- This topic has 18 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 7 månader sedan by
.
-
Hon hade vaknat med ett ryck under morgonens tidiga timma, till en början något förvirrad över vart hon befann sig tills hon mindes vart hon var, och vems armar hon hade kring kroppen. Det hade inte varit tänkt att hon skulle stanna över natten, men nu var det som det var. Det enda hon kunde hoppas på var att korridoren utanför gästrummet var tom så här tidigt på morgonen.
Efter att ha legat stilla och lyssnat ett tag så kunde hon konstatera att hon inte hörde någon där utanför. Hon slingrade sig ur omfamningen och satte ned sina bara fötter på det kalla golvet innan hon drog tunikan över huvudet och drog på sig byxorna så tyst och snabbt hon kunde. Hon besvärade sig inte med att ta på sig sina stövlar utan tog dem i handen, låste upp dörren, smet ut och drog igen den igen så tyst hon kunde bakom sig.
Förvissad om att hon klarat sig utan att bli upptäckt så lyfte hon blicken från det kalla trägolvet.
-
Tom. Det var vad Ranghildr kände när hon rörde sig igenom korridorerna. Hela kvällen hade tömt henne på alla de känslorna som hon hade gömt innerst inne. För att inte tala om de dåliga samtalet med Eirik och tanken på att Ejvald snart inte skulle finnas i hennes liv. Det var en tanke som var svår att bära, men inte kunde hon låta honom ruttna i Hel.
I sina egna tankar och sorger verkade hon inte ha hört Maeves steg och lyckades nästan gå rakt in i henne. Hon rynkade ögonbrynen åt henne och såg på henne lite skeptiskt. Speciellt när hon hade sina skor i ena handen.
“Maeve” hälsade hon, kort och hon visste trots allt vilken korridor de var i, vilket fick hennes blick att smalna något men hon sa ingenting. Hennes kinder var fortfarande glansiga och hennes ögon röda efter samtalet med Ejvald men hon verkade inte låtsas om det utan stod rakryggad där.
-
När hennes blick mötte sin mors så kunde hon inte hjälpa att hjärtat liksom lade sig som en klump i magen. En rodnad hade börjat blomma ut över hennes kinder och trots att hon såg att hennes mor hade gråtit så var hennes förlägenhet större än viljan att trösta och hon log lite ursäktande. Hur i helvete skulle hon förklara det här? Hade hennes mor sett vilken dörr hon kommit ut genom? Kunde hon låtsas som om hon kommit någon annanstans ifrån?
”Mor”, hälsade hon lika kort, plötsligt smärtsamt medveten om sitt rufsiga hår och sina bara fötter. Hennes mor hade stannat framför henne och blockerade hennes väg tillbaka till sitt eget rum. Hon harklade sig besvärat.
”Du är uppe tidigt”, sade hon lite tafatt medan hon försökte sig på ett litet ursäktande leende innan hon gjorde en ansats till att smita förbi sin mor.
-
“Och du har ett sent samtal med Yazefin, ser jag.” svarade hon med ett höjt ögonbryn. För att vara ärlig orkade hon knappt ens konfrontera Maeve utan skakade bara på huvudet åt det hela som för att visa att de skulle tala om det vidare sen.
Att hon inte ens svarade på Maeves fråga var tecken på att hon undvek något och hon försökte att få bort de glansiga kinderna med sin hand och snyftade till något för att gå åt sidan så att Maeve skulle kunna röra sig bort tillbaka till sitt egna rum. Även om det tog emot, men hon hade ingen ork längre. Det var som om hon ville sjunka ner på knäna där hon var, men istället lutade hon sig lite mot väggen för att samla styrka.
-
Det tog emot att se sin mor så ledsen, och kanske borde hon ha tröstat henne istället för att försvara sig, men hon kunde inte riktigt hejda sin första impuls. Hon kunde kanske skylla på att hon inte längre hade full kontroll över sig själv, men det hade varit en lögn. Sanningen var nog snarare att hon ärvt ett hetsigt humör, ett som hon lät styra henne alldeles för ofta.
”Jag vet inte vad du pratar om. Du är inte riktigt dig själv mor, du kanske borde gå och sova”, sade hon lite barskare än planerat. Som vanligt när hon konfronterades av sin mor så vände hon taggarna utåt, så hade det alltid varit, och i det här fallet blev hon också bryskt påmind om vad Yazfein avslöjat för henne under natten, så irritationen låg nära ytan.
-
Orden fick hennes ögon att smalna och i ett kort försök att kontrollera sin ilska knöt hon sina nävar. Men det var ingen idé, hon rättade till sig själv och gick emot Maeve. Rakryggad och med armarna korsade framför sig. Det hade varit en förjävlig dag, rent utsagt och detta var droppen som gjorde att bägaren rann över.
“Vad sa du?” sa hon ilsket och lika barskt tillbaka för att sedan göra en gest mot hennes rufsiga hår och skorna i hennes hand.
-
För ett kort ögonblick var hon åter ett barn i färd med att få en utskällning av sin mor, och kanske ryggade hon tillbaka en aning. Sen ersattes rädslan av ilska och hon samlade sig. Med en frustrerad fnysning drog hon på sig sina stövlar utan att snöra dem och lade sen själv sina egna armar i kors och mötte sin mors blick.
”Jag sade… Att du är trött. Du borde kanske gå och lägga dig, mor”, sade hon hårt. Varför hade hennes mor behövt komma och stövla in precis när hon försökte smita iväg? Kunde hon inte bara sköta sig själv…
-
En fnysning, som var mer ett hånfullt skratt kom ifrån Ranghildr och hon lät inte sin blicka vandra någon annanstans än på Maeve. Hon skakade långsamt på huvudet, som för att visa att hon inte accepterade det här beteendet.
“Om jag var du, Maeve. Skulle jag knipa min käft och försvinna ur min åsyn.” sa hon, sammanbitet som om hon försökte hindra sig själv att skrika åt henne och knöt sina nävar där som hon stod med sina korsade armar. Inte hotfullt, utan mer för att försöka hindra sig från att ryta ifrån på skarpen.
-
Hennes ögon blev lite större, och kanske gjorde orden henne något sårad. Hennes mor hade alltid varit sträng, men hon hade aldrig blivit tilltalad som hon blev nu.
”Vad… Vad är det för fel på dig!?” Fräste hon högljutt. ”Jag vet inte vad du tror att du vet, men om jag vore dig så skulle jag inte vara så högfärdig. Jag vet vad du planerar att göra”, fortsatte hon i samma ilskna ton. Hon var medveten om att hon inte borde fortsätta diskussionen, att hon inte borde höja sin röst som hon gjorde, men hon kunde inte låta bli. Hon hade heller inte menat att kasta ur sig det där sista, men nu var det gjort och hon kunde inte ta tillbaka det. -
Frågan slog hårt mot Ranghildr, mest för att det var något hon ställde sig själv och hon kunde inte svara på det. Hon visste inte vad som var fel och den sista meningen gjorde henne ilsken. Så klart, den där ynkryggen Yazefin skulle berätta.
“Jaha? Och? Det spelar ingen roll – din far vet redan om min idé och är inte dum nog att försöka stoppa mig.” röt hon ifrån, lika ilsken och verkade inte bry sig om de som sov i rummen bredvid.
-
”Du ljuger…” Väste hon tyst fram, fullkomligt medveten om att hennes far aldrig skulle gå med på något så dumdristigt som att låta sin egen fru bli tillfångatagen.
”Den enda som är dumdristig här är du. Vad tror du att du möjligen skulle kunna få ut av ett så ogenomtänkt drag? Hrafn kommer döda dig, precis som han dödade Kettil!” Fortsatte hon, men högre denna gång. Hon hade helt glömt bort sin förlägenhet över att ha blivit påkommen med att smyga ut ur Yazfeins rum, och kanske hade hennes mor gjort detsamma.
-
“Och vad skulle det spela för roll?!” röt Ranghildr tillbaka ilsket och kanske något sårad över hennes anklagelser. Faktum var att hon inte längre såg hennes död som något långt borta, utan istället närmare. Drömde om det, både på dagen och om nätterna. Men det hade aldrig känts skrämmande förut.
-
Hennes moders ord tog luften ur henne och för ett par sekunder så stod hon bara och betraktade henne under tystnad. Hade hennes mor verkligen sagt det där..?
”Det spelar roll för mig, mor. Det spelar roll för resten av din familj. Är du så villig att följa Kettil in i döden och lämna resten av oss utan dig?” Frågade hon, denna gång inte lika vasst, men fullständigt uppriktigt. Längtade hennes mor så efter döden? Var hennes andra barn inte längre värda att leva för?
Någonstans längre ned i korridoren hördes en dörr öppnas, men inga fotsteg följde. Trots detta så sänkte hon sin röst när hon talade igen, och hennes vanliga heshet blev något tydligare.
”Du kanske har glömt det, men du har fortfarande tre andra barn i livet”, väste hon bister, mycket bistrare än hon menat det.
-
Tystnaden var spänd och hon verkade inte riktigt höra dörren som öppnades. Vad spelade det hela för roll längre? Det var inte som om ingen längre isste hennes plan. Hon vek inte med blicken, utan mötte Maeves blick nästan irriterande lugn med en låga av ilska bakom.
“Jag vet mycket väl hur många barn jag har, tror du jag skulle glömma er?” frågade hon, med en irriterad röst som inte var allt för tyst men inte högt nog att väcka någon annan.
“Jag gör det här för er och vad du än säger, kommer inte att ändra min plan, Maeve.”
-
”Man skulle kunna tro det”, svarade hon vasst innan hon med en hand slätade till lite av det rufsiga håret, som om det skulle hjälpa henne.
”Du gör det för dig själv och ingen annan. Din plan kommer inte dra annat än olycka över den här familjen”, tillade hon hårt. Det gjorde ont att tala till sin mor på det viset, men hon hade uppenbarligen förlorat vettet. Yazfein kanske trodde att planen kunde funka, men Maeve var inte lika övertygad.
-
“För jag skulle vara dum nog att avslöja hela min plan åt en främling, som Yazefin?” väste hon fram frågandes och vasst för att visa sina tänder i det hela för att sedan göra en gest över Maeve.
“Antingen var han en fiende, eller en man som du hade som ett snöre kring ditt lillfinger. Och varför skulle jag säga allt? Jag sa åt honom, så att du skulle vara säker.” sa hon simpelt och fnös över det hela. Irriterad över hennes ord, som om allt hon tänkt var fel.
-
Det kokade inom henne och hon såg samma känslor speglade hos sin mor, ett faktum som inte undgick henne. Trots det kände hon sig irriterad över hur hennes mor talade till henne, och om henne.
”Han är Sandors rådgivare, inget annat”, sköt hon tillbaka kort, som om det skulle övertyga hennes mor.
”Jag råder över min egen säkerhet, något också du borde göra. Du vet att vi kommer hindra dig. Det här är dåraktigt, mor”, tillade hon bistert.
-
Det var skrattretande, hennes ord som om det skulle övertyga henne. Hon gav ifrån sig ett skratt som inte var roat, utan snarare av hån för att höja på ögonbrynen.
“Är det mig, eller dig själv du försöker övertala?” frågade hon, i en nästan hånfull ton och fnös lätt åt hennes andra ord.
“Och ni kommer inte kunna hindra mig.”
-
Hånet i hennes moders röst skar djupt och plötsligt kändes beslutet om att hålla Yazfein och deras relation hemlig inte lika fel. Om det var så här hennes mor reagerade när hon trodde att det var en äldre man som hennes dotter delat säng med, hur skulle hon inte reagera på sanningen?
”Du testar mitt tålamod, mor”, högg hon irriterat. Hon kunde känna vreden byggas inom sig och hon ville inte låta den ta över, oavsett hur mycket hennes mor petade på det bildliga getingboet.
”Gå och lägg dig”, tillade hon ilsket innan hon knuffade sin väg förbi sin mor, bort mot det rum som tillhörde henne. Hon visste att hela Sätet var vaket vid det här laget, och hon ville inte att någon mer skulle finna henne där. Dessutom visste hon att grälet som hennes mor startat, eller var det hon, aldrig skulle få ett slut om ingen av dem gick därifrån.
You must be logged in to reply to this topic.