. Även om hon log dock, så kunde man fortfarande se tårar rinna. För trots att verkligheten var tillbaka i hennes sinnet, hade illusionen väckt minnen hon inte visste att hon saknade.

Agaroths kropp värkte, varje steg påminde henne om just hur mycket skada hans senaste angrepp hade gjort, men hon var fortfarande beslutsam om att tvinga fram striden i honom hellre än att avsluta det på en gång. Det var trots allt ett test, även om hon hade önskat att det var slut vid det här laget. Mest för att hon ville bearbeta känslorna som han hade väckt i henne, men också för att hon var tillräckligt skadad för att vård var nödvändig, även om meditation kunde läka de flesta skadorna om inte alla.

När hon närmade sig honom och han höjde handen sin förberedde hon sig för det värsta. Hennes kropp spände sig trots smärtan det innebar, men ingenting hände. Inte först. Snart dock började hon känna ett mörker, en nedstämdhet krypa sig fram genom sinnet hennes, en känsla som insisterade för hennes främsta tankegångar och hennes humör mörknade. Hon fortsatte gå, men slöt sina ögon och tog ett djupt andetag. Känslorna kom för snabbt, det var inte kopplat till det hon tidigare hade sett, det var inte hennes faktiska känslor som började sluka henne inifrån nu. Det var hans. Fler tårar rann ner för hennes kinder, dock inte associerade med någon specifik tanke. Hon var bara nedstämd. Men det var inte en känsla hon inte hade besegrat tusen gånger innan. Det var inte ett mörker hon inte var bekant med, ett mörker som hon uthärdat samtidigt som hon byggt en inflytelserik karriär. Hennes tröskel för vad som var förlamande känslor var hög.

Men hur kom den åt henne? Hon hade lovat Aenya förr, kanske mer för sin egen skull, att hon inte skulle gå in i andra alvers sinnen om inte nödvändigt. Hon hade stängt av den förmågan hos sig själv så fullständigt att hon hade svårt att överhuvudtaget läsa av andras känslor, vilket visade hur mycket hon tidigare använt sig av sin magi för att navigera sociala situationer. Den avstängningen hjälpte henne dock inte här. Hon hade lämnat sitt egna sinne öppet, vilket var nödvändigt för att kunna ta emot kommunikationer över längre avstånd från andra magiker, och Bain hade använt sig av den vägen in. Hon tog ännu ett andetag och medans hon släppte ut luften långsamt, började hon använda sin egna mage för att fylla sitt sinne med positiva känslor. Dränka de negativa. Hon ville inte stänga ner tillgången till hennes sinne, för hon visste aldrig när någon ville kontakta henne, men hon kunde kontra hans känslor med hennes egna. Så hon manipulerade sitt egna sinne med magi för att känna glädje. När hon öppnade sina ögon hade de helgröna ögonen ett kraftfullt sken.

Snart stod hon ovanför Bain där han låg på marken. Hon erbjöd honom ett brett, vackert, vänligt leende för att visa att hon hade förstått vad han precis gjort, men också att hon hade besegrat det.

“Bra kämpat! Jag är verkligen imponerad. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men det var inte det.” Hennes ton var munter och hon sträckte ut en hand åt honom för att hjälpa honom upp på fötterna hans.

“Är det vanligt att du börjar blöda från näsan när du använder din magi?” Hennes blick vandrade till blodet och hon lutade huvudet lite samtidigt som hon lutade sig in lite. Både för att komma närmare honom med handen, men också för att få en närmare titt. Hon var inte säker på att någonting hon gjort skulle ha orsakat en så specifik skada. Mängden blod hade varit betydligt mer om hon faktiskt hade brutit någonting.

Bain sneglade mot sin syster. Han såg en aning skamsen ut, orolig att hon dömde honom för hans undermåliga prestation. Det var lite känsligare än han hade trott att för första gången lägga korten på bordet och visa vad han jobbat med under åren. Snart tittade han tillbaka på Agaroth med inte mycket mer än stor respekt i sina ögon. Hon hade en märklig energi till sig. Han kände sig både mindervärdig och otroligt trygg på samma gång. Varför han ville bevisa sig för henne kunde han inte förklara, hon var en främling. Agaroths åsikt tycktes dock väga mycket tungt. Alternativet var att gå tillbaka till att inte höra hemma någonstans. Fast det skulle han nog aldrig riktigt göra.

“Ja typ så… Jag kan inte gå in i folks huvuden på det sättet. Det fungerar mer som en spegel. Jag kan inte rikta illusionen mot en viss person utan det reflekteras mot alla betraktare och åhörare. Man ser vad sinnet vill se – någon man älskar djupt eller något man behöver mer än allt i världen. Jag styr inte vad ni ser utan får bara fraktioner av det till mig. Jag har mest använt det för att locka folk till mig” svarade han angående illusionen och stoppade långsamt ner händerna i fickorna. Sista meningen hade han nästan mumlat fram. Mer var han inte sugen på att berätta. Kvinnan tycktes glad i att prata så det gjorde inte så fasligt mycket. Bain lyssnade noga på allt hon sade och nickade sedan stillsamt. Ett lugn hade lagt sig över honom nu. Trots att han hade duktigt ont i hela kroppen började han slappna av mer och mer. Blicken växlade mellan Aenya och Agaroth som satt på sin stav. Märkligt men såg rätt bekvämt ut.

“Menar du att jag kan komma åt mer av min magi? Om det finns en spärr menar jag…” frågade han fundersamt och rynkade en aning på ögonbrynen. “Du kanske vill prata om det efter att du varit hos någon som kan se över skadorna.” Han nickade mot blodet som letat sig genom tyget i hennes kläder. Han visade ingen oro över dem, ingen ånger för vad han gjort. Hon hade bett honom och han hade lytt.

Storögt hade Ter’ath sett på striden. Lite som ett litet barn som fastnat för något nytt och underbart. Kanske också för att mörkret skrämde honom. Mer än vad han ville erkänna. Lika mörkt som ögonen som han såg i varje skugga. Men mitt i mörkret fanns ett ljus trots allt, hans Agaroth. Eller inte skulle han kunna säga hans… Bara tanken på det fick det att pirra till något så han nästan fnittrade till flickaktigt.

Smärtan som han hade sett att Bain hade orsakat henne fick honom nästan att vilja ge mannen en snytning på käften.  Eller kanske springa fram och krama Agaroth… men istället stod han som fastfrusen på marken tills hon hörde Aenyas röst. Den frågade honom något? Vad var det igen? Han rynkade sina ögonbryn för att fokusera på hennes läppar. Ah så klart.

“Väldigt imponerande, en ära att få ta del av.” sa han till slut och böjde sitt huvud till de båda magikerna.

“Kan jag hjälpa er till helarna?” frågade han sedan försiktigt.  Omedveten om skiftningen i energierna.

–

Kanske var det Agaroth minne som fortfarande spökade något, för det verkade som en annan alv i minnena fanns där bakom Alienna. En bit bort, men liknande energi, som om det var samma årgång. Fast inte kunde det vara det… För de alver som fanns kvar från de dagarna i Älvskogarna kunde man räkna på fingrarna. Tathnels blåa blick, som gick mer åt det gråa hållet betraktade Alienna. Eller bevakade var kanske den rätta termen, för att sedan låta den svepa över de samlade där. Förvånat höjde han på ena ögonbrynet när han fick syn på Agaroth. Lite stressat drog han upp sin mörka huva över det kritvita korta håret och smyckena av vitguldet som klädde hans öron.

Det annars mörkgråa huden som var så vanlig till mörkeralver var istället som en mörkbrun färg. Inte en illusion, utan snarare med en magi som gav en bitter eftersmak. Kanske det hade varit dåraktig att komma dit, men han hade letat efter Alienna igen… och det hade lett honom hit.

Bain knep ihop ena ögat i smärta när Aenya klappade honom på axeln. Han kände sig totalt mörbultad. Ändå mådde han gott av sin storasysters uppskattning och log. Något vagt nickade han åt hennes uppmaning och följde sedan Agaroths blick mot två figurer. Det var någonting speciellt med dem. De stack ut från de andra. Bain kunde inte sätta fingret på exakt vad det var men visst kände han förändringen i atmosfären. Det lämnade en olustig känsla i honom och han rynkade lite på ögonbrynen innan han sneglade på Ter’ath som gav ifrån sig en gest av vördnad. Bain skruvade på sig. Sannerligen måste det ha varit menat mot Agaroth. Ja, han måste ha krökt nacken mot den äldre magikern.

Agaroths ord vred sig i honom. Stärka en spärr? Aldrig. Kom inte på fråga. Om han hade spärrar skulle de hävas, punkt slut. Hela målet var att få mer kraft – mer magiska kunskaper och på ett sätt makt. Han ville absolut inte stänga några dörrar om han var kapabel till mer redan nu. Visst, uppenbarligen behövde han träna mer. Om det inte vore för att hans syster behövde honom hade han förmodligen gett sig av för att göra just det – nu när han inte kunde återvända till Iserion. Det var det enda han visste hur han skulle handskas med – meditation, läsa och träna. Men här var han nu och om Agaroth tänkte stärka några spärrar skulle deras duell inte stanna här.

All beröm som han nyligen fått av dem lugnade hans oro angående om de, eller ja Aenya, var nöjd med honom. Det betöd att han kunde vara av nytta och att han inte visat sig svag – minus det faktum att minsta blåmärke fick honom att vilja gråta i ett hörn. Han behövde verkligen skaffa sig en metod för att motstå smärta, eller undvika den totalt. Striden hade fått honom att inse att han inte lärt sig någon försvarsteknik alls, men å andra sidan hade han aldrig haft strid i sikte. Det hade aldrig funnits ett syfte med hans kunskaper… bara målet att bli bättre. Från syfteslös till rebell.

Bain såg efter Agaroth och Ter’ath när de gick iväg. Vid de inkräktande orden stelnade han till och slutade andas för ett ögonblick. När kvinnans röst i huvudet tystnade tog han ett djupt andetag och vände sig oroligt till Aenya.

“Pratade hon precis med dig med? Och vilka är de?” Han nickade bortåt de två figurerna som avgav en märklig energi. Hans blick fastnade åter igen på systern. Exakt vad avfärda en misstanke kunde betyda förstod han inte, men det hela lät allt annat än bra. Han visste inte vad som förväntades av honom. Skulle han stå kvar ute på fältet? Gå efter Agaroth? Allra helst ville han svansa efter sin syster.

“Vad ska jag göra?” Det var oklart om hans osäkra fråga var riktad till henne eller bara en uttalad tanke.

Förvirrat hörde han rösten till Agaroth i sitt huvud, något som vanligtvis ockuperades av en mörkare lenare röst. Detta var betydligt mer behagligt även om han ryckte till lite först av rädsla. Försiktigt log han mot magikern, osäker på hur han egentligen skulle svara henne men han hade ett hjälpsamt grepp om magikern för att sedan börja röra sig. Däremot när en främmande alv dök upp stannade han till och nästan lite skyddande ställde Ter’ath sig framför Agaroth. Fast förstås kände han igen drottningens namn – även om det hela förvirrad honom mer än något.

“Eh… Agaroth… Ska vi?” försökte han, lite klumpigt med blicken över axeln.

–

Tathnel tog ett steg in ifrån skuggorna för att vara vid sidan av Alienna. Förstås inte lika ungdomlig som henne i ögonen och inte lika ståtlig som en drottning. Fast det fanns ändå något majestätisk över honom och rakryggad som han stod där. Tyst betraktade han skaran framför sig med ett litet smalt leende. De flesta av dem var så unga fortfarande. Det fanns det där… dåraktiga hoppet där i de flesta ögonen där.

Bain stod en aning handfallen och överrumplad av allt som hände helt plötsligt. Blicken flackade mellan personerna som anlänt, Agaroth och Aenya. Något som förvånade honom var den starka känslan av tillhörighet till sin syster och hennes kompanjoner när dessa främlingar trätt fram. Visst, han kände absolut ingen annan där och de skeptiska blickar han tidigare fått skulle väl knappast bli bättre nu. Men något grodde ändå i honom, att han kanske skulle kunna hitta hem till slut.

När det stod klart att Agaroth var okej med de två personerna dröjde det endast några tveksamma sekunder innan Bain masade sig bort till dem. Han kände sig ganska malplacerad men var ändock nyfiken nog att vilja höra samtalet och se vilka de var innan han skulle försöka hitta den där helaren som de pratade om. Lojt ställde han sig en bit bakom Ter’ath och Agaroth, hela tiden med blicken mot de andra två. Kvinnan var otroligt vacker och regal. Mannen var… en mörkeralv? Och alla var helt okej med dessa två? Energin de utgav gjorde att Bain skruvade besvärat på sig. Där fanns något gammalt och kraftfullt. Hela tiden med granskande blick på dem väntade han på att få höra vad några som dessa hade här att göra. Oavsett var det nog klokast om Bain inte sa något utan tilltal.

Ter’ath var lite osäker på vad han skulle säga, för hotet tycktes känna Agaroth. Det hela fick honom något förbryllad och han rynkade lätt på ögonbrynen lite oroad över situationen. En snabb nick däremot för att bekräfta åt Agaroth att de faktiskt var där. Om inte Bains magi hade påverkat dem alla där. Fast det verkade vara en rätt glad stämning mellan främlingarna och alven vid hans sida så bröts den snabbt av Aenya. Våldet skrämde honom något och det var något mörkt i blicken där. Minnet som ännu en gång spelades upp framför honom. Bågens sträng som släpptes och det sista andetaget av den forna drottningen…

Det var inte förrän Aenyas röst skar igenom som han nästan ryckte till för att nicka lite överdrivet till. Agaroth behövde vård och säkert Bain med. Främlingarna kunde gott vänta. Oavsett titel eller ursprung. Försiktigt skickade han ett leende till magikern vid sin sida för att stötta henne och nicka framåt.

“Ska vi? Så får vi någon fason på ditt sår.” sa han och leendet var lite nervöst där igen. Som om han inte riktigt var säker på om det var hans sak att fråga eller föreslå.

–

Nelly… Smeknamnet fick mörkeralven att le. Det kändes varmt och bekant, något som han allt för sällan kände nu för tiden i en värld så full av mörker. Ekot av det förflutna varade inte så länge däremot när alverna hotfullt pressade sina vapen mot dem och leda bort dem. En fnysning lämnade Tathnels läppar, fast han inte gjorde något motstånd. Om inte Alienna önskade, eller skadades skulle han kunna spela svag.

Omedveten om att Bain såg hans riktiga utseende, den mörkeralv han blev för sitt misstag. Kanske skulle han agerat annorlunda om han varit medveten om det. För vilken risk skulle det inte kunna sätta drottning Alienna i?

“Smutsigt agerande.” fnös Tathnel mot Aliennas nacke där han gick bakom henne.

“Du har en tendens att hamna i trubbel.”