Post has published by Nagelfar
Viewing 4 posts - 1 through 4 (of 4 total)
  • Rollspelare
    Member since: 01/08/2018

    Att säga att Enhanda Vyrm, eller Ranconauca som alverna kallar honom, har haft en händelserikt liv hade nästan varit en underdrift! Han föddes i Ceres för ungefär 30 år sedan, men har sedan dess setts näst intil överallt i världen, från Nirai till Caras Idhrenin, Tel Shaen till Frostheim. Hans oförutsägbara förmågor har gjort det möjligt för honom att se stora delar av världen, något han utnyttjar till fullo.

    Enhanda Vyrm pratar sällan om sitt liv innan han blev handelsman, för vem skulle ha tid med en sån ointressant historia när Enhanda har så mycket mer att berätta? Men det lilla han har varit villig att berätta om den tiden var att hans föräldrar sponsrade en utbildning i Caras Idhrenin, och medan han uppskattar de kunskaper som han fått där så var han tvungen att ge upp magikernas kallelse då han inte hade någon speciell talang för det. Med den tveksamma förmågan att kunna teleportera sig “ungefär” vart han vill ta vägen så övergav han universitetet för att bli handelsman, utforskare samt självutnämnd historiker och sagoberättare. Ingen plats i världen borde få gå utan den Enhanda Vyrms böcker, artifakter och kuriosum!

    Enhanda Vyrm är av uppenbart Iseliskt påbråd, med gyllenbrun hud, mörk gröna ögon och svart hår och skägg. Han ses oftast iklädd en vinröd turban och matchande skrud, men en lila kappa som faller över hans högra sida, under vilken han döljer både sitt namne (för han har ingen höger arm) och den djupa selen som innehåller hans handelsgods. Vyrm har en stilig mustach som står rakt ut pågrund av det vax han sätter i den varje morgon, och hans inoljade skägg ligger i en fläta som faller hela vägen till hans navel. Vyrm är någonstans just under två meter lång och är näst intill benigt smal, vilket syns tydligt på hans smått insjunkna kinder, som för uppmärksamheten till hans höga kindben, och tunna (men långa) fingrar. Trots detta så ler mannen väldigt mycket, och han har en typ av genuin trevlighet över sitt vita leende.

    Enhanda Vyrm är en trevlig man som uppskattar sällskap. Han pratar lika gärna som han lyssnar, och tycks uppriktigt intresserad i de runt om honom. Medans han har en tydligt fallenhet för överdrifter så ger han ett ärligt uttryck, då han verkar mer intresserad i att underhålla än ljuga. Trots titeln handelsman så föredrar Vyrm byteshandel framför daler.

    Enhanda Vyrm är en handelsman först och främst, och bär med sig en sele med diverse värdeting som han antingen bytt till sig eller köpt. Utöver det så ser han sig själv som en utforskare, och reser gärna till olika platser för litet annat än nöjet att vara där. Efter sina studier så har han en acceptabel historie kunskap, fast han har en preferens för att dra sina egna historier, eller i alla fall historiska berättelser som han tagit en viss kreativ frihet med. Efter sin magiska utbildning har Enhanda väldigt lite att visa, annat än förmågan att teleportera sig själv på ett högst otillförlitligt sett samt några mindre tricks.

    Medans han bär en sabel under sin mantel så är inte Enhanda Vyrm speciellt bra på att använda den. Vyrm är inte heller speciellt bra på att ta saker på allvar, och skämtar gärna i tid och otid. Han har svårt att vara stilla på en plats en längre tid, och ger sig snart iväg om han känner att det har blivit dags.

    • This topic was modified 6 år, 2 månader sedan by Nagelfar.
    • This topic was modified 6 år, 2 månader sedan by Nagelfar.
  • Rollspelare
    Member since: 01/08/2018

     

    Manfred kom till Caras Idhrenin vid mycket ung ålder, då han tidigare levt på Hannadons gator som ännu en unge utan familj. Han kom till magikernas uppmärksamhet efter att ett rykte började cirkulera om en ung pojke som fick fåglar att stjäla saker åt honom. Det tog inte magikerna länge att hitta honom och finna att han mycket riktigt besatt en magisk förmåga. De förbarmade sig tillräckligt mycket över honom för att välkomna honom till akademin, där han snabbt visade sig vara en flitig student som sög upp de ämnen som intresserade honom som en svamp. Han lärde sig läsa och skriva fort, och visade en naturlig begåvning inom ande, luft och djur magi, då mer specifikt rörande fåglar. Han plockade också upp språk med stor fallenhet, och lärde sig snabbt tala utan slang.Han visade dock betydligt mindre fallenhet för områden som inte var intressanta för honom. Mattematik, kemi och andra mer vetenskapliga ämnen var hopplöst förlorade på honom. Inte heller tycktes han kapabel att ta till sig någon form av etikett, trots sin begåvning inom språk. Manfred behöll även vanorna att sno, tjuvlyssna och smyga runt från sitt liv på gatorna, något som gav honom smeknamnet Korp, så skinande objekt som inte tillhörde honom dök upp i hans ägo med oroväckande frekvens.

    Det var på grund av dessa ovanor som Manfred till sist skickades iväg från Caras Idhrenin, efter att han stulit en speciellt värdefull ring från en inflytesrik magiker. Det bestämdes att hans… Speciella förmågor var mer användbara utanför akademin, och därför blev han befodrad till jägare. Hans syfte skulle vara att hitta magiker som inte tillhörde akademin, bedömma hur farliga de var, och sedan antingen rapportera dem till Caras Idhrenin eller stoppa dem, om han bedömde att de var ett hot. Detta var ett jobb som dels skulle få honom ur magikernas eget hår, och ge honom relativt hög autonomi. Han accepterade glatt sitt nya ansvar, ett beslut som han har fått ångra vid ett flertal tillfällen efteråt.

     

    Manfred har nästintill slående blek hud, som tillsammans med hans svarta hår framhäver hans isblåa ögon, vilket han brukar dra än mer fokus till genom applikationen av svart smink. Han bär sitt hår axellångt, och oftast utsläppt, medan hans skägg ligger vältrimmat på hans haka, med matchande mustach. Allt som oftast klär han sig i svart, och har en förkärlek för finare, mjukare tyger, samt en kappa med djup huva för lite extra dramatik. Han smyckar även ut sig med diverse svarta fjädrar och fågelben så länge han tycker att det passar.

     

     

    Medan Manfred kan låta välbildad och ibland även skötsam, så är hans sätt ofta väldigt annorlunda. Han kan ibland uppfattas som virrig och tanksprid, vilket gör att han hoppar mellan ämnen på ett vis som ofta uppfattas som ologiskt av alla utom honom. Han har trots det ett väldigt inställsamt vis, och har ofta lätt för att skaffa vänner så länge folk inte tycker direkt illa om honom.

     

    Magiskt sett så är Manfred ytterst kapabel, speciellt rörande magi som har med fåglar, andar eller luft att göra. Mest känd, eller okänd, är han nog för sin förmåga att få fåglar att göra honom tjänster, samt förmågan att förvandla sig själv till en korp.

    Han är även en mer än skaplig tjuv, och är speciellt begåvad då det kommer till att skugga folk och beröva dem på vad de råkar ha i sina fickor och pungar. Han kan även dyrka lås med relativt hög färdighet, och är ypperligt fingerfärd.

    Mer okänt är att han har byggt ett minnespalats där han lagrar och gömmer mycket av sin kunskap, lite som en korp gömmer glimmande saker. Han har dock en förkärlek till att gömma saker även för sig själv, och måste ibland söka ett tag för att komma ihåg vissa välgömda kunskaper.

    Manfred Korp är väldigt fundersam, och tappar ofta bort sig själv i sina tankar, något som får honom att verka virrig. Han är även en aning tafatt då han talar, och även fast han är trevlig så verkar det ofta som att han inte riktigt vet vad han säger. Han är också väldigt blödig då det kommer till folk som behöver hjälp, eller verkar genuint godhjärtade, och stannar ofta upp för att hjälpa sådana oavsett hur vist det är.

    Han har även ett nästan maniskt behov att ta saker som ligger framme och blänker, och har ett stort behov av att sno saker då han blir nervös.

    • This reply was modified 6 år, 2 månader sedan by Nagelfar.
  • Rollspelare
    Member since: 01/08/2018

    Leifindir är ledaren för stråtrövarbandet känt som Blodstupparna, ett ironiskt namn som de fick efter att de anfallit en liten karavan som inte bar på något annat av värde en avelstuppar. Istället för att ge upp priset till rövarna så gick karavanen till anfall mot dem, vilket slutade i en av de blodigaste strider bandet någonsin har erfarat. De skrattar ofta gott över namnet, och många av männen har tagit till att färga sitt hår rött.

    I början på år 1421 TT så träffade Leifindir alven Fëonn, som stötte till Blodstupparnas läger i bergen run Iserion. Efter viss tvekan så blev alven bjuden att sitta med dem, och trots några flyktiga misstankar hos dem båda så tog det inte länge för de två kvinnorna att finna en ytligt tillit till varandra. Leifindir, förmodligen påverkad av lite för mycket mjöd och ett vackert ansikte, lovade Fëonn en häst och hjälp till henne och hennes bror Camthalion att fly från Iserion då de väl var ute ur stadens gränser. I utbyte fick Leifindir en pung med daler, samt ett löfte att bli introducerad för alverna. De båda kom väl överens, och Fëonn fick en plats vid deras eld för natten, även om hon nekade till erbjudet att sova tillsammans med Leifindir och en av hennes bandsvänner.

    Deras relation ändrades dock häftigt efter att de delade en dröm tillsammans. Det tycktes finnas ett band där som inte funnits förut, och de drog dem till varanda på ett vis som för Leifindir var både förvirrande och uppjagande. Det tog dem inte länge att erkänna sina nyfunna känslor för varandra, och det var med tårfylda löften om att ses igen som hon såg på medan Fëonn lämnade hennes läger.

    Efter att hon kom att veta att Fëonn tagits tillfånga så rörde sig Leifindir och Blodstupparna snabbt in till Iserion för att söka upp rebellerna och hjälpa dem frita alven och hennes bror. Av någon outgrundlig anledning så var Leifindir helt övertygad om att alverna skulle ledas ut på Iserions gator för att bli avrättade, men då Camthalions forna älskare Naeduin var med rebellerna så var det inte svårt att övertyga dem om att gå med på hennes plan. Rebellerna uttrycka dock att de inte önskade att några oskyldiga kom till skada i onödan.

    Detta var dock inte ett löfte som Leifindir lyssnade till, då Iserions folkmassor tog alverna till fånga för att avrätta dem själva då de fick veta att vakterna eskorterade dem mot frihet. Ett mörkt raseri lade sig över Leifindir, som beordrade sina Blodstuppar att döda alla som var mellan dem och alverna. Många oskyldiga föll under hennes och hennes mäns svärd, och hon försäkrade sig om att utropa sitt namn så att alla visste precis vems vrede de hade dragit över sig. Vissa påstår sig ha sett att hennes ögon blev svarta under slakten, och att en blodröd gloria med sju spetsar omslöt hennes huvud, men det är svårt att veta om det ligger någon sanning i det.

    Hur som helst så lyckades fritagningen, i alla fall enligt Leifindir, och alverna togs till en säker plats för att läka. Där återförenades hon och Fëonn, ett möte som blev minst lika tårfyllt som deras farväl.

    Leifindir håller sig ofta väldigt tyst om sin bakgrund, men det märks tydligt att hon har genomgått formell träning då det kommer till både taktik och vapen. I kombination med hennes förmåga att både läsa, skriva och räkna så ryktas det om att hon kommer från en adelsfamilj, mest troligt antingen från Iserion eller Karm. Hur hon gick från den sociala eliten till stråtrövare är det ingen som vet, men hon har ett grovt och eldigt beteende som gör att hon fyller sin nya roll väl. Hon har varit del av minst fyra andra rövarband innan hon själv grundade Blodstupparna.

    Hon har lett Blodstupparna i snart fyra år, men bandet hålls medvetet ganska litet. Under deras karriär så har de skapat ett rykte om sig att aldrig välja offer som de inte tror att de kan besegra, samt att inte gå till anfall eller döda någon som ger dem något annat val. I slutändan så är de efter värdesaker, inte strider. Å andra sidan så är de inte heller de som lägger sig och ger sig vid en strid, och det har börjat bli allmänt känt att man inte vill ha Blodstupparna efter sig, då de tar ut grov hämnd då de känner att de inte blivit behnadlade med den respekt de förtjänar.

    För att vara en stråtrövare så är Leifindir förhållandevis välvårdad. Faktum är att ett vårdat yttre har kommit att bli en stolthet hos Blodstupparna, en identitet som Leifindir har fodrat från dag ett för att undvika sjukdomar.

    Hennes mörkbruna hår är oftast upsatt i en hästsvans, för att inte komma ivägen men också för att framhäva hennes klarblåa blick och de många ärr som pryder hennes ansikte; ärr som hon även har märkt ut med röda markeringar, för att dra extra uppmärksamhet till dem snarare än hennes annars ganska mjuka drag. Två silverringar pryder även hennes öron. Hon påstår ibland att ringarna var hennes första stöld.

    Då det kommer till klädsel så är Leifindir väldigt anpassningsbar, och klär sig ofta efter situationen och väder. Oftast dock så bär hon någon form av läderrustning och mantel, om hon inte är väldigt avslappnad.

    Leifindir har ett väldigt grovt språk, men också en väldigt skämtsam och lättsam attityd. Hon är aldrig orättvis mot sitt band, och de hårda ord hon kastar mot dem låter mer som orden hos en storasyster än en banditledare. Trots detta så har hon en kort stubin och har lätt att ta till våld då hon känner att hon inte blir tagen seriöst, och det sägs att hon aldrig ger upp förrän hon har gjort lika illa eller värre mot någon som har gjort henne ont. Hon föredrar att göra saker smart, snarare än hårt, vilket visas tydligt både i hennes attityd till ledarskap och strid. Leifindir har inget mot att fly om hon inte har ett klart övertag, eller att använda sig av fula trick eller manipulationer för att skapa sig just sådana övertag.

    Leifindirs huvudsakliga förmåger är att manipulera, bedra, sno, fuska och i övrigt vara oärlig. Hon är en kompetent ledare som gör det bästa hon kan med de män och kvinnor som följer henne, och har oftast en bra förmåga att inte bita av mer än hon kan tugga. Sin eldiga personlighet till trots så är Leifindir en planerare först och främst, och går sällan in i en situation utan att ha minst tre eller fyra planer på hur hon kan ta sig ur den. Hon är även kompetent när det kommer till ett flertal vapen, men föredrar spjut, sköld, båge och dolk. I dueller är hon oftast defensiv och försöker använda sin motståndares styrker mot dem, fast även i sådana situationer så drar hon sig inte för fula trick så som att sparka “svaga” punkter, slåss med skölden, spotta eller rycka i sin motståndares vapen.

    Det ryktas ibland om att Leifindir ska besitta någon slags mörk kraft, men om det är sant så är det något hon uppvisar ytterst sällan.

     

    Hon har en stor misstro till alla utanför bandet, och kan ofta vara försiktigare än hon behöver vara. Det är tydligt att hon undviker att både hon själv eller hennes band kommer till skada, något som lett till att bandet möjligtvis inte är så rikt som det hade kunnat vara. I övrig så har Leifindir också ett grovt problem med autoritet, och en svårighet att arbeta med folk som hon inte bestämmer över. Hon hanterar inte heller förolämpningar särskilt väl, och är i stort sett känslostyrd.

    Leifindir har även mardrömmar ofta, och sover sällan väl. Vad det beror på är inte något hon är villig att tala om, men det kan bidra till hennes humör.

    • This reply was modified 6 år, 2 månader sedan by Nagelfar.
  • Rollspelare
    Member since: 01/08/2018

    Namn: Aife Nathair
    Kön: Kvinna
    Ålder: 31
    Längd: 187 cm
    Tyngd: 79 kg
    Ögonfärg: Mörkbruna
    Hårfärg: Svart
    Hudfärg: Vit – Solbränd
    Födelseort: Okänt, någonstans runt centrala Talanrien
    Folkslag: Ser ut att ha blandat blod från Nirai och något mer
    Lojalitet: Sitt kontrakt
    Civilstånd: Obrydd

     

    • Utseende

    Beskrivning ur tråden Alltid En Början – “På hennes hjässa vilade en mörkbrun hatt med stort brätte, och två lila fjädrar som stack upp från den. Under den så välde svart hår ned längst hennes rygg, vågigt trots den lösa knuten i hennes nacke. Hennes ansikte kunde nog bara beskrivas som skarpt, med vass haka och näsa, höga kindben, och bruna, nästan svarta ögon som kisade fram under smala ögonbryn. Hennes läppar var tillbakadragna i något som kunde vara en grimars lika mycket som ett leende, och vita tänder syntes därunder.

    Hon bar en grå, enkel tunika, överklädd med läserrustning som löpte längstmed hennes armar, som matchade lädret över hennes lår. Händernas rygg och likaså fingrarnas täcktes av stålhandskar. Hosorna var likaså enkelt svarta, och stack ned i ett par bruna kängor som tycktes väl invandrade. Bältet kring hennes midja hölls ihop av ett kopparspänne, och i det hängde en mugg, en dolk, och tre noga stängda knyten. Förutom en nätt silverring i hennes vänstra öra så bar hon inga smycken, men även om hon gjort det, så var objektet på hennes rygg mer iögonfallande.

    Där hängde ett enormt tvåhandssvärd, nästan lika lång som henne själv, och hon var en lång kvinna. För stunden vilade det i en mörk slida, men bara handtaget gjorde det klart att det var ett svärd i högsta kvalitée. Det var inlindat i fint läder, och parerstången var i formen av en orm som slingrade sig från en sida till den andra, och skapade en parreringsögla på stångens sida. Även pommeln var i stil av en stålgrå orm, med öppen käft och mörka ögon.

    I kombination med kvinnans säkra rörelser, snärta muskler och aningen exotiska utseende så rörde det sig ingen tvekan om saken. Hon var minst en soldat, möjligtvis en legoknekt, eller en vakt till någon av stadens många rika handelsmän.”

     

     

    Mer kommer…

Viewing 4 posts - 1 through 4 (of 4 total)

The forum ‘Rollspelskaraktärer’ is closed to new topics and replies.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.