- This topic has 4 replies, 2 voices, and was last updated 4 år sedan by
.
-
“Far! Vem planterade blommorna?” Frågade den lilla flickan med de två små hornknopparna som stack fram under det långa ljusbrunt håret. En grov stor dvärghand sträcktes fram och rufsade om flickan mellan drakhornen, för att i nästa stund retsamt dra henne i näsan under det tredje lilla hornet som växte fram ur hennes panna. Den medelåldriga dvärgkarln skrockade och svarade: “Bina och fjärilarna, kanske?”, svarade han och drog ett bloss på sin långa pipa.
På långt håll kunde lövskogen tyckas se fredlig och harmlös ut, omringad av de två floder som rann genom Mar Gharok slätter. Vattnet forsade kraftig framåt i floderna nu på vårkanten, med all snö från Järnbergen och slätterna som runnit ner i dem. Längst med flodstränderna och intill skogskanten hade till och med små ynkliga vårblommor blygt börjat kika fram ur jorden, vilket än mer gav ett rofullt intryck åt lövskogen. Några utav träden i skogens yttersta kant hade till och med redan börjat visa tecken på knoppar som om bara några veckor skulle slå ut till nya gröna vackra trädlöv. Längre in förbi skogsbrynet där träden stod täta var trädkronor ännu helt bystert nakna, och skuggorna låg ännu och tryckte trots solen ovanför. Allt låg alltjämt dött och öde efter vintern och konstigt nog sjöng inga fåglar vårsånger bland trädens oklädda grenar. Inga gnagare syntes på marken, som var täckt av fjolårets förmultnande löv och avbrutna grenar. Blicken av en fridfull skog stämde inte längre in, om man klev än djupare in i lövskogen. Där tycktes skuggorna än mörkare, fler och djupare och solskenet ovan trädkronornas grenar tycktes ha svårt för att nå ner, trots att där inga löv fanns bland trädkronorna.
“Vem bäddade ner ädelstenarna i vårt berg? Och varför måste du gräva fram dem?” Frågade flickan ivrigt medan hon kröp upp i dvärgens knä framför eldstaden i deras hus. Hon gömde draksvansen och sina kloförsedda små fötter under nattlinnet. Dvärgen tog ingen notis om dem, utan la vant sin arm om flickebarnet.
Någonstans i skogens djup, vilade ett tungt och tryckande mörker… som kunde få den klarsyntest att undra om det faktiskt inte rört sig något mellan de öde träden. Ett oförklarligt dis svävade ovan de förmultnade löven, mellan trädens rötter som slingrade sig allt vildare runt om varann i en ständig tidlös kamp kunde det tyckas, ovanför markytan istället för under jorden. Rötterna nöjde sig inte bara med att klä marken och andra trädstammar utan hade även klättrat upp på stenblock och täckt andra buskar och mindre växter. Stämningen i luften var inte som den utanför vid floderna, solig och hoppfull med vårlöften, utan tämligen tryckande obehaglig och avvisande… vilket kunde vara en förklaring till varför inga fåglar sjöng i skogens träd eller gnagare kilade över de döda löven på marken.
Ändå låg där någon, halvt gömd under trädrötter, döda löv och det vakande diset, någonstans inne bland trädstammarna knappt märkbar i första slaget. Varelsen andades ytterst vagt, knappt synligt för ögat och väldigt långsamt likt ett djur som ännu låg i vinteride och glömt att vakna. En väldigt underlig plats dessutom att ligga och sova på, med rötter och döda löv över sig, men i sanningens namn så hade hon inte valt det själv.
“Det sägs att vår skapare Tharûk en dag grät glädje tårar ner över en regnbåge, och när tårarna föll igenom regnbågen och sedan landade i jorden förvandlades de till ädelstenar, gåvor som vi – Tharûks barn – fått för att kunna känna och återskapa den glädje Tharûks kände den dagen. Därför är de än mer värdefulla för oss dvärgar, än för andra folkslag.” Svarade dvärgen och blåste ut en rökring ovanför barnets huvud. Flickan skrattade halvkvävt till och studerade sedan de gröna fjäll som glimmade i eldskenet likt smaragder, och täckte hennes armbågar, axlar upp över hennes nacke till kindbenen.
Nej, Thurunn Hanarthdur var i själva verket inte ens medveten om att hon låg där, djupt in i Bäckenskogens mest ödsliga plats dit ingen levande rört sig på flera dagar, kanske veckor… Hur skulle hon veta? Försjunken i en djup sömn hon ej själv försatt sig i, med sitt medvetande på en helt annan plats… hon drömde, och i sina drömmar var hon inte bunden till den avmagrade, halvvissne drakkvinnokroppen inne i skogen som hon i vanliga fall i vaket tillstånd bodde i, utan fri och åter lycklig för hon var inte längre ensam.
Det lilla drakflickebarnet, döpt Thuruun av sin dvärgadoptivfar, såg med stora tillitsfulla ögon på honom och frågade sedan, om än lite osäkert: “Tror… tror du jag också föll från regnbågen, far?”
-
Knappt något ljud hördes när han gick, mer än hans egna andetag och fotsteg. Skogen låg öde och död omkring honom. Det var väl hans sedvanliga tur att platsen han sökte befann sig inuti just en skog. Luka ogillade skogar, alltför ofta var terrängen svår om inte omöjlig att flyga i. Han hade till och med på vägen hit tvingats vända och flyga tillbaka så fort han sett Bäckenskogen breda ut sig långt nedanför honom då någon landning bland träden inte såg möjlig ut. Så han fick ta sig tillbaka till där skogen började, så att han kunde landa utanför och gå till fots in.
De små unga knoppar och blad som stack upp ur de mjuka döda grästuvorna vek sig under hans fot när han gick, han hade skiftat till den mer mänskliga hamn som folk oftast träffade honom i eftersom han ändå inte skulle ha användning för sina vingar där inne bland träden, och hade tagit fram den skrynkliga och talliga anteckningen med riktmärken som var hela anledningen till varför han var här.
Anledningen, ja. Ju längre in i skogens mörker han gick desto mer hoppades han att besväret skulle vara värt det. Det var inte ens på uppdrag av någon, utan helt på hans eget bevåg, baserat på ett rykte om ens det. En undangömd hemlighet som han fått tag på.
Ju längre in han gick desto starkare blev känslan av att något var fel. Det var inte bara en känsla, det såg fel ut också. Som om växtligheten var kall och fientlig, och det förstärkte bara hans avsmak för allt vad skogar hette. Försökte intala sig själv att det var löjligt att skrämma upp sig, våren hade väl bara inte hunnit in hit än.
Men till slut gick det inte att bortse från längre, då den söta och omisskännliga stanken av ruttnande kött växte sig allt starkare ju närmare han kom den plats han trodde att han letade efter. Han hade inte givits någon anledning att tro att här skulle finnas några faror, bara att det skulle vara svårt att hitta. För sig själv tänkte han att om den här skatten nu fanns så var det bäst att den var värd det, för den här platsen gick honom på nerverna.
Källan till stanken fann han efter en stund. Liket av en människa, oförklarligt invirad i rötter som om trädet ovanför hade vuxit omkring kroppen, och till hälften övervuxen av mossa. Hur den hamnat där begrep han inte, men den såg ut att ha förmultnat ett bra tag. Kanske en annan lyckosökare som det inte gått så bra för. En rysning sökte sig ned längs hans ryggrad, hade han inte varit på sin vakt tidigare så var han definitivt det nu.
I ögonvrån blänkte något till och Luka vände blicken ditåt. En flyktig tanke om att det kunde vara skatten fladdrade förbi. Det borde inte vara så enkelt. Misstänksamt smög han över, vad det än var låg det precis som liket under rötterna på ett annat träd. Där låg ännu en person, täckt av smaragder. Nej.. han satte sig på huk för att se närmare. Det var fjäll! Chockat och oförstående stirrade han i flera sekunder som om han inte kunde tro det han såg. Sedan med hastiga rörelser svepte han undan så mycket av löven och grenarna som han kunde. Det var en kvinna. Och hon hade horn, precis som honom. Han hade aldrig sett någon av hans slag förut, var hon också en drake?
Nu hade han helt kastat åt sidan anledningen till varför han egentligen var där. Hon kändes viktigare, och han ville gärna ha svar. Han hade så många frågor. Efter att ha försäkrat sig om att hon andades, vilket inte var så lätt att se – hon verkade nätt och jämt vara vid liv – började han försöka dra upp rötterna med bara klorna, men åstadkom inte mer än revor i barken.
“Hallå?” började han, lågmält men med något jäktat i rösten. “Hallå, kan du höra mig? Vakna!” Han försökte hitta någon del av henne att ta tag i för att försöka dra loss henne, men han var osäker på om det skulle råka skada henne ifall hon satt hårt fast nånstans. Om han kunde få henne att vakna kanske hon visste mer om hur hon kunde ta sig loss. Han fortsatte riva i rötterna, hårdare nu, det här stället gjorde honom stressad och han fick en känsla av att ha bråttom.
-
Dvärgen skrockade roat åt barnets seriösa fråga, inte på något sätt hånande utan med ömhet.
“Oavsett om du gjorde det eller ej – endast Tharûk vet – så kommer du alltid att vara min lilla ädelsten…”Trädrötterna som låg virade över Thurunns långa drakgestalt var inte lika kraftiga och tjocka som runt det människolik Luka funnit, så troligen hade hon inte legat där fullt så länge. Några rötter bröts med knäppande och knarrande ljud av snabbt medan andra var mer seglivade och svåra att bli av med under Lukas händer. Trots hans närvaro förblev drakkvinnan orörlig under rötterna. Hon låg halvt på sidan, som om hon svimmat eller fallit men inte tagit emot sig, armarna låg vårdslöst slängda längst med kroppen och huvudet i en något obekväm lutning mot vänstra axeln. Det ljusbruna håret var flätat i en enda fläta som sträckte sig hela vägen ner till drakkvinnans vader, men i fallet hade det fastnat bland rötterna som kusligt nog brutit sig igenom håret på några ställen och det var svårt att säga vart hår och rötter började eller slutade. Det var nästan som om hon växt ihop med trädrötterna och anslutit sig till trädets rotsystem.
“Hallå?”
Flickebarnet slet blicken från sin fars skrattrynkor och sneglade över hans breda axel mot dörren. Vem kom på besök så här sent om natten och störde dem? Hennes far brukade inte få gäster precis innan hon skulle lägga sig. Fundersamt putade hon en aning missnöjt med underläppen. Tankarna rörde sig i huvudet. Bilden av dörren tycktes… konstig, suddig? Hon gned sig i ögonen.Det underliga diset som täckte marken och klättrade över trädens rötter samt upp för dess stammar tätnade och blev än mer tryckande runt om främlingen som nyligen anlänt och den sovande drakkvinnan, men inte uppenbart utan långsamt och mer för varje andetag de båda levande tog. Trots att där ingen vind fanns rasslade det till bland de förmultna löven och grenarna uppe i trädkronorna små susade missbådande. Var det en varning eller ett uppspelt tecken? Det var svårt att säga, trots den pressande atmosfären i omgivningen kunde det tyckas svårt att koncentrera sig, hålla sig vaken… som om trädrötterna eller något önskade en att stanna upp, vänta lite… varför så bråttom… vila lite…
“Fh.. fah…. ah… rr…” kom det klent och knappt hörbart mellan Thuruuns läppar. En vag rörelse av att ögonen rörde sig under hennes slutna ögonlock kunde skönjas när Luka talade till henne, men fortfarande inget tecken på att hon hört honom, eller?
“Hallå! Höra du mig?”
“Aaaarrrrghnn…..” morrade flickan och drog täcket över huvudet för att slippa höra sin far ropa. Hon ville inte gå upp, det var för tidigt solen hade ju för bövelen inte ens gått upp, vid Tharûk och alla heliga dvärgskägg! Eller horn för den delen, hennes horn hade vuxit och blivit mycket längre nu, två långa mörkbarkliknande uppåtkrökta horn krönte hennes hjässa, liksom ett mindre rakt horn ur hennes panna ovanför ögonbrynen. Ibland råkade hon riva sönder klädesplagg med dem, eller sina klor… de fyrkloförsedda drakfötterna hade också blivit längre med åren.
“Vakna!”“Neeh…. neeejjjhh….” stönade hon och det rykte till i både hennes fingrar, vars naglar blivit långa och kloliknande, ytterligare ett tecken på att hon legat där allt för länge. Tippen på hennes fjällgröna svans spratt till, kanske i ett nyvaket försök till rörelse eller i irritation. En knälång grå tunika i ylle täckte hennes överkropp, vid höfterna var den delad så att hon lätt kunde röra både ben och svans utan att fastna i tyget. Ett kraftigt läderbälte var virat runt hennes midja, där hängde några läderpungar. Hon hade ett rävpälsskinn svept över axlarna, vars röda päls fick de gröna fjällen runt hennes nacke, kindben och handleder att stå ut än mer, om de inte varit tydliga nog förut i det daskiga brungråa diset bland trädrötterna. Några skor var inte att tala om med hennes långa klo försedda drakfötter och byxor hade hon inga heller, men någon form av mantel hade hon på sig, halvt under sig och intrasslad mellan ben och svans. Den var fäst om halsen under rävpälsen med ett vackert guldspänne med invecklade mönster – högst troligt smitt av skickliga dvärghänder.
Diset var inte längre en tunn slöja över marken och i luften utan nu en tjock kvalmigt dimma som gjorde ögonlocken tunga och pockade på en att det var dags att vila, lägga sig till ro… sov en stund.
“Vakna!”
Det där var inte hennes fars röst, men Thuruun var ändå inte tillräckligt pigg för att vilja ta bort täcket från huvudet. Kroppen kändes tung som en bergskedja, som om den rotat sig fast i marken under henne. Var kom förresten marken ifrån? Hon låg ju hemma i sitt rum i sin säng, trygg och varm… fast hennes säng brukade inte lukta jord, trädbark eller förruttnelse… Hon vidgade näsborrarna och drog ostadigt efter andan och det rykte i överläppen så hennes ena hörntand visade sig. Hade hon ens ett täcke på sig? Hon frös och kände kylan som is i ådrorna i hela kroppen. Hon frös aldrig, knappt om vintern ens. Där hade alltid funnits en värme eller hetta inom henne, som likt lava fyllt hennes blod och alltid sett till att hon varit varm – och klartänkt. Varför var det så kallt? Varför kändes kroppen så trött, så… död? Utan livskraft. Minsta andetag var en ansträngning som tycktes henne övermänsklig och det gjorde så ont att ens försöka andas. Den unkna luften som fyllde hennes näsborrar och rev i hennes hals och lungor, stämde inte in med den friska bergsluften i hennes farsboning. Hon ville säga åt denne någon att låta henne vara, låta henne få sova vidare, men rösten tycktes inte fungera och bröts till oigenkännliga ljud som inte ens kunde liknas vid ord. Hon kunde inte röra tungan i munnen, som för övrigt kändes lika torr som öknen själv. Alla nya sinnes intryck stämde inte in, en olustig käänsla hade smugit sig på, förutom smärtan i hela kroppen och bröstet. Den som ropat på henne passade inte heller in i bilden, hon kunde inte placera rösten, kunde inte… inte…
Det rykte till i hennes högra ögonlock som slutligen ytterst lite liiite öppnade sig och ett oseende bärnstens färgad öga sneglade upp emot Luka. -
Dimman kom smygande på ett sådant vis att Luka inte alls lade märke till den först. Han var dessutom fokuserad på kvinnan som låg framför honom. Osäker på om han lyckats få kontakt med henne fortsatte han att prata, försökte få hennes uppmärksamhet där hon låg medvetslös. Hon visade inga tecken på att alls ha hört honom.
Att slita i rötterna tycktes lönlöst, vissa lyckades han få bort, men i stort satt de för djupt fast och trädrötter kunde trots allt vara flera tiotals meter, så att dra upp en hel sådan ur marken skulle krävas bra mycket mer kraft än han hade. Han såg sig omkring. De här rötterna kunde nog vara ännu längre, konstaterade han, som de slingrade sig över marken, runt varandra och till och med upp på omgivande stenar och klippblock.
Luka drog därför istället sin kniv och försökte skära av dem istället, där de var som tunnast, så långt bort från stammen som möjligt innan de försvann ner i virrvarret av andra rötter som lika gärna kunde komma från andra omgivande träd.
Den nu tjocka och kvävande dimman gjorde honom alldeles dåsig, det var först då han lade märke till den men hann inte undra över vad den var för något. Han hade säkert förlorat medvetandet där och då om det inte varit för att han när ögonlocken började kännas alldeles för tunga råkade skära sig själv i handen med kniven. Den plötsliga smärtan fick honom att vakna till och återfå kontrollen över sina rörelser.
Insikten om att han borde fly slog till och han reste sig. Stapplande tog han ett par steg bakåt. Var det på grund av att han försökte befria kvinnan som dimman kommit? Han skulle precis vända som om för att springa när han uppfattade hennes knappt hörbara stön. Höll hon på att vakna? Han tvekade. Han ville inte riskera att dö för en främling..
Han skyndade tillbaka till henne. Försökte möta hennes blick i det ögat hon nu verkade ha öppnat. Ett sista försök. Han hade visst lyckats lösgöra några fler rötter förut, det såg han nu. Bryskt grep han efter hennes axel samtidigt som han med andra handen med utsträckt handflata klappade till henne i ansiktet så där omilt som man gör när man vill få liv i någon.
“Hörru, du måste vakna nu,” väste han. Han visste inte om han inbillade sig eller om det verkligen kunde vara varelser med ondskefulla avsikter som tycktes smyga på dem i mörkret bakom dimman, men känslan av det sände obehagsrysningar längs hans nacke.
-
Den unga drakkvinnan förstod inte vart hon befann sig. I ena stunden hade hon varit med sin adoptivfar framför eldstaden, eller nej vänta det hade hon inte alls hon hade ju legat i sin säng på morgonen och han hade gapat åt henne att stiga upp. Vart var hon nu? Hade hon somnat om trots allt och drömde nu att hon låg i någon ödslig illaluktande skog?
Thuruun skulle just till att blunda igen och försöka somna om – hela kroppen värkte så hon måste vara sjuk därför ville hon inte gå upp – när något slog henne över ansiktet. Varför skulle hennes far örfila henne? Det hade han aldrig gjort…
Med tunga ögonlock kisade hon upp mot gestalten som hukade sig över henne i den tjocka dimman. Hon fick blinka flera gånger för det var som att använda ögonen igen för första gången och vad hon såg gjorde henne än mer förvirrad. Hon befann sig inte i sitt rum, och det var inte något täcke som låg omvirat om henne utan något mycket hårdare och obekvämare. Personen som stod lutad över henne fräste och väste åt henne, men hon kunde inte riktigt begripa… hon måste drömma. Det var varken hennes far eller någon annan dvärg, för dvärgar hade inte horn på huvudet!
“Vem…?” Fick hon fram med en raspig röst. Hon kände sig sjuk. Halsen var torr som tommaste krus stop och minsta andetag gjorde ont. Hela kroppen värkte som om hon varken ätit eller druckit eller sovit på flera dagar, huvudet bultade och hon förstod ingenting. Hur hade hon hamnat där? Hon hade ju varit på väg mot… bort från dvärgstaden Zirthimar. Nej hon hade varit med sin far! Alldeles nyss… eller?
Thuruun höjde armen i ett försök att lägga handen för ögonen i sin förvirring men upptäckte att förutom att bara ansträngningen att lyfta armen var som att lära sig att röra sig igen, så tog det emot. Någon form av växt, en trädrot, höll henne tillbaka.
Förskräckt såg hon sig omkring, tog för första gången sig en bättre titt på omgivningen och upptäckte nätet av rötter både över sig och runt om, samt åter den mörka främlingen med horn som krönte hans huvud – liksom hennes eget.
“Vem… vad?” Kraxade hon uppskärrad och försökte sätta sig upp. Trädrötterna knastrade och stretade emot när hon försökte komma upp i sittande ställning och trots att hon var svag så kom adrenalinet till hjälp. Förutom den stora förvirring hon kände och oavsett om det var en dröm eller inte, så kände hon sig varken säker eller trygg.
Ett halvkvävt panikartat ljud undslapp henne och hon grepp tag i Lukas klädnad där han satt lutad över henne. På något sätt kändes hans hand på hennes axel som ytterligare en uppmaning till att de måste ge sig av – smärtan från den lätta örfilen fick henne att fokusera på något annat än tröttheten och värken. Liksom Luka hade den gnagande känslan av fasa och instinkten om att fly gripit tag i henne. Dröm eller inte. Hon måste där ifrån. Nu.
Den tjocka kväljande dimma flöt runt dem båda likt en osynlig bäck, rå och kall smekte den dem över pannan, kinderna och kroppen. Likt en moder som tvingade sig på och ville få en att stanna upp, vänta måste rätta till, sitt ner, ha inte så brått, vänta lite, vänta… vänta… slappna av…
You must be logged in to reply to this topic.