”Din son? ” Hon vänder långsamt blicken mot mörkeralvinnan och möter för en kort stund de röda ögonen. Tankarna snurrar. Hon kan se sin bror och sin syster framför sig, deras vita hår… mörkeralvsblodet som rann igenom deras ådror. ” Den mörkeralv som blev far till Isra och Zator? ”Frågar hon lågmält” Mors rådgivare? ” Det börjar sakta gå upp för henne vad detta innebar om det var så som hon anade. Plötsligt blir hon spänd, handen söker sig till dolkens fäste och fötterna placeras lite stadigare mot marken.

”Det är ingen slump att du är här, inte sant? ” Frågar hon efter en kort stunds tystnad, låter blicken återigen vandra mot mörkeralvinnan med de röda, något sorgsna ögonen.” Varför är du här?

Hon lyssnar, som uppslukad av orden som kommer från mörkeralvinnans läppar. Isra… hennes syster… Zator… hennes bror. De hade hungrat efter mer och fallit, låtit sig falla. Hade hon kunnat rädda dem? Nej, förmodligen inte och den tanken tröstar en aning samtidigt som den gör henne ledsen. Hon kan se förvirringen i kvinnans blick, det gör henne lugnare för det kändes som om det var äkta trots allt.

”I Me´eresias vackra salar… dit inga andra än den olyckligt splittrade familjen och dess nära vänner får gå finns ett porträtt ” Säger hon lågt medan blicken söker över kvinnan för att se om det fanns någon igenkänning där, någon reaktion alls. ” porträttet visar kungar och drottningar i rakt nedstigande led,  ett mästerverk till släktträd där trädet är målat likt en korall i rosaskimrande färger. Alltid har tronföljaren målats där innan denne ens fått kronan på sin hjässa. ”Hon kan så väl se den framför sig, så väldigt väl. Ser sig själv där… hade Isra haft sönder porträttet, tavlan? Målat något annat där? Sig själv?

”Om du vistats så nära Drottning Thalia måste du ha sett porträttet ” Säger hon dröjande, ser henne rakt in i de röda ögonen.” Och eftersom jag vet om det… så har även jag gjort det. ” Där tystnar hon, låter mörkeralvinnan få tänka, kanske dra slutsatser, kanske… känna igen.

Fëany möter mörkeralvinnans blick, låter henne leta i sin bok som verkade vara fylld till bredden av allehanda kunskap. Låter henne jämföra, låter henne se och när orden sedan kommer tillsammans med det förvirrade lilla leendet nickar hon sakta, långsamt och knappt märkbart

” Vad tror du själv? ” Frågar hon stilla, om man såg, verkligen såg kunde man se samma styrka i Fëani som hos Thalia trots att Fëani var trött och sliten, vilsen och ensam. men den fanns där i hållningen och i hennes blick som möter mörkeralvinnans utan att tveka.

“Om du fortfarande tvivlar så ställa dina frågor, jag ska svara på dem tills du är övertygad.”

låter blicken glida ut i mörkret när hon hör röster en bit bort, förmodligen nattvaktsbyte så att en fick vila några timmar. Studerar dem en kort stund innan hon ser tillbaka mot mörkeralvinnan. De skulle verkligen behöva en lugn natt för att vila ut”

”Var skulle jag annars ta vägen? Det finns ingen fristad för mig och vad spelar det för roll? Vart jag än begett mig, Karm, Iserion… alverna… så hade min syster förr eller senare ändå hittat mig. Dessutom… var jag inte färdig med Kaldrland, det finns någon här jag vill ta farväl av ” Ett stråk av sorg över hennes ansikte vid de orden men hon samlar sig snabbt igen, fokuserar trots tröttheten.

”Lloth… den som förstört min syster… familjen som en gång fanns?” säger hon en aning vass i tonen men ångrar sig genast, ser bort ut i mörkret kort” Jag vet inte mycket om er mörkeralver men jag gissar att även du tjänar Lloth? ” Ser tillbaka, studerar kvinnans ansikte mer noga innan hon ler svagt” Ja… det har jag. Men det är knappast något som är unikt för just Fëani. Men om du vill ha bevis så ska du få det. ”Säger hon och reser sig för att gå bort mot packningen, hämta en skål som hon fyller med vatten och återvänder sedan till mörkeralvinnan, slår sig ned. Låter fingrarna röra vid vattenytan” Utan vattendrag kan jag inte visa dig allt… ” Säger hon lågt, låter handen vila i vattnet så att det täcker fingrarna. Sakta börjar fjäll framträda över huden på hennes arm. De skiftar i rött och guld, glänser i skenet från den svaga månen som letar sig fram över trädtopparna. Öronen blir än mer spetsiga och ögonen får en djupare glans. Hon ser på mörkeralvinnan, blicken än mer intensiv.

”Räcker det så?”

Hela tiden har hon blicken fäst vid mörkeralvinnan, låter fjällen, de röda guldglänsande dras tillbaka så att hennes hud blir vanlig igen förutom fjäll på var sida hennes ögon, de som alltid fanns där.

“Så du tjänar inte Lolth längre.. då antar jag att du behöver vara på din vakt. ” Säger hon konstaterande innan hon häller ut vattnet och ställer skålen bredvid sig. Vara på sin vakt… det hade de iallfall gemensamt.

“Jag antar att du är förvånad över att ajg tycks lita på dig. det gör jag inte, inte helt. Just nu kan jag inte lita på någon men… min syster vet förmodligen redan var jag befinner mig så vad spelar det för roll? jag tänker försöka skaffa mig bundsförvanter, någonstans där jag kan känna mig trygg. Jag vill inte gömma mig.” Säger hon tyst

” Och nu… vad händer nu? Vad tänker du göra nu?

Ja vad var det hon önskade skulle hända? Hon vet nog inte, är trots allt en ung flicka som kastats ut i något hon inte riktigt vet hur hon ska hantera. Det kanske syns en viss glimt av vilsenhet i hennes blick när hon söker mörkeralvinnans blick.

“Jag älskar min syster… finns det någon möjlighet att nå henne, rädda henne så vill jag göra det. Och jag vill… jag vet inte, kanske är hon bäst lämpad att styra Me´eresia, det får tiden visa men jag vill inte ständigt leva ett liv som jagad och jag vill kunna återvända hem. Om Isra står ivägen för det så måste jag göra något åt det. ”

Tystnar en kort stund

“vad vill ni ska hända?”

I mörkret och till nattens ljud lyssnar hon till vad mörkeralvinnan säger. Bort från Lloth säger hon men för Nenye betydde det inte så mycket, hon förstod inte innebörden. hon nickar dock, det röda, nu smutsiga och en aning toviga håret rör sig lätt kring hennes ansikte.

“Ja någon dag tänker jag återvända till Me´eresia men inte utan kunskap om vad som händer där. Jag tror inte att min syster vill mig väl och jag behöver allierade. Jag har dessutom något jag behöver göra här för min egen sinnesros skull.. Isra… dödade den man jag älskade innan hon tog mig med tillbaka till Me´eresia. Jag behöver få ta farväl. ” Ett stråk av sorg över hennes ögon och hon sänker blicken.

“Jag har ingen plan… jag har inte hunnit landa, inte hunnit sörja min mor och min bror… jag… ” Rsten stockar sig lite och hon ser ut i mörkret, kämpar med att hålla tårarna tillbaka men det är svårt med tröttheten som ligger över henne likt en fluffig fäll.

Tårarna som hotade att tränga fram hålls tillbaka, hon hade hållit tillbaka så länge att det kändes som en evighet, vad gjorde en liten stund till? Hon nickar, ett svagt litet leende, knappt märkbart och det försvinner lika fort igen.

”Jag vet det. Men jag förlorade min kärlek, min bror och min mor… min syster, mitt hem och mitt land inom loppet av väldigt kort tid. Jag tvingades bli vuxen över en natt. Nu är jag här utan familj, utan tillhörighet och utan allierade. Jag försöker inte komma undan, jag försöker bara hitta ett sätt att hantera det ” Säger hon men tystnar sedan, drar upp axlarna en aning och lägger armarna om sig själv.

”Jag borde inte ha rest hit, Isra vet säkert var jag är men det är här jag kanske kan hitta åtminstone någon som tror på mig och som gör att jag inte längre skulle känna mig så ensam och vilsen.