Trugg låg och dåsade invid Hedahällen på en bädd av gnagda ben. Han hade nyligen ätit upp det mesta av sin fångst från föregående natt och hade därför känt sig mycket dåsig. Solljuset som sken ned genom de gröna trädtopparna värmde hans håriga kropp, och han rullade runt på sidan för att hitta en bekvämare ställning. Bakom honom låg den stora stenhällen som gett platsen dess namn och runt omkring honom bredde den djupa skogen ut sig. Någonstans längre bort kvittrade en liten fågel, som om den välkomnade den härliga vårdagen, och det fridfulla ljudet vaggade den trötta jätten till sömns.

En stackars betraktare skulle inte bara få se en nästan fem meter lång sovandes jätte om denne råkade på platsen i skogen. Kontrasten mellan den fridfulla skogen och jättens avskyvärda viloplats var påtaglig. Den många benknotorna, och det skämda kött som hängde från vissa ben hade också lockat till sig svärmar av flugor. Stanken från platsen kunde kännas på långt håll, och jättens dånande snarkningar torde göra närgångna besökare medvetna om att skogen trots allt kanske inte var så fridfull som de först kunnat tro.