- This topic has 14 replies, 3 voices, and was last updated 5 år, 2 månader sedan by
.
-
Det började bli dags att göra något åt hennes halvsyster. Sist hon hört något om henne så verkade ynglet ha befunnit sig i Kaldrland för att tigga hjälp, men hon visste också att Kaldrländarna hade sina egna problem och knappast skulle kunna bistå någon annan just då. Problemet var om Fëani fick hållas. Desto längre tid hon spenderade på ytan desto fler allierade kunde hon ansamla, om så bara för att de flesta föredrog en liten rödhårig flicksnärta framför en bastard och ett halvblod. Det verkade inte spela någon roll om Fëani var opassande att styra och heller inte verkade vilja det, hennes eget styre verkade dömt att skava mer än en person i ögonen som det var.
Med en suck släppte hon ut det vita håret ur den knut hon haft det i och drog fingrarna genom det mjuka svallet. Hon hade precis tränat med Izotar och trots att hennes kropp värkte så hade hon så mycket mer att göra, dagen var trots allt inte över ännu. Så hon skrudade om, bytte de åtsittande byxorna och tunikan mot en luftig men smickrande klänning i vitt och tog av sig stövlarna för att sticka ned fötterna i ett par enkla sandaler istället. Det enkla ombytet gjorde henne plötsligt mycket mer lik den drottning hon var, trots att hon för stunden valde att lämna kronan på sin plats i glasskåpet som stod i hennes rum.
När hon klev ut ur sina rum sökte hennes blick efter mannen som hon valt ut som sin livvakt, för efter försöket Lloth gjort på hennes liv så hade hon insett att hon inte var så onåbar som hon först trott. Kanske skulle ett hyrsvärd inte kunna stå emot Lloth eller Ziyaté särskilt länge, men tillräckligt länge för att hon själv skulle kunna smita iväg. Dessutom var han inte helt tokig att titta på, och det lilla hon hade uppfattat om hans personlighet talade för att han också kunde vara tämligen underhållande.
”Daermond.” Hon påkallade hans uppmärksamhet med sin mjuka röst, som om hon inte redan skulle ha haft den, och började sedan gå i riktning mot rummet där hon förväntade sig att möta Tipum. Hon förutsatte att han följde med henne då det trots allt var hans jobb och det hon betalade honom för, rikligt dessutom.
-
Daermond fanns i närheten. Precis som en skugga, gjorde han inte mycket väsen av sig men fanns nära. Hon behövde egentligen inte kalla på honom, han följde efter henne som en hund. Han nickade mot henne och började gå med henne. Bara några steg bakom hennes skuldra.
Mannen var klädd i en buteljgrön gambeson, under ett harnesk. Den vadderade vapenrocken räckte honom till knäna och var delat mitt fram och bak, på så vis kunde han röra sig obehindrat. Han hade en ringbrynja mellan gambeson och harnesk. Ringbrynjan rasslade som när man bollade med en näve mynt, när han rörde sig. Vid hans höft hängde ett skidat svärd och en skidad stridsdolk hängde vid hans ryggslut. Under hans ena arm, bar han sin hjälm.
“Vad ska Hon uträtta nu?” undrar han med sin låga, något hesa röst. Hans stämband hade nångång blivit skadade och trots att skadan läkt, så var hans röst inte sig lik. Det bruna håret var kortklippt och några dagars skäggskubb täckte hans käklinje, haka och kinder. Hans högra ansiktshalva täcks av två tydliga ärr, men trots det är han en attraktiv man. I de flesta ögon i alla fall.
“Vart ska vi?” Kanske borde han använda ett annat tilltal till Isra? Kanske borde han hålla käft tills hon tilltalade honom först? Men Daermond var ett hyrsvärd, ingen hövisk adelsman. Han föredrog att han kontroll, speciellt om det var så att han skulle tjäna henne som livvakt. Det var bra att veta vart de skulle, för då kunde han i sitt huvud planera vilka vrår ett tänkbart hot skulle kunna uppenbara sig och var lämplig flyktväg för Isra fanns.
-
Hon hade aldrig varit särskilt förtjust i allt för mycket formalitet men det var likväl viktigt att alla visste sin plats, och Daermond gjorde det utan att för den sakens skull vara lismande. Hon kunde uppskatta sådana egenskaper och som för att understryka det så såg hon bak på honom med ett litet leende, trots att det kanske inte riktigt nådde hela vägen till ögonen.
”Idag skall vi diskutera priset på min systers huvud”, sade hon enkelt, som om det inte var mer en fråga än vad de skulle ha till middag. Hon ville förstås ha med honom, inte bara för att han var hennes livvakt, men för att han kanske kunde ge värdefull insikt i vad som var ett rimligt pris. Hans egen lön var inte liten, vilket troligen var varför han sökt sig till hennes hov från första början, men mord på en prinsessa var något annat, definitivt mer riskfyllt och det skulle inte inkludera alla hovets bekvämligheter som ingick i en livvakts lön.
Hon hade alltid behandlat de som var lojala mot henne med välvilja och generositet, och sådan lojalitet kunde också köpas. Hennes farmor hade lärt henne mycket, men också att den typen av lojalitet bara varade till dess att ett högre bud dök upp och att tiden där emellan var väl använd för att vända lojaliteten helt till hennes fördel. Hon hade redan en stor del av adeln bakom sig, särskilt männen, och det fanns ingen anledning att tro att hon inte också skulle kunna övertala Daermond till att tjäna henne snarare än pengarna hon bidrog med. Hon visste att hon inte var svår att se på, snarare tvärt om, och även om hennes mörkeralvsarv var till stor del en nackdel så fanns det också, som Ziyaté sagt, en slags förbjuden lockelse i det, och hon hade lärt sig att använda det.
De nådde fram till två tunga dörrar i trä som sköts upp av vakterna som stod där utanför och snart kunde de båda kliva in i det dunkla rum som låg där bakom. Det var inte mörkt, men det var upplyst endast med levande ljus och ett fåtal blå, glödande glober av samma sort som prydde Antrophelias gator, någon slags självlysande alg som gav rummet en något underlig karaktär.
”Vill ni ha vin?” Frågade hon med samma lilla leende som hon gett honom tidigare, men denna gång var det kanske mer lockande än innan. Hon väntade heller inte på svar utan hällde upp två glas, ett till sig själv och ett till honom, och stack det sedan i hans hand att göra med som han ville innan hon gick bort till en smal soffa i en liten möbelgrupp och slog sig ned. Tipum borde vara här nu, men han gjorde också alltid som han själv ville, så att han var sen var knappast förvånande.
-
En distinkt smäll ekade genom salen när de tunga trädörrarna slogs igen och i salen verkade det inte vara någon mer än de två. Inte långt därefter trängde sig en mörk rök in genom dörrkarmen och gav rummet en obehaglig kyla som fick de flesta att rysa till. Från röken reste sig en stor mörk skepnad, det var som om kroppen i sig var byggd av svart rök som om ens hand skulle gå rakt igenom. Huvudet, som var ett skelett med horn, vände sig till denne nya person. Daermond. Mannen från en liten stad i Karm. Kanske det inte var en slump att ryktet om snabba pengar nådde Tvenne Klingors öron. Ett äckligt frasande ljud från den långa råttsvansen, hördes när han rörde sig mot denne man och ett klickande och skrapande ljud hördes när klorna slog emot marken.
Han stannade upp och de mörka ögonen, som var snarare som två avgrunder utan ögonglober var riktade åt Daermond där han stod enbart någon millimeter ifrån. Närheten verkade inte vara något som demonen brydde sig om. Långsamt, sträckte han ut sina tre sträva tungor för att låta de vandra utforskande över främlingens ansikte. Människor, eller dödliga, brukade ha formaliteter och enbart nöja sig med synens sanning. Det fanns så mycket mer att ta reda på, tungorna slog till några av hans huggtänder när han drog tillbaka de.
”Intressant.” kommenterade Tipum, som om det var en maträtt, eller något alldagligt han kommenterande. Rösten var mörk och silkeslen och tycktes säga emot hans skepnad. I ett steg hukade sig demonen och blev inte större än en råttas skepnad. Klorna skar in i Isras ben och snart hade han tagit sig upp för att sätta sig bland det vita håret på drottningens axel. Råttsvansen drog fram och tillbaka på axeln medan han satte sig tillrätta.
-
“Er systers huvud?” hans röst var skrovlig. Det förvånade honom att hon inte redan skickat ut ett par av sina lojala adelsmän för att hämta in sin syster. Han tog emot vinglaset utan att protestera. “Visst kan ni sätta ett pris på det, men det kan få Henne att verka ..” Daermond letade efter ord, även om hon var vacker så hade han snabbt förstått att hon var dödlig. “.. desperat och att era allierade är odugliga.” Dessutom kunde det också påverka lojaliteter, det kunde sätta igång uppror. Han hade sett det mesta. “Får jag föresl..” han tystnade när den skuggliknande varelsen skred in genom rummet, genom en springa till synes.
Legoknekten slog irriterat bort den kluvna tungan från sitt ansikte. Eller var det tre tungor? Hur som helst, han uppskattade inte hur de kittlade honom på näsan eller känslan av dem mot hans skinn. Det fanns tingestar som den mänskliga själen reagerade instinktivt på, den här var en av dem. Håren i hans nacke hade rest sig och han ville inte att det där djuret skulle röra vid honom. Mannen blängde irriterat efter demonen. Han styrde stegen fram till sittgruppen som Isra slagit sig ner vid, han placerade sin hjälm på ett litet bord av koraller. Han justerar vapnet vid sin höft, innan han sätter sig ner på en pall.
“Får jag föreslå att Hon skickar ut någon av sina vasaller och belönar denne vid infångadet av Hennes syster?” Daermond tyckte för det mesta att adelsmän var enkelspåriga, mycket ville ha mer. Av vad han förstått så skulle många gå långt för att vinna hennes gunst och eventuellt mer inflytande på det här djuphavshovet?
-
Hon hade öppnat munnen för att svara Daermond men avbröts av Tipums ankomst och stängde den därför igen och betraktade istället under tystnad utbytet mellan de två. Det var förvisso inte ett ömsesidigt utbyte, det var på demonens villkor, men hon kunde ändå inte låta bli att sucka över hans sätt att ”hälsa”. Det var långt ifrån passande och regelrätt vidrigt, men hon hade sedan länge lärt sig att det inte var någon mening i att försöka uppfostra en demon i hur man bäst förde sig i hovets miljöer.
Det förvånade henne dock att Daermond inte reagerade starkare på Tipums närvaro och det fick henne att inse att hon nog inte valt så tokigt när hon utsett honom som sin livvakt. En man som kunde stå upp mot en demon skulle knappast ha några problem med att stå emot hennes farmor. Lloth var kanske en annan sak, men sedan Isra bränt den där förbannade boken som hennes bror rotat reda på så trodde hon inte att hon skulle få några personliga påhälsningar av demonen själv, i varje fall inte på ett bra tag.
”Ni vet att det inte är så vi hälsar”, sade hon med en liten suck när Tipum klättrade upp för hennes ben och satte sig tillrätta på hennes axel. Hon förstod inte vad han skulle där att göra men med tiden hade hon kommit att uppskatta det hela en aning.
”Jag ber om ursäkt…” Tillade hon med ett litet, vasst leende som sade att hon egentligen inte alls var särskilt ledsen över det hela, det var mer formalia.
”Jag ville ha med er idag just på grund av er inblick i, nå, den typen av affärer… Ni säger att det skulle få mig att verka desperat, men det är snarare en fråga om att röja ett hot ur vägen. Min position är starkare nu än tidigare och jag har inte råd att lämna lösa trådar bakom mig. Jag har försökt att skicka ut mina vasaller, men för att vara helt ärlig så är de faktiskt precis som ni beskriver dem, odugliga.” Hon gjorde en kort paus för att smutta lite på sitt vin och luta sig bakåt en aning där hon satt. Hon lät den grå blicken fästas i hans och betraktade honom för en stund under tystnad. Han hade kommit med råd utan att hon bett honom om det och han hade i förlängningen också lyckats förolämpa henne genom att antyda att hon skulle vara desperat. Hon tyckte om det.
”Jag hade hoppats på att göra det hela mer… Diskret”, tillade hon med sin lena stämma. Hade hon inte varit i den prekära situation hon var i nu så hade hon letat reda på snorungen själv och gjort slut på det hela, men det var helt enkelt inte möjligt.
-
Slaget mot hans tungor förvånade Tipum. Inte för att det var många som inte velat göra liknande sak… Det var bara få som agerade ut det. Redan det gjorde honom till en intressant man. Även fast han kunde förstå varför Isra hade ett extra öga till honom. Om man ändå skulle ha någon som glodde efter en dag in och ut, vad skadade lite vackrare folk? Fast i för sig, skulle inte vem som helst duga. Trots allt ville Tipum ha kvar henne levande, för utan Isra, vad skulle han då pyssla med? Faktum var att all manipulation som han hade sysselsatt sig å Isras vägnar hade roat honom – kanske lite för mycket. För han visste att det skulle leda till det han önskade mest – kaos.
Irritationen i Daermonds blick verkade gå förbi Tipum. Inte heller Isras kommentar lade han för mycket tyngd på utan ett brett flin som var mer groteskt än vackert. Människor, även fiskfolket som Isra, var för trångsynta. Sällan öppna för andra sätt att göra saker på som de hade rutiner för.
Förutom att låta sina svarta klot till ögon betrakta Daermond, var Tipum tyst för tillfället. Väntades på rätt tillfälle att ingripa med en kommentar. Samtalet i sig var inte för mycket av intresse. Snarare skulle väl den snorungen ta dö på sig själv innan någon lönnmördare skulle hinna ifatt henne.
-
Daermond
Han strök sig över sin orakade haka och gav ifrån sig ett kort skratt åt hennes kommentar över sina vasaller. En aningen självgod, lutar han sig tillbaka. Han anade varför hon plötsligt blivit intresserad av hans inblick i den här typen av affärer. Daermond tog en klunk från vinglaset och nickar. Visst kände han en och annan lönnmördare. Han lät vinet rulla över tungan och studerade drottningens ansikte en god stund innan han tog till orda.
“Diskretion, som Hon önskar, tar lång tid. Ni kan hyra en desperat person på gatan för att mörda henne i en gränd. Det kan vara snabbt och det behöver inte kosta mycket. Men det finns en stor chans att en sån här klåpare misslyckas.” Bara för att man anlitade en för ett lönnmord, betydde det inte att finess kom naturligt eller utan pris.
“Hon vet säkert redan det här, men jag vill påminna att en bra lönnmördare behöver tid för att ta reda på vart hon befinner sig och vilka som finns i hennes närhet. Framförallt behöver man tillgångarna för att kunna köpa en av hennes närmaste.” En lönnmördare höll sällan själv i kniven, hen var en dirigent och ledde en orkester i en mycket delikat melodi. Ett lyckat lönnmord var kanske en tjänarinna som hällde gift i prinsessans morgongröt. Isra ville röja ett hot ur vägen och han tolkade det som att hon hade bråttom. Men hade hon tid att låta en lönnmördare göra sitt jobb?
“Om Hon vill, kan jag höra mig för.. vilka alternativ som finns här i området?”
-
Demonens små klor som borrade sig in i hennes axel verkade inte besvära henne nämnvärt, men det såg trots allt inte helt bekvämt ut. Hon vred lite på sig där hon satt och smuttade åter på sitt vin innan hon lät blicken lämna Daermond och istället falla på dörren som de nyligen gått in genom, som om hon ville försäkra sig om att ingen skulle rusa in helt oväntat. Kanske oroade hon sig för att hennes far skulle dyka upp? Hon visste trots allt vad han tyckte om demoner, och hon anade också att han skulle misstycka till hennes planer för Fëani. Inte för att det skulle påverka hur hon hanterade saker, men han var tillräckligt kapabel för att kunna lägga krokben för hennes avsikter. Om det inte var för att han gått med på att träna henne så borde hon ha gjort sig av med honom också, men kanske var hon sentimental.
”Jag är väl medveten om tiden det tar, det är inget problem”, sade hon till slut och vände blicken tillbaka till Daermond, han var trots allt trevlig att se på.
”Det som oroar mig är att ju längre tid hon spenderar på ytan desto fler allierade kan hon skaffa sig, och även om hon hitintills inte har visat något intresse av att återvända så lär den dagen komma. Hon är ung och dum men lika idealistisk som min mor var. Hon kommer vilja återvända för rädda sitt stackars land från sin hemska syster”, tillade hon med ett litet skratt och ett vasst leende. Det hördes på hennes tonfall vad hon tyckte om det hela, det löjliga i det, hon var trots allt bättre ämnad att styra och som Thalias äldsta barn, oäkting till trots, så var det hennes rätt.
”Jag vet att det inte ingår i era uppgifter, men er hjälp vore uppskattad och ni skulle givetvis bli kompenserad för ert besvär…” Tillade hon lent och hennes leende mjuknade en aning. Det fanns något av en lockande underton i hennes ord utan att hon lät det bli allt för uppenbart.
-
Irritationen över hur nonchalant mannen framför honom var, puttrade inom honom. Bubblorna blev allt större och det var inte svårt att se att han snart skulle koka över. Självgodheten klädde förvisso personer som Isra, som åtminstone hade något under sig. Men denne… man, som dessutom slog undan hans tungor. Kanske han hade låtit det hela var, om inte de små detaljerna i hur han skavde som en nagel i ögat på honom.
Faktumet att Isra talade till denne man med en sådan… artighet var det som irriterade honom mest. Varför skulle hon behöva ha dem? Om denne äcklige landkrabba hade kastat allt åt sidan. Om han ens hade något sådant till att börja med. Nej. Tvivelaktigt. Från den smuts han kom ifrån. Blicken var fäst på Daermond. Två utmanande stora klot, som inte tycktes slita sig från denne man. Han var medveten om att han skulle bli tvungen att se vad denne man gick för. Inte för att han tvivlade på sin bedömningsförmåga, men… vad skulle det skada? Tipums klor skar sig djupare in i Isras axel. På samma vis som de brukade göra när han var på väg att kasta sig emot någon.
-
Daermond
Legoknekten nickade. Det räckte med att nämna att han skulle få betalt, så skulle han göra som alla hyrsvärd. Ta jobbet. Hon behövde inte vara suggestiv med män som honom. Daermond tömde vinglaset och ställde det på bordet. Han visste redan vem han skulle be att ta över hans jobb när han var ute och letade efter lönnmördare “Min vän Elisha Drage kommer att ta över mina plikter hos Er, när jag undersöker möjligheterna.” En annan knekt från kompaniet, minst lika duglig som honom och lojal till pengarna. Apropå vilka han antog att hon skulle lägga ut för sina mörka planer. Han trodde inte att Isra skulle ha problem med att det var en annan legoknekt vaktade henne några timmar.. då och då.
Han gör en tydlig ansats till att resa sig, men avvaktar en stund. “Var det något mer? Om inte så bör jag återgå till min post..” Isra var en lynning drottning. Förledande. Fantasieggande. Men han var inte född igår och hyste inte någon större förhoppning om att hon skulle ta honom till sin säng. Men hon uppenbarligen att de flesta män troligen ville och hon använde den där ytterst lilla sannolikheten för att påverka. Han var inte speciellt sugen på att låta henne använda den taktiken mot honom. Daermond reste sig upp och såg frågande på henne. Den där demoniska råttan på hennes axel får inte mycket mer uppmärksamhet. Hade han fått bestämma hade hade slängt ut den där för länge sedan.
-
Bristen på respons från livvakten gjorde henne något besviken. Uppenbarligen var hon inte tillräckligt bra på de finare formerna av förförelse, eller så hade Ziyaté haft fel när hon sagt att män var svaga för det exotiska, det förbjudna. Hon var osäker på vilket det var, men lät för stunden ämnet vara, rädd för att hon trots allt skulle inse vilket av svaren som var mer korrekt. Hon suckade och sjönk tillbaka i soffan en aning, betraktade honom när han reste sig upp med tanken att lämna henne, trots att hon inte givit honom tillåtelse till det än. Tanken fick henne att le smått för sig själv innan hon åter smuttade på sitt vin. Det var fint vin, vin som Daermond hade tömt i ett svep utan att uppskatta de diskreta tonerna. Att kasta pärlor till svin, eller hur man nu sade…
”Sist jag kollade så var er post här, med mig, och jag tänkte inte ränna iväg riktigt än”, sade hon roat, fullt medveten om att han troligen ville gå och ställa sig en bit ifrån henne snarare än att sitta fullt så nära. Hon klandrade honom inte.
”Men nu när ni så artigt frågar så ja. Vem är denna Elisha och hur vet jag att jag kan lita på honom? Henne..? Ni tror inte på fullaste allvar att jag tänker acceptera vem som helst så nära inpå, jag behöver mer än bara ett namn”, tillade hon lite mer seriöst kanske, men leendet fanns fortfarande över hennes läppar, trots att Tipums klor hade börjat gräva sig in i hennes axel lite väl hårt…
-
Ingen uppskattning, för varken Isras skönhet eller det fina vinet. Enkla korta svar. För enkla. Ett namn utan förklaring. Även om Isra ifrågasatte hans beteende, hade hon inte hunnit säga att posten var hos henne sida innan Tipums klor släppte sitt hårda grepp om Isras axel. Från att vara en liten skugga, knappt synbar på drottningens axel var hans form nästan större än Daermond själv. Utan att tveka hoppade han på livvakten. Både i en slags ilska, men även som ännu ett test. Kunde han försvara sig själv? För hur skulle han annars kunna försvara Isra.
Rummet var kyligt och klorna mot det hårda golvet gav till ett äckligt skrapande. En duns hördes då Daermonds kropp föll ner mot golvet. Våld hade aldrig varit en av Tipums fördelar och det var snarare överraskning än något annat som hade fått dem båda vart dem var nu. Han hade alltid varit en demon som snarare drog i trådarna bakom. Livvakten skulle säkert slå undan honom vilken sekund som helst, inte för det skrämde honom. på De tomma ögonen stirrade in i Daermonds, utmanade.
-
Daermond
Satt man och letade efter något att bli förolämpad över, skulle man hitta det. Kvinnor! Han suckar trött, Daermond la inte någon större energi vid om han förolämpade en drottning och hennes demoniska knähund. Han brydde sig inte, hade aldrig gjort och skulle inte börja nu. Han var inte här för att småprata eller göra henne till lags. Hans uppgift var att hålla henne vid liv. “Stämmer.” flinar han. “Och jag skulle göra ett dåligt jobb om jag fortsatte dricka.” Eller blev distraherad på nått annat sätt… Han harklar sig. Ville hon ha en rövslickande toffelhjälte, var han helt fel person för det.
“Jag inbillar mig att Ni ska acceptera och låta mig göra vad Ni anställt mig för att göra. Skydda Ert liv. Det blir svårt för mig att vara på två ställen samtidigt, antingen litar Ni på kontraktet. Att jag gör det jag blir betald för att göra. Eller så får Ni lösgöra mig från kontraktet.” Med det sagt, antingen fick hon lita på honom eller skaffa någon annan. Om han skyddade hennes liv genom Elisha fick drottningen acceptera det. Men ville hon tro det värsta om honom eller peta i alla detaljer, skulle hon inte klara av att styra ett rike. Än mindre hålla ett fungerande hov i sitt underhavsslott. Och han skulle förolämpa henne fler gånger i såna fall.
Han står upp och betraktar henne, hinner uppfatta att demonens kropp spändes i tydlig avsikt att ta ansats till ett språng. Anfalla. Demonen var snabb, men livvakten var beredd. Innan hans skuldror slår mot golvet har han dragit en dolk. Med kraft körde hand upp den underifrån, mot demonens käke i syfte att klyva käkbenet och spetsa huvudet på dolkens vassa egg.
-
Hans ord fick ett plötsligt skratt att lämna hennes läppar, ett helt uppriktigt sådant och inte alls helt otrevligt att lyssna på nu när det faktiskt verkade genuint. Han hade helt klart ingen slags takt eller känsla för finess och hon fann det underhållande efter så lång tid av lismande att hon helt enkelt inte kunde hjälpa sig själv. Att anställa en livvakt hade inte varit hennes idé, men nu när hon hade honom där så fick hon medge att det inte varit ett helt tokigt beslut.
”Kommer inte på fråga. Ni är-” Hon avbröts helt brutalt i sin mening av Tipum som lämnade hennes axel och flög mot Daermond i en för henne helt oprovocerad attack. Hans klor lämnade vassa, röda märken i hennes hud och hon svor högt både av förvåning och smärta. Vad höll han på med!?
Hon kom snabbt på fötter och lyckades i detsamma välta ut vinglaset som hon haft i knät. Det föll till golvet och gick i tusentals små vassa bitar allt medan den röda drycken stänkte upp på hennes klänningsfåll och färgade golvet mörkt. Hennes ena hand famlade efter kniven hon brukade ha för vana att bära men hon fann att den inte var där, istället fanns där bara lager på lager av skirt, vitt tyg. Insikten fick henne att stanna upp och sträcka lite på sig. Han var hennes likvvakt, hon behövde inte försvara sig själv, och hon skulle inte behöva försvara honom, inte ens från Tipum. I tystnad betraktade hon istället bara det som skedde, trots att hon märkbart ryckte till något då Daermond drog sin dolk och körde upp den mot Tipums käke, helt säker på att det skulle vara slutet för hennes oortodoxa kompanjon.
You must be logged in to reply to this topic.