- This topic has 12 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 1 månad sedan by
.
-
Ayperos återvände till sist till den stora kammaren som givits honom av drottning Isra, efter deras promenad till Antrophelias hemliga kammare under jorden. Även om hans kammare verkade tyst och övergiven, var han säker på att Nenya var där och väntade på honom så som han bett henne göra.
‘God kväll, Nenya.’ hummade Ayperos då han stängde dörren bakom sig, med en snegling mot vakterna som var stationerade utanför dörrarna. Han såg sig omkring lite på möblerna och allt det fina som fanns där inne, för att komma in i själva sällskapsrummet där han sjönk ned i en fotölj.
‘Har du hittat något att roa dig med denna kväll?’ undrade han, med en retsam ton. Trots allt skulle det inte förvåna honom om Nenya hade hittat lite blod någonstans. -
Ur skuggorna steg Nenya fram. Hennes korpsvarta hår hängde löst ner över axlarna och de elektriska blå ögonen betraktade Ayperos framför henne. Några snabba steg och snart var hon vid hans sida. Ömt strök hon hans axlar och nedöver hans armar. Ett svagt leende syntes på hennes läppar.
“Nej, inte ikväll. Jag har hållt mig i bakgrunden, observerat så som du önskade” sa hon och drog en hand genom hans hår för att sedan stryka över hans kind och sätta sig på armstödet.
“Men du har säkerligen haft en trevlig kväll med drottningen” sa Nenya och det fanns en gnutta avundsjuka där även om hon försökte dölja den.
-
Ayperos hummade bara åt hennes kommentar, och gjorde en handgest som viftade hennes ord åt sidan.
‘Det kommer kräva en hel del arbete, men jag tror hon börjar lita på mig.’ sa han, och lutade sitt huvud mot Nenyas kropp för att sluta ögonen. Även om han inte visat det för drottningen var han fortfarande svag.
‘Men energikällan jag berättade om på vägen hit är fortfarande kvar, och hel. Efter alla dessa år…’ sa han, lite fascinerat över det hela.
‘Det kommer vara en stor tillgång, för att nå vårt mål.’ en stund satt han bara där i tystnad, innan han öppnade ögonen och såg på henne igen.
‘Så, observerade du något av värde? Fick du reda på något om den där… demonen?’ sa han och gjorde en grimas. -
Fortfarande ömt fortsatte hon att stryka hans hår milt och gav ifrån sig en nästan irriterad suck när han frågade henne om hon hade funnit något av värde. Faktum var att hon inte hade hittat något som skulle intressera honom och om det var något som hon hatade var det att känna sig otillräcklig eller som om hon gjorde något fel. Speciellt när han var så närgången med drottningen.
“Nej, ingenting. ” sa hon och reste sig upp för att röra sig fram och tillbaka framför honom en stund medan hon funderade på om det var någonting hon hade glömt.
“Demonen verkar ha manipulerat flera. Jag hörde några vakter tala.” kommenterade hon sedan till slut och slog sig ner i en fåtölj mittemot honom.
-
‘Inte förvånande.’ påpekade Ayperos, och betraktade henne lite nyfiket med sina mörka ögon.
‘Så som den påverkade dig.’ han vägrade se på den lilla demonen som något mer än ett djur. Han gjorde en irriterad gest med sin hand.
‘Vi måste göra något åt den. Jag vill inte att den förstör våra planer här, och känner jag den sortens demoner rätt kommer den göra allt för att hålla sitt grepp om drottningen. Samtidigt måste vi vara försiktiga, för jag är rädd att drottningen litar på den demonen mer än hon borde…’ hummade han, och virade lite frånvarande några av sina mörka hårslingor runt ett finger.
‘Känner du fortfarande dess influens?’ -
Kinderna blev röda, lite rodnades över att hon låtit sig påverkas av en liten demon. Hon harklade sig och rätade på sig för att sedan rycka på axlarna.
“Inte vad jag vet…” hummade Nenya och korsade sina armar något bestämt medan hon satt där. Eller? Tänk om dess löjliga trick fortfarande fanns kvar. Hon suckade.
“Det är som om jag fortfarande är avundsjuk.” påpekade hon till slut, lite irriterad över känslan och vände blicken mot Ayperos. Ögonen var lite större än vanligt, som en ledsen hund.
“Borde jag vara avundsjuk?”
-
Ayperos gjorde en grimas åt hennes ord.
‘Du är ung, så jag kan förlåta din avundsjuka.’ sa han med en något avfärdande handgest.
‘Men det band du och jag har är intimare än något annat band jag eventuellt kan ha med drottningen.’ han reste sig från fåtöljen, och gick för att ta Nenyas händer i sina egna.
‘Ditt blod är mitt, och mitt blod är ditt, Nenya.’ sa han och såg henne i ögonen.
‘Du och jag kommer att leva för alltid, sida vid sida, i det rike vi börjar skapa nu.’ -
“Det är inte så jag menar.” sa Nenya, lite skamsen över sina känslor och strök sin tumme över Ayperos handrygg samtidigt som hon lutade sin panna mot hans. Orden som han sa fick henne att le samtidigt som om hon rodnade något över orden. Ett litet nervöst skratt kom ifrån henne.
“Jag menade mer att det är som om den där lille…. demon gjorde något med mig.” sa hon lite tystare.
-
Ayperos hummade lite över hennes ord, och lutade sitt huvud mot hennes medan han tänkte över det.
‘Uppenbarligen kan demonen manipulera de omkring sig, få dem att göra och tänka saker. Kanske speciellt förstärka de känslor som finns inom en, och göra dem… skadliga.’ sa han.
‘Vi får inte låta den provocera oss till något som kan skada våra planer, men du är stark, och nu då du blivit varnad tror jag inte den har samma grepp om dig.’ -
Längtansfullt såg hon mot hans läppar, fast hon inte sträckte sig efter dem denna gång. Hon fortsatte att se in i hans mörka ögon och tycktes glömma att svara för några minuter innan hon hummade till lite lätt. Kanske det fanns något i det han sa, men samtidigt var hon inte helt säker på det.
“Vi får hoppas det.” sa hon simpelt till slut och strök undan ett par hårstrån som hade fallit ned över Ayperos panna.
-
Ayperos mörka ögon betraktade Nenya stilla en stund, och han hade ett lite lurigt leende där på sina läppar. Som om han kunde läsa hennes begär och hennes tankar.
‘Jag har dig att tacka Nenya, för vår flykt ur Loradon. Även om det gick enligt planerna, var det en nära sak…’ trots allt hade han inte räknat med monsterjägaren och kaldrländskan. Obetydliga egentligen, men den kraft som funnits inom kaldrländskan hade han inte räknat med.
‘Vi får vara på vår vakt. Jag har på känn att det inte var sista gången vi mötte de två som trotsade oss.’ -
“Igen” påpekade Nenya, det fanns en liten retsam ton där i. Det var inte som om hon skulle överväga att inte rädda sin mästare. Leendet från Ayperos både irriterade henne och nästan eggade henne mer. Hon suckade för att sedan stryka en mild hand över hans kind.
“Mår du bättre?” frågade hon, nästan lite oroligt och hummade över hans ord. Om de skulle möta dem igen, vad skulle de ha för intresse att söka efter de två?
-
Ayperos log ett retsamt leende över hennes kommentar.
‘Igen.’ höll han med. Trots allt hade Nenya hittat honom, dragits till platsen där han hållits fången så länge, och lyckats frigöra honom. För det hade hon en speciell plats vid hans sida.
‘Bättre, men ett krossat knä och ett svärd genom kroppen är mycket även för mig.’ sa han, lite irriterad över sin svaghet – eller snarare svagheten den fysiska kropp han hade la på honom.
‘Men jag tror jag kan använda energikällan här i Antrophelia för att återställa mig.’
Ayperos ögon studerade hennes en stund, och det fanns fortfarande en retsamhet där.
‘Var ärlig med mig, vad tänker du om allt detta?’
You must be logged in to reply to this topic.